Åtgärder för nedrustning

Motion 1982/83:194 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

7

Motion
1982/83:194

Lars Werner m. fl.

Åtgärder för nedrustning

Kongressuttalande från vpk

Vid sin kongress i november 1981 antog vänsterpartiet kommunisterna ett
uttalande om nedrustning m. m., som det nu, ett drygt år senare, finns all
anledning att hänvisa till. Där sägs bl. a:

Den allmänna upprustningen fortsätter och kärnvapenrustningen har
sedan lång tid nått den nivå då mänsklighetens förintelse är sannolikt resultat
av ett storkrig. Det avgörande hotet mot världsfreden utgörs av imperialismens
strävan till ekonomisk och politisk världsdominans. Imperialismen har
redan kastat ut världens folk i två världskrig och stora risker finns att detta
skall hända igen.

I det nuvarande spända världsläget är det imperialismen och i synnerhet
USA som driver på rustningarna. USA spekulerar i att kunna starta och
vinna ett kärnvapenkrig. Led i denna vansinniga strategi är utvecklandet av
kryssningsraketer, neutronbomber, underjordiska kärnvapensystem i USA,
avancerad bevakning av världen från rymden och i världshaven. I denna
USA:s aggressiva kärnvapenstrategi har Europa och Norden alltmer dragits
in. Med kommande utplacering av neutronbomber, kryssningsraketer och
andra medeldistansraketer i Västeuropa, förbereder USA ett förödelsens
krig i Europa.

Sovjetunionen har många gånger ställt förslag om nedrustnings- och
avspänningsåtgärder. Det sovjetiska stödet till kravet på en kärnvapenfri zon
i Norden är ett exempel på detta. Trots sådana positiva åtgärder har dock
Sovjetunionen ett medansvar till att rustningsspiralen ständigt går uppåt.
Kärnvapenarsenalen i världen är sedan lång tid tillräcklig för fullständig
förstörelse av världen. Trots detta fortsätter Sovjetunionen att utveckla nya
kärnvapen. Utplaceringen av SS 20-raketer, vilka hotar folken i Västeuropa,
är en del av detta.

I Västeuropa och Norden har det börjat växa fram en massrörelse mot
kärnrustningarna och för nedrustning, avspänning och fred. I de nordiska
länderna är kravet på en kärnvapenfri zon i Norden denna rörelses viktigaste
uppgift.

Den ökande spänningen mellan USA och Sovjet utgör en stor fara för
världsfreden och är en direkt orsak till de kraftigt ökande rustningarna. Den
medverkar också till att kraven från USA:s och Sovjets sida, mot de mindre
och medelstora stater som ingår i resp. allians, alltmera skärps. Det gäller på
de ekonomiska, politiska och militära områdena, dvs. nationernas hela
struktur.

Lokala konflikter och motsättningar utanför blocken, inom eller mellan
alliansfria stater, tenderar också att snabbt infiltreras av stormakternas
motsättningar och dras in i deras konflikt. Det för med sig ökade leveranser

Mot. 1982/83:194

8

av vapen till båda sidor i den lokala konflikten, hjälp av militära ”rådgivare”
och hela förband eller direkt, militär intervention.

Allt detta hotar den nationella självständigheten för mindre och medelstora
stater och försvårar arbetet för fred och nedrustning. Den hårda
låsningen i två block och stormakternas dominans inom dem måste lösas upp.
De senaste decenniernas erfarenheter visar att svagare nationer både inom
och utanför blocken fått allt svårare att hävda sig.

Rustningarnas omfattning och orsaker

Den ökande takten av militär upprustning, som kunnat iakttas under de
senaste åren, fortsätter således. SIPRI beräknade redan vid årsskiftet
1981-1982 att världens samlade militära utgifter låg mellan 600 och 650
miljarder dollar/år. De bör således nu närma sig 700 miljarder dollar/år.
Beräkningar av detta slag är i och för sig meningslösa. Rustningskostnaderna
har för länge sedan passerat den nivå där det är möjligt att göra några rättvisa
jämförelser med andra områden.

