Åtgärder mot drogmissbruk och social misär

Motion 1982/83:1840 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

8

Motion

1982/83:1840

Lars Werner m. fl.

Åtgärder mot drogmissbruk och social misär

Levnadsvillkoren har förändrats på ett genomgripande sätt under efterkrigstiden
i vårt land. Den materiella tillväxten har skapat förutsättningar för
en välfärd som skulle kunna omfatta alla. Även om senare år har inneburit
stillestånd, industrinedläggningar och sänkta reallöner, så har det inte på
något avgörande sätt ändrat dessa förutsättningar. Men det finns anledning
till stor oro för framtiden, om inte en radikal förändring av framför allt den
ekonomiska politiken sker.

Den materiella tillväxten har emellertid inte fördelats på ett rättvist sätt.
Det har hela tiden funnits grupper som fallit utanför välfärdssystemet. De
socialpolitiska åtgärderna har inte haft så stora utjämnande effekter, som
man i förhand har räknat med. Man borde i större utsträckning än vad som
har skett utvärderat effekterna av reformerna. Det har nu lämnats åt forskare
som tillfälligtvis har varit intresserade.

Även om det inte har skett någon rättvis fördelning av tillväxten, så har den
ändå kommit praktiskt taget alla till del. Ingen kan förneka det faktum, att
bostadsstandarden höjts radikalt eller att samma gäller för mat- och
klädstandard. Människor har ekonomiska möjligheter att göra utlandsresor
osv. Men vissa måste spara och dra in på andra saker för att göra det, medan
andra är fullkomligt oförhindrade att ta på sig de utgifter de önskar för
tillfället. Vilka ekonomiska tillgångar man har är helt oavhängigt av vilka
värden man genom sitt arbete tillför samhället.

Vid sidan av den materiella ojämlikheten har det också skett ting i
samhället som i många fall varit oförutsedda eller i varje fall okalkylerade
effekter av andra samhällsförändringar.

Tillväxten i ekonomin har inte skett på det arbetande folkets villkor. Det är
inte dess behov som har styrt produktionens inriktning och inte arbetares och
lägre tjänstemäns behov av en dräglig arbetsmiljö och mänsklig arbetstakt
som har styrt arbetets uppläggning. Allt detta har bestämts av kapitalets jakt
efter allt högre profiter.

1950-talet innebar inledningen till en gigantisk folkomflyttning, framför
allt från Norrlandslänen till sydsvenska industricentra. I kapitalets intresse
låg inte en utveckling av alla regioner i landet. Man ville tillgodogöra sig olika
fördelar, bl. a. av stordrift, och då fick de arbetandes önskemål om att få
fortsätta leva på sina hemorter vika. Socialdemokratiska ideologer och
ekonomer gick i spetsen för denna, som man betecknade som nödvändiga,
strukturrationalisering. En ekonom uttryckte det så, att vi hade att välja
mellan att lämna Norrlandslänen åt sitt öde eller att leva i ”ett Skansen av

Mot. 1982/83:1840

9

jätteformat”. I dag vet vi att dessa tankar var uttryck för en mycket kortsynt
och primitiv samhällsteori. Det är inte bara alla de som arbetslösheten
tvångsförflyttade som har fått betala för den, genom att ryckas upp från sina
hem och sina kulturella och sociala miljöer - strukturomvandlingen har
slukat enorma resurser i form av raserade gamla och uppbyggda nya
infrastrukturer. Dessa kostnader har inte på något sätt drabbat företagen,
tvärtom har uppbyggnaden av nya samhällen varit en källa till ytterligare
kapitalackumulation, som de arbetande fått betala via skattsedeln.

Det behöver inte vara negativt att flytta från en ort till en annan. Men det
är en väldig skillnad om man flyttar av egen fri vilja, för att man kanske får ett
bättre jobb med högre lön, än om man tvingas till flyttningen för att över
huvud taget kunna försörja sig och måste lämna bakom sig vänner, natur,
vanor och värderingar och annat som varit betydelsefullt för att forma ens
tillvaro och personlighet.

