Avtalsvillkor mellan näringsidkare (prop. 1983/84:92)

Motion 1983/84:2543 Martin Olsson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84
2543-2546

Motion
1983/84:2543
Martin Olsson m. fl.

Avtalsvillkor mellan näringsidkare (prop. 1983/84:92)

I proposition 1983/84:92 framläggs förslag till en lag om avtalsvillkor
mellan näringsidkare ungefär motsvarande den lag som gällt sedan 1971 i
fråga om avtal mellan näringsidkare och konsument.

Initiativet till en lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare togs av Johan
Olsson m.fl. (c, m, fp) genom motion 1977/78:1476, i vilken begärdes ”att
detaljisters och servicegivares rättsliga ställning i relation till leverantörer
och huvudmän blir föremål för utredning”. I anledning av denna motion
uttalade riksdagen (LU 1977/78:30) ”att ifrågavarande lagstiftning bör i
lämpligt sammanhang bli föremål för översyn syftande till att förstärka de
mindre företagens rättsliga ställning”.

Från centerns sida vill vi uttala vår tillfredsställelse över att regeringen,
efter att frågan utretts av konsumentköpsutredningen, nu framlagt förslag till
lagstiftning mot oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare. Utredningens
genomgång av avtalsformulär visade enligt utredningen att det förekommer
åtskilliga villkor som kan betraktas som oskäliga eller vilkas tillämpning
åtminstone i vissa situationer kan leda till oskäligt resultat.

Liksom vi har en lagstiftning som skyddar konsumenterna mot oskäliga
avtalsvillkor är det enligt vår uppfattning motiverat att även näringsidkare får
ett sådant skydd. Många näringsidkare är småföretagare utan anställda eller
med endast ett fåtal anställda. I avtalsförhållanden torde många
småföretagare ha en svag ställning gentemot större näringsidkare och
motsvarande. Exempel på sådana småföretagare är detaljister och
underleverantörer. Det är enligt vår uppfattning värdefullt att vid
bedömning av om ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt särskild hänsyn
skall tas till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i
avtalsförhållandet. Många småföretagare kan anses ha en ställning när det
gäller att hävda sig i avtalsförhållanden som i huvudsak motsvarar
konsumenternas ställning.

Den föreslagna lagen kan främst förväntas få preventiva effekter, varför
den inte behöver medföra ökad byråkrati på avtalsområdet.

Med hänsyn till lagens syfte borde den enligt vår uppfattning inte
begränsas till avtal mellan två parter som betecknas som näringsidkare. Även
då den ena parten är stat, landsting eller kommun borde lagen gälla för att de
mindre näringsidkarna skall få den förbättring av sin ställning i
avtalsförhållanden som lagen avser att ge. Såsom lagförslaget är utformat
faller exempelvis all offentlig upphandling som inte anses vara
näringsverksamhet utanför lagens tillämpningsområde. Det innebär att
1 Riksdagen 1983/84. 3sami. Nr2543-2546

Mot. 1983/84:2543

2

lagen skall tillämpas på verksamhet som drivs i kommunalt bolag men inte på
verksamhet som drivs direkt av en kommun.

Inom konsumentköpsutredningen framförde två av de sakkunniga i ett
särskilt yttrande kravet på att lagen även skulle omfatta stat och kommuner
(landsting ingår här i begreppet kommun). Bland remissinstanserna uttalade
sig riksrevisionsverket (RRV), näringsfrihetsombudsmannen (NO) och LRF
för dessa sakkunnigas förslag.

RRV ansåg "att principiella skäl talar för att låta den tilltänkta
regleringen, om den kommer till stånd, bli tillämplig även på avtalsvillkor
som används av staten och kommunerna och där det inte är fråga om
näringsverksamhet”.

NO delade inte utredningens bedömning att man kan utgå från att
myndigheterna undviker att tillämpa oskäliga avtalsvillkor. "Med tanke på
den starka ställning som staten och många kommuner har som köpare kan
det enligt NO:s mening ifrågasättas om en eventuell lagstiftning i den
utsträckning utredningen anger bör undanta statlig och kommunal
inköpsverksamhet”, framhölls i NO:s remissyttrande.

