om arbetsmarknaden och sysselsättningspolitiken

Motion 1987/88:A219 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:A219

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
om arbetsmarknaden och sysselsättningspolitiken

Mot.

1987/88

A219

1. Full sysselsättning är målet

Full sysselsättning måste enligt folkpartiets uppfattning vara det högst
prioriterade målet för den ekonomiska politiken i Sverige. Vi kan aldrig
acceptera att arbetslöshet används som ett medel för att uppnå andra mål.
Den fulla sysselsättningen är, jämsides med en låg inflation, av avgörande
betydelse för att uppnå viktiga fördelningspolitiska mål och ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män.

Grunden för den fulla sysselsättningen ligger i ekonomisk tillväxt och det
enskilda näringslivets vitalitet och konkurrensförmåga. Den ekonomiska
politiken i stort måste därför inriktas på att skapa ett sådant näringslivsvänligt
klimat att framtidstro och företagande stimuleras, såväl nyföretagande
som drift och expansion av existerande företag.

Den del av näringslivet som kommer att svara för en stor del av den
framtida sysselsättningsökningen är sannolikt tjänstesektorn. Därför är ett
viktigt inslag i folkpartiets sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik att
stimulera konkurrens och nytänkande inom hela tjänsteproduktionen.

2. Sysselsättningens faktiska utveckling

Under 1987 ökade både utbudet av arbetskraft och den faktiska sysselsättningen.
Totalt sett minskade alltså arbetslösheten, men stora skillnader
kvarstår fortfarande vad gäller sysselsättningen för olika grupper.

I oktober förra året var det totala antalet sysselsatta enligt AKU 4,38
miljoner personer, varav 2,1 miljoner kvinnor. Den öppna arbetslösheten
omfattade 76 000 personer, vilket med de nya definitionerna motsvarade
1,7 % av arbetskraften. Arbetslösheten var lägre för män (1,5 %) än för
kvinnor (1,9 %). Antalet arbetslösa i åldersgruppen 20-24 år uppgick till

4,5 %. Arbetslösheten bland utomnordiska medborgare som bor i Sverige
ökar och ligger nu på 6,3 %. Antalet arbetshandikappade fortsätter att öka
och långtidsarbetslösheten är fortfarande ett stort problem.

Ökningen av sysselsättningen är helt hänförbar till arbetarsidan. Antalet
tjänstemän förefaller ha förblivit i stort sett oförändrat. 50 % av industrin
uppger nu brist på yrkesarbetare. Drygt 20 % redovisar brist på andra
arbetare. Industrins svårigheter att rekrytera arbetare är nu av samma
omfattning som under de borgerliga regeringsåren 1979-80. Andelen

1 Riksdagen 1987188.3 sami. NrA219

företag som har brist på tekniska tjänstemän är alltjämt stor. Mot. 1987/88

Arbetslösheten nådde toppnoteringar under 1983 då 3,7 % av arbetskraf- A219

ten var arbetslös. Trots en mycket gynnsam konjunkturutveckling har det
tagit nästan fem år för regeringen att komma ned från detta oacceptabla
svenska rekord. Detta är oroande. Stiger arbetslösheten till en alltför hög
nivå blir de långsiktiga förlusterna enorma och uppbyggnadsarbetet tar
längre tid än annars varit nödvändigt. Många människor förlorar kontakten
med arbetslivet, kunskaper går förlorade och stora sociala problem riskerar
att uppstå.

Under 1980-talet har det skett en ökning av antalet sysselsatta män som
arbetar heltid. Fortfarande står emellertid kvinnorna för huvuddelen av
sysselsättningsökningen, och det är även för kvinnorna heltidsarbetet som
ökar. Delvis kan detta vara en generationsfråga, i så måtto att deltidsarbetande
kvinnor som går i pension ersätts av yngre heltidsarbetande kvinnor. Det
ökande heltidsarbetet hänger emellertid troligen också samman med den
marginalskattereform som genomförts.

Arbetslöshetens varaktighet har ökat sedan förra högkonjunkturen.

Eftersom både de sociala och ekonomiska välfärdsförlusterna av arbetslöshet
kan väntas stiga med arbetslöshetstidens längd innebär detta att
arbetslöshetens välfärdskostnader är högre än vad de rena arbetslöshetssiffrorna
utvisar. Ett sätt att mäta storleken på välfärdsförlusterna, som flera
forskare rekommenderat och som folkpartiet tidigare framhållit, är att mäta
antalet arbetslöshetsveckor, dvs. antalet arbetslösa x arbetslöshetens längd
(i veckor). Detta kan summeras till ett ”problemindex för arbetslöshet” i
proportion till arbetslöshetens längd.

