Avveckling av kommunala bolag

Motion 2003/04:K415 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Folkpartiet liberalerna anser att kommunal verksamhet i princip ska bedrivas i förvaltningsform. Därför vill folkpartiet att den kommunala bolagssektorn i huvudsak avvecklas. Endast då särskilda och klart avgränsade skäl föreligger anser Folkpartiet att kommunal verksamhet undantagsvis skall drivas i bolagsform.

Det finns många goda skäl för detta. Kommunal verksamhet skall styras med full insyn och öppenhet. En kommun som önskar undvika öppenhet på något område kan lätt göra detta genom att välja att driva verksamheten i bolagsform. Möjligheterna för anställda inom hel- eller delägda kommunala bolag att fritt meddela sig med allmänhet och medier är avsevärt mycket mindre än för den som är anställd vid en kommunal förvaltning.

Kommuner skall ägna sig åt sina huvuduppgifter. I dag bedrivs mycket verksamhet som kommuner egentligen inte borde syssla med i hel- eller delägda kommunala bolag.

I kommunala bolag som inte sköts på ett professionellt sätt riskeras kommunmedborgarnas pengar. Vanskötta kommunala bolag riskerar att ta pengar från kommunala kärnverksamheter som vård, skola och omsorg. De kommunala bolagen binder kommunernas kapital och förhindrar att detta investeras i kommunal kärnverksamhet.

Kommunala bolag riskerar att snedvrida konkurrensen på redan fungerande marknader och därmed slå ut små privata företag. Alltför dominerande kommunala bostadsbolag kan innebära att andra bostadsföretag ej upplever det som meningsfullt att verka i eller utveckla sitt engagemang i den aktuella kommunen.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avveckling av kommunala bolag.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om lagändring som sätter stopp för kommunal skatteplanering genom koncernbildning.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om laglighetsprövning av kommunala bolag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det fortsatta behovet av regler för kommunernas förmögenhet prövas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att granska skälen till det ökande antalet företag med kommuner som minoritetsägare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att granska andra samarbetsformer än bolag mellan kommuner och enskilda företag vad gäller frågor om transparens och möjlighet att utkräva politiskt ansvar.

1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

3 Motivering

Folkpartiet liberalerna anser att kommunal verksamhet bör bedrivas i förvaltningsform. Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller då så är lämpligt helt enkelt läggs ned. Av socialpolitiska och näringspolitiska skäl kan en begränsad del av en kommuns bostadsbestånd finnas kvar i form av ett kommunalt bolag. Ett sådant ägande måste omges av ett mer tydligt regelverk än det vi har i dag.

Som en följd av kommunsammanslagningarna i början på 1970-talet minskade antalet kommunala bolag markant, för att sedan öka igen under 1980- och 1990-talen. 1991 fanns det 1 392 företag där en eller flera kommuner var majoritetsägare. Motsvarande siffra för år 2001 var 1 447. Data som beskriver företag där en eller flera kommuner är minoritetsägare finns från 1996. Då fanns det 178 minoritetsägda företag. 2001 var antalet minoritetsägda företag 222. Sett över en tioårsperiod har alltså såväl antalet majoritetsägda som minoritetsägda kommunala bolag ökat. Värt att notera är att den förhållandevis kraftigaste ökningen varit hos de minoritetsägda företagen.

Genom koncernbildningar har ett antal kommunala bolag ägnat sig åt avancerad skatteplanering genom att kvitta vinster mot förluster mellan olika bolag i koncernen. För Folkpartiet liberalerna är det oacceptabelt att vissa kommuner genom att i bolagsform driva vinstgivande verksamheter på detta sätt skaffar sig egna dragningsrätter i statskassan. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att lägga fram lagändringar som omöjliggör kommunal skatteplanering genom koncernbildning.

Sett över längre tid har antalet kommunala bolag som ägnar sig åt ”övrig verksamhet” minskat något. Detta är glädjande då det oftast är inom denna sektor som man finner de företag som konkurrerar med och i vissa fall har konkurrerat ut små privata företag. Det är dock oroande att mellan åren 1999 och 2001 har dessa företag åter ökat i antal.

