Åtgärder mot aids

Motion 1985/86:So479 Rosa Östh m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:So479

Rosa Östh m. fl. (c)
Åtgärder mot aids

Ett nytt och synnerligen allvarligt hot mot folkhälsan utgör sjukdomen aids
(Acquired Immune Deficiency Syndrome). På svenska kan sjukdomen kallas
förvärvad immunbrist. Aids betecknar det fullt utvecklade, livshotande
sjukdomstillstånd som smitta med viruset HTLV-III i en del fall leder till.
Man räknar nied att ca 20 % av de virusinfekterade fallen får aids inom några
år. Hur utvecklingen blir för övriga smittade kan inte förutsägas. Det anses
att infektionen kan ligga latent för att senare blossa upp. Alla HTLV-III
infekterade måste betraktas som smittbärare livet ut. Vad man hittills säkert
vet är att smitta sprids genom samlag och blodkontakt - blodöverföring,
gemensamma sprutspetsar m. m. Uppgifter om andra smittvägar har inte
bekräftats.

Sjukdomen aids har sin största spridning i Centralafrika och USA. I Zaire,
som är ett av de värsta drabbade länderna i Afrika, finns 12 000-15 000
aids-fall. Ungefär 2 miljoner eller ca 10 % av befolkningen beräknas vara
smittad med HTLV-III-virus. I Centralafrika är infektionen framför allt
överförd vid sexuellt umgänge mellan man och kvinna. I USA upptäcktes
aids först 1979. Sedan dess har antalet fall ökat lavinartat och rapporterades i
juni 1985 vara 10 800 varav ett drygt hundratal var barn. Under de närmaste
två åren räknar man med att 40 000 nya fall kommer att inträffa i USA. I
USA är hela 73 % av aids-patienterna homosexuella eller bisexuella män,
17 % är narkomaner med intravenöst missbruk och resten blödarsjuka
personer.

Spridningen har gått mycket snabbt också i Europa. Antalet aids-fall per
miljon invånare är högst i Danmark och Belgien med 6,6 fall per miljon
invånare.

I Sverige diagnostiserades de första aidsfallen 1982. Ökningstakten har
varit densamma som i andra länder och antalet aids-rapporterade fall var i
december 1985 uppe i 42 varav 22 har avlidit. Man beräknar att antalet
fördubblas var sjunde till åttonde månad. Antalet upptäckta smittbärare var
vid samma tid 910 men man uppskattar det totala antalet till 3 000-5 000.

Det finns i dag inget vaccin eller annat botemedel mot aids, och det fullt
utvecklade sjukdomstillståndet leder i de allra flesta fall till döden. Av det vi
hittills sett i Sverige är ökningstakten av antalet fall lika hög som i andra
länder. Vi måste räkna med att om vi inte snabbt sätter in effektiva
motåtgärder, kommer aids att inom bara några år leda till utomordentligt
svåra problem - medicinska, sociala och psykologiska. Det kommer givetvis
också att bli fråga om synnerligen stora samhällskostnader. Men eftersom vi

fortfarande befinner oss i början av en aids-epidemi, och vi dessutom har en
högt utvecklad hälso- och sjukvård och en väl fungerande socialtjänst, borde
vi ha relativt goda förutsättningar att hejda spridningen och därmed
förhindra en okontrollerbar situation.

I regeringens budgetproposition sägs bl. a.: ”kraftfulla åtgärder måste
vidtas snabbt för att förhindra att smittan får fäste i de stora befolkningslagren”.
Vi delar den uppfattningen men konstaterar att förslag i den
riktningen från regeringens sida fortfarande saknas. Vi delar på intet sätt den
uppfattning som regeringen gett uttryck åt, nämligen att det huvudsakliga
ansvaret för att stoppa smittspridningen åvilar kommuner och landsting.
Självklart skall dessa bidra med alla sina tillgängliga resurser, men eftersom
det i högsta grad ligger i hela landets intresse att aids kan bemästras, måste
staten ovillkorligen ha det övergripande ansvaret. Regeringens åtgärd att
tillsätta en aids-delegation var riktig, men de åtgärder som delegationen gett
upphov till har tyvärr varit helt otillräckliga.

Några väsentliga frågor som vi nu måste ta ställning till är: Hur spårar vi de
3 000-4 000 virusbärare som med stor sannolikhet finns, men som ännu inte
är upptäckta?

