Arbetsmiljöpolitiken

Motion 1999/2000:A726 av Tomas Eneroth m.fl. (s)

Historik

Sverige har alltid varit ledande i arbetet med att förbättra arbetsmiljön.
Stora resurser har satsats i forskning, utbildning och opinionsbildning,
frågan har helt enkelt haft prioritet hos regering, riksdag och hos arbetsmark-
nadens parter, vilket i sig har gjort att vetenskapen om farorna med exempel-
vis flygbränsle, asbest, isocyanater och belastningsskador har tydliggjorts.

Även i internationell jämförelse så har Sverige i många fall varit ledande.
Alltsedan arbetarskyddslagen kom 1912, och framåt till arbetsmiljölagens
tillkomst 1978, så har arbetsmiljörätten varit en viktig del av demokratise-
ringsarbetet på våra arbetsplatser.

Den självklara rätten till ett utvecklande och säkert arbete i kombination
med kraven om vinstrika och expansiva företag har varit en del av grund-
bultarna i den arbetsrätt som utvecklades under 70-talet.

Tankarna runt "Det goda arbetet" bygger till stor del på utveckling av
organisationsformerna för att eliminera riskerna med förslitnings/belast-
ningsskador i kombination med att i företagen skapa bättre produktivitet,
kvalitet och flexibilitet i produktionsapparaten.

Arbetsmiljöarbetet under de dryga 80 år som gått sedan den första arbets-
miljölagstiftningen kom till stånd, har präglats av att svensk industri har
utvecklats alltmer från de traditionella fysiska arbetsmiljöerna till en alltmer
högteknologisk och även utarmande industri där nya risker tillkommer. Här
kan stress och psykosociala problem identifieras som en del av de nya
riskerna.

I samband med den strukturomvandling som skett inom industrin försvann
bland annat stora delar av varvsindustrin och ersattes med elektronik och
bilindustri. Denna företeelse innebar också att många nya monteringsjobb
skapades och där kvinnor till stor del rekryterades.

Enformiga och monotona jobb i kombination med ackordsarbeten där
massproduktionen var ledstjärnan, skadade kvinnor i en takt som var skräm-
mande. De traditionella ergonomiska, tungt fysiska och kemikalieproblemen
i kombination med dessa "nya" former av arbetsmiljöproblem galopperade
även kostnadsmässigt för samhälle, individer och företag.

Förutom det personliga lidande som detta innebar för de enskilda män-
niskorna, så fick dessutom företagen från mitten av 80-talet stora problem
med rekrytering och sjukfrånvaro på grund av detta. Statusen för industri-
jobben var låg.

Regering och riksdag samt arbetsmarknadens parter blev i ljuset av detta
snabbt överens om att åtgärder måste vidtas både för landets ekonomiska och
företagens konkurrenskrafts skull. Dessutom var alla naturligtvis överens om
det oacceptabla i att så många människor slogs ut från arbetsmarknaden. Det
var den tid när mitellor synliggjorde den dåliga arbetsmiljön.

Arbetsmiljökommissionen

Allvaret i situationen gjorde att regeringen tillsatte en arbetsmiljö-
kommission som fick till uppgift att se över hur de 400 000 farligaste
jobben kunde elimineras. Detta jobb inleddes 1988, i samband med det så
startades även partsgemensamt arbete mellan till exempel Metall och
Sveriges Verkstadsindustrier. Gruppens arbete baserades på det avtal
som skrivits samma år i verkstadsförhandlingarna.

Kommissionens förslag kom att inriktas på två delar.

- Utvecklingsarbete riktat mot arbetsorganisatoriska förändringar under
Arbetsmiljöfonden där fokus låg på förebyggande arbetsmiljöarbete.

- För att även skapa möjligheter för dem som redan var arbetsskadade så
initierades genom Arbetslivsfonden, medel för rehabiliterande åtgärder i
företagen.

Viktiga delar i allt detta arbete var att parterna på arbetsmarknaden tog
aktiv del på central och lokal nivå. Vid den tidpunkten så fanns också ett
helt annat partsamarbete främst genom Arbetsmiljöavtalet SAF-LO-
PTK än vad som är fallet idag.

En mängd branschanpassade projekt initierades också inom Belastnings-
skadeprogrammet under den tiden. Problemet med kommissionens arbete är
att vi än i dag inte vet hur många av de 400 000 farliga jobben som försvann
under programtiden och hur många som finns kvar.