Det är också oroande att det under senare år tillkommit allt fler bolag där kommuner ingår som minoritetsägare. Det är principiellt fel att kommunala intressen på detta sätt växer samman med privata. Det är viktigt att hålla en tydlig rågång mellan kommunal verksamhet och rena marknadsintressen. Varken kommunens innevånare eller privata företag gynnas av experiment med kommunal blandekonomi. Utvecklingen mot ett ökat antal bolag med kommuner som minoritetsägare kan tyda på ett försök från vissa kommuner att undvika kritik för sin bolagsverksamhet. Den kritik som kan riktas mot helägda kommunala bolag är giltig även vad gäller bolag med kommunala minoritetsägare. Det gäller i än större utsträckning demokratisk kontroll och är lika giltig vad gäller de konkurrensfördelar som ett företag har med en eller flera kommuner bakom sig. Den utvecklingen med ett ökande antal bolag med kommuner som minoritetsägare saknar hittills ordentlig belysning. Det är osäkert hur många dessa bolag är och vilka övriga ägare är. Även syftena med dessa bolagbildningar är i många fall okända. Utvecklingen av bolag där kommuner är minoritetsägare bör därför särskilt granskas.

Det finns även andra exempel på en utveckling där kommunala intressen och privata växer samman. Det kan gälla samfinansieringar mellan kommun, näringsliv och Vägverket där det gäller att få vissa vägsträckor förbättrade eller byggande av nya av- och påfarter. Det kan anses tveksamt om denna typ av projekt skall kunna sätta Vägverkets ursprungliga prioriteringar ur spel. Det kan också röra sig om gemensamma satsningar i utbildningsprojekt, byggande av idrottsanläggningar eller kulturanläggningar. I ett fall rör det sig om ett reningsverk som ägs och drivs gemensamt av en svensk och en finländsk kommun samt ett privatägt bryggeri. Många av dessa projekt är i sig lovvärda och det kan finnas goda skäl till dem. Samtidigt blir ansvar och öppenhet otydliga vid denna typ av verksamhet. Därför bör även denna utveckling och de problem den kan innebära från demokratisynpunkt utredas.

Det finns ett antal goda skäl till varför kommunal verksamhet i första hand skall drivas i förvaltningsform. Kommunal verksamhet skall styras i demokratiska former där det råder full öppenhet och insyn för medborgarna. Anställdas möjligheter att meddela sig med medborgare och massmedia samt att delta i det offentliga samtalet leder till förbättringar av den kommunala verksamheten och innebär att det blir lättare att undvika och upptäcka misstag och fel. Detta försvåras om en kommun bedriver delar av sin verksamhet i bolagsform. Det är sådana förhållanden som gör att ”affärer” och skandaler som förekommit i olika kommunala sammanhang ofta kan relateras till kommunala bolag.

Folkpartiets uppfattning är attbsvenska kommuner skall koncentrera sig på kommunala kärnverksamheter och undvika att bedriva affärsverksamhet, särskilt om den bedrivs och stöttas med skattebetalarnas pengar.

Kommunala bolag konkurrerar inte på lika villkor då de agerar på en öppen och fri marknad. De behöver inte ha samma höga avkastningskrav som privata företag. De kan samutnyttja kommunens övriga resurser på ett sätt som är omöjligt för privata företag. De har tillgång till förmånliga krediter vid kommunal borgen. Risken för jäv vid upphandlingar, otillbörligt gynnande av kommunala bolag i samband med avtal och sammanblandningar av bolagsverksamhet och politik är uppenbara vid de starka kopplingar som oftast finns mellan en kommuns politiska ledning och dess bolag. Privata bolag som konkurrerar med kommunala befinner sig i en påtagligt mindre gynnad position och det finns exempel på företag som aldrig ens startats, eller konkurrerats ut på grund av förekomsten av kommunala bolag.

Omsorgen om medborgarnas pengar är också ett viktigt argument mot kommunala bolag. All affärsverksamhet innebär ett ekonomiskt risktagande. Som skattebetalare och medborgare förväntar vi oss att vår kommuns pengar förvaltas med omsorg och inte riskeras i olika affärsprojekt.