Alla stater, även de fattigaste, dras med i rustnings vågen, men det är
självklart stormakterna Sovjet och USA som rustar mest. Det finns
emellertid både kvalitativa och kvantitativa skillnader dem emellan och
mellan de båda block, Warszawapakten och NATO, som de byggt upp
omkring sig. SIPRI har i sin senast utgivna årsbok, 1982, som vanligt försökt
beräkna de båda alliansernas militära utgifter och vapenproduktion. SIPRI
konstaterar att den huvudsakliga förändringen sker i USA, där de ökande
rustningarna tagit sådana proportioner att det är fråga om USA skall gå i land
med dem ekonomiskt. USA är således fortfarande den ledande och mest
aggressiva makten på rustningsområdet.

SIPRI konstaterar också att Sovjet, liksom tidigare, inte redovisar
tillräckligt med uppgifter om sina rustningar, vilket omöjliggör seriösa
bedömningar. SIPRI säger att om Sovjet vill ha mer rättvisande bedömningar
måste de släppa till mera information. De siffror som redovisas bygger
således huvudsakligen på uppgifter från Väst. Trots detta står det fullt klart
att USA är överlägset Sovjet på de flesta områden, inkl. den marina
upprustningen, som på senare år alltmera uppmärksammats. Sovjet och dess
allierade producerar mera av konventionella vapen än USA och NATO, men
det finns inga tecken på en kraftig ökning av rustningsintensiteten, på det sätt
som skett i USA. När det gäller teknik, framför allt inom data- och
elektronikområdet, uppger USA:s försvarsdepartement sitt försprång vara
tre fyra år, i vissa fall ända upp till sju år.

När det gäller blocken i övrigt överstiger de europeiska NATO-ländernas
rustningar klart Warszawapaktens länder utanför Sovjet. Om Spanien vinner
inträde i NATO kommer denna överlägsenhet att ytterligare ökas.

Vpk har i de senaste två årens nedrustningsmotioner 1980/81:1209 och
1981/82:726 pekat på kampen om råvarorna och marknaderna samt

Mot. 1982/83:194

9

vinstintressena i marknadsekonomiernas krigsmaterielindustri, som avgörande
faktorer bakom rustningarna. Dessa bedömningar är fortfarande
högaktuella och oemotsagda. Under 1982 har Sovjets oberoende på olje- och
naturgasproduktionens område ytterligare bevisats. Kontrakten med Västeuropa
om naturgasleveranser och USA:s misslyckade försök att hindra
projektet genom leveransvägran av viktiga komponenter talar sitt tydliga
språk. USA har å sin sida visat sitt beroende inom samma område genom
nya, stora satsningar på ”brandkårsstyrkan” RDF - Rapid Deployment
Force. Den är framför allt och direkt avsedd att säkra USA:s kontroll över
oljefälten i Västasien och transportvägarna därifrån. Uppbyggnaden av nya
bassystem i Oman och Somalia, som ersättning för dem som förlorats i Iran
och Etiopien, samt de stora vapenleveranserna till Pakistan och Turkiet, är
delar av samma mönster.

Upprustningen på de konventionella vapnens område har således inte
minskat med den ökande kärnvapenupprustningen. Tvärtom har det också
här skett en kraftig upprustning. Krigsmaterielindustrins ökade produktivitet
driver upp handeln med vapen och vapenexporten över hela världen.
Större vinster än någonsin tas ut i denna produktion. Den stjäl samtidigt
resurser från alla andra samhällssektorer. Det är en myt att militär
produktion befrämjar civila framsteg inom teknik och ekonomi. Varje
satsning på direkt, civil produktion ger bättre avkastning och utbyte på alla
plan.

Tyvärr har Sverige på ett ohållbart sätt dragits in i samarbete med USA och
NATO på det militärindustriella området. Det har skett genom det
gemensamma arbetet inom JAS-projektet och genom den svenska industrins
export av vapen och teknologi till USA:s nya luftförsvarssystem DIVAD Divisional
Air Defense. Till detta system har såväl Bofors som andra svenska
företag fått order. DIVAD ingår som en viktig del i det ovan nämnda RDF
och Sverige deltar på det sättet direkt i det ena stormaktsblockets
upprustning. Vpk tar i särskilda motioner upp den svenska vapenexporten
och JAS-projektet. Men det är nu nödvändigt att i den allmänna nedrustningsdebatten
också peka på vilken dubbelroll Sverige spelar.