LRF framhöll att det inger vissa betänkligheter att stat och kommun delvis
föreslås stå utanför lagens tillämpningsområde, och LRF fann "skäl tala för
att avtalsvillkor som används av myndigheter bör omfattas av lagen”.

Lagrådet har motsatt sig den av regeringen föreslagna begränsningen av
tillämpningsområdet för den nya lagstiftningen. Lagrådet anför bl. a. att av
likformighetsskäl bör en lagstiftning om förstärkt skydd mot oskäliga
avtalsvillkor göras tillämplig inom i princip alla områden där avtal om sådana
villkor kan ifrågakomma. Med hänsyn både till vad som framkommit i
utredningen och under remissbehandlingen ställer sig lagrådet tveksamt till
riktigheten i att begränsa tillämpningsområdet på föreslaget sätt.

Lagrådet befarar även att begränsningen kan medföra tillämpningssvårigheter
i och med att man skall skilja mellan offentlig upphandling som utgör
led i näringsverksamhet och annan upphandling. Som exempel nämns att om
en sjukvårdshuvudman handhar upphandlingen genom ett särskilt
kommunalt bolag är det näringsverksamhet medan om upphandlingen sker
direkt av kommunalt organ faller den utanför den föreslagna lagen.

Lagrådet erinrar även om att möjligheterna att genom kommunalbesvär
komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor är mycket begränsade.

Vi delar de i utredningen och av de nämnda remissinstanserna samt av
lagrådet framförda synpunkterna på vikten av att undantag i lagen icke bör
göras för stat, landsting eller kommuner. För att utesluta den offentliga sidan
borde det ha dokumenterats att det på detta område inte finns något behov av
lagstiftning. De båda nämnda sakkunniga i utredningen har - liksom bl. a.
RRV och NO - utifrån sina erfarenheter inte kommit fram till att ett sådant
undantag är motiverat.

Att avtalsvillkor som eventuellt kan betraktas som oskäliga enligt den nya
lagen förekommer i offentlig verksamhet fick vi nyligen ett exempel på i

Mot. 1983/84:2543

3

tidningen Köpmannen. Där redovisades hur Eskilstuna kommun meddelat
en leverantör, småföretagare, att förutsättningen för att fortsättningsvis
komma i fråga som leverantör var att kommunen fick en förklaring till varför
småföretagarna dels inte tecknat AMF-försäkring, dels inte tecknat
kollektivavtal med aktuell facklig organisation.

Som vi framhållit inledningsvis ser vi mycket positivt på att särskilt de
mindre näringsidkarnas ställning stärks i avtalsförhållanden. Med den
offentliga verksamhetens omfattning och den offentliga upphandlingens
stora betydelse för många mindre näringsidkare anser vi det dels vara
inkonsekvent, dels en stor brist att göra den begränsning i lagens tillämpning
som regeringen föreslår.

Vi anser därför att den föreslagna lagen - i enlighet med lagrådets förslag bör
kompletteras genom att i 1 § mellan första och andra styckena förs in ett
nytt stycke av följande lydelse: ”Första stycket gäller även villkor som ställts
upp mot näringsidkare vid upphandling för offentligt ändamål.”

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att 1 § lagen om avtalsvillkor mellan
näringsidkare skall ha följande lydelse:

Regeringens förslag Motionärernas förslag

1 § Om ett villkor, som en näringsidkare ställer upp när han ingår eller avser
att ingå avtal med en annan näringsidkare, är att anse som oskäligt mot
denne, kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i fortsättningen
ställa upp samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall. Ett sådant
förbud kan också riktas mot någon som är anställd hos näringsidkaren eller
mot någon annan som handlar på dennes vägar.

Första stycket gäller inte villkor i verksamhet som står under tillsyn av
bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Stockholm den 8 februari 1984

Första stycket gäller även villkor
som ställs upp mot näringsidkare vid
upphandling för offentligt ändamål.

MARTIN OLSSON (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)

GUNILLA ANDRE (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)
SVEN-ERIK NORDIN (c)
MARIANNE KARLSSON (c)

ELVING ANDERSSON (c)

SIGVARD PERSSON (c)
INGER JOSEFSSON (c)

KERSTI JOHANSSON (c)

1* Riksdagen 1983184.3 sami. Nr 2543-2546