Kommunal näringsverksamhet skall enligt kommunallagen begränsas till sådant som tillgodoser samhällsintressen och skall också av lättförståeliga skäl ske inom den egna kommunens eller kommunernas geografiska områden. Alltför många kommunala bolag bryter idag mot en eller båda av dessa principer.

Det är mot bakgrund av den ovan anförda kritiken som Folkpartiet liberalerna vill avskaffa den kommunala bolagssektorn. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med en handlingsplan för avveckling av den kommunala bolagssektorn.

Laglighetsprövning av en kommunal verksamhets kompetensenlighet kan i dag endast ske i direkt anslutning till kommunens, till exempel fullmäktiges, beslut om att en verksamhet skall bedrivas på ett visst sätt. En verksamhet kan inte överklagas. Det innebär bland annat att tiden för att överklaga ett beslut om anslag kan hinna gå ut innan den verksamhet utformas som anslaget avser. Det är inte heller möjligt att få en laglighetsprövning till stånd av beslut som fattas av kommunala bolag. Än mindre kan verksamheten i kommunala bolag laglighetsprövas. Några sanktioner för det fall då kommunen inte rättar ett upphävt beslut finns inte. Den angivna ordningen är enligt vår mening inte tillfredsställande. Reglerna i kommunallagen för laglighetsprövning bör därför ändras så att det blir möjligt för förvaltningsdomstolarna att pröva kompetensenligheten i verksamhet som kommunala företag bedriver och lagligheten av beslut som fattats av kommunala bolag. Detta bör ges regeringen till känna.

En kommun är inte tillåten att låta sin förmögenhet minska. Detta kan innebära sådant som att en kommun tvingas göra avsättningar även då befintliga tillgångar svarar mot kommunens pensionsåtaganden. Det är därför rimligt att det finns regler som motverkar att kommuner på ett ansvarslöst sätt använder engångsintäkter för att finansiera permanenta åtagande. Det är inget självändamål för kommuner att ha stora förmögenhetsmassor. Denna fråga bör bli föremål för utredning.

Det regelverk som avser att försvåra utförsäljning av hela eller delar av ett kommunalt bostadsbestånd är ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Den visar också med all önskvärd tydlighet Socialdemokratins och Vänsterpartiets bristande respekt för lokal demokrati och rätten att förfoga över sin egendom. Förlustbringande kommunala bostadsbolag lägger beslag på de pengar som borde gått till kommunala kärnverksamheter när kommuner förhindras att göra sig av med delar av sitt bostadsbestånd.

Privatisering av bostäder, antingen i fortsatt hyresrätt eller där de boende själva ges möjlighet att äga sin bostad, leder till intäkter för kommunen som kan användas för nödvändiga investeringar i kommunal kärnverksamhet. En minskning av det kommunala bostadsbeståndet och en renodling av kommunal verksamhet ger vinster till både medborgare i allmänhet och boende. Av dessa skäl bör de regelverk som försvårar utförsäljning av hela eller delar av kommunala bostadsbestånd slopas. Likaledes bör man återgå till den ordning att det räcker att mer än hälften av de boende i en hyresrättsfastighet önskar ombildning till bostadsrätt för att så skall ske. De nuvarande kraven på kvalificerad majoritet kan endast ses som ett försök att bevara en föråldrad socialistisk bostadspolitik.

Ett visst kommunalt förfogande över bostäder är nödvändigt av såväl sociala skäl som av näringspolitiska. Detta förfogande behöver dock inte ha formen av ägande. Avtal med enskilda fastigheter är ett alternativ. Ett kommunalt ägande av bostäder i bolagsform som motiveras av sociala och näringspolitiska skäl måste omges med ett regelverk som är tydligare än det vi har i dag.

Stockholm den 6 oktober 2003
Karin Pilsäter (fp)
Christer Nylander (fp)	Gunnar Nordmark (fp)
Marita Aronson (fp)	Bo Könberg (fp)
Lars Leijonborg (fp)