Återfall i brott

Motion 2004/05:Ju299 av Hillevi Larsson och Britt-Marie Lindkvist (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivården bör få ett större ansvar för att återanpassa f.d. interner till ett liv i frihet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivården ges ökade befogenheter när det gäller alkohol- och drogtester, såväl för personer dömda till frivård som för f.d. interner.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att droger och alkohol inte får förekomma på anstalterna och att detta kan garanteras genom kontroller av alla som passerar ut och in varje dag, även de anställda.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att terapi och andra metoder för att nå fram till brottslingarna och förebygga nya brott används i betydligt högre utsträckning än i dag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tidigare frigivning villkoras med drogfrihet och efterföljande kontroller.

Motivering

Det är allmänt känt att fängelse för många brottslingar fungerar som en skola där man lär sig att begåännu värre brott när man kommer ut. Småbrottslingar kan här träffa grövre brottslingar, skapa kontakter, lära sig nya metoder och få idéer till nya brott. Tilnl detta kommer drogerna som flödar i många fängelser. Ett missbruk är i sig en anledning att begå nya brott när man kommer ut, för att finansiera knarket.

Syftet med fängelsestraff är inte i första hand hämnd för begångna brott. Syftet är förebyggande. Vanliga människor ska avskräckas från att begå brott, och interner ska sköta sig när de kommer ut för att inte hamna i fängelse igen. Tyvärr fungerar inte den senare delen. Alltför många interner är etter värre när de kommer ut igen. Lösningen på detta problem är inte enkel. Men man kommer lite närmare om man tittar på orsakerna till att människor begår brott.

Först och främst måste drogerna och spriten bort från anstalterna. Om detta kräver kontroller av alla som passerar ut och in i fängelserna, är det värt priset. Tidigare narkomaner eller alkoholister bör heller inte släppas vind för våg när fängelsetiden är över. Risken att återfalla i missbruk och återknyta kontakten med tidigare nätverk är överhängande. Dessa personer bör istället få stöd av samhället för att bygga upp ett nytt liv. Frivården bör lämpligtvis få en uppgift i att återanpassa de f.d. internerna till ett liv i frihet. Frivården bör dessutom få större befogenheter och få göra drog- och alkoholtest med jämna mellanrum. Ofta kan man få komma ut ur fängelset efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Detta bör i fortsättningen villkoras med drogfrihet och efterföljande kontroller.

En annan orsak till att människor begår brott är psykiska problem, ofta kopplade till en olycklig barndom och ungdom. Det positiva i sammanhanget är att dessa inte är hopplösa fall. De barn som trots en hemsk barndom klarar sig brukar benämnas maskrosbarn. Det intressanta är att nästan samtliga av dessa barn berättar om någon som mitt i eländet sett dem, bekräftat dem och stöttat dem. Det kan vara en lärare, en fritidsledare eller någon annan barnet kommit i kontakt med.

Behandlingen av ungdomsbrottslingar bör därför i stor utsträckning gå ut på att skapa sådana vuxenkontakter som de saknat under sitt tidigare liv. Det handlar inte bara om att ge kärlek och bekräftelse utan även om att ställa krav. Genom samtalsterapi, internat i mindre grupper och andra liknande övningar kan man i bästa fall nå fram till ungdomar som stängt av kontakten med vuxenvärlden för länge sedan. Säkert kommer detta i många fall att misslyckas, men varje lyckat fall innebär en besparing för samhället och färre framtida brottsoffer. Idag görs ytterst lite för att nå fram till de djupliggande orsakerna till att brotten begås. Och det är som vid sjukdom, behandlas bara symptomen når man inte roten till det onda och sjukdomen riskerar att förvärras.

När det gäller våld och övergrepp mot kvinnor och barn gäller samma sak. Obehandlade kommer dessa brottlingar ut och gör samma sak igen.

När det gäller obehandlade pedofiler är återfallsfrekvensen extremt hög. Däremot har behandling med samtalsterapi visat sig framgångsrikt i många fall. Därför bör detta självklart vara huvudbehandlingen under fängelsevistelsen.

Detsamma gäller kvinnomisshandel. Återfallsfrekvensen sjunker märkbart när man jämför grupper som behandlats med grupp-/samtalsterapi och andra som slinker igenom systemet utan någon behandling alls.

Det kommer alltid att finnas mördare, pedofiler, våldtäktsmän och kvinnomisshandlare som ingen behandling biter på. Men det är inte dessa saken gäller, utan de som faktiskt är kapabla att ändra sitt beteende om de får hjälp.

Det kan tyckas att detta fokuserar för mycket på gärningsmannen, att tycka synd om och gulla med honom. Men i själva verket handlar det främst om offren. Alltför många kvinnor och barn flyr för sina liv från män som, när de släpps ut, fortsätter jakten. I de fall gärningsmannen väljer nya offer blir det dessa som får betala priset för att ingenting gjorts för att förebygga brottet.

Idag arbetar sammanlagt 20 personer inom kriminalvården med att ge psykologisk vård. Av förklarliga skäl hinner de inte nå fram till alla de tusentals interner som översvämmar anstalterna.

Ska vi ha ett rättsväsende med tidsbegränsade straff är det av yttersta vikt att brottslingarna när de släpps ut inte är ännu värre än innan.

Stockholm den 24 september 2004
Hillevi Larsson (s)	Britt-Marie Lindkvist (s)