Åtgärder mot radon i bostäder
Motion 1985/86:Bo517 Sven Munke (m)
Motion till riksdagen
1985/86: Bo517
Sven Munke (m)
Åtgärder mot radon i bostäder
I slutet av 1970-talet startade en intensiv debatt om radonhusen och faran
för människors hälsa. Den debatten är dock inte ny. Redan på 1950-talet
varnade forskare för användning av uranrik gasbetong i bostäder. Dessa
röster avfärdades precis som de som varnade för amalgam eller bildskärmar
på 1980-talet för att nämna några exempel.
Radonutredningen som avslutade sitt arbete för tre år sedan (SOU
1983:6) bekräftar till stor del den bild som gavs i början av 1950-talet. En
del nya faror har dock kommit till i radon från berggrunden och dricksvatten
och så det faktum att luftomsättningen i svenska hus aldrig har varit så
dålig och stadigt försämras. Mätningar som radonutredningen redovisar
tyder på att radonhalten stadigt ökar. Landsmedelvärdet för radondöttrar i
svenska bostäder baserat på samtida mätningar har gjorts 1950, 1975 och
1982. Utredningen anför vissa reservationer om eventuella fel i metodik
etc., men säger samtidigt att de skillnader som mätningarna visar kan vara
riktiga. Halterna är 15, 25 resp. 50 Bq/m3. Motsvarande medelvärden för
andra länder är 15 Bq/m3.
Ytterligare alarmerande fakta har kommit till som det skulle kunna bli
ödesdigert att nonchalera. Jag åsyftar de undersökningar som professor
Olov Axelsson vid yrkesmedicinska kliniken i Linköping gjort. Han menar
att passiv rökning tillsammans med radon förstärker risken för lungcancer.
Om Axelssons förklaringar är riktiga är antalet lungcancerfall orsakade av
radon mångdubbelt större än de 300 eller 1 100 fall som radonutredningen
resp. cancerutredningen hävdat. Axelsson ger radonet huvudskulden för
lungcancern medan rökningen, främst den passiva, hjälper till att föra
radondöttrarna ned i lungorna. Ett uppmärksammat fall av arbetsskada där
en cancersjuk person erkänts ha blivit skadad genom att ha passivt utsatts
för arbetskamraternas tobaksrök styrker delvis dessa Axelssons teser.
Regeringen har sent omsider fattat beslut med anledning av radonutredningens
förslag. Det beslutet lämnar dock en del övrigt att önska. Planverket
skall t. ex. föreslå vilka krav som skall ställas enligt byggnormen vid
byggnadslovsprövning. Enligt uppgifter därifrån verkar åtgärdsgränsen för
befintlig bebyggelse satt vid 400 Bq/m3. Det kan dels jämföras med arbetsmiljövärdet
på 1 000 Bq/m3, dels med de faktiska risker som kvarstår vid
den nivån.
Arbetsmiljövärdet är avsett för 8 timmars exponering per dygn medan
man måste utgå från 24 timmars vistelse i en bostad, dvs. 3 gånger så lång
tid som i arbetsmiljön. Det innebär att arbetsmiljögränsen översatt till
bostadsmiljön skulle innebära 1000 Bq/m3 delat med 3, dvs. 333 Bq/m3.
Det förslag om gränsvärde som radonutredningen lagt är således högre än
vad som accepteras i svenska gruvor. Om man samtidigt betänker att det
tar 20-40 år att utveckla cancer orsakad av radon och att befolkningen i
bostäder utsätts för radonet redan från spädbarnsåldern måste förslaget
betraktas som mer eller mindre skandalöst. Laborator Göran Pershagen
har visat att barn till rökande mammor som själva blir rökare i vuxen ålder
oftare får cancer än rökare vars mammor var rökfria. Om professor Axelssons
teser är riktiga är just radonet orsaken till Aletta.
Radonutredningen föreslår att en förutsättning för att radonlån skall
kunna beviljas är att hälsovårdsnämnden med stöd av hälsovårdsstadgan
beslutat att radondotterhalten i bostaden överstiger det provisoriska gränsvärdet
400 Bq/m3 (SOU 1983:6 s. 105).
Enligt propositionen till hälsoskyddslagen (prop. 1981/82:219, s. 31)
skall bedömningen av om det föreligger sanitär olägenhet endast göras på
hygieniska och medicinska grunder. Åtgärderna bör däremot relateras till
både hälsorisken och kostnaderna för åtgärderna. Radonutredningens förslag
strider emot hälsoskyddslagen eftersom risk för cancer anses föreligga
redan vid ca 35 Bq/m3.
Det bör klart framgå att alla åtgärder som minskar radonhalten skall
vidtas i skälig omfattning. Det innebär att även i fall som innebär att
radondotterhalten minskas från 50 Bq/m3 till 25 Bq/m3 skall åtgärder vidtas
om de inte medför mycket stora kostnader.
Gränsen för de halter som kan tolereras i befintliga hus bör sättas högst
vid 100 Bq/m3. Det innebär att halterna aldrig får överskrida 100 Bq/m3
oavsett vilken kostnad det innebär att komma ned dit. Kan åtgärder som är
ekonomiskt rimliga vidtas för att sänka halterna ytterligare skall dessa
genomföras. Detta stränga krav medför att staten måste gå in med ett
generöst ekonomiskt stöd till ägare till radonhus.
Gränsen för nybyggnation och ombyggda hus bör sättas högst till 35
Bq/m3 som är den gräns där cancerrisken anses obetydlig.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställer jag
att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om åtgärder för att
motverka och förebygga hälsorisker orsakade av radon i bostäder
och andra lokaler som omfattas av hälsoskyddslagen.
Stockholm den 27 januari 1986
Sven Munke (m)
Mot. 1985/86
Bo517
7
