Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri

Motion 1984/85:2426 Eric Hägelmark m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

6

Motion
1984/85:2426
Eric Hägelmark m. fl.

Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri

I proposition 1984/85:100 uttrycker regeringen att det är viktigt att svensk
försvarsindustri har förmåga att utveckla robotsystem i alla viktiga delar. Det
framgår också att överbefälhavaren kommer att redovisa visst beslutsunderlag.
Folkpartiet anser att regeringens principiella inriktning är lämplig men
anser att denna inriktning bör förstärkas och konkretiseras. Detta utvecklas
vidare i motionen.

Bakgrund

Det svenska försvarets robotar har anskaffats både inom och utom landet.
Redan under 1940- och 1950-talen bedrevs robotutveckling i Sverige. Flera
av dessa projekt avbröts och import valdes i stället. En svensk kompetens
byggdes dock upp successivt under 1960- och 1970-talen.

Exempel på lätta svenskutvecklade robotar är pansarvärnsroboten Bantam
och luftvärnsroboten Robot 70. Utvecklingen av en ny lätt pansarvämsrobot
Bill pågår.

I fråga om sjö- och kustrobotar fanns tidigt ett antal svenska projekt. Det
första operativa systemet var dock roboten 08 som innebar en svensk
vidareutveckling av en fransk robot.

För utnyttjande som attackrobot har såväl robot 04 som robot 05
utvecklats i Sverige. Den förra är alltjämt i operativt bruk.

Inom samtliga robotområden har parallellt med den svenska utvecklingen
även direktanskaffats utländska robotar. Inom jaktrobotområdet har dock
enbart utländsk anskaffning skett.

Beskrivningen ovan visar alltså en blandning av svenska och utländska
robotar. Flera svenska projekt, en del mycket avancerade, har stoppats. I
några fall var de operativt och tekniskt lovande men bedömdes bli väsentligt
dyrare än import av utländska robotar.

Det var ytterst nära att avancerad svensk robotutveckling skulle ha
avbrutits i slutet av 1970-talet. Det s. k. SKA-projektet hade stoppats 1975
och i början av 1978 avbröts jaktrobotprojektet Robot 72. Den närmast
liggande anskaffningen gällde en långräckviddig robot mot sjömål för
ytattacken. Marinen förordade starkt den amerikanska roboten Harpoon.

Folkpartiregeringen beslöt i detta läge att i stället för Harpoon välja en
svensk utveckling i syfte att behålla och stärka svensk robotutveckling.
Uppdraget gick till Saab Bofors Missile Corporation - ett samarbetsbolag

Mot. 1984/85:2426

7

som på statsmakternas önskan bildats av de två svenska robotproducerande
företagen.

Dåvarande försvarsministern uttalade att det är av stor säkerhetspolitisk
betydelse att vi har robotar med svensk profil. En viktig fördel med svenska
robotar är att de kan göras svåra för stormakterna att störa. De motmedel,
som stormaktsblocken skaffar sig, är i första hand verksamma mot det andra
blockets vapen. En svensk profil kan här ge oss effektivare vapen till lägre
kostnad.

Att regeringen 1979 valde en svensk lösning för sjömålsrobotar erkänns
numera som ett framsynt beslut. Marinen som var mycket skeptisk när
beslutet fattades har därefter kunnat konstatera att den svenska lösningen
ger just de fördelar som regeringen angav. Roboten har tekniskt blivit en klar
framgång och sägs i viktiga avseenden vara bättre än utländska konkurrenter.
Beslut har senare fattats om modifiering för en flygburen version till det
kommande JAS-flygplanet. Roboten kommer även att anskaffas som
kustrobot och utveckling för detta pågår.

Folkpartiregeringens beslut i robotfrågan var riktigt. Hade i stället det
amerikanska alternativet valts skulle med säkerhet svensk industri ha
förlorat en stor del av sin framtida utvecklingsförmåga på området. Frågan är
i dag hur denna kapacitet skall utnyttjas i fortsättningen. Efter utveckling och
anskaffning av robot 15 som sjö-, kust- och attackrobot måste förnyad
ställning tas.

Överväganden

Robotar av olika typer kommer att inom överblickbar tid vara en
synnerligen viktig del av svenska försvarets vapenarsenal. Robottekniken får
sannolikt tillämpningar på allt fler områden. För t. ex. granatkastare och
artilleri finns ökande behov av projektiler som styrs under senare delen av
banan så att träffsannolikheten ökar. Det område som bör tas med i
bedömningen för fortsatt svensk robotindustri är därför expanderande.

Det är knappast möjligt för ett litet land att självt utveckla och tillverka alla
de robottyper som behövs för olika ändamål. Att helt vara hänvisad till
import utifrån vore dock negativt för att inte säga allvarligt. Det finns
exempel på att vårt land, och andra mindre länder, vägrats att köpa de
modernaste robotarna. En väsentlig fördel med egen robotutveckling är att
vi därmed får materiel som inte är känd i fråga om egenskaper och prestanda
på samma sätt som stormaktsblockens robotar. Om Sverige har robotar med
egenskaper som skiljer sig från andras inger dessa rimligen större osäkerhet
hos en angripare än om roboten i alla avseenden är köpt utifrån. Roboten
behöver inte vara helt svenskutvecklad för att dessa egenskaper alltid skall
komma fram. Exempel på detta är robotsystem 62 Hawk som genom
svensk modifiering vidareutvecklats och nu kallas robot 77. En annan
dylik är pansarvärnsroboten Hellfire som genom kompletterande svensk

Mot. 1984/85:2426

8

utveckling ges nya egenskaper som lätt kustrobot.

Den första slutsatsen är därmed att svensk utvecklande robotindustri bör
bibehållas i det längsta. Svenska försvarets robotanskaffning bör i framtiden i
ökande omfattning samplaneras över tiden. Kan det inte ske med de normala
planeringsmetoderna bör undersökas behovet av en särskild robotberedning.
Försvarets planeringssystem ger en god grund för en sådan samplanering.
För varje robotprojekt måste undersökas möjligheterna till en svensk
utveckling och som en miniminivå att viktigare delar utvecklas och tillverkas i
Sverige. En sådan hårt styrd planering är sannolikt dock inte tillräcklig utan
såväl robotens utnyttjande som robotindustrins sammansättning måste
påverkas om kapaciteten skall kunna bibehållas till rimlig kostnad.

Robotar har ett antal egenskaper som i ökande omfattning bör utnyttjas av
svenska försvaret. Dels är det möjligt att utnyttja samma robot i ett flertal
olika vapensystem, med olika typer av vapenplattformar och, efter modifiering,
även mot olika typer av mål. Dels är det möjligt att genom klok
utveckling avväga de extremaste plattformskraven på flygplan, fartyg och
stridsfordon mot egenskaper hos roboten, som t. ex. räckvidd, precision och
verkan. JAS-beslutet och kustkorvettutvecklingen är typexempel på beslut
som syftar till att skapa enhetsplattformar. Plattformarna blir dyra. En
inriktning mot enklare plattformar men med bättre utnyttjande av robotars
egenskaper ligger i tiden. Många skäl talar för att slagkraft och uthållighet i
ett sådant försvar ökar. Skall sådana försvarsstrukturer fungera krävs att
robotarna skall kunna altemativutnyttjas. För robot 15 förutsätts att
sjömålsroboten kan altemativutnyttjas för ytattack och som kustrobot.
Samma robot 15 i attackversion kan tekniskt dock endast utnyttjas på
JAS-flygplanet. En sådan begränsning kan inte vara bra för försvarets
utveckling.

Den andra slutsatsen är då att regeringen bör inrikta försvaret mot att i
ökande omfattning pröva system där kvalificerade eller mycket kvalificerade
plattformsegenskaper successivt ersätts av olika robotfamiljer. Dessa studier
bör göras över försvarsgrensgränserna, då försvarsgrenarna för att slå vakt
om sin särart tenderar att vara plattformsinriktade. Nya robotsystem bör
inriktas mot och ges egenskaper lämpliga för enklare plattformar, och
befintliga system bör kompletteras så att främst fler men enkla plattformar
kan utnyttjas. De kvalificerade och dyra, men nödvändiga, plattformarna typ
jaktflygplan och ubåtar bör hårt målinriktas mot uppgifter som inte kan lösas
på annat sätt.

I folkpartiregeringens förutsättningar för ett bibehållande av svensk
robotindustri 1979 låg ett ökat samgående mellan aktuella företag, främst
Saab-Scania och Bofors. Teknisk kompetens för robotarbeten finns i ett
betydande antal företag, dels de nämnda, dels i t. ex. Ericsson, Svenska
Philips och FFV. Det speciella med de två förstnämnda företagen är att de
båda har systemkompetens för att utveckla nya robotar. SBMC, som
skapades för att tillgodose regeringens önskemål, blev i stort ett pappersbo

Mot. 1984/85:2426

9

lag. Saab-Scania och Bofors föredrog att behålla sina systemkompetenser
var för sig. Sannolikheten för att kunna bibehålla två utvecklande svenska
robotindustrier är avsevärt lägre än att bibehålla en industri oavsett hur god
den tekniska samordningen är. I en situation då det svenska försvaret
medvetet försöker bibehålla svensk robotindustri måste statsmakterna veta
att varje insatt krona ger bästa effekt. Folkpartiet är inte vän av onödiga
statsmaktsingripanden i den fria industrin men har uppfattningen att detta är
en frihet under ansvar. Slutsatsen är att industrin själv bör överväga sin
situation och på ett övertygande sätt visa statsmakterna att den valt den mest
kostnadseffektiva samordningen för att medverka till att bibehålla en svensk
robotindustri.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan framförts hemställer vi med anledning av
proposition 1984/85:100

1. att riksdagen som sin mening uttalar att en svensk utvecklande
robotindustri i det längsta bör bibehållas,

2. att riksdagen begär att regeringen upptar samtal med aktuella
robotindustrier i syfte att få klarhet i hur den totalt för statsmakterna
mest kostnadseffektiva industrisamverkan bör vara organiserad,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en särskild robotberedning
tillsätts under den tid som krävs för att skapa underlag för fortsatta
politiska beslut inom robotområdet,

4. att riksdagen hos regeringen begär att överbefälhavaren ges i
uppdrag att i studie- och systemplaner redovisa alternativ för hur
robotsystem kan utnyttjas på enklare plattformar i syfte att den
operativa effekten skall kunna bibehållas och medel kunna frigöras
för att bevara en svensk utvecklande robotindustri.

Stockholm den 25 januari 1985

ERIC HÄGELMARK (fp)

KERSTIN EKMAN (fp) HUGO BERGDAHL (fp)