Hur kan vi på ett effektivt men humant sätt stoppa smittspridningen?

Hur klarar vi att ge de redan drabbade det stöd och den vård de behöver?

Hur kan vi i Sverige på bästa sätt bidra till att varaktigt lösa det omfattande
internationella problem som aids är och speciellt då med tanke på de fattiga
ländernas situation?

Regeringen beslutade under hösten 1985 att hänföra aids till de veneriska
sjukdomarna. Tanken var att smittskyddslagen därmed skulle göras möjlig
att tillämpa. Det har dock visat sig att så inte blivit fallet, varför en ändring
måste ske. Från en del håll framhålls att det bästa sättet att få en ändring till
stånd är att klassa aids som en allmänfarlig sjukdom. Vi vill inte utesluta att
det är ett riktigt synsätt, inte minst med tanke på att veneriska sjukdomar
som begrepp slopas i förslaget till ny smittskyddslag som nyligen lagts fram.
Det viktiga är emellertid att de hinder som finns för att smittskyddslagen skall
kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt snabbt undanröjs.

En viktig förutsättning för att kunna hejda smittspridningen är att de som
är HTLV-III-positiva och därmed potentiella smittbärare kan nås av
nödvändiga informationsåtgärder. Vi vågar inte hysa den förhoppningen att
detta kan klaras helt på frivillighetens väg. En av våra stora folksjukdomar,
tbc, bekämpades framgångsrikt bl. a. genom att en obligatorisk hälsoundersökning
genomfördes av hela landets befolkning. Vi är medvetna om att det
inte går att dra någon direkt parallell mellan tbc och aids men vi menar ändå
att det skulle vara fördelar att vinna med en test av mer allmän karaktär, t. ex.
inom ett visst geografiskt område. Dels skulle ingen då behöva känna sig
särskilt utpekad, dels skulle man nå smittade utanför de kända riskgrupperna.

En grupp som omgående måste erbjudas test är gravida kvinnor. Det har
visat sig att prognosen för barn till infekterade mödrar är utomordentligt
dålig. Vertikal transmission av infektionen är mycket vanlig och leder till
tidig död av barnet i ca 70 % av fallen. Man misstänker också att
genomgången graviditet försämrar prognosen även för kvinnan och påskyn

Mot. 1985/86

So479

6

dar sjukdomsförloppet. Detta visar att HTLV-III-test av gravida kvinnor är
särskilt motiverad. En tidig abort vid konstaterad infektion skulle, trots allt,
vara en mindre tragisk upplevelse än förlusten av ett barn.

De intravenösa narkotikamissbrukarna är en grupp som mer än andra
riskgrupper kan befaras sprida infektion i vidare kretsar. Inom gruppen
sprids smitta mycket snabbt genom att gemensamma sprutspetsar används.
Vid en test som gjordes av heroinmissbrukare i Stockholmsområdet under
hösten 1985 var 40 % HTLV-III-positiva. Nu, några få månader senare,
räknar man inom narkomanvården med att alla är smittade. Den senaste
redovisningen över det intravenösa missbrukets omfattning gjordes 1979
varvid antalet injektionsmissbrukare uppskattades till mellan 7 500 och
10 000. 30 % bedömdes vara heroinmissbrukare (den grupp som löper störst
risk att bli smittad).

100-150 injektionsmissbrukande kvinnor finansierar sitt missbruk genom
prostitution. Trots att det är känt att flera av dessa kvinnor är HTLV-IIIsmittade
fortsätter prostitutionsverksamheten.

De prostituerade kvinnorna lever ofta i misär. De behöver vård och
psykosociala insatser för att komma från sitt missbruk. Hittills har debatten
kring gatuprostitutionen mest koncentrerats till insatser för att förmå de
prostituerade kvinnorna att lämna gatorna. Det är lika viktigt att framöver
pröva möjliga insatser - i yttersta nöd med tvång - för att förhindra
kundtillströmningen. Prostitutionen är i dag en öppen spridningsväg för
sjukdomen aids från vissa avgränsade grupper i befolkningen till allmänheten.
Samhället måste kunna ställa de prostituerades kunder till ansvar för
allmänfarlig verksamhet. Riksdagen bör därför besluta att hos regeringen
begära ett skyndsamt utredningsarbete för att pröva möjligheten till kriminalisering
av de prostituerades kunder.

