Åtgärder mot narkotikamissbruket

Motion 1982/83:267 Sten Svensson och Björn Körlof

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1982/83:267

Sten Svensson och Björn Körlof
Åtgärder mot narkotikamissbruket

Drogmissbruket har blivit en allvarlig kräftsvulst i vårt svenska samhälle.

När drogproblemen bara växer, är det skrämmande att höra vissa länders
nonchalans mot dessa missförhållanden. Det är inte bara en legaliserad
export av narkotika som är oroande, utan även den ”flumkultur” som sprids
över världen. I filmer görs öppen propaganda för sprit och narkotika.
Internationella och även svenska artister har propagerat på scen och på
skivomslag för narkotika.

Det måste till krafttag för att få bukt med denna situation. Viss modifiering
av den nya sekretesslagen måste ske. En människa som med berått mod
förstör livet för andra kan inte påräkna samma skydd för den personliga
integriteten som andra. Det gäller att här skydda tredje person. Polisen bör
även få ökade möjligheter att gå in i narkotikaträsken för att säkra bevis. Det
är politikernas ansvar att ge polis och andra myndigheter de nödvändiga
förutsättningarna och besluten måste komma snabbt - medan det ännu finns
tid att göra något åt problemen. Narkotikaproblemets svårighetsgrad och
omfattning leder till att åtgärder måste vidtas inom ett mycket brett spektrum
av samhällslivet. Vidare har det internationella och nordiska samarbetet
avgörande betydelse för att förhindra införseln av narkotika i vårt land.

Ekonomisk brottslighet i samband med narkotikahandel måste bestraffas
lika hårt som grova narkotikabrott. T. ex. bör ett bedrägeribrott som ingår
som ett direkt led i handeln med narkotika bestraffas lika hårt som den mest
förslagna narkotikalangare och inte som andra bedragare.

Att sprida narkotika är i dag ett lindrigare brott än att sprida miljögifter.
Det finns ingen rim och reson i detta, utan det är nu dags att jämställa dessa
brott - med andra ord - straffen för grovt narkotikabrott skall vara minst fyra
års fängelse.

Jakten på narkotikan måste intensifieras. Vi måste ingripa på ett så tidigt
stadium som möjligt. Insatserna kan emellertid inte enbart riktas mot
produktion eller distribution. En framgångsrik narkotikapolitik måste få alla
missbrukare att sluta med sitt missbruk och ge upp sin roll som kunder och
medlöpare till narkotikasyndikaten och den organiserade brottsligheten.
Såväl de små innehaven, som konsumtionen av narkotika, måste bestraffas
för att försvåra langning och fortsatt missbruk. Gränsdragningen mellan
innehav och straffri konsumtion (rökning av hasch) har åter kommit i
blickpunkten genom ett överprövningsbeslut av riksåklagaren (RÅ:s beslut

Mot. 1982/83:267

4

82-11-05, ÅD 714-82). Innebörden av nämnda beslut visar att en översyn av
gällande lagstiftning är nödvändig.

Vårdfrågorna är viktiga. Vi måste även få en fungerande eftervård.
Beslutet om den nya LVM-lagen var som politisk kompromiss en fullträff,
men som vårdlagstiftning är den näst intill oduglig. I länsrätterna tenderar
dessa ärenden att få karaktär av brottsmålsprocesser, där vårdbehovet nära
nog måste överdokumenteras för att dylik vård skall få komma i fråga. Långa
och ambitiösa socialutredningar äger knappt pappersvärdet om missbrukaren
i fråga direkt förklarar sig beredd till ”frivillig vård”. LVU-lagen är inte
mycket bättre. Frånvaron av klart formulerade, tvingande och förebyggande
styrmedel bidrar på ett olyckligt sätt till en växande förtroendeklyfta mellan
domstolar och socialtjänst. Frivården är redan överbelastad och behovet av
fängelseplatser ökar. Man borde ha följt våra råd och tagit fasta på
”alternativutredningens” förslag på vård upp till ett års tid, inkluderande
adekvat eftervård. Vad som hänt - eller rättare sagt: vad som inte hänt bekräftar
att vår bedömning var mera riktig än den mittenregeringen
gjorde.

Det kan inte vara förenligt med samhällets intressen att fler popgrupper
och enskilda musiker mer eller mindre öppet propagerar för narkotika i olika
former. Ungdomen är mycket oskyddad. Vad vi här måste kräva är att inga
former av samhällsstöd får gå till grupper, som i den ena eller andra formen
gör reklam för narkotika eller bagatelliserar haschmissbruket.