Det tar ofta mycket lång tid innan man finner ersättning för allt detta på en
ny ort, om man över huvud taget gör det någon gång. Det beror väldigt
mycket på de förutsättningar som ges på den nya orten. Och allmänt sett kan
sägas, att de förutsättningar som getts människorna i de snabbuppförda nya
bostadsområdena under de senaste decennierna har varit torftiga. Torftigheten
måste emellertid ses i relation till behoven. Om vi jämför de nya
bostadsområdena med gamla arbetarstadsdelar eller arbetarbostäder på
skilda håll i landet, så är det förra oändligt mycket bättre materiellt sett.

Vilka är då de faktorer som har konserverat och t. o. m. förstärkt
människors rotlöshet och brist på fruktbara sociala relationer? Utan att göra
anspråk på att vara uttömmande vill vi här räkna upp några.

1. Den extrema åtskillnaden mellan arbetsort och boendeort har fått minst
tre allvarliga konsekvenser. Människorna i ett hus eller ett kvarter arbetar på
de mest skilda ställen, och det saknas förutsättningar att utveckla arbetsgemenskapen
på fritiden. Långa restider till och från arbetet tröttar ut
människor och minskar fritiden. De hemarbetande, men särskilt barnen,
saknar möjligheter att förstå arbetets innebörd, eftersom de aldrig kommer i
kontakt med det, liksom den som varje dag reser till arbetet saknar möjlighet
att förstå hur det dagliga livet i förorten fungerar. Medlemmarna i en familj
får sina värderingar och sin verklighetsuppfattning formade under olika
betingelser, vilket gör att familjen knappast kan fungera som en social
gemenskap, utan reduceras till sina ekonomiska och i bästa fall sexuella
funktioner.

2. Den kommersiella kulturindustrin har effektivt och hänsynslöst utnyttjat
sönderfallet av kulturella och sociala mönster och med sina produkter i
väsentlig grad lyckats förhindra utvecklingen av nya sådana mönster
förankrade i människornas verklighet. Kulturindustrin erbjuder lösningar
och botemedel i de mest skiftande situationer - enkla och primitiva lösningar
och lindrande botemedel. Det kan väl inte vara något fel att supa och knarka
när alla de lyckade människorna gör det. Våld är en fullt acceptabel lösning

Mot. 1982/83:1840

10

på konflikter, det demonstrerar både hjältarna och samhällets maktapparat.

För den som känner sig ensam och övergiven finns flykten att köpa i varje
kiosk. Den som är svag och maktlös kan köpa sig en hjälte att identifiera sig
med. Den som vill förändra samhället är löjlig, feg och svekfull. Förmodligen
dessutom ful. Makten har sin makt i kraft av visdom och rättrådighet. Män
representerar styrka och intelligens - kvinnor besitter skönhet och svaghet.
Klichéerna staplas på varandra i en aldrig sinande ström. Ideal av intelligens,
skönhet och styrka saluförs - ideal som få, om ens några, har möjlighet att
uppfylla. Fascistoida värderingar sprids hämningslöst. Inte därför att
kulturindustrin är fascistisk, utan därför att denna ideologi i all sin brutalitet
och torftighet är lätt att tjäna pengar på.

Mot den flodvåg som den kommersiella kulturindustrin låter välla över de
arbetande människorna, är den statliga och kommunala kulturpolitiken ett
klent försvar. Vem spräcker hushållsbudgeten för en hel månad genom att
köpa en bok eller gå på teater? Vem orkar ens tänka på att rusa till biblioteket
innan det stänger, om man kommer från jobbet klockan halv sju? Medan
kulturindustrin genomgår en ständig expansion och tar nya medier i sin
tjänst, har samhällets kulturpolitik fått allt mindre utrymme under en följd av
år.

3. Den kedja av strukturförändringar som har förekommit inom svensk
industri sedan 1950-talet har haft andra konsekvenser för de arbetande än
flyttningar. Redan tidigt var det möjligt att konstatera en ökad utslagning
från arbetslivet av både arbetare och tjänstemän. Från början av 1960-talet
var det framför allt äldre som drabbades. I samband med företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar hade just de äldre mycket svårt att få nya
jobb. Det gällde också många av dem i skogslänen som råkade ut för
rationaliseringarna inom skogsbruket. Från slutet av 1960-talet var det också
möjligt att bli förtidspensionerad av arbetsmarknadsskäl, något som snabbt
fick antalet förtidspensionerade att skjuta i höjden. Utslagningen av äldre
sammanhängde med att delvis förändrade krav ställdes av arbetsköparna på
de anställda. Ökade krav på anpassning, snabbhet och motståndskraft mot
stressande och pressade arbetsförhållanden gjorde att de äldre fick ökade
svårigheter att få nya jobb. Under senare hälften av 1960-talet började de nya
kraven också gå ut över ungdomen. De traditionella ungdomsyrkena har
efter hand försvunnit. En del av dem har blivit reträttjobb för äldre. Men vid
sidan av den allmänna nedgången i industriarbetsplatser har förmodligen
också det förhållandet att ungdomarna, på grund av att de saknar
försörjningsskyldighet för andra än sig själva, ansetts ha en mindre press på
sig att stå ut med svåruthärdliga arbetsförhållanden.