Ett utförligare resonemang om de ekonomiska faktorernas roll i rustningssammanhang,
som ligger till grund för krav också i denna motion, lämnas i de
nämnda, tidigare vpk-motionerna.

Kärnvapnen i Europa

1983 kommer att bli ett avgörande år när det gäller kampen mot
kärnvapenupprustning i Europa. NATO-beslutet från 1979 om utplacering
av Pershing II- och kryssningsmissiler i Europa står inför sitt praktiska
förverkligande. Den växande fredsrörelsens motstånd mot dessa vapen
kommer att anta allt aktivare och bredare former i Europas länder under
1983. I USA växer också motståndet mot Reagan-administrationens

Mot. 1982/83:194

10

rustningspolitik, inte minst av ekonomiska skäl. Men även frånsett de
ekonomiska faktorerna har fredsopinionen i USA blivit aktivare än någon
gång tidigare sedan Vietnamkrigets slut. Den s. k. frysrörelsen mot
kärnvapen har haft stora framgångar, och dess krav sammanfaller med den
europeiska fredsrörelsens. För Europas del gäller det dock framför allt att
stoppa och småningom minska utplaceringen av kärnvapen avsedda direkt
för det europeiska området. De vapen som är högaktuella är fortfarande de
ovannämnda NATO-missilerna och de sovjetiska SS 20 samt motsvarande
installationer. De utgöt ett hot mot hela Europas befolkning oavsett om den
är bosatt i alliansfria/neutrala stater eller i länder som är medlemmar av
endera stormaktsalliansen. Men även de direkta slagfältsvapnen, s. k.
taktiska kärnvapen, som finns i stort antal på båda sidor måste ägnas stor
uppmärksamhet. USA:s neutronbomb hör till denna typ av vapen. Sovjets
förslag nyligen om en nedmontering av ett stort antal SS 20 mot att NATO
avstår från utplacering av sina nya missiler har bemötts kallsinnigt i USA,
men med visst intresse av andra NATO-medlemmar. Oviljan från USA:s
sida att gå in i reella förhandlingar visar sig i att de nekar att räkna in
kärnvapen av detta slag, som innehas av England och Frankrike samt egna
baserade på t. ex. ubåtar utanför Europas kuster. Därav kravet från USA om
att alla SS 20 måste avlägsnas för att de skall avstå från utplacering av
Pershing II- och kryssningsmissiler.

Det är ett direkt, nationellt, svenskt intresse att utplacering av dessa vapen
stoppas. Kryssningsmissilernas tänkta banor utgör ett hot mot Sverige, som
ännu ingen kunnat förklara hur vårt land skall kunna möta. Regeringen
måste sätta in all möjlig kraft för att försöka åstadkomma en lösning av detta
och andra problem rörande kärnvapen i Europa under 1983. Förslaget under
hösten 1982 om en kärnvapenfri korridor genom Europa var ett bra initiativ
som förtjänar allt stöd. Det berör ju också de ovannämnda slagfältsvapnen
som inte får glömmas bort i sammanhanget. Även frågan om Norden som en
kärnvapenfri zon måste drivas vidare med all kraft. Vpk tar upp den till
behandling i en särskild motion.

Kärnvapen - kärnkraft

Utöver den ökande utvecklingen och produktionen av medeldistans- och
slagfältsvapen av skilda slag, som utplaceras inte bara i Europa utan över hela
världen, växer också lagren och installationerna av strategiska kärnvapen.
Den tekniska utvecklingen på området, som lett till allt större effektivitet hos
vapenbärarna/missilerna, det ökande antalet stridsspetsar som kan medföras
av varje sådan missil och den fantastiskt förbättrade precisionen och
träffsäkerheten hos varje enskild stridsspets/laddning, har medfört att nya
strategier utarbetats på kärnvapenområdet. Terrorbalansen, i den mån den
har funnits, håller på att upplösas. De nya vapnen, som möjliggör direkt
förstörelse av landbaserade missiler och ökar sårbarheten för marinbaserade

Mot. 1982/83:194

11

och luftburna, har på nytt väckt liv i tankarna om förstaslagsförmåga. Detta i
sin tur har medfört teorier om automatisk avfyring av egna missiler. Detta
skall ske genom datastyrning, när tillräckligt många uppgifter om motståndarsidans
åtgärder matats in och utan klartecken vare sig från statschefer
eller andra ansvariga. Försvarsåtgärder, som vidtas för de egna missilerna,
kan också starta en ny rustningsvåg på anti-robotområdet, vilket riskerar att
riva upp de avtal som finns där.