Vi skall inte tumma på tryckfriheten, men vi kan i alla sammanhang
påpeka vilka enskilda och grupper, som har narkotikan i sitt budskap. Då
tvingas de hela tiden in i en försvarsposition, som blir alltmer ohållbar med
tiden. Vi måste få ett stopp på ”flumkulturen” - nästa steg för ungdomar blir
annars en utveckling där narkotikabrottslighet och drogmissbruk i förening
med arbetslöshet och utslagning och där bristen på livsinnehåll skapar en
social och kulturell misär. Kort sagt: ett slags ”slumkultur”. Faran är att vi
låter det gå så långt att blott två vägar återstår: antingen ger vi upp och får
erkänna att problemen vuxit oss över huvudet, att Sverige är och kommer att
förbli ett narkotikasamhälle, eller också tvingas vi till så hårda och drastiska
ingrepp att grundläggande demokratiska värden äventyras.

Slutsatsen kan därför bara bli en: Vi måste redan nu på alla fronter slå
tillbaka mot narkotikan - medan det ännu finns tid att göra något!

Narkotikakommissionen

Den nya socialdemokratiska regeringen har tillsatt en narkotikakommission.
Det är bra att socialdemokraterna vaknat till liv i dessa frågor. Det har
varit skralt med intresset tidigare.

I motion 1981/82:207, väckt under den allmänna motionstiden i januari
1982, föreslog vi att en narkotikakommission skulle tillsättas. Men då fanns
det inget socialdemokratiskt intresse för saken.

Mot. 1982/83:267

5

Nu är det emellertid inte kommissionen som sådan som är det viktiga utan
vilka arbetsuppgifter och befogenheter som man konkret är beredd att
ge den. Vi har för vår del angett några riktlinjer för ett sådant arbete. Vid
jämförelse med de direktiv som regeringen givit kommissionen, finner vi att
arbetet inte kommer att kunna bedrivas på den höga ambitionsnivå som vi
förordat i den nyssnämnda motionen.

Narkotikakommissionens arbete är således angeläget, men i sig otillräckligt.
Kommissionen fyller en stor uppgift som uppsamlare av basfakta och
som opinionsförmedlare. För att upplysningen bland allmänheten skall få
tillräcklig effekt, måste bakgrunden tecknas noga så att rätta angreppspunkter
kan varseblivas.

Opinionsutvecklingen

Den svenska utvecklirgen under 1960- och 1970-talens ”liberala syn” på
missbruksproblematiken innehåller ohyggligt dyrköpta erfarenheter som
måste analyseras omedelbart. Fakta i ärendet är fortfarande tillgängliga och
de inblandade kan a Itså nås med utfrågning. De lärdomar som då kan
hämtas fram kan få 'ärekt betydelse för en saklig narkotikapolitik under
1980-talet.

Vidare framstår det mot bakgrunden av allt mänskligt lidande i narkotikans
spår som ett ofrånkomligt etiskt krav att den defaitistiska (knarkliberala)
linjens företrädare moraliskt inser sitt ansvar. (Man kan här jämföra
med de successivt skärpta straffsatserna för kommersiella narkotikabrott.)
Ett samhälle, som ej vill försvara sina inre linjer, kan ej bestå. I sin tur medför
en uppgörelse av detta slag att ett motstånd mot en seriös narkotikapolitik
undanröjs.

En första framgång har dock vunnits men skall konsolideras. Allmänna
opinionen och myndigheters attityder har skärpts. Bäst belyses detta av
inställningen till cannabis (hasch och marijuana). Länge kunde obskyra
element utnyttja den utbredda aningslösheten för att propagera för att
cannabis var oskyldigt och borde legaliseras. Den svenska tillnyktringen har
satt spår utomlands. T. o. m. i Holland och USA är det nu etablerad kunskap
att cannabis är farligt.

Kampen mot narkotikahandeln, särskilt dess grövre former, är numera
sanktionerad som ett viktigt samhällsintresse av de flesta instanser. Den skall
föras vidare. Polis och tull skall ha tillräckliga resurser, bl. a. fler
narkotikahundar.

Ändå vet vi att vi ej når tillräcklig effekt enbart på dessa vägar. Risk finns
att svenska folket köper sig fritt från direkt ansvar genom att se detta enbart
som en ekonomisk fråga. Lika viktigt är att polisen får moraliskt stöd och
aktiv hjälp till spaning av allmänheten. Det senare kan synas vanskligt att
lansera men är egentligen ett prov på halten i engagemanget för ett
narkotikafritt samhälle.

