Åtgärder mot miljöfarliga batterier (prop. 1986/87:55)

Motion 1986/87:Jo103 Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Jol03

Lars Werner m. fl. (vpk)
Åtgärder mot miljöfarliga batterier (prop. 1986/87:55)

Spridningen av giftiga tungmetaller som kvicksilver (Hg) och kadmium
(Cd) åstadkommer allt större miljöproblem i takt med tilltagande försurning.
Forskare hävdar t. ex. att hälften av Sveriges sjöar är förgiftade av
kvicksilver och att tusentals av dessa omedelbart borde svartlistas. Gravida
kvinnor uppmanas att undvika insjöfisk osv. I Kol-Hälsa-Miljöutredningen
finns uppgift om att 150 barn/år föds i Sverige med någon form av
hjärnskada till följd av de höga kvicksilverhalterna i miljön.

1 vpk:s motion 1985/86:Jo728 om kvicksilverproblemet i Sverige föreslås
ett program för att begränsa kvicksilverutsläppen, där bl. a. förslag om att
en pant på Hg-haltiga (och även Cd-haltiga) batterier införs. Motionen
avslogs nyligen av riksdagen.

Regeringen och en riksdagsmajoritet har hitintills hävdat att batteriföretagen,
tillverkare/leverantörer/importörer, på frivillig väg kunde förväntas
leva upp till sitt ansvar för miljön. Förhoppningarna har kommit på
skam, vilket nu tvingat regeringen att presentera ett åtgärdsprogram enligt
föreliggande proposition.

Vpk anser det positivt med ett åtgärdsinriktat program för att minska
problemen med miljöfarliga batterier, vilket borde framgå av våra tidigare
väckta förslag. Vi ställer oss däremot mycket tveksamma till om de åtgärder
som nu föreslås tillräckligt snabbt kan åstadkomma nödvändiga resultat.

Miljöminister Birgitta Dahl berörde i ett tal inför Svenska Renhållningsverksföreningen
sommaren 1986 de enorma miljöhot vi alla står inför. Med
detta som utgångspunkt anslog Birgitta Dahl en politiskt och ideologiskt
radikal ton som ligger såväl miljörörelsen som vpk mycket nära. Låt oss
citera vissa ur miljöministerns tal välkommet progressiva uppfattningar:

Skall vi kunna ställa krav på andra länders miljöengagemang så måste
vi också föregå med gott exempel.

— Ännu handlar det ofta om att finna metoder för att komma till rätta
med problemen i efterhand. Detta faktum borde vara en spännande utmaning
för forskare och tekniker på olika områden; det gäller också avfallsområdet.
Samhället måste ställa upp klara och stränga regler. Gång på gång
har vi lärt oss att det är först då som problem som man tidigare trodde vara
omöjliga att lösa verkligen blir lösta. Klara och stränga krav har visat sig ha
en förunderlig förmåga att driva på den tekniska utvecklingen.

— Men allra viktigast är det naturligtvis att eliminera orsakerna till problemen
— förhindra att de överhuvud uppkommer.

— En framgångsrik miljöpolitik måste präglas av en helhetssyn — en

helhetssyn sorn innebär att hela vår politik står i samklang med våra uppställda
miljömål.”

Vpk kan helt instämma i ovan citerade uppfattningar och vill medverka till
att utveckla en miljöpolitik med denna inriktning. Vi kan emellertid inte
finna att de fått genomslag i regeringens proposition om miljöfarliga batterier,
trots att detta problem inkl. ett åtgärdspaket var Birgitta Dahls egentliga
budskap då det citerade talet hölls. Med hänvisning till riksdagens
beslut från 1975 om avfallshanteringen konstaterade också miljöministern
att ”vi ännu 1986 tillåter att nya produkter, som ger upphov till skadligt
avfall saluförs”. Den socialdemokratiska självkritiken är lika klädsam som
möjlig att följa upp enligt vpk: det finns ingen annan väg att gå, om man
menar allvar med miljöpolitiken, än att våga ta strid med tillverkarna och
importörerna av skadliga produkter. Vi är för vår del övertygade om att
klara och stränga krav på miljöområdet leder till resultat.

Den svenska batterimarknaden och förutsättningarna för miljöåtgärder

Propositionens redovisning av marknaden är intressant liksom konstaterandet
att de batterier som åsamkar de största kvicksilverutsläppen — de
alkaliska — för de flesta användningsområden kan ersättas av icke miljöfarliga
produkter som brunstensbatterier. Samma positiva anda finns när
det gäller möjligheterna att förbättra de tekniska förutsättningarna för användning
av mindre miljöfarliga batterier i olika apparater. Detsamma gäller
sänkningen av tungmetallhalterna i resp. produkt. Berörda företag tycks
därmed inte stå inför oöverstigliga hinder när det gäller att ta fram miljövänligare
alternativ.

Vpk anser att det nu är nödvändigt att vända utvecklingen så att tungmetallspridningen
via miljöfarliga batterier drastiskt trappas ned. Frivillighetens
väg har redan prövats och misslyckats. Ett förbud, verkställt efter en
viss övergångsperiod, mot de batterityper som leder till den största skadan i
miljön måste därför prövas. Under en övergångsperiod av förslagsvis ett år
bör förutom de informations- och insamlingsåtgärder som regeringen nu
föreslår införas ett pantsystem liknande den modell som redan används för
bl. a. returglas. Om det efter en övergångsperiod, då alternativ och tekniska
lösningar måste tas fram innan förbud och miljöfarliga batterier träder i
kraft, visar sig att viktiga användargrupper av t. ex. medicinska hjälpmedel
inte hinner få sina behov av alternativa produkter tillgodosedda, skulle ett
dispensförfarande kunna lösa dessa problem.

Information och märkning

Enligt vpk:s uppfattning fordras massiva informationsinsatser för att ett
åtgärdsprogram skall få avsedd effekt. Även med vpk:s förslag finns detta
behov i avvaktan på att ett förbud trätt i funktion och under den tid ett
pantsystem är tänkt att påskynda insamlingen av batterier eller konsumenternas
miljövänligare val av produkter.

Lika viktigt är att informationen är klar och lättfattlig ur konsumenternas
synvinkel samt att märkning snabbt åläggs producenter alternativt de som
importerar eller saluför batterier.

Mot. 1986/87

Jol03

6

Kostnaderna för ett åtgärdsprogram enligt vpk.s modell

Vpk ansluter sig till förslaget att föreskriva att de som förorsakar samhället
kostnader för miljöfarliga batterier skall ersätta detta. Principen är tillämplig
så länge som det finns behov av att samla in batterier för att undvika
skador på hälsan eller i miljön och under den tid som informationsinsatser
är nödvändiga av samma skäl.

Ett avgiftssystem bör konstrueras så att det inbegriper framtida behandlingskostnader
för de miljöfarliga batterier, alkaliska, kvicksilver- och nickelbatterier,
som kommer att vara i cirkulation även efter det att ett förbud
införts.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts och med godkännande av
proposition 1986/87:55 i övrigt föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöpolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett förbud mot miljöfarliga batterier som skall
träda i kraft den 1 januari 1988 för att minska problemen med tungmetaller
i miljön,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett pantsystem för batterier.

Stockholm den 19 november 1986
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Viola Claesson (vpk)

Mot. 1986/87

Jol03

7