90-talet

Man kan nog konstatera att dagens situation på arbetsmiljöområdet
kanske skulle ha varit annorlunda om 80-talets insikter och arbete fortsatt
att utvecklas även under 90-talet, men mycket annat har kommit i
blickfånget i stället.

90-talet har präglats av den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talet. Man
kan krasst konstatera att inte var det arbetsmiljö och utvecklingsfrågor som
stod högst på dagordningen under denna svåra tid, utan det var turordningar,
uppsägningar och nedläggningar som stod högst på dagordningen.

Vid denna tidpunkt så inträffade även en hel del andra händelser som blev
ett klart trendbrott i den utveckling av partsarbetet som pågått under så lång
tid. Arbetsgivarsidan intog en alltmer avog inställning till partgemensamt
arbete och beslutade sig för att säga:

- Nej till samordnade centrala löneförhandlingar, vilket bidrog till att LO-
SAF-förhandlingarna har varit strandade sedan dess. Ansvaret för löne-
politiken hänsköts till de enskilda förbunden/arbetsgivarbranscherna.

- Arbetsmiljöavtalet mellan SAF, LO och PTK sades upp vilket gjorde att
samverkansformer, reglerna för utbildning och gemensamt ansvar för
företagshälsovården tappade sin traditionella inarbetade förankring.

SAF valde också under denna tidsperiod att lämna partsamarbetet inom
de myndighetsorgan som har ansvaret att se till att
arbetsmiljölagstiftningen efterlevs och att arbetsmiljöarbetet utvecklas.
Detta gjorde naturligtvis att trepartsdialogen i dessa frågor försvann till
stor del.

Med allt detta i backspegeln, så är det bara att konstatera att det kom att bli
det värsta som kunde hända arbetsmiljöarbetet ute i de enskilda företagen.
Lågkonjunkturen blev i sig dessutom en effektiv urskiljningsmaskin av tidi-
gare arbetsskadade som drabbades av arbetsbrist. Åtskilliga är de människor
som förlorade jobbet under den perioden och som aldrig har kommit tillbaka
till arbetslivet. Paradoxalt är att under denna period omarbetades även arbets-
miljölagen med föreskrifterna kring internkontroll och rehabilitering.

Effekterna av dessa i sig utmärkta redskap för förebyggande, arbetsorgani-
satoriska och rehabiliterande åtgärder har egentligen aldrig fått någon full
verkan just på grund av att de lokala parterna inte haft tillräckliga sam-
verkansformer att luta sig emot.

Dessutom valde många företag under den perioden att lämna företags-
hälsovården eller i bästa fall minimera de förebyggande insatserna till för-
mån för ren sjukvård. Så uppfattar vi att läget inom detta område är även i
dag.

Ändringarna i sjuklönebestämmelser om arbetsgivarperiod och den hårdare
bedömningen av arbetsskadelagstiftningen är också orsaker till att
arbetsmiljöarbetet har blivit lidande under 90-talet. De enskilda människorna
ute i företagen och deras fackliga företrädare har blivit tystare under 90-talet

Nya tider - nya trender

En allt mer globaliserad arbetsmarknad och ekonomi som nu snabbt
växer fram ger en helt ny dimension på arbetsmiljö och utvecklingsarbete
på 2000-talet.

Vi ser redan nu ett antal trender på svensk arbetsmarknad som i sig kan
vara en av de stora arbetsmiljörisker som vi måste hantera framöver. Risken
att arbetsorganisationen åter utvecklas mot en mer traditionell Tayloristisk
modell är stor. Risken att de dåliga jobben inte åtgärdas utan flyttas till så
kallade låglöneländer är tydlig. Det får aldrig vara så att sämre arbetsmiljö-
regler i olika länder används som konkurrensfördelar vid ny- eller ometable-
ringar av företag.

De trender som är tydligast i dag är de så kallade lean production-koncept
som alltmer håller på att utvecklas på svensk arbetsmarknad. Där börjar
också en typ av "nya" hälsorisker göra sig synliga.

Stress, underbemanning, trakasserier, hot och diskriminering av människor
är inte speciellt ovanliga i denna typ av slimmade organisationer.

Det finns exempel där ensamstående mödrar mobbas ut ur gruppgemen-
skapen på grund av att de inte uppfattas jobba lika mycket som andra. Andra
exempel är skyddsombud som lämnar sina uppdrag därför att grupptrycket
blir för stort. Förutom dessa nya former av "tanketaylorism" som utvecklas
så finns ju fortfarande de traditionella belastningsergonomiska problemen
kvar därför att främst jobben inom monteringsindustrin fortfarande är
utarmade och monotona.