Mot. 1982/83:267

6

För att ge detta verklig trovärdighet bör vi förankra det även i tiden: en
narkotikafri generation redan på 1980-talet. Nu kommer så sakteliga grupp
efter grupp vandrande in på dessa vägar och tack vare förstärkningseffekter
kan processen påskyndas. Senast har kända estradartister ställt upp.
Målsättningen är inte utopisk.

Nästa steg blir att omsätta engagemanget i handling. Detta sker bäst
genom att gå på småhandeln. Toleransgränsen kan där ej tillåtas gå mellan
”litet och mer”. Den måste dras mellan ”intet och något”.

Allmänhetens svar på frågan, om vi skall ha ett narkotikafritt samhälle,
måste prövas i dess egen närmiljö. Lokala program av typen: ett narkotikafritt
X-stad bör stödjas.

Samhällsreaktionen är viktig. Den skall vara obligatorisk och komma
prompt. Varje övertramp skall beivras. Det är därvid viktigast att alltid något
sker, som uttrycker samhällets avvisande. Åtgärdesregistret bör bli föremål
för en översyn.

Vård och behandling

Påträffande behandlingsfall skall snabbt åtgärdas. I princip skall behandlingsskyldighet
åvila missbrukaren. Självklart skall alla behandlingsmiljöer
vara narkotikafria (undantag endast på medicinska grunder och strängt
kontrollerade). Även kriminalvårdsanstalter skall hållas narkotikafria.
Eljest motverkas själva syftet med behandlingen, vars mål just måste vara
narkotikafrihet.

Mycket viktigt för behandlingsmöjligheterna i den slutna vården är att
tillräckligt differentierade vårdresurser finns; avseende program, vårdstruktur,
patienturval och vårdtider m. m. Stöd bör alltjämt ges åt seriöst ideellt
arbete, men med motsvarande skyldighet att redovisa resultat. Däremot
behövs ej centraldirigering av vårdinnehållet.

Effektivisering av stödet åt högriskgrupper påfordras. Dessa skall alltid
kartläggas på resp. orter och insatser skräddarsys i varje särskilt fall. Särskild
omsorg bör ägnas åt missbrukarnas familjer. Dessa bär nämligen ofta ett
tungt lidande och de behöver verkligen ett positivt stöd. Tendensen att
främst söka syndabockar är inhuman och motverkar ett konstruktivt
behandlingsarbete.

Narkotikautvecklingen i vår omvärld måste aktivt bevakas. Detta gälller
särskilt i fråga om missbruksmedel (nya sådana dyker upp och äldre
etablerade får ny spridning, t. ex. kokain). Preventions, bekämpnings- och
behandlingsmetoder som etableras utomlands bör studeras.

Åtgärdsprogram

I våra motioner 1981/82:207-210 har vi givit en utförlig bakgrundsbeskrivning
av narkotikaproblemen. Vi skall inte upprepa den här, utan hänvisar till

Mot. 1982/83:267

7

motionerna i fråga. Däremot skall vi återge och vidareutveckla åtgärdsdelen i
det följande.

Narkotikamissbruket måste bekämpas målmedvetet och beslutsamt. Den i
USA och Västeuropa utbredda debatten om legalisering av narkotika som
cannabis, kokain och heroin kräver förebyggande lagstiftning. Därför måste
även svensk lagstiftning skärpas. Generellt sett måste åtgärderna nå
missbrukarna på ett tidigare stadium.

Den hittillsvarande narkomanvårdspolitiken har icke kommit till rätta
med problemen. Med en fastare hållning från statsmakternas sida hade
sannolikt många ungdomar i tid kunnat få hjälp mot missbruket och dess
följder. Spridningen av narkotikamissbruket hade också hejdats.

För att komma till rätta med narkotikamissbruket och den brottslighet som
har samband därmed fordras nu samlade samhällsinsatser under lång tid mot
alla grenar av narkotikaproblemet.

På kort sikt måste samhällets resurser inriktas på främst följande
åtgärder:

1. Påföljdsfrågorna bör omarbetas (krav skall kunna ställas på missbrukaren).

2. Narkotikastrafflagen måste skyndsamt ses över (straffet för grovt
narkotikabrott höjs till minimum 4 års fängelse och jämställs med straffnivån
för grovt spridande av gift).

3. Allt innehav och bruk av narkotika beivras.

4. Polisens spaningsmetoder och resurser förbättras.

5. Gränsbevakningen skärps. Samarbetet mellan de nordiska länderna
byggs ut med avsikt att stoppa införseln av narkotika till Norden.

6. Aktiva åtgärder som syftar till en narkotikafri kriminalvård.

7. Vårdlagstiftningen LVM och LVU omarbetas (frånvaron av klart
formulerade styrmedel bidrar till en förtroendeklyfta mellan domstolar och
socialtjänst).

