Bättre dricksvatten

Motion 1989/90:Jo501 av Lars Ernestam m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1989/90:Jo501

av Lars Ernestam m.fl. (fp)
Bättre dricksvatten

Mot.
1989/90
Jo501-503

1. Sammanfattning

Ett rent och välsmakande dricksvatten är en omistlig del av vår levnadsstandard.
Det höga antalet vattenburna epidemier och stigande halter av metaller
i försurningens spår är varningssignaler. Våra vattentäkter måste få ett
effektivare skydd. Det är nödvändigt att beredskapen mot olyckor och utsläpp
bl.a. på Mälaren måste förbättras. Samordningen mellan inblandade
myndigheter måste förbättras. Kontrollen i vattentäkter och ledningsnät bör
utökas ytterligare. En omfattande upprustning av vattenledningarna måste
genomföras.

2. Bakgrund

Kan vi lita på vattnet?

I början av 1987 blev över 3 000 personer i Sälen sjuka sedan avloppsvatten
förorenat en dricksvattenreservoar. Ett hundratal drabbades av amöbadysenteri
som vi annars brukar förknippa med u-länder. Året efter insjuknade
13 000 personer i Boden och Vännäs sedan råvatten förorenats.

Under den senaste 10-årsperioden har 30-40 000 personer drabbats av vattenburen
smitta i samband med ett 50-tal utbrott. Sjukdomskällorna har varit
bakterier, virus och parasiter men det finns också åtskilliga fall där orsaken
är okänd.

Det är svårt att bedöma om det faktiskt är fråga om en ökning eftersom
tillgängliga siffror inte är jämförbara. Men nivån är oacceptabelt hög.

Livsmedelsverket bedömer att ca hälften av alla kvalitetsproblem med
vattnet uppstår i ledningsnäten. Många ledningar innehåller tjocka avlagringar
där mikroorganismer frodas. Ledningsnätet är uppenbarligen illa underhållet.
Förbättringar kan bli kostsamma. Problemet är inte nödvändigtvis
att ledningarna är för gamla. Det finns inget enkelt samband mellan gamla
ledningar och dåligt vatten. Uppgifter i massmedia nyligen vittnar om att det
finns skillnader mellan olika ledningsmaterial i fråga om hur väl de passar
till vatten med olika surhetsgrad. Ofta är en för hög vattentemperatur ett
viktigt problem. Uppgifter i massmedia nyligen vittnar om att det finns skillnader
mellan olika ledningsmaterial i fråga om hur väl de passar till vatten
med olika surhetsgrad.

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami Nr JoSOl-503

Orsakerna till vattenburna epidemier är ofta tekniska brister vid vattenverket
eller vattentäkter, som gjort att avloppsvattnet eller dåligt renat ytvatten
förorenat. 1 Boden-fallet var det fråga om att avloppsvattnet förorenade
en ytvattentäkt i samband med isbildning på sjön i kombination med otillräcklig
klorering. I Sälen trängde avloppsvatten in i dricksvattennätet via ett
illa utformat bräddavlopp.

Vatten- och avloppsverksföreningen redovisade förra året siffror som visar
på försämrad vattenkvalitet i ledningsnätet. Antalet med tvekan tjänliga
prov ökade från 176 år 1980 till 585 fem år senare. Antalet otjänliga prov
ökade från 17 år 1980 till 48 fem år senare. Det är alltså fråga om en tredubbling.

En undersökning av Statens bakteriologiska laboratorium visar att de
stora riskerna för vattenburna utbrott finns i anläggningar med mindre än
15 500 abonnenter anslutna. Anläggningar med 1 000-15500 konsumenter
är i genomsnitt orsak till nästan ett större vattenburet utbrott per år.

Enligt Livsmedelsverket kan vattnet från hälften av landets ca 500000 privata
brunnar tidvis vara tjänligt med anmärkning från hälsosynpunkt eller
otjänligt p.g.a höga halter av bakterier, nitrat, järn eller fluorid.