Vapenutvecklingen på kärnvapenområdet har således medfört ökad
osäkerhet och instabilitet. Tröskeln för kärnvapenkrig har sänkts. Ändå
säger sig både USA och Sovjet vara tvingade att skaffa sig allt flera och
modernare kärnvapen för att öka sin säkerhet. Reagan-administrationen i
USA är fast besluten att genomdriva det nya systemet för landbaserade
missiler, MX, trots hårt motstånd från allmänheten och i kongressen. Sovjet
beräknas ha genomfört en modernisering av sina strategiska kärnvapen i
mitten av 1980-talet. Båda parter satsar stort på u-båtsbaserade kärnvapen,
med såväl nya fartyg som vapenbärare. USA bygger ut och moderniserar sitt
bombflyg medan Sovjet på detta område i stället satsar på ett högeffektivt
luftförsvarssystem. SIPRI beräknar att USA och Sovjet tillsammans förfogar
över en kärnvapenkapacitet som motsvarar en halv miljon Hiroshimabomber.

Utöver dessa och andra kärnvapenmakters arsenaler ökar nu också
mycket snabbt riskerna för en spridning av kärnvapen till en rad andra
länder. De som oftast brukar nämnas i sammanhanget är Pakistan, Irak,
Argentina, Sydkorea och Brasilien. Det betraktas mer eller mindre som ett
faktum att Israel och Sydafrika redan har kärnvapen, även om det
naturligtvis inte erkänns. Ökningen av kärnvapenladdningar hos redan
etablerade kärnvapenstater och den förestående uppladdningen hos de
ovannämnda nya gör att efterfrågan på plutonium för vapenbruk också ökar
drastiskt. I de nya typer av kärnladdningar, t. ex. neutronbomber, som nu
utvecklas är det nödvändigt att ersätta uran med plutonium för att nå
tillräcklig effektivitet. Detta har medfört att plutonium producerat i vanliga
kärnkraftsreaktorer blivit en viktig resurs för kärnladdningar.

Nya metoder för att utvinna plutonium har utvecklats, alltmer försvinner
från olika länders kärnkraftsanläggningar och det internationella atomenergiorganet,
IAEA, har förlorat kontrollen övervärldens plutoniumtillgångar.
Nyligen utfärdade IAEA en skarp varning till Pakistan för att landet
smugglat undan plutonium från sina kärnkraftsanläggningar. Den viktiga
frågan i sammanhanget är om använt bränsle från kärnkraftsreaktorerna går
till upparbetning eller ej. Den har behandlats av den s. k. INFCEkonferensen
(International Nuclear Fuel Cycle Evaluation), som ägde rum
åren 1977-1980 med deltagande av ett 50-tal stater, däribland Sverige. Det
vid upparbetningen erhållna plutoniumet kan återanvändas i bridereaktorer
eller i vanliga lättvattenreaktorer, då inblandat med uran till s. k. MOXbränsle
(Mixed Oxide Fuel). Plutoniumet kan också lagras eller förr eller

Mot. 1982/83:194

12

senare vidarebehandlas för vapentillverkning. INFCE-rapporten fastslår att
upparbetningsplutonium kan komma till användning för vapenframställning
och att detta inte motsagts av någon kärnvapenstat. Rapporten säger också
att upparbetning medför ökade risker för spridning av plutonium genom
stöld eller åsidosättande av de internationella bestämmelserna. Höga krav på
kontroll måste ställas, men frågan om spridning är enligt INFCE i huvudsak
politisk. Sambandet kärnkraft-kärnvapen blir således alltmera uppenbart.
Det finns inga fredliga atomer. All spridning av teknologi och kunnande
inom kärnkraftsområdet bidrar också till spridning av kärnvapen. Ickespridningsavtalet
har alltid varit ett bräckligt instrument och det förlorar
alltmer i betydelse.

