Åtgärder mot almsjuka

Motion 1986/87:Jo506 Bengt Silfverstrand och Lars-Erik Lövdén (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Jo506

Bengt Silfverstrand och Lars-Erik Lövdén (s)
Åtgärder mot almsjuka

Almsjuka är en svampparasit som först upptäcktes i Holland 1917 och på
senare år nått stor utbredning i USA och Västeuropa. Enbart i England
beräknas ca 20 miljoner almar ha dött av denna farsot. I Sverige upptäcktes
almsjukan först i Örups almskog 1979. Denna skog med över tusen almar är
nu helt död. Med stigande oro kan konstateras att almsjukan nu också fått
fotfäste i Sverige. Hårdast drabbat är sydvästra Skåne men sjukdomen har
upptäckts också på andra håll i landskapet t. ex. i Landskrona och Ängelholm.
I den sydvästskånska regionen beräknas antalet almar uppgå till cirka
en halv miljon och enbart i Malmö finns bortåt 23 000 almträd. Klassiska
skånska miljöer som nationalparkerna Stenshuvud och Dalby Söderskog
samt Lundagård är hotade av almsjukan.

Sjukdomen sprids av en insekt, almsplintborren, men den kan också
fortplantas av rottrådar mellan träden och genom människans beskärningsverktyg.
Paradoxalt nog dör träden av sina egna försvarsåtgärder. Man kan
säga att trädet stryper sig självt när det skall försvara sig mot sjukdomssvampen.
Någon bot mot sjukdomen sedan den väl angripit ett träd finns
inte. Ett drabbat träd måste därför omedelbart förstöras. Helst skall det
brännas, men det kan också grävas ner.

Almsjukan omfattas av växtskyddslagen, vilket bl. a. innebär att det åligger
markägaren att omedelbart och på egen bekostnad hugga ner träden.

En utrotning av almen skulle mycket starkt och negativt förändra den
skånska landskapsbilden. Almen är ett skånskt karaktärsträd som det också
torde vara ett riksintresse att slå vakt om.

Inför det akuta hot mot utrotning som i nuläget främst Sydvästskånes
almar utsatts för, har en informell grupp — Skånealmgruppen — bildats på
initiativ av Malmö kommun. Gruppen, som omfattar de i Sydvästra Skånes
kommunalförbund ingående kommunerna, vill skapa kunskapsunderlag,
opinion och ekonomi för almsjukans bekämpning. Om inte en sådan aktionsplan
för att förebygga en vidare spridning av sjukdomen snabbt utarbetas
kan Skånes almar vara döda inom 10 till 20 år.

Därför har Skånealmgruppen byggt upp ett bekämpningsprogram mot
almsjukan. Bl. a. har SSK-kommunerna kontaktat samtliga drabbade
markägare i regionen (utanför tätort) och erbjudit sig att avverka de smittade
träden och boträden utan kostnad för markägaren.

Genom gemensam entreprenad för hela avverkningen och destruktionen
kan kostnaderna hållas på en relativt låg nivå. Tillsammans med Sydvästra
Skånes Avfallsaktiebolag, SYSAV, studeras därför möjligheterna att lagra
det avverkade virket under betryggande former.

Det torde alltså inte råda någon tvekan om att de särskilt drabbade kommunerna
visat både initiativkraft och handlingsförmåga när det gäller att
bygga upp en snabb beredskap mot almsjukan.

Med hänsyn till almsjukans epidemiska karaktär och att sjukdomen är
spridd över praktiskt taget hela det skånska landskapet, för vars karaktär
almarna har stor betydelse, är det ytterst angeläget att ett samarbete för
fortsatt bekämpning nu också kommer till stånd mellan berörda kommuner
och närmast ansvariga statliga myndigheter. Inte minst är sådana överläggningar
påkallade av nödvändigheten att få till stånd en lämplig kostnadsfördelning
mellan stat och kommuner för det fortsatta bekämpningsprogrammet.

Det torde vara av största vikt att lantbruksstyrelsen tar aktiv del i den
fortsatta bekämpningen av almsjukan. Detta bör bl. a. ske genom att man
gör ett kraftfullt policyuttalande, i vilket klargörs att lagstiftningen när det
gäller almsjuka är entydig och innebär att markägaren har absolut skyldighet
att omedelbart förstöra konstaterat almsjukt virke utan krav på ersättning
från staten. Lantbruksstyrelsen måste också inför regeringen påtala
behovet av särskilda medel för den fortsatta bekämpningen av almsjukan.
Enligt uppgifter från lantbruksstyrelsen kan statsbidrag för ändamålet endast
utgå efter regeringens tillstånd i varje enskilt fall. Denna konstruktion
kan starkt ifrågasättas och en delegation av ekonomiska beslut föranledda
av almsjukans bekämpning bör övervägas.

1 en särskild skrivelse till naturvårdsverket har Skånealmgruppen också
frågat verket om och med vilka metoder almsjuka som drabbat almbestånden
i nationalparkerna Stenshuvud och Dalby Söderskog skall bekämpas.
Verket har svarat att bekämpningen på områden kontrollerade genom naturlagstiftningen
inte skall ske inom nationalpark men prövas från fall till
fall i naturreservat.

Denna tolkning av lagen måste ifrågasättas. Uttalandet från naturvårdsverket
kan ju bara tolkas så att en tvingande lag som saknar undantag och är
fastställd av riksdagen inte skall gälla mark som kontrolleras av staten. Det
är av särskild betydelse att lagens innebörd på denna viktiga punkt klargörs
så att en samlad aktion mot almsjukans allt svårare härjningar kan omfatta
alla områden som drabbats av sjukdomen.

För att aktionen mot almsjukan skall bli framgångsrik är det enligt vår
mening av avgörande betydelse att ett mera målinriktat samarbete mellan
berörda statliga myndigheter och kommuner kan etableras utan dröjsmål.
Det är också ett vitalt riksintresse att almsjukans vidare spridning kan motverkas
genom målmedvetna insatser i de områden som redan drabbats av
sjukdomen.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av samordnade insatser för att motverka
almsjukans vidare utbredning.

Stockholm den 20 januari 1987

Mot. 1986/87
Jo506

3

Bengt Silfverstrand (s)

Lars-Erik Lövdén (s)