På lång sikt måste åtgärder vidtas för en effektiv attitydpåverkan:

1. Föräldrarnas och övriga vuxnas ansvar för det uppväxande släktet
måste slås fast.

2. Betydelsen av en god fostran av barn och ungdom i hem och skola måste
uppmärksammas mer.

3. Positiv normbildning, grundad på värderingar som har sin grund i en
kristen livssyn måste främjas.

4. Intensifierade informations- och utbildningsinsatser i förebyggande
syfte.

5. Positiva förebilder måste skapas. Alla tendenser till att förhärliga
negativa förebilder skall bekämpas.

Vi skall i det följande närmare utveckla dessa åtgärdsförslag.

Mot. 1982/83:267

8

Ökade resurser till polis och kriminalvård

Om narkotikapolisen inte förenas med en fast kriminalpolitik förblir den
verkningslös - och tvärtom - om kriminalpolitiken inte får ett intimt stöd av
er narkotikapolitik med buffert i form av tillämpad sociallagstiftning,
kor mer de redan överbefolkade fängelserna att behöva bli ännu fler för att
ta sig an offren för en utbredd narkotikamarknad.

Utan samordnad politik kommer missbruket att nå sådan omfattning att
avkriminalisering av vissa narkotikabrott samt legalisering av vissa narkotiska
preparat kan framstå som en sista oundviklig åtgärd för att i någon mån
vidmakthålla respekten för lag och rätt i ett narkotikaöversvämmat samhälle
som vill undå rättssystemets sammanbrott till följd av överbelastning.

Erfarenheterna från kriminalvården både när det gäller anstaltsvård och
frivård ger vid handen att möjligheterna att rehabilitera narkotikamissbrukare
är mycket begränsade och att resultatet av vården trots en ofta
engagerad insats av personal och frivilliga övervakare inte är godtagbart.
Ökade resurser i form av personalförstärkning och andra åtgärder inom
kriminalvården torde visserligen kunna förbättra behandlingsresultatet. Det
framstår likväl som tveksamt om resultatet skulle stå i rimlig proportion till
de kostnadsökningar som i så fall blir nödvändiga. Detta ger anledning att
betona vikten av att narkotikahanteringen stoppas på ett så tidigt stadium
som möjligt.

Erfarenhetsmässigt införs den största delen av narkotikan till fängelserna
genom besök till de intagna.

Restriktivare regler måste därför tillämpas för besökande till interner med
narkotikabrott i domen eller med pågående narkotikamissbruk och framför
allt på de slutna anstalterna.

Man bör begränsa penningbehovet för internerna. I dag är gränsen 300 kr.,
men det cirkulerar hundratusentals kronor på anstalterna. Bestämmelserna
vad gäller brevgranskning liksom rätten att utnyttja telefonautomater måste
skärpas för interner med narkotikabrott i domen eller med pågående
narkotikamissbruk. Regelbunden permission bör inte heller medges för
intagna i sluten anstalt som använt eller innehaft narkotika.

Obligatorisk identitetskontroll av besökare till de intagna bör också
införas.

Narkotikan styr i dag inte bara internerna på anstalterna utan dessa har i
dag möjlighet att kunna fortsätta sin verksamhet inifrån anstalten. Det är
därför viktigt att förstärka visitationspatrullerna som faktiskt än så länge
endast är på prov. Visitationspatrullerna har hittills visat ett mycket gott
resultat inne på anstalterna.

Det är ett mycket rimligt krav att första försvarslinjen måste gå genom att
stänga ute langarna. Det är ett oeftergivligt krav att kriminalanstalterna skall
vara narkotikafria. Den som vårdas på anstalt måste rimligen kunna
garanteras att få vård i en drogfri miljö!

Mot. 1982/83:267

9

När det gäller straffavtjänandet för personer som dömts för grovt
narkotikabrott till fängelse i två år eller mera måste särskild restriktivitet
iakttas i fråga om permissioner och villkorlig frigivning. Det kan ifrågasättas
om inte samma restriktivitet bör tillämpas i fråga om alla intagna som dömts
för grovt narkotikabrott även om strafftiden är kortare än två år.