Ett skrämmande delproblem i denna fråga är den ökande användningen av
kärnkraft i rymden. Att Sovjet använt små reaktorer som energikälla i sina
satelliter har varit känt sedan 1978. Användningen har förmodligen inte
minskat sedan dess. Nu planerar USA att utrusta sina satelliter med
reaktorer på upp till 100 MW. De energislukande installationerna klarar inte
längre sitt energibehov med solceller. Sverige måste här ta initiativ till
förhandlingar siktande till förbud mot användning av kärnkraft i rymden.

När det gäller spridningen av kärnkraft och därmed kärnvapen, spelar
Sverige precis som inom vapenexportens område en ful dubbelroll. Å ena
sidan anklagar Sverige och dess regeringar kärnvapenländerna för deras
rustningar och talar mycket om faran för spridning av kärnvapen. Å andra
sidan arbetar vårt land frenetiskt för att sprida sitt kunnande och sina
produkter inom kärnkraftsområdet på världens alla exportmarknader.
Dessutom har de borgerliga regeringarna beslutat om upparbetning av
svenskt reaktoravfall och tecknat kontrakt om detta med Frankrike, ett land
som inte visat någon större återhållsamhet när det gäller kärnvapen. Den
socialdemokratiska regeringen vidhåller att kontraktet om upparbetning
skall fullföljas, trots att man i opposition riktat skarp kritik mot detta och
uttalat sig mot upparbetning av svenskt reaktoravfall. Dessa dubbla
ställningstaganden är ohållbara. Sverige måste aktivt arbeta för att hindra
spridningen av kärnkraftsteknologi och omedelbart avbryta all upparbetning
av sitt kärnkraftsavfall.

Militariseringen av rymden

Tre fjärdedelar av alla satelliter som sänds upp i omloppsbanor omkring
jorden är avsedda för militära ändamål. Styrsystemen för de nya kärnvapenmissilerna
fordrar satellitövervakning. Spanings- och övervakningssatelliter
används för att kontrollera motståndarsidans åtgärder. När det gäller väderoch
kommunikationssatelliter är de användbara för både civila och militära
ändamål. USA:s framgångar med rymdfärjan/skytteln Colombia är också ett
steg mot rymdens militarisering. Långt utvecklade system av anti-satelliter,
avsedda för bekämpning av motståndarsidans satelliter, innehas av både

Mot. 1982/83:194

13

USA och Sovjet. Dessa system kommer förmodligen snart att utrustas med
högenergivapen, laser av olika slag, om så inte redan har skett. Det är en av
anledningarna till den planerade ökningen av kärnkraftsreaktorer i satelliter
för att klara det större energibehovet. Denna utveckling är oroande. FN:s
rymdfördrag från 1967 innehåller endast förbud mot placering av kärnvapen
och andra massförstörelsevapen i rymden. Det är inte längre tillräckligt.
Sverige bör arbeta för en utvidgning av förbudet till att omfatta också andra
vapentyper och för förbättrade internationella kontrollmöjligheter. Det
under FN:s första nedrustningssession väckta förslaget om en internationell
övervakningssatellit vore kanske en framkomlig väg. Kostnaden för en sådan
är endast en bråkdel av vad som läggs ut på övriga satellitsystem.

Biologiska och kemiska vapen (BC-stridsmedel)

I februari 1982 förklarade president Reagan att produktionen av kemiska
stridsmedel, bl. a. nervgas, skulle återupptas efter 13 års uppehåll. Motivet
var som vanligt att USA kommit i underläge gentemot Sovjet, när det gäller
sådana vapen. Till skillnad från andra vapenområden där påståendena om
sådana ”gap” använts av USA för att rättfärdiga egen upprustning, är de
flesta bedömare överens om att Sovjet här verkligen har ett övertag. Precis
som på kärnvapenområdet är det dock ganska ointressant vem som besitter
den största kapaciteten. BC-vapnen är i större grad än kärnvapen att
betrakta som massförstörelsevapen, de är oerhört billiga i jämförelse med
dem och kan spridas på alla upptänkliga sätt. Förmågan till ”överdödande”
är således väl täckt och ytterligare produktion minskar stabilitet och säkerhet
i stället för att öka dem.

President Reagans beslut öppnar därför dörrarna till ett nytt område av
kapprustning. Det är ett ödesdigert beslut, eftersom det hittills rått en viss
återhållsamhet och funnits internationella överenskommelser om förbud på
BC-området. Konventionen från 1972 om dessa vapen förbjuder utveckling,
framställning och lagring av sådana vapen. Genom konventionen upprepas
förpliktelserna i protokollet rörande förbud mot användandet av gaser i krig,
undertecknat i Genéve 1925. Konventionen från 1972 är undertecknad av
både USA och Sovjet. Det finns inga effektiva skydd mot BC-stridsmedel.
De hör till de mest effektiva och ohyggliga vapen som finns. Verkan av t. ex.
nervgas är välkänd sedan 1940-talet. En droppe på oskyddad hud leder till
döden inom ett par minuter, snabbare vid inandning. Vetenskapens och
teknikens framsteg har på detta område, mer än på något annat, öppnat
möjligheter till ny framställning och användning. Detta har uppmärksammats
av militärer och tillverkare. Det finns således nu starka och effektiva
påtryckningsgrupper för att öka produktionen av dessa förintelsevapen.

Det är av största vikt för alla slags nedrustningssträvanden, att den
förnyade vågen av upprustning inom BC-området stoppas. Sverige måste i
FN kräva att konventionen från 1972 efterföljs. Inom landet måste resurser

Mot. 1982/83:194

14

satsas på information och upplysning om BC-stridsmedlens karaktär och
verkningar. Till skillnad från kärnvapnen är alltför litet känt om dessa vapen
bland den svenska allmänheten.

Anslag till fredsforskning och fredsarbete

I Sverige växer i dag en bred opinion mot alla slags rustningar. Denna
opinion har starka rötter inom arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Fredsforskningen
möter ökat intresse, och det material som tas fram vid
universitetens avdelningar för fredsforskning och av SIPRI uppmärksammas
såväl inom som utom landet. Fredsrörelsen är i bästa mening en folkrörelse.

Men samhällets stöd, både moraliskt och ekonomiskt, till fredsrörelser och
fredsforskning, motsvarar inte detta breda intresse. SIPRI har utsatts för
förtalskampanjer och nära nog förföljelse från reaktionära och militära
kretsar i Sverige. Åtalet för spioneri mot fredsforskaren Owen Wilkes och
påståendena att SIPRI är partiskt till förmån för Sovjet hör till bilden. Under
de borgerliga regeringarna har SIPRI :s ställning försvagats genom mindre
anslag och dess resurser minskat också på andra sätt.

Socialdemokraterna föreslog i oppositionsställning ett anslag till SIPRI på
13 203 000 kr. för budgetåret 1981/82. I förhållande till detta förslag uppgår
årets anslagsökning endast till blygsamma 177 000 kr. SIPRI:s egna äskande
ligger på 13 858 000 kr. Med tanke på de neddragningar som SIPRI under de
två första åren av 1980-talet utsattes för och som socialdemokraterna
påpekade i fjolårets motion kan det inte anses vara för mycket. SIRPI bör
således få det anslag som begärts.

Fredsforskningen vid universiteten startades från början genom personliga
insatser från några unga, intresserade forskare. Det tog lång tid innan de
nådde erkännande för sitt arbete och fick någotsånär rimligt stöd. Många
studerande har under tiden läst in större eller mindre delar av de kurser som
fredsforskningsavdelningarna trots detta ändå kunnat erbjuda. Därigenom
har intresset för freds- och konfliktforskning ökat och kunskaperna breddats.
Inrättandet av en professur i ämnet är ett senkommet erkännande av det
arbete som nedlagts. Det är beklagligt att bedömningen av sökande till denna
tjänst inte utförts med utgångspunkt från de speciella krav som måste ställas
inom modern fredsforskning. Stödet till universitetens fredsforskning måste
ökas, både ekonomiskt och med hänsynstagande till att de mest kvalificerade
forskarna knyts till verksamheten.

De svenska fredsrörelserna som verkar för att sprida opinion om
nedrustning och fredsarbete hålls på sparlåga. Inflytandet från moderata
samlingspartiet i de skiftande borgerliga regeringarna har utgjort en kraftigt
tillbakahållande faktor. Moderaterna och andra reaktionära krafter har
utnyttjat varje tillfälle att angripa fredsrörelsen och i stället propagerat för
fortsatt upprustning både i Sverige och utomlands. Det borde nu finnas

Mot. 1982/83:194

15

förutsättningar för en annan politik. Socialdemokraterna har i opposition
föreslagit att stödet till fredsorganisationerna stegvis bör byggas ut till 1
promille av militärutgifterna. I dagsläget betyder det att ca 20 milj. kr. bör
anslås till detta ändamål. Ett rimligt krav bör vara att detta genomförs under
en femårsperiod, vilket innebär att 4 milj. kr. bör anslås för budgetåret
1983/84.

I årets budgetproposition säger sig regeringen ha tagit särskild hänsyn till
fredsrörelsernas krav. De senaste årens engagemang i fredsfrågan och det
aktiva, folkliga intresset för nedrustningssträvandena motiverar ökade
anslag enligt propositionen.

Men summan som anslås till direkt freds- och nedrustningsarbete, inkl. det
nya anslaget, Information om freds- och nedrustningssträvande, på 1 000 000
kr., uppgår endast till 1 418 000 kr. Det nya informationsanslaget, som alltså
skall innebära det första steget mot ett anslag av 1 promille av militärutgifterna,
är bara hälften så stort som i fjolårets socialdemokratiska motion, då
det krävdes 2 000 000 kr. till samma ändamål. Med den takten kommer det
att ta 20 år innan enpromille-målet uppnås, under förutsättning att
militärutgifterna hålls oförändrade! Och det är det väl ingen som räknar
med!

Under försvarsdepartementets anslag beviljar samtidigt regeringen
64 300 000 kr. till Frivilliga försvarsorganisationer m. m. för deras arbete.
Proportionerna säger mycket om vilken vikt regeringen i verkligheten lägger
vid fredsrörelsernas verksamhet. Om det ligger allvar bakom talet om
fredsrörelserna och förslaget om 1 promille av militärutgifterna, som ett
rimligt mål för stödet till dem, måste anslaget höjas med 3 000 000 kr. Stödet
skall kunna utgå till alla organisationer som har information om nedrustning
på sitt program. De redan etablerade fredsorganisationerna måste få bättra
på sina dåliga direkta anslag med bidrag från det nya informationsanslaget.
Det kan gälla när man ordnar studier, seminarier och kurser inom området
eller på annat sätt bidrar till att sprida kunskap om rustningen i världen och
hur den skall bekämpas. Med stödet måste också kunna utgå till de nya
grupper som nu alltmera aktivt arbetar med freds- och nedrustningsfrågor,
t. ex. olika yrkesgrupper för fred, kristna grupper i eller utanför Kristna
fredsrörelsen och andra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen uttalar att Sverige i det fortsatta nedrustningsarbetet
på ett tydligare sätt bör framhålla ekonomiska och
marknadsmässiga faktorer, t. ex. kampen om råvarorna, som
ligger bakom rustningarna,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder som
förhindrar att svensk industri deltar i USA:s och NATO:s
upprustning genom leveranser till DIVAD-projektet,

Mot. 1982/83:194

16

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av aktiva, svenska åtgärder mot
kärnvapenupprustningen i Europa, med speciell inriktning på
de kryssningsrobotar som kan tänkas kränka svenskt territorium,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer att den tar initiativ för
att begränsa spridningen av kärnkraftsteknologi, särskilt för
användning i rymden,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om beslut om förbud
mot utförsel av alla radioaktiva ämnen som kan användas för
tillverkning av kärnvapen,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer att den tar initiativ för
att begränsa militariseringen av rymden och till en utvidgning av
de internationella kontrollåtgärderna på området,

7. att riksdagen hos regeringen hemställer att den i FN kräver att
konventionen från 1972 om förbud mot biologiska och giftiga
vapen efterföljs,

8. att riksdagen hos regeringen begär omedelbara åtgärder för
information och upplysning om BC-stridsmedlen bland den
svenska allmänheten,

9. att riksdagen till Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(F 4. Utrikesdepartementet) för budgetåret
1983/84 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
478 000 kr. förhöjt reservationsanslag till 13 858 000 kr.,

10. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att
stärka fredsforskningens ställning vid de svenska universiteten
enligt motionens förslag,

11. att riksdagen till Information om freds- och nedrustningssträvanden
(F 3. Utrikesdepartementet) för budgetåret 1983/84
anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 3 000 000
kr. förhöjt reservationsanslag till 4 000 000 kr.

Stockholm den 12 januari 1983
LARS WERNER (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk)

minab/gotab Stockholm 1983 73333