Från regeringshåll brukar man framhålla att den dolda arbetslösheten har
minskat. En viss nedgång av antalet personer som ”kan och vill” ha ett arbete
men ändå inte söker aktivt har visserligen ägt rum. Men denna nedgång är
mycket liten i förhållande till uppgången av den ”ofrivilliga deltiden”, dvs.
personer som arbetar kortare tid än de önskar. Vidare är omfattningen av de
temporära arbetsmarknadspolitiska åtgärderna - beredskapsarbeten och
ungdomslag - högre än 1980. Dessa arbeten är självfallet, ur individuell
välfärdssynvinkel, inte jämförbara med ordinarie arbeten på öppna arbetsmarknaden.

Den ökade strukturella arbetslösheten märks tydligt när man studerar
utvecklingen för olika delgrupper på arbetsmarknaden. Som ett exempel på
försämringen jämfört med 1979/80 kan nämnas åldersgruppen 20-24 år. För
20—24-åringarna har arbetslösheten sedan 1979—80 ökat från ca 3,5 % till

4,5 %.

3. Sysselsättningen och den tekniska utvecklingen

De största variationerna i sysselsättningen hänger samman med variationer i
den ekonomiska tillväxten. Tillväxten i sin tur brukar ofta relateras till den
tekniska utvecklingen och den därmed sammanhängande omvandlingen
inom ekonomin. Vissa jobb försvinner och andra tillkommer. Ända sedan
den industriella revolutionen har det förekommit en diskussion om huruvida
den tekniska utvecklingen skapar s. k. teknologisk arbetslöshet eller inte. På
senare tid har den kraftiga ökningen av arbetslösheten i Europa åter

aktualiserat denna fråga och resulterat i krav på s. k. arbetsdelning. Åter Mot. 1987/88

andra har hävdat att den tekniska utvecklingen leder till miljöförstörelse och A219

därmed sänkt välfärd i vid bemärkelse.

Olika ”modeord” för den tekniska utvecklingen - industrialisering under
1800-talet, mekanisering under 1930-talet, automatisering under 1950-talet
och robotisering och datorisering under 1970- och 1980-talen - har satts i
samband med ökande arbetslöshet. Det är emellertid ett faktum att
utvecklingen totalt motsäger ett sådant långsiktigt samband. Arbetslösheten
har inte ökat under de senaste 100-150 åren trots en mycket snabb teknisk
utveckling. Tvärtom har det skett en mycket kraftig minskning och motsvarande
ökning av sysselsättningen både i absolut antal personer och andel av
totalbefolkningen. Under mellankrigstiden var den öppna arbetslösheten i
Sverige mellan 10 och 20 % medan den under efterkrigstiden har varierat
mellan 2 och 4 %.

En annan sak är om den tekniska utvecklingen skapar arbetslöshet på kort
sikt. Det är vanligen lätt att peka ut existerande arbetstillfällen som
försvinner genom t. ex. datoriseringen och övergång till informationssamhället.
Samtidigt är det avsevärt mycket svårare att konkretisera vilka nya
arbetstillfällen som samma utveckling medför. Det är därför mycket naturligt
att en sådan strukturomvandling skapar oro och osäkerhet hos många
enskilda människor.

Ett bidragande skäl till denna oro är att de jobb som kan väntas tillkomma,
även om de är precis lika många eller t. o, m. fler, är helt annorlunda än de
som försvinner. En gruvarbetare som förlorar jobbet blir troligen föga
uppmuntrad av att det finns lediga arbeten inom databranschen, som
operatör eller systemman. I praktiken är det emellertid så att den ständiga
förändring och byte av arbeten som pågår på arbetsmarknaden innebär att
omställningskraven för de enskilda personerna inte behöver bli oöverstigliga.
Personen A kan inte ta det lediga jobbet D, men D kan fyllas av personen
C, vars jobb övertas av personen B, vars jobb i sin tur kan tas av personen A.

En sådan kedja av arbetsbyten bygger på att arbetsmarknaden har en
tillräcklig grad av flexibilitet, smidighet och rörlighet.

Ytterligare oro för att den tekniska utvecklingen skall skapa arbetslöshet
beror ofta på att man nästan alltid tycks uppfatta den just nu pågående
tekniska förändringen som särskilt snabb och häftig. Detta påstående gäller
ingalunda bara nu under 1980-talet utan har hävdats många gånger tidigare.