Ett annat problem som förtjänar uppmärksamhet är svårigheterna att få
ordentliga analyser av hög kvalitet utförda vid laboratorier.

Den tilltagande försurningen är en betydande källa till oro. Den innebär
att surt brunnsvatten kan innehålla aluminium och mangan - men också
tungmetaller såsom kadmium - som lösts ut ur marken.

Försurningen leder också till korrosion i ledningarna. Därmed går rören
fortare sönder samtidigt som metaller kan lösas ut ur dricksvattnet - i första
hand koppar, järn och zink men också kadmium. Korrosionen kan också orsaka
läckor i rörnätet som kan leda till att föroreningar tränger in. Att läckor
är vanliga kan illustreras av att de i medeltal för hela landet ger en förlust på
ca 15% av den totala producerade vattenvolymen.

De förhöjda metallhalterna anses inte direkt hälsofarliga i dag men eftersom
t.ex. kadmium är ett utomordentligt giftigt ämne måste det bekämpas
var det än uppträder. Det finns också skäl att gå igenom den samlade verkan
av metalltillskott i dricksvatten och andra livsmedel. I jordbruksbygder är
rester av nitrat och bekämpningsmedel i dricksvatten ett annat problem som
måste tas på stort allvar.

Det har förekommit uppgifter om ett samband mellan aluminium i dricksvatten
och Alzheimers sjukdom. Livsmedelsverket anser inte detta samband
belagt i de studier som har gjorts. Aluminium i dricksvatten är t.ex. en
mycket liten del av det totala aluminiumintaget. Men det är angeläget att
forskningen fortsätter och att alla möjligheter att minska mängden tungmetaller
och aluminium i dricksvattnet tas till vara.

3. Åtgärder

Ett rent och välsmakande dricksvatten är ett omistligt inslag i vår levnadsstandard.
Vår livskvalitet tunnas ut den dag vi inte kan lita på att vattnet vi
dricker är ofarligt. Det avgörande är att vi har ett bra råvatten. Om det vatten
som tas in i reningsverken håller hög kvalitet har vi väsentligt bättre
chanser att också få ett gott dricksvatten hemma.

Mot. 1989/90

Jo501

2

Flera partier, däribland folkpartiet, föreslog i januari 1989 att ett handlingsprogram
för en bättre dricksvattenkvalitet skulle utarbetas. Motionerna
ledde inte till någon åtgärd från riksdagens sida men regeringen har under
hösten gett naturvårdsverket och livsmedelsverket i uppdrag att utarbeta ett
sådant program. Det bör innehålla förslag om bl.a. följande åtgärder.

Först och främst måste vi få ett effektivt skydd för våra råvattentäkter.
Enligt Riksrevisionsverkets rapport (”Skyddet av vårt dricksvatten”) saknas
i dag skyddsområden för hälften av landets allmänna vattenförsörjningsanläggningar.
Med nuvarande takt kommer det att ta ca 40 år innan alla allmänna
vattentäkter har skyddsbestämmelser och ca 100 år innan resten har
fått. Vidare beskriver Riksrevionsverket systemet som administrativt tungrott.
Efterlevnaden av de skyddsföreskrifter som finns anses dålig, tillsynsansvaret
oklart och tillsynen bristfällig.

Riksrevisionsverket har föreslagit att hälsoskyddsförordningen bör ändras
så att de kommunala föreskrifterna även kan omfatta skyddsbestämmelser
för grundvattentäkter. Därmed skulle också miljö- och hälsoskyddsnämnderna
få den direkta tillsynen över skyddsföreskrifternas efterlevnad. Det är
angeläget att det arbete som nu pågår på Naturvårdsverket snabbt leder fram
till ett effektivare skydd för våra vattentäkter.

Om vi når framgång i kampen mot försurningen, mot bekämpningsmedelsanvändning
och mot övergödning i jordbruket har vi också tagit ett
stort steg mot ett bättre dricksvatten. Förslag på dessa punkter framläggs i
andra motioner.

Ett annat allvarligt problem är risken för olyckor och utsläpp som drabbar
dricksvattenintag. Godstransporterna på Mälaren sker huvudsakligen via
farleden Landsort-Södertälje-Västerås. Sjötransporter är allmänt sett miljövänliga
och energisnåla och är klart att föredra framför t.ex. landsvägstransporter.

Men följdeffekterna av en olycka på Mälaren kan bli katastrofala. Ett utsläpp
av ammoniak på ett olyckligt ställe eller t.ex. utsläpp av fosforsyra från
de båtar som transporterar detta kan få oanade konsekvenser. Vi har hittills
varit förskonade från omfattande oljeutsläpp i Mälaren. Men även relativt
små sådana utsläpp kan innebära katastrof för djurlivet och för stränderna.

”Transporterna av kemikalier på Mälaren har en sådan omfattning att de
utgör ett hot mot vattenkvaliteten i händelse av kollision, grundstötning, sabotage
eller annan skadegörelse”, skrev de bägge experterna Ulf Hedin och
Krister Olinder i en debattartikel tidigare i år. De pekade bl.a. på risken för
att ett ammoniakläckage skulle leda till nitritbildning i ledningsnäten. Detta
skulle i sin tur kunna göra att människor drabbas av andningssvårigheter. De
framhöll också att elavbrott på kort tid skulle omintetgöra vattenförsörjningen
i Storstockholm. För detta saknas beredskap.

Såväl myndighetsorganisation som lagstiftning och beredskap på detta
område måste ses över.

Riksrevisionsverket pekade i sin rapport på en rad brister i kontroll och
regelsystem. I vissa kommuner förekom ingen regelbunden provtagning i
ledningsnäten. Bedömningsnormerna var föråldrade. Den tekniska standarden
på vissa vattenförsörjningsanläggningar ansågs dålig. Det är uppenbart

Mot. 1989/90

Jo501

3

att dricksvattenkvalitet har varit ett eftersatt område. Arbetet på en ny
dricksvattenkungörelse har gått för långsamt.

Nu har en ny kungörelse, som skall gälla fr.o.m. 1 januari 1990, antagits.
Den innebär bl.a. att råvattenkvaliteten skall kontrolleras oftare och att anläggningarna
skall förses med larm.

Kungörelsen bör kompletteras så att den omfattar tappvarmvatten. Den
bör också omfatta enskilda brunnar som används av många hushåll.

Åtgärder mot försurade, infekterade och saltinfiltrerade brunnar är angelägna.
Tidigare har statsbidrag utgått till åtgärder mot försurning i enskilda
brunnar. En bidragsgivning till höjd vattenkvalitet i enskilda brunnar bör nu
införas. Den bör bl.a. omfatta också brunnar som infekterats.

Kommunerna måste sköta sina vattenledningar bättre. I dag har man inte
alltid klart för sig var ledningarna faktiskt ligger. De kostnader detta medför
måste vi alla på ett eller annat sätt betala. Ett särskilt statsbidrag skulle innebära
att invånare i kommuner som skött sina vattenledningar skulle subventionera
försumliga kommuner. Rimligare förefaller vara att kostnaderna tas
ut på vattentaxan. Kontrollen av hur kommunerna sköter sina ledningar
måste förbättras.

Vid jordbruksutskottets utfrågning i ämnet våren 1989 framkom att forskningen
om dricksvatten länge varit försummad. Nu har ett ambitiöst forskningsprogram
utarbetats som måste ges tillräckliga resurser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd för råvattentäkter,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftning,
myndighetsorganisation och beredskap beträffande farliga transporter
och elavbrott som kan drabba dricksvattenförsörjningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompletteringar av dricksvattenkungörelsen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag för att höja vattenkvaliteten i enskilda
brunnar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontrollen av de kommunala vattenledningarna.

Stockholm den 10 januari 1990

Lars Ernestam (fp)

Håkan Holmberg (fp) Anders Castberger (fp)

Bengt Rosén (fp)

Mot. 1989/90

Jo501

4