Med tanke på de förfinade metoder narkotikalangarna numera ofta
använder och den förslagenhet de visar ställs stora krav på de polismän som
deltar i narkotikaspaningen. Polisens utrednings- och spaningsmetoder
måste anpassas till den verklighet som råder. Narkotikahandlare och
smugglare använder sig av distributionsmetoder som gör det nödvändigt för
polisen att nödsakas använda lika avancerade metoder. Det erfordras en ny
straffprocessuell lagstiftning, bättre möjligheter att kvarhålla och öppna
postförsändelser, att vidta husrannsakan och beslag, telefonavlyssning och i
vissa fall vid grova brott avlyssning av rum. I dessa sammanhang är behovet
av andra tekniska hjälpmedel av fototeknisk art, specialutrustning för
spaningsfordon också nödvändiga. Det är de professionella storhandlarna
som polisen genom att ges dylika resurser och befogenheter skall avslöja.
Därigenom ökar möjligheterna att framför allt de ungdomar som av
nyfikenhet, allmän vilsenhet, tristess eller annan anledning hänger sig åt bruk
av narkotika snabbt uppmärksammas och att skyndsamma konsekventa
åtgärder kan vidtas beträffande dem.

Den ekonomiska brottsligheten måste stoppas

Narkotikalagstiftningens inriktning möjliggör i dag bekämpning av själva
varu transaktionerna, dvs. införsel, produktion, försäljning osv. av själva
varan narkotika. Penningtransaktioner för att sköta narkotikahandel bekämpas
i den mån dess olaglighet som affärstransaktioner kan bevisas såsom
häleri, bedrägeri, skattebrott osv. Trots detta är den delen en lika nödvändig
länk i narkotikahandeln som själva varuhanteringen.

Straffsatserna på dessa olika brott skiljer sig väsentligt från varandra,
vilket leder till en snedvridning av bekämpningsinsatserna mot de lägre
nivåerna i narkotikahandeln där själva varuhanteringen sker och bort från de
mer kontrollerande nivåerna.

Ekonomisk brottslighet i samband med narkotikahandel kan till sin skada
på samhället inte jämföras med samma brott inom legal handel. Därför bör
ekonomisk brottslighet som uppenbart kan bindas till narkotikahandel
bestraffas lika hårt som langningen av de största förekommande mängderna
narkotika. T. ex. bör ett bedrägeribrott som ingår som ett led i handel med
narkotika bestraffas lika hårt som den mest förslagne narkotikalangare och
inte som andra bedrägerier.

Mot. 1982/83:267

10

Skärpt gränsbevakning

Erfarenhetsmässigt är det väl känt att en stor del av den smugglade
narkotikan förs in av personer som tejpar fast narkotikapreparat direkt på
kroppen. På samma sätt är känt att narkotikan stoppas upp i kroppens
håligheter och således icke kan anträffas i samband med kroppsvisitationer. I
november 1980 påminde generaltullstyrelsen i en rundskrivelse om den
aktuella lagstiftningen, vilken innebär att titta under fötter, armhålor och i
håret, är att jämställa med kroppsbesiktning. Enligt rättegångsbalken
(RB 23:11) får kroppsvisitation äga rum endast om det förekommer
anledning misstänka att narkotika skall anträffas. På samma sätt enligt
RB 28:12 får kroppsbesiktning endast utföras efter beslut av åklagare och
skall utföras av läkare.

Det är viktigt med tanke på narkotikabrottslighetens konsekvenser för
samhälle och enskilda att tullens effektivitet inte minskar. Tullen måste
enligt vår mening kunna kontrollera en misstänkt person.

Det är nödvändigt att polis, tull och kustbevakning har moderna
hjälpmedel till sitt förfogande. På senare tid har emellertid tullen fått
utökade befogenheter på detta område - men motsvarande befogenheter bör
även komma polisen till del.

Det finns känsliga moment i tullens och polisens narkotikaspaning vid
kontrollerad införsel av narkotika över olika länders gränser. Därför är ett
vidgat samarbete i Norden och mellan övriga länder i Europa nödvändigt för
att tull och polis skall kunna finna smuggelvägar och komma huvudmännen
och finansiärerna på spåren.

Det är angeläget med en skärpt uppmärksamhet på den internationella
brottslighetens förgreningar till Sverige. Detta gagnar inte minst det stora
flertalet utlänningar som är här i legitimt syfte och som genomför värdefulla
insatser för den svenska välfärden. Ågärder måste vidtas för att bättre kunna
kontrollera och stoppa den illegala invandringen.