Detta kan hänga samman med att det ofta är lätt att konstatera mycket stora
förändringar inom en begränsad del av näringslivet, där t. ex. en viss
datorisering innebär en produktivitetsökning med 100 gånger. Då skulle ju sägs
det - produktionen behöva öka 100 gånger för att hålla sysselsättningen
oförändrad, och det inses lätt att detta är omöjligt. Man kan emellertid inte
överföra sådana förändringar inom en enskild produktionsprocess till hela
samhället. För hela samhället förefaller den tekniska utvecklingen pågå
ganska kontinuerligt utan sådana stora språng.

Slutsatsen av detta resonemang är att den tekniska utvecklingen inte
skapar ökad arbetslöshet under förutsättning att ekonomin och särskilt
arbetsmarknaden har tillräcklig flexibilitet och anpassningsförmåga. Tvärtom
är en fortgående teknisk utveckling nödvändig för att upprätthålla

näringslivets konkurrenskraft och den fulla sysselsättningen. Mot. 1987/88

Uppenbart är att anpassningsproblemen på arbetsmarknaden är lättare att A219

lösa utan alltför smärtsamma krav på omställningar för enskilda människor
om den totala tillväxten är god. En aktiv arbetsmarknadspolitik underlättar
nödvändiga omställningar och mildrar effekterna för enskilda människor.

Konsekvenserna av strukturförändringar, teknisk utveckling och ”kriser”
var svårare för medborgarna i slutet av 1970-talet när tillväxten i Sverige var
låg än under 1960-talet när tillväxten generellt var hög.

Detta innebär att en politik som grundas på en negativ inställning till ny
teknik och därmed en negativ inställning till fortsatt ekonomisk tillväxt
innebär en stor fara för sysselsättningen och välfärden. En sådan politik
skulle leda till kraftigt ökad arbetslöshet, sänkta reallöner och svåra
fördelningspolitiska problem.

Det hävdas ibland att den nya tekniken är ett särskilt hot mot kvinnornas
sysselsättning, eftersom kvinnorna i dag i hög grad finns bland dem som har
rutinbetonade arbetsuppgifter. Datoriseringen ser ut att sprida sig snabbast
till traditionellt kvinnliga yrkesområden, och det är samtidigt ett faktum att
många av dessa kvinnor saknar högre yrkesutbildning. Under sådana
omständigheter skulle då kvinnorna tvingas bära en stor del av bördorna av
den anpassningsprocess som övergången till informationssamhället innebär.

Vi anser emellertid att datoriseringen lika väl kan ses som en möjlighet att
bryta den könssegregerade arbetsmarknaden. Detta sker emellertid inte
automatiskt utan det kräver kraftansträngningar, inte minst på utbildningssidan.
Det är inte datoriseringen i sig utan dagens könssegregerade arbetsmarknad
som utgör det största hotet mot kvinnornas sysselsättning. Erfarenheterna
av särskilda utbildningsinsatser inom dataområden för kvinnor
förefaller också goda även om mycket återstår att göra.

4. Sysselsättningen och tillväxten

En politik för full sysselsättning kräver hög tillväxt och en väl fungerande
arbetsmarknad. Dessa båda krav är i praktiken intimt sammanbundna.

Eftersom man aldrig i förväg kan peka ut de näringsgrenar och verksamheter
som blir de s. k. ”framtidsbranscherna” annat än i mycket allmänna
ordalag måste enligt folkpartiets uppfattning den ekonomiska politiken
inriktas på att skapa goda förutsättningar för näringslivets expansion och för
den nödvändiga flexibiliteten. Ännu mer omöjligt är det att peka ut enskilda
företag som framtidens ”vinnare” eller ”förlorare”.

I första hand är det av grundläggande betydelse att slå vakt om
marknadsekonomin. En ökad tillväxt kan aldrig kommenderas fram genom
politiska beslut. Ytterst beror den på enskilda människors initiativ, kreativitet
och arbetsvilja. En av den decentraliserade marknadsekonomins egenskaper
är att den är experimentell, den tillåter och uppmuntrar experiment.

Man prövar sig fram.

I Sverige är emellertid en stor del av ekonomin undantagen från sådan
experimentell verksamhet. Många idéer får aldrig förverkligas och får aldrig
prövas på en marknad därför att en stor del av de människor som arbetar
inom den offentliga sektorn inte får utlopp för sin kreativitet. De får inte

pröva sina idéer utan att först behöva fråga eller övertyga många andra och
detta lägger en hämsko på deras påhittighet och förnyelselust.

