Bankernas fondförsäljning till privatpersoner

Motion 2001/02:L317 av Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förstärkt konsumentskydd vid försäljning av vissa banktjänster.

Motivering

Bankernas försäljning av riskfyllda fondprodukter till privatpersoner har genomgått en kraftig volymökning under ett antal år med stark börsuppgång. Försäljningsstrategin går ut på att privatpersoner – ofta pensionärer – med sitt sparkapital placerat på traditionella bankkonton (”Allt-i-ett-konton”) blir uppringda av banktjänstemän som presenterar sig som ekonomiska rådgivare. De framhåller att personen ifråga har alldeles för stora tillgångar placerade på lågavkastande bankkonton och att det finns stora pengar att tjäna på att föra över banktillgodohavandena till högavkastande aktiefonder.

När sedan börsen faller återkommer inte sällan banken med förslag om ytterligare fondköp med motiveringen att kunden måste vara med när uppgången kommer. Kunder som efter årets kraftiga börsnedgång med stigande oro ser sitt sparkapital krympa tar inte sällan själv kontakt med banken med krav på försäljning av fonderna. De får då ofta beskedet att det blir skattekonsekvenser av en sådan åtgärd och att de i stället bör byta fond. I flera i media uppmärksammade fall rör dessa ”råd” ofta placering i verkliga högriskfonder.

Många människor, i åtskilliga fall pensionärer, har på ovan beskrivet sätt fått sitt sparkapital att smälta ihop. I flera fall rör det sig om mer än en halvering av besparingarna.

Som framgår av ovanstående beskrivning är konsumentskyddet vid försäljning av vissa banktjänster alltför svagt, för att inte säga obefintligt.

Försäljning av det här slaget sker

• utan någon form av skriftligt avtal

• utan att någon skriftlig information över huvud taget lämnas i samband med affärerna

• utan betänketid

• utan att kunden har möjlighet att ångra sig.

Lägg därtill att det måste betraktas som synnerligen oetiskt från banktjänstemännens sida att kalla sig rådgivare när det i själva verket rör sig om försäljare som uppbär både provision och bonus på hur mycket fondprodukter de säljer.

I England är det inte tillåtet att sälja aktiefonder per telefon utan att kunden först fått skriftlig information. Köparen måste skriva på ett avtal som kommer per post, där man intygar att man verkligen vill ha det finansiella instrumentet. Därmed finns det alltid några dagars betänketid och möjligheter att ångra sig. Där ställs det nu också krav på att skärpa lagstiftningen på grund av att de finansiella företagen alltför ofta agerar oetiskt. Personer över 75 år får inte investera i aktier genom TESSA eller PEPS (personal equity plans system). De måste köpa en annuitet.

Det torde framstå som klart att konsumentskyddet vid försäljning av vissa banktjänster är alltför bräckligt och att lagändringar snarast måste komma till stånd för att stärka detta skydd. Samtidigt måste Finansinspektionen utfärda klarare etikregler för bankerna vad gäller deras agerande gentemot kunderna. Det engelska regelverket torde i vissa avseenden kunna tjäna som förebild.

Stockholm den 4 oktober 2001
Lena Sandlin-Hedman (s)	Lars Lilja (s)