Till de nya trenderna kan ju naturligtvis också räknas outsourcing och
bemanningsföretag. Där kan vi tydligt se hur de stora företagen skalar av sin
egen verksamhet till underleverantörer eller inhyrningsfirmor.

Kraven på de anställda i dessa verksamheter är också väldigt stora. Oftast
är det ju inte heller de bästa jobben ur arbetsmiljö- och utvecklingssynpunkt
som flyttas ut ur företagen.

Vi tror inte med den erfarenhet vi har av 1988 års initierade arbetsmiljö-
kommission att situationen 1999 är speciellt mycket annorlunda.

Det som i dag ska vägas in är att vi totalt sett har fått en mycket mer
defensiv hållning bland myndigheter, arbetsmarknadens parter och skydds-
organisationer ute i företagen på grund av den utveckling som 90-talet med-
fört.

Läget våren 1999

Under våren 1999 genomförde Svenska Metallindustriarbetareförbundet
en stor undersökning bland sina medlemmar om hur de upplever sin
arbetsmiljö. Undersökningen genomfördes av SCB. Det var sammanlagt
1 800 medlemmar och 1 194 skyddsombud som i telefonintervjuer under
mars och april svarade på Metalls arbetsmiljöenkät.

Resultatet är nedslående. Trots intensivt arbete under nästan hela 1900-
talet är det fortfarande alltför vanligt att LO-medlemmar i Sverige slits ut på
jobbet, blir sjuka av sitt arbete. Sammanlagt 40 % av metalls medlemmar är
oroliga för att drabbas av ohälsa på grund av sin arbetsmiljö. Det metall-
arbetarna besväras av är i mycket detsamma som tidigare. Värme, kyla, drag,
i topp följt av buller, lösningsmedel och vibrationer är det som alltjämt
besvärar mest.

Det som tillkommit under de senaste tio åren är bland annat stress. Fyra av
tio metallarbetare upplever för det mesta arbetet som stressande. Var femte
har det senaste året blivit skadade eller har fått besvär på grund av sitt
arbete.
65 000 metallarbetare har alltså skadats eller fått besvär på grund av arbetet.
Sex av tio av dessa arbetsskador anmäldes aldrig.

En tråkig bieffekt av att arbetsskadorna inte längre anmäls är att sex av tio
av de intervjuade uppger att skadorna som uppkommit inte har lett till
åtgärder på arbetsplatsen för att förhindra att framtida skador uppstår.
Orsakerna till skadorna är som tidigare, påfrestande arbetsställningar, tunga
lyft, stress och vibrationer.

Hela 25 % av de kvinnliga medlemmarna i Metall har besvär på grund av
belastningsskador.

Också bland skyddsombuden märks att arbetsmiljöarbetet har stagnerat
under 90-talet. Vart femte skyddsombud saknar idag relevant utbildning för
sitt uppdrag och anser att deras fackliga organisation inte ger något bra stöd i
miljöarbetet.

Vi ser detta som en mycket oroväckande tendens på att de senaste decen-
niernas kraftfulla arbete för en bättre arbetsmiljö på de svenska arbets-
platserna håller på att falla i glömska. Detta endast tio år efter den kraftsam-
ling vi gjorde i Sverige i samband med arbetsmiljökommissionens föränd-
ringar av lagar och myndighetsstruktur.

Vi anser att det vore bra att följa upp hur det står till i stort med arbetet
mot
dåliga arbetsmiljöer. Fungerar rådet för arbetslivsforskning (RALF) som
tänkt, har ALI blivit den förstärkning som var tänkt, fungerar de nya lagarna
som riksdagen avsåg? Frågorna är många, en utvärdering skulle kunna ge
riksdagen svar. Tanken med utvärderingen är inte att tillsätta en ny
kommission. Det arbetet är gjort, tanken är att belysa om intentionerna i det
omfattande förändringsarbetet för tio år sedan följer lagstiftarens
intentioner.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en uppföljning av arbetsmiljökommissionens
arbete.

Stockholm den 27 september 1999

Tomas Eneroth (s)

Inge Carlsson (s)

Per Erik Granström (s)

Nils-Göran Holmqvist (s)

Rinaldo Karlsson (s)

Mats Lindberg (s)

Kjell Nordström (s)

Raimo Pärssinen (s)

Christer Skoog (s)

Paavo Vallius (s)