För äldr ans varet måste betonas starkare

Ansvaret för barnens uppfostran och utbildning vilar enligt allmänt
rättsmedvetande och svensk lagstiftning ytterst på föräldrarna. Hemmets och
kärnfamiljens centrala roll måste betonas. Där grundläggs individens
värderingar. Samhället måste främja den positiva, fostrande föräldrarollen.
Det är viktigt att föräldrarna kommer med i all planering där barnen berörs.
Samhället måste räkna med föräldrarna som en resurs, och ställa krav på att
föräldrarna tar sitt ansvar. Ingen skall kunna strunta i var tonåringen håller
hus. Ensam kan det vara svårt som förälder. Barnen kan säga att kamraten
får vara ute. Då måste föräldrarna agera tillsammans. I organisationer,
främst inom Hem och Skola, bör det vara ett huvudmål att sträva efter en god

Mot. 1982/83:267

11

totalmiljö för barnen. Det är angeläget att alla generationsmotsättningar
överbryggas.

Då fritidsaktiviteter och fester anordnas, bör man eftersträva att barn och
föräldrar deltar tillsammans. Om barnen inte själva kan ta ansvar, bildar de
lätt egna sociala mönster, som kan vara förödande för framtiden. Goda
traditioner och värderingar överfördes i bondesamhället från äldre generationer
till yngre. Vi måste återuppta det sociala samarbetet igen, så långt
detta är möjligt. Stabila föräldrar har större förutsättningar att hjälpa de som
har svårigheter. Alla, både föräldrar och barn, måste få visa att de behövs och
att alla kan göra sin insats.

Många av dagens ungdomar har inte från början fått lära sig att ta ansvar för
sig själva, för andra, för omvärlden. Framtidstron har naggats allvarligt i
kanten, man ser ingen egentlig mening med att satsa på någonting. För att
stötta självkänslan kan olika former av drogmissbruk bli den verklighetsflykt
som man eftersträvar.

Då dagens ungdomar i vårt samhälle känner sig önskade, värdefulla och
efterfrågade, när de inser att de kan göra en insats för att förändra både sin
egen och andras situation, när ett samhällsansvar blir något som känns riktigt
och naturligt - då har vi nått en bra bit i narkotikabekämpningen.

Stoppa ”flumkulturen”

Förbudet mot försäljning av illegal narkotika förhindrar regelrätt annonsering
och skyltning vid narkotikalangning. Icke desto mindre kan narkotikaorganisationer
nå ut med sitt budskap via massmedia genom indirekt
marknadsföring. Mycket av den s. k. flumkulturen spelar en aktiv roll som
marknadsförare av narkotika. I Västsverige har t. ex. distribuerats ett
postorderhäfte, vari man saluförde de tillbehör som narkotikabrukaren
behöver. Postorderhäftets illustration bär tydliga spår av flumkulturpåverkan.

Det är framför allt inom ramen för den omfattande s. k. alternativkulturen
som rockmusiker, profeter för mysteriereligioner m. fl. kunnat förespråka
en livsstil där narkotika spelar en större eller mindre roll. Denna indirekta
marknadsföring är den synliga delen av narkotikaorganisationernas verksamhet
vilket ger dem den breda kontaktyta som är nödvändig för att den
illegala narkotikahandeln skall blomstra och accepteras, öppet förespråkande
för narkotika genom att förhärliga missbruket eller förringa dess
skadeverkningar måste aktivt bemötas, och i grövre fall bör man överväga
kriminalisering.

Den opinion som vill motarbeta en sådan lagstiftning genom att dra igång
en gränsdragningsdiskussion mellan vad som är konst, dokumentation eller
vetskap å ena sidan och öppet förhärligande å den andra sidan måste
bemötas. Det borde vara möjligt att skilja ut seriösa konstnärer och deras
skildringar av drogupplevelser från regelrätta uppmaningar till missbruk och

Mot. 1982/83:267

12

deltagande i narkotikabaserade livsmönster som förekommer t. ex. på
skivomslag.

En satsning på att ”avglamourisera” drogkulturen som helhet måste göras.
Ökad information parad med en intensiv propaganda är en väg att gå. En
jämförelse kan göras med den intensiva anti-rök-kampanj som pågått några
år och som lett till ett minskat rökande både bland vuxna och bland
ungdomar. Det är inte längre tufft att röka - det får inte heller vara tufft att
”knarka”.

Det kan inte vara förenligt med samhällets intressen att flera popgrupper
och enskilda musiker mer eller mindre öppet kan propagera för narkotika i
olika former. Ett exempel härpå är den internationella artisten Nina Hagens
framträdande i Sverige. Gruppen Black Uhuru, som lanserats hårt i Sverige,
sjöng nyligen på måndagsbörsen i TY sången ”Sinsemella” som är namnet på
en marihuanasort. På skivomslag har propagandan blivit alltmer vanlig.
Svenska Dag Vag har givit ut skivan ”Palsternacka Sativa”, en direkt
anspelning på det latinska namnet ”Cannabis Sativa” - Cannabis! På
liknande sätt distribueras budskapet i form av smycken formade som
cannabisblad eller rakblad, symbol för kokain. Ungdomen är därvidlag
mycket oskyddad. Idoldyrkan och oförmåga att inse riskerna med att leva
som vissa ”musikanter” gör många ungdomar till ett ”lättfångat byte”.