Resultatet av förändringarna på arbetsmarknaden är att det i dag finns ca
300 000 förtidspensionärer och ca 200 000 arbetslösa, av vilka en stor del är
ungdomar under 25 år. Till detta kommer de som befinner sig i beredskapsarbete
eller arbetsmarknadsutbildning, som tillsammans också utgör fler än

Mot. 1982/83:1840

11

200 000. Vi kan också konstatera, att om inte gymnasieskolan byggts ut på
det sätt som skett, hade sysselsättningskrisen varit oändligt mycket större än
den faktiskt är i dag. En grov beräkning ger vid handen att det totala antalet
arbetslösa människor som kan och vill förvärvsarbeta (men saknar jobb) och
undersysselsatta (människor som arbetar deltid men vill ha heltidsarbete) är
närmare 1 miljon. Mot bakgrund av de utvecklingstendenser som det svenska
näringslivet uppvisar och har uppvisat sedan mitten på 1960-talet, finns det
inga objektiva skäl att tro att sysselsättningskrisen är möjlig att lösa inom
ramen för en fortsatt kapitalistisk produktionsordning. Så länge tongivande
politiska skikt här i landet vägrar inse detta och vägrar sätta upp en strategi
för att låta kapitalismen avlösas av en socialistisk produktionsordning, så är
den brist på framtidstro som har kommit att prägla stora ungdomsgrupper
befogad.

4. Utvecklingen av socialhjälpskostnaderna har visat sig vara en känslig
mätare, när det gäller nivån för låginkomsttagarnas ekonomiska standard. I
slutet på 1960-talet skedde en kraftig ökning av socialhjälpskostnaderna.
Många spekulerade i vilka orsakerna till detta kunde vara. Dessa orsaker
blev snart uppenbara. Ökningen av arbetslösheten var en orsak. Viktigare
var emellertid kraftigt stigande boendekostnader i de nyare områdena,
kombinerat med höga kostnader för bosättning och uppehälle. Det var
framför allt unga barnfamiljer som drabbades hårt. De nya bostadsbidragen
som infördes förefaller att ha löst problemet för ett antal år.

Nu kan vi emellertid på nytt observera fenomenet med stigande
socialhjälpskostnader. Vilka är då orsakerna nu? Sannolikt flera. Stigande
arbetslöshet bland oförsäkrade och kraftigt ökad utförsäkring från arbetslöshetskassorna
finns bland dem. Men också sänkta realinkomster, som nu
återigen drabbar barnfamiljerna. Detta visar inte bara att barnfamiljerna har
det dåligt i dag, utan att de också har haft det och legat nära det som är
oundgängligt för uppehället under en lång följd av år. Ständigt närvarande
och många gånger oöverkomliga ekonomiska problem verkar nedbrytande
på de människor som utsätts för dem, inte minst när man lever i ett samhälle
som överflödar av lyxvaror och där alltmer av sociala funktioner görs
beroende av penningtransaktioner. Behovet av hemstandard bestäms
exempelvis inte enbart av vad man har råd med, eller vad som är
oundgängligen nödvändigt, utan också av vad som betraktas som normalt i
omgivningen.