En synnerligen viktig smittskyddsåtgärd måste vara att alla injektionsmissbrukare
avgiftas och behandlas. Dess värre är avgiftningsresurserna helt
otillräckliga i storstadsområdena. Speciellt uttalad är bristen i Stockholm där
ett mycket stort antal klienter som sökte vård under sommaren 1985
avvisades från sjukhusen. Regeringen måste här ta sitt ansvar för att de
överläggningar som sker med berörda kommuner och landsting leder till att
tillräckligt antal platser tillskapas. Om det inte går att klara på annat sätt
måste statliga medel tillföras. Det belopp det kan röra sig om torde vara ringa
jämfört med den enorma samhällskostnad som blir ett faktum med en
oförminskad ökningstakt av aids. Som exempel kan nämnas att man vid
Roslagstulls sjukhus uppskattat vårdkostnaden för bara en patient till 1,5
milj. kr. Landstingsförbundet beräknar att det redan 1990 kommer att röra
sig om mångmiljardbelopp i vårdkostnad.

När det gäller att göra narkomaner fria från sitt injiceringsberoende bör
inte metadonmetoden uteslutas. Vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala har man
en lång och väldokumenterad erfarenhet av metadonbehandling, och man
har där förklarat sig beredd att ställa kunskap och resurser till förfogande.

Ett absolut krav måste vara att blod och blodplasma som används för
transfusioner är fritt från virus. En fördel är givetvis om vi kan göra oss
oberoende av importerade produkter. Det finns därför skäl för att i
landsomfattande kampanjer söka fler blodgivare. Ett mål borde vara att

Mot. 1985/86

So479

7

Mot. 1985/86

So479

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställer vi

1. att riksdagen beslutar uttala vad i motionen anförs om statens
övergripande ansvar för insatser att hejda spridning av HTLV-IIIvirus,

2. att riksdagen beslutar att hänföra aids till de allmänfarliga
sjukdomarna,

[3. att riksdagen beslutar att eventuella hinder i sekretesslagen för
att smittskyddslagen skall kunna tillämpas undanröjs,1]

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en plan för
införande av allmänt test av sjukdomen,

5. att riksdagen beslutar uttala att alla gravida kvinnor omgående
bör erbjudas möjlighet till test för sjukdomen,

6. att riksdagen beslutar uttala ett erforderliga platser för avgiftning
och eftervård av narkomaner omgående tillskapas,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att socialstyrelsen
omgående får i uppdrag att utarbeta vårdprogram för psykosociala
stödinsatser för de smittade och vårdprogram för de aids-sjuka,

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
landsomfattande kampanjer för att öka antalet blodgivare,

9. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till en
omprioritering av forskningsresurserna så att erforderliga medel kan
ställas till aids-forskningens förfogande,

dessutom genom en viss export av svenska blodprodukter kunde bidra till att
förbättra situationen i de afrikanska länderna.

För att mera långsiktigt lösa aids-frågan är det angeläget att svenska
forskningsresurser avsätts för att få fram vaccin eller annat botemedel.

Det förekommer många motstridiga uppgifter om aids i dag. Å ena sidan
hävdas att smittrisken är liten och att fara för en epidemisk utbredning inte
föreligger. Å andra sidan finns de som menar att smittrisken är underskattad
och att vi står inför ett av vår tids mest svårbemästrade problem. Ingen lär i
dag med fog kunna hävda att hon eller han känner den absoluta sanningen.

Vi vill inte vara överdrivet pessimistiska men vi menar att vi snabbt måste
skaffa oss en beredskap för en tänkbar allvarlig utveckling. De krav vi ställer
skall ses mot den bakgrunden. Vi är medvetna om att det är fråga om
utomordentligt grannlaga uppgifter att klara av verkställigheten av beslut
som föreslås.

Det primära intresset att stoppa smittans spridning får på inga villkor
förhindra ett hänsynsfullt och värdigt bemötande av de redan smittade och
sjuka. Vi måste snabbt få fram en psykosocial stödverksamhet för dem som
smittats av HTLV-III och ett bra vårdprogram för de aids-sjuka.

11985/86:K415.

8

[10. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en skyndsam Mot. 1985/86
utredning för att pröva möjligheten till kriminalisering av kundernas So479
förfarande i prostitutionsförhållandet.2]

Stockholm den 27 januari 1986

Rosa Östh (c)

Kersti Johansson (c)

Ulla Tillander (c)

Jan Hyttring (c)
Rune Gustafsson (c)

21985/86:Ju626.

9