Vi måste skapa garantier för att inga former av samhällsstöd får gå till
grupper, som i den ena eller andra formen gör reklam för narkotika. Vidare
bör inga lokaler, som uppbär anslag från det allmänna, få tillåtas ta emot
musiker, som propagerar för eller förhärligar narkotika. Samma sak måste
gälla det övriga kulturlivet, som t. ex. bildkonsten.

Detta behöver inte innebära någon inskränkning i tryckfriheten, men vi
skall i alla sammanhang påpeka vilka enskilda och grupper, som förhärligar
narkotika i sitt budskap. Då tvingas de hela tiden in i en försvarsposition, som
blir alltmer ohållbar med tiden.

Vårdinsatserna måste effektiviseras

Samhället måste självfallet ta hand om dem som drabbas av missbruksskador.
Ofta är det alkoholproblemet som är narkotikamissbrukarens
inkörsport. I vart fall skjuter vederbörande oftast skulden härpå. De pengar
som narkotikabrukaren får från försäkringskassan går oftast direkt till nya
inköp av narkotika. Vägras man sjukskrivning hos en doktor går man till
nästa. Efter ett par års sjukskrivningar har missbrukaren eventuellt besökt
något av rehabiliteringsalternativen, arbetsvärd eller behandlingshem. Efter
en tid, då man uttömt hela den terapeutiska arsenalen utan resultat, är det
icke ovanligt att vederbörande förtidspensioneras.

En framgångsrik narkotikapolitik kan inte enbart ha motivet ”dålig
uppväxtmiljö” som utgångspunkt. Missbruket representerar snarare ett
inlärt tillstånd. Det är det inlärda beteendet som skall förändras och först då

Mot. 1982/83:267

13

kan individen få en annan attityd och kan frigöra sig från sitt beroende. Det
måste således bli fråga om en behandling där man lär missbrukaren en ny
livsstil - ett nytt beteende! Den nya lagstiftningen - LVM - är, som vi redan
påpekat, behäftad med betydande brister. Behandlingstiden - två månader
(!) - är alldeles för kort. Att förändra ett inlärt beteende erfordrar minst ett
års behandling för att kunna innefatta en framgångsrik rehabilitering av en
missbrukare. Besluten om denna form av vård skall dessutom vara lokalt
förankrade och fattas av socialnämnd. Erfarenheterna - och de är entydiga visar
att korttidsavgiftning, vare sig den sker på psykologiska eller sociala
grunder, omgående leder till återfall i missbruk.

Avgörande för om insatserna skall bli framgångsrika är att rehabiliteringskedjan
kan hållas intakt till dess att en god återanpassning av missbrukarna
kan konstateras. För detta ändamål måste åstadkommas en bättre fungerande
eftervård. På detta sätt kan riskerna för återfall i förnyat missbruk
elimineras. Vård- och övervakningsresurserna måste således få en sådan
utformning att detta krav kan säkerställas.

En framgångsrik vård av drogmissbrukare är den som kan sättas in på så
tidigt stadium som möjligt. Det har förekommit att barn har kommit in i en
missbrukssituation redan vid 12-15 års ålder. En uppsökande verksamhet
och en uppföljning av alla omhändertagna är nödvändig. Fältsekreterarorganisationen
måste effektiviseras, bl. a. genom aktiva utbildningsinsatser.
Läkare och annan sjukvårdspersonal måste få bättre utbildning i att spåra
bakom olika sjukdomar liggande missbruksproblem. Vi måste öka möjligheterna
till tvångsingripanden mot dem som idkar grovt bruk av narkotika,
då vederbörande riskerar att skada sig själv eller annan och då möjligheterna
till frivilliga insatser uttömts.

Effektivare organisation

Om samhällets resurser skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt måste två
viktiga förutsättningar vara uppfyllda:

1. Insatserna måste riktas mot den allvarligaste brottsligheten och särskilt
mot dess svagaste länkar.

2. De resurser som utnyttjas måste mot bakgrund av vad de riktas mot
vara allsidigt sammansatta. De måste kunna arbeta snabbt och effektivt utan
hindrande byråkratiskt och administrativt krångel i form av t. ex. gränsdragningen
mellan myndigheter.