5. Samhället har under efterkrigstiden tagit över alltmer av barnens och
ungdomarnas fostran. Detta har skett som en ganska självklar konsekvens av
att kvinnornas rätt till förvärvsarbete har tillgodosetts i större utsträckning,
men också, och kanske än mer till följd av att familjens ändrade funktioner
på ett påtagligt sätt har minskat dess möjligheter att delta i fostransprocessen.
Samhället har emellertid inte, till följd av sin borgerligt liberala
inställning till fostransfrågorna, förmått fullgöra sin uppgift. Positiva
åtgärder, som utbyggnad av barnomsorgen och förlängning av den samman

Mot. 1982/83:1840

12

lagda skoltider, har inte fått som resultat den allmänna höjning av
bildningsnivån som man har anledning att kräva mot bakgrund av
reformernas omfattning. Det är arbetarklassens barn som inte har fått sina
behov tillgodosedda. Arbetarklassens villkor och värderingar har inte på
något sätt tillåtits genomsyra vare sig förskolan eller skolväsendet i övrigt.
Arbetarbarnens bildningsbehov och behov av förberedelser för produktivt
arbete, i vidare mening än ren yrkesutbildning, har fått stå tillbaka för
borgerliga värderingar av bildning och kunskaper. Dessa förhållanden,
sammantagna med en växande framtidspessimism på grund av ökande
arbetslöshet, har kraftigt bidragit till en växande utslagning av arbetarbarn
redan i skolan. Utslagningen har i dag nått en sådan omfattning att man
måste ifrågasätta om skolan längre fullgör sin undervisningsskyldighet.

6.1 mitten på 1960-talet genomfördes en brett upplagd studie över det
svenska folkets levnadsförhållanden. Den resulterade i rapporter dels om
inkomstförhållandena, dels om levnadsnivån i vidare mening. Sammantaget
utgjorde materialet en studie i orättvisor. Det visade hur ojämnt samhällets
tillgångar och resurser är fördelade inom befolkningen. Utan att gå in på de
specifika variabler som studerades, är det viktigt att komma ihåg att vad man
fann var att den som är fattig i ett avseende med stor sannolikhet också är
fattig i en rad andra avseenden. Med låg inkomst följer ofta trångboddhet,
dålig arbetsmiljö, ohälsa, låg social aktivitet, avsaknad av makt osv.

Detta förhållande har naturligtvis inte uppstått under efterkrigstiden, utan
är företeelser som i skiftande omfattning har förekommit i vårt samhälle
under historisk tid. Men det är viktigt att konstatera att förhållandena inte
har brutits genom det reformarbete som har förekommit under efterkrigstiden.
Det finns heller ingen anledning att tro att tingen är på något avgörande
sätt förändrade i dag jämfört med mitten på 1960-talet.

I det här sammanhanget är levnadsförhållandena viktiga att beakta ur två
aspekter, dels i relation till de samhällsförändringar som har inträffat och
som vi beskrivit ovan i motionen, dels mot bakgrund av att det finns en grupp
människor - och den kan vara växande - som samtidigt lever i fattigdom i en
rad olika avseenden, som sammantagna leder till en social utslagning.

Som vi redan understrukit, gör inte den här beskrivningen av förändringarna
av samhällsförhållandena något anspråk på att vara uttömmande.
Mycket annat har hänt, av både positiv och negativ betydelse. Men vi menar
att de berörda förhållandena bättre än andra kan tjäna som förklaringsgrunder
för det drogmissbruk och den sociala misär som förekommer och som när
det gäller missbruket har kommit att framstå som ett stort samhällsproblem.
Härmed inte sagt att övrig social misär, som inte är förknippad med
missbruk, är ett mindre problem, men den är i allmänhet mindre tydlig och
drar till sig mindre uppmärksamhet. Det gäller exempelvis tiotusentals
människor som av olika skäl lever i ensamhet och social och kulturell
isolering. Det gäller tusentals människor inom den psykiatriska vården eller
inom långtidsvården, för att nämna en del.

Mot. 1982/83:1840

13

Många har ansträngt sig med att söka efter ”orsaken” till drogmissbruk
och med olika eftertryck hävdat var och en sin förklaring. Samtidigt vet vi att
förklaringen till missbruk i allmänhet inte är en utan flera, och det är viktigt
att söka förklaringarna i sådana förhållanden som berör människors liv på
sådant sätt att deras motiv och kraft för att avstå från missbruk påtagligt
försvagas. Ett sådant förhållande är exempelvis att vara arbetslös men inte
kunna få jobb. Det betyder inte att alla arbetslösa med en hopplös framtid på
arbetsmarknaden blir drogmissbrukare. Men risken ökar. Lever man
dessutom i en miljö där man betraktar sig själv som främling, så ökar den
ännu mer, och har man inga intressen, som man ser som värdefulla att fylla all
sin tid med, så blir den än större. Har man sedan intressen, men inte råd att
odla dem, så ökar risken ytterligare för att man skall hamna i missbruk.
Faktor kan läggas till faktor, och vi finner vid litet eftertanke, att vi i vårt
samhälle visserligen har ett omfattande missbruk av olika droger, men att
detta också skulle kunna vara mycket större.

Drogmissbruk kan självfallet inte förekomma utan droger att missbruka.

Om vi börjar med alkoholen, så kan vi konstatera att vi i vårt land har en
mycket gammal alkoholkultur. Det innebär att det inte bara är legitimt i
juridisk mening att använda alkohol, det är också legitimt i kulturell mening.
Men det är inte tillåtet att dricka hur mycket som helst. Vi har också andra
värderingar och normer för hur vi skall bete oss och för vilka plikter vi har.
Gränsen för hur mycket vi får dricka går där alkoholdrickandet gör att vi inte
förmår uppfylla förväntningar som är viktigare, t. ex. att sköta vårt arbete.
Men den här gränsen lämnar stort spelrum och blir särskilt oprecis för den
som är i olika avseenden socialt utslagen och kanske lever helt utanför en
korrigerande social kontroll. Den som har jobb kan supa på fredag och
lördag, men den som är arbetslös kan supa på måndag också eller någon
annan dag. Det betyder inte att han gör det, men en faktor mindre hindrar
honom från att göra det.

Gränserna för vad som tolereras kan av olika skäl suddas ut i en mer allmän
mening. Så var exempelvis fallet med alkoholbruket i tidigare skeden av
svensk historia. Långt in på senare hälften av 1800-talet hade alkoholmissbruket
enorma proportioner och konsekvenser. I slutet på detta sekel
inträffade en mycket påtaglig förändring i och med att de unga, framväxande
folkrörelserna - arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen tog
itu med alkoholfrågan. Man lyckades på några decennier-var och en av
rörelserna från sina specifika utgångspunkter - nå fram till en situation där
det svenska folkets alkoholkonsumtion var den lägsta på, förmodligen, flera
århundraden. Detta inträffade 1915-1916, dvs. samtidigt som Sveriges första
vårdlag, alkoholistlagen, trädde i kraft. Den hade legat och väntat ett par år
på att den första alkoholistanstalten, Venngarn utanför Sigtuna, skulle bli
färdig. En massiv folkrörelse hade lyckats bryta alkoholmissbruket. Alko

Mot. 1982/83:1840

14

holen fanns kvar, liksom alkoholsederna, men de hade fått mycket snävare
gränser i det folkliga medvetandet.

Det förhållandet att vi fick en alkoholistlag, en förordning om försäljning
av rusdrycker och så småningom ett ransoneringssystem, Bratt-systemet,
förefaller inte, om man ser till statistiken, ha betytt ett vitten för
alkoholsituationen i landet. Möjligen kan man spekulera i om dessa åtgärder
kan ha haft direkt negativa konsekvenser. Hela frågan om folknykterheten
fördes på 1910-talet upp på ett ”högre plan” och blev en politisk stridsfråga
av första rang, jämsides med rösträttsfrågan och försvarsfrågan. Kan det ha
varit så att de tongivande och pådrivande i det folkligt förankrade
nykterhetsarbetet sögs upp i den här striden? Vad man kan utläsa av
statistiken är i alla fall att efter det att alkoholkonsumtionen hade sjunkit
dramatiskt i omkring 25 år fram till 1915, började den därefter sakta stiga
igen. Ansågs frågan vara löst när alkoholistlagen kom och ransoneringen
infördes?

Det förefaller i varje fall som om nykterhetssträvandena inom folkrörelserna
från den här tiden började tappa mark. Bortsett från smärre
fluktuationer steg nämligen alkoholkonsumtionen stadigt fram till 1965. När
motboken avskaffades i mitten på 1950-talet gav det inget tydligt utslag på
totalkonsumtionen. Man kan våga dra slutsatsen att försvagningen av de
folkligt förankrade nykterhetssträvandena medförde att gränserna för vad
som var acceptabel alkoholkonsumtion på nytt tänjdes ut.