I folkpartiets partimotion om den offentliga sektorn lägger vi fram en rad
förslag som syftar till att frigöra de offentliganställda från sådana hämmande
lagar och regler. Dit hör t. ex. slopande av etableringshinder, betoning av
upphandling under konkurrens och slopande av formella och informella
monopol inom den sociala tjänsteproduktionen.

5. Sysselsättningen och lönebildningen

Den empiriskt mest avgörande faktorn för näringslivets konkurrenskraft,
den ekonomiska stabiliteten och sysselsättningen är utvecklingen av lönestrukturen.

Vår grundläggande syn på lönebildningen är att denna bör avgöras av
arbetsmarknadens parter i fria förhandlingar. Samtidigt är det uppenbart att
avtalsförhandlingarnas utfall får effekter på sysselsättningen. Det är enligt
folkpartiets uppfattning lika uppenbart att statsmakterna inte kan avsvära sig
ansvaret för den faktiska sysselsättningsutvecklingen, vare sig totalt eller för
olika grupper av arbetssökande.

Önskvärt vore således med ett system som innebar att parterna på
arbetsmarknaden i förväg kände till att om löneökningarna blev för höga och
därmed medverkade till ett sämre sysselsättningsläge skulle kostnaderna för
att hålla de enskilda människorna skadeslösa återfalla på dem själva.

Vi menar att en reformering av arbetslöshetsförsäkringen skulle kunna
vara en del i ett sådant system. I Sverige är arbetslöshetskassorna nära
knutna till de fackliga organisationerna, och det finns därför ett klart
samband mellan parternas förhandlingsbord och kassornas kostnader för
arbetslöshetsersättning. Ökade egenavgifter skulle då skapa ett mer direkt
hänsynstagande till konsekvenserna på sysselsättningen av löneförhandlingarnas
utfall.

I enlighet med de principiella resonemang som förs ovan anser folkpartiet
att egenavgiften till arbetslöshetskassorna bör öka. Vi föreslår därför att
statsbidragen till arbetslöshetskassorna reduceras. Detta utvecklas närmare i
vår motion om den ekonomiska politiken.

Statsmakternas huvudsakliga uppgift inför löneförhandlingarna är att
lägga fast stabila förutsättningar genom den allmänna ekonomiska politiken.
Särskilt viktigt är det att skapa förtroende hos parterna för att den
ekonomiska politiken leder till en låg prisökningstakt. I det sammanhanget
är det naturligt att regeringen diskuterar dessa allmänna förutsättningar med
parterna. Sådana diskussioner bör emellertid endast innebära informationsutbyte
om hur man på skilda håll ser på det ekonomiska läget.

Vi anser däremot inte att statsmakterna vid sådant samråd skall försöka
påverka parterna genom löften, villkorade eller ej, om framtida förändringar
i skatteskalor, transfereringar till hushållen eller andra liknande åtgärder.
Ett sådant agerande skulle innebära en övergång till något slags förhandlad
inkomstpolitik, från vilken folkpartiet bestämt tar avstånd. Vi avvisar således
de tankar som förts fram i den s. k. SAMAK-rapporten.

SAMAK-förslagen innebär i korthet att arbetstagare, arbetsgivare och

Mot. 1987/88
A219

regering förhandlar om löner, skatter och bidrag, priser, investeringar m. m. Mot. 1987/88

Det blir en politik med starkt korporativa inslag, där riksdagen reduceras till A219

ett nästan betydelselöst organ som bara i efterhand skall godkänna andras
beslut.

Till kravet att statsmakterna främst skall lägga fast förutsättningarna för
löneförhandlingarna hör nödvändigheten av att information om regeringens
bedömning av storleken på det ”samhällsekonomiska utrymmet” och andra
betydelsefulla villkor för löneförhandlingen lämnas på ett tidigt stadium.

Olika signaler till parterna vid olika tillfällen under pågående förhandlingar
eller inför dessa skapar enbart osäkerhet eller förväntningar som sedan
kanske inte kan infrias. På denna punkt har regeringen syndat rejält, vilket
närmare beskrivs i vår partimotion om den ekonomiska politiken.