Narkotikaproblemet har nu nått en sådan omfattning, oaktat ökade
traditionella samhällsinsatser, att helt nya metoder och insatser erfordras.
Många människor upplever detta problem som en allvarlig fara för vårt
samhällsliv och rättssäkerhet. Fortsatt arbete inom de traditionella mönstren
kommer att leda till risk för att tilltron till vårt samhälles möjligheter att på

Mot. 1982/83:267

14

allvar komma åt narkotikabruket undergrävs med alla de risker och
konsekvenser detta kan medföra.

Samhället besitter i själva verket stora resurser för förebyggande och
bekämpande åtgärder inom narkotikaområdet. Men dessa resurser är
splittrade i vad gäller både organisation och ansvar.

Myndigheter, såsom skola, socialvård, polis, domstolar och kriminalvård,
arbetar med narkotikaproblemet efter olika förutsättningar med olika mål
och tyvärr alltför sällan i samverkan.

Samhället kan enligt vår uppfattning inte effektivt förebygga missbruket
med nuvarande insatser genom olika sektorer. Samhället kan inte heller
effektivt bekämpa narkotikabrottslighet genom en sektororganisation. Om
detta allvarliga samhällsproblem skall kunna bekämpas fordras ett omtänkande
på flera plan.

Enligt vår mening måste nya regler för samarbetet utarbetas, med avsikt
att skapa en effektivare och längre gående samverkan mellan berörda
myndigheter. Detta krav framstår än mera angeläget i belysning av de
inskränkningar i möjligheten till informationsutbyte mellan myndigheter
som den nya sekretesslagen leder till särskilt på det sociala området. I första
hand måste kommunikationerna mellan polis och kommunernas sociala
sektorer förbättras.

Vad som krävs för bekämpning av narkotikaproblemet är en snabb och
effektiv organisation som har överblick över hela strukturen och snabbt kan
ingripa, utreda, lagföra och följa upp effekterna av sina insatser genom hela
kedjan, från inledande insatser i skola, socialvård, polis m. m. till kriminalvård
eller narkomanvård och återanpassning i samhället.

Organisationen skall inte strikt behöva följa myndighetsgränser. Den skall
snabbt kunna på konsult- eller arvodesbas knyta till sig sakkunskap i form av
t. ex. juridisk, medicinsk eller social expertis. Strävan skall vara att komma
åt missbruket samtidigt och riktat mot alla delar av strukturens svaga
punkter. Sådana insatser skulle snabbt kunna pressa ned bruket och
återställa tilltron till samhällets förmåga att tillgodose medborgarnas
krav

Vi förordar därför att man snarast tillskapar samordnande organ, lokalt,
regionalt och centralt, för ledning av förebyggande och bekämpande av
narkotikabruk och narkotikabrottslighet.

I varje kommun måste det bildas grupper, som kontinuerligt följer
narkotikafrågan. Förutom polis och sociala myndigheter bör det finnas
representanter för Hem och Skola, elevföreningar och så många aktiva
ungdoms- och idrottsföreningar som möjligt. Det gäller att slå tillbaka mot
narkotikan på bred front, när det ännu finns tid att göra något.

På länsplanet bör motsvarande organisation samordna insatserna för
narkotikabekämpning så att inga ärenden ”faller mellan stolarna” på grund
av traditionella myndighetsgränser.

Vi förordar därför att en sådan länsgrupp bestående av representanter för

Mot. 1982/83:267

15

polis, åklagare, domstolar, länsstyrelsens socialvårdskonsulent, landstingets
sjukvårdsstyrelse, länets hem- och skolaförening samt länsskolnämnden
bildas.

Enligt vår mening är de åtgärder som syftar till att samordna insatserna på
lokalt och regionalt plan så viktiga att dessa bör prioriteras i särskild ordning.
Regeringen bör genom tilläggsdirektiv till den nya narkotikakommissionen
ålägga denna att snarast framlägga förslag på dessa områden. Riksdagen bör
göra ett uttalande av denna innebörd.

Utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO) har i sitt
nyligen avlämnade betänkande föreslagit att en central myndighet bör få
ansvaret för samordningen av olika åtgärder mot narkotikamissbruket.
Detta förslag hälsas med tillfredsställelse. Riksdagen bör uttala sig för ett
genomförande av utredningsförslaget.

Med stöd av det anförda hemställer vi*

1. att riksdagen uttalar sig mot narkotikamissbruket,

2. att riksdagen uttalar sig för att missbruksvården förbättras i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 12 janauri 1983

STEN SVENSSON (m) BJÖRN KÖRLOF (m)

* Se även motion 1982/83:268.

minab/gotab Stockholm 1983 73350