Men vad hände då 1965, när alkoholkonsumtionen plötsligt började stiga
på ett dramatiskt sätt? Var det en plötslig moralupplösning? Hade folk först
då upptäckt att motboken var avskaffad? Var det mellanölet? Fick
människor plötsligt en massa pengar över att köpa alkohol för? Olika
förklaringar har cirkulerat och bollats fram och tillbaka i debatten. Det finns
naturligtvis en förklaring; sociala förändringar kan alltid förklaras.

Moralförändringar kommer sällan plötsligt, de sker genom en långsam
process. Säkert bidrog det faktum att motboken var avskaffad, liksom att
mellanölet infördes och att man i vissa grupper fick mer pengar över. Men
inget av detta skulle kunna leda till den häftiga ökningen av alkoholkonsumtionen,
om folkrörelserna i allmänhet och deras nykterhetssträvanden i
synnerhet hade haft kvar sin breda folkliga förankring. Men så var inte fallet.
Frikyrkan sysslade med sina mera andliga angelägenheter, nykterhetsrörelsen
låg mer eller mindre i träda och arbetarrörelsens fackliga och politiska
grenar ägnade inte nykterhetsfrågan mer än ett flyktigt intresse. Dessa
förhållanden var emellertid inte nya 1965, så att man kan säga att
förklaringen till ökningen av alkoholkonsumtionen låg där.

Det är nu dags att återknyta till den inledande redogörelsen för vissa
väsentliga förändringar i de samhälleliga förhållandena. Eftersom de krafter
som under det sena 1800-talet och början av 1900-talet hade lyckats driva ner
alkoholmissbruket mer eller mindre avsomnat, fanns ingen återhållande
faktor, utan samverkande företeelser - ökande arbetslöshet i stora grupper,

Mot. 1982/83:1840

15

rotlöshet på grund av folkomflyttningarna, utarmningen av sociala och
kulturella värden genom de kommersiella krafternas exploatering, skolsystemets
oförmåga att tillgodose arbetarklassens bildningsbehov samt kvardröjande
och för vissa grupper, särskilt många unga, ökande misär - slog
kraftigt igenom, bl. a. i form av en ökning av alkoholkonsumtionen.

Under senare år har alkoholkonsumtionen stått stilla eller tidvis t. o. m.
gått tillbaka något. En väsentlig förklaring till det är den mycket omfattande
debatt i alkoholfrågan som har väckts av den ökade konsumtionen och den
medvetenhet som ändå i vida kretsar finns om alkoholens skadeverkningar.

Historien är en bra läromästare, och vad vi kan lära oss av alkoholkonsumtionens
historia är att samhället i mycket liten utsträckning kan påverka
konsumtionens omfattning genom lagar, restriktioner och vårdinsatser även
om det finns ett behov av allt detta liksom av prisinstrumentet för att
hålla tillbaka konsumtionen och ta hand om dem som dukar under för
alkoholens skadeverkningar. I synnerhet när det gäller priset, så vet vi att det
har en tillbakahållande effekt. Men vi kan också lära oss av historien, att
folkrörelserna utgör en oöverträffad kraft när det gäller att nedbringa
alkoholkonsumtionen. Kraften ligger i folkrörelsens möjlighet att tala som
kamrat till kamrat, på basis av gemensamma intressen och solidaritet. Det
kan aldrig staten eller kommunen göra.

Vad däremot stat och kommun kan göra, är att ställa ekonomiska och
andra resurser till folkrörelsernas och klientorganisationernas förfogande för
det särskilda ändamålet att arbeta med alkoholfrågan. Ett visst samarbete
mellan organisationerna är möjligt, men huvudinriktningen måste vara att
varje organisation skall arbeta från sina utgångspunkter. Det är ett
samhällsintresse att snabbt och påtagligt nedbringa alkoholkonsumtionen.
Därför bör riksdagen hemställa hos regeringen att snarast uppta överläggningar
med folkrörelserna och klargöra förutsättningarna för ett intensivt
engagemang från deras sida i kampen mot alkoholen. Därefter bör förslag
om resursbehov föreläggas riksdagen.

Såväl bruk som missbruk av alkohol bygger på att den är accepterad av
majoritetskulturen som kulturföreteelse i vårt land. Det gäller inte för
narkotikamissbruket. Därav följer att allt bruk av narkotika uppfattas som
just missbruk. Det hindrar emellertid inte att också narkotikamissbruket har
sina kulturella betingelser. Det har sin grund i subkulturer, som kan vara
mycket olika till sin karaktär och till sitt ursprung, men har det gemensamt att
de tillåter eller kanske t. o. m. kräver användning av narkotika i någon form
och omfattning. Genom att narkotikamissbruk inte är accepterat i majoritetskulturen,
har det sin begränsning till ett möjligt spridningsområde. Det är
emellertid inte konstant, utan kan skifta beroende på olika kretsars
inställning. Det har t. ex. varit vanligt att röka hasch bland stora ungdomsgrupper.
Just nu förefaller det finnas en trend bland ungdomar mot en
minskad acceptans när det gäller både alkohol och narkotika, inkl. hasch.

Mot. 1982/83:1840

16

Från samhällets sida är det viktigt att understödja sådana trender och om
möjligt förstärka dem på olika sätt.

De organisationer som arbetar bland ungdomar har redan ett väl utbyggt
stöd från samhällets sida. Det kan emellertid finnas skäl att förstärka det på
olika sätt. Den främsta insatsen från statens och kommunernas sida måste
emellertid vara att förändra barnens och ungdomarnas sociala situation i
väsentliga avseenden, för att därmed förhindra uppkomsten av subkulturer.

Det kan inte i något avseende försvaras, att skolan inte förmår fullgöra sin
undervisningsskyldighet, utan vart tionde barn, praktiskt taget alla från
arbetarklassen, går ut i livet med ofullständig grundskola.

Lika litet kan det försvaras att tiotusentals barn är utan tillsyn medan
föräldrarna arbetar.

Det måste vara en skam för ett utvecklat samhälle att tvingas konstatera att
tiotusentals av dess ungdomar tvingas gå år efter år utan arbete.

Det borde vara en nesa för en nation att uppleva, att man så till den grad
har kapitulerat för kommersiella krafter, att man låter dessas vulgariteter och
spekulationer i våld och primitiva sociala relationer och reaktioner dränka
nationens egna tafatta försök att överföra sin kultur och sina värderingar till
sina ungdomar.

Till dessa frågor återkommer vänsterpartiet kommunisterna i andra
motioner till årets riksmöte.

En betydande del av narkotikamissbruket utgörs av tillfällighetsmissbruk.
Det är personer som mer eller mindre av en tillfällighet kommer i kontakt
med narkotika och sedan aldrig prövar på det igen. De inser konsekvenserna
av ett missbruk och ett beroende och värderar andra ting i sina liv på ett
sådant sätt, att de inte är beredda att riskera dem. De flesta av dessa kan nås
genom olika grenar av organisationslivet och stärkas i sitt avståndstagande
från de narkotikabärande subkulturerna.

Däremot är problemet ett helt annat med de människor som verkligen är
involverade i de subkulturer där narkotika accepteras eller missbruket
gynnas. Deras deltagande i subkulturen motsvaras av ett avståndstagande
från majoritetskulturen. Den öppning som finns där utgörs av s. k.
klientorganisationer, exempelvis RFHL, som består till stor del av f. d.
missbrukare som slutit sig samman för att bekämpa missbruket. Deras
verksamhet bör på alla sätt stödjas av staten och kommunerna.

Med införandet av socialtjänstlagen kommer kommunerna att få ett allt
större ansvar för det direkta vårdarbetet i och med att statens bidrag trappas
ner. Detta sker i ett svårt ekonomiskt läge, när kommunerna redan berövats
åtskilliga miljarder av de tidigare borgerliga regeringarna. Det finns all
anledning att genom en parlamentariskt sammansatt socialdelegation följa
upp arbetet med att genomföra socialtjänsten i dess olika aspekter.
Riksdagen bör hemställa hos regeringen om att en sådan delegation tillsätts.
En central uppgift för en sådan delegation måste vara att studera olika former

Mot. 1982/83:1840

17

av social misär, med eller utan anknytning till missbruksproblematik, och
lämna förslag till samordning av statliga och kommunala insatser.

Under hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att överläggningar
upptas med folkrörelserna i syfte att uppnå en intensifierad
kamp mot alkohol och andra droger samt återkommer till
riksdagen med förslag om resursbehov,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt socialdelegation med uppdrag att
följa förverkligandet av socialtjänstlagen i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Stockholm den 25 januari 1983
LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk) MAJ KEMPE (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk)
INGA LANTZ (vpk)