Det är enligt vår uppfattning också väsentligt att det utrymme som finns för
löneökningar inte intecknas av politiska beslut utan står till parternas
förfogande. Staten bör inte i förväg inteckna en del av eller hela detta
utrymme med avgifts- eller skattehöjningar. Det bör stå parterna helt fritt att
själva avgöra på vilket sätt de vill ta utrymmet i anspråk.

Löneförhandlingarna påverkar inte bara den totala sysselsättningen utan
också läget på olika delarbetsmarknader. Uppenbart är att en lönestruktur
som kraftigt avviker från utvecklingen av utbud och efterfrågan på sådana
delarbetsmarknader kan skapa arbetslöshet och/eller överhettning.

6. Sysselsättningen och regionalpolitiken

Den nya tekniken för informationsbehandling och informationsöverföring
beskrivs ibland som en teknik för decentralisering. Datateknik överbryggar
avstånden. Samtidigt har man emellertid pekat på att samma teknik medför
behov av koncentration eller närhet.

En allmänt tillväxtbefrämjande politik anses ibland kunna dämpa risken
för regionala obalanser. Men tyvärr tycks bakgrunden till dagens farhågor
och utveckling vara mer sammansatt än så; ett faktum som understryks av de
ökade regionala obalansproblemen även under nuvarande högkonjunktur.

Den hittillsvarande utvecklingen har inneburit en avknoppning av verksamheter
från större industriföretag i form av specialiserade serviceföretag.

Vidare har konsultbranschen, särskilt inom dataområdet, ökat kraftigt.

Inom de stora företagen pågår en utveckling mot mer självständiga serviceoch
tjänstefunktioner. Detta sammantaget innebär en utveckling mot
småskalighet genom bildandet av kunskaps- och serviceföretag. Trots denna
decentralisering av såväl beslutsfattande som organisatorisk uppdelning i
mindre enheter märks en geografisk koncentration till storstadsregionerna.

Det finns en risk att de mindre och medelstora företagens övergång till ny
teknik kan förstärka centraliseringen genom att de serviceföretag de måste
anlita i hög grad är koncentrerade till storstadsområdena.

Samtidigt med denna centraliseringsprocess pågår emellertid en utveckling
som baseras på egna lokala initiativ. Man kan också notera ökad
omfattning av starta-eget-verksamhet inom branscher som t. ex. bagerirörelser,
cykel verkstäder, skomakerier eller andra s. k. traditionella hantverksyrken.
Det förefaller alltså som om det parallellt med kunskapsintensiva

företag etableras småföretag som snarare än högre teoretiska studier kräver
en gedigen yrkesskicklighet.

Enligt vår uppfattning leder inte informationsteknologin i sig till vare sig
ett centraliserat eller decentraliserat samhälle. Däremot kan man konstatera
att den stora tillgången på information kraftigt försvårar ett centralt
planeringssystem. I stället blir möjligheterna till decentralisering av både
beslutsfattande och arbetsplatslokalisering större än tidigare.

Ökad geografisk decentralisering och en regionalt balanserad sysselsättningsutveckling
blir möjlig därför att informationsteknologin främjar småskalighet
och flexibilitet. Det sker emellertid inte automatiskt utan kräver en
ändrad inriktning av de regionalpolitiska insatserna till större tonvikt på
hjälp till mobilisering av egna lokala initiativ och egen kunskap. I detta
sammanhang är samarbetet mellan det lokala/regionala näringslivet och de
regionala högskolorna av särskilt stor betydelse.

7. Sysselsättningen och arbetstiden

Sorn framgått ovan anser vi inte att den fulla sysselsättningen kan eller bör
skapas genom s. k. arbetsdelning. Det är däremot mycket sannolikt att den
framtida reallöneökningen kommer att tas ut som en kombination av ökad
köpkraft och kortare arbetstid. Snarare än en generell minskning av
arbetstiden per dag lika för alla vill vi emellertid framhålla betydelsen av
ökad valfrihet och flexibilitet.

Det finns därvid olika möjligheter. Den första är en ökad valfrihet i fråga
om årsarbetstidens omfattning och förläggning. Den andra är möjlighet till
längre ledighetsperioder, s. k. sabbatsår. Den tredje är flexibel pensionsålder.
Den fjärde är väsentligt längre föräldraledighet. En möjlighet bör också
vara arbetstidsförkortning av traditionell typ med kortare arbetsdag, längre
semester, tidigare pension o.d.

Arbete åt alla kan inte upphöra att vara målet. Men medlen är långt ifrån
självklara. Arbete åt alla betyder inte att alla arbetar heltid hela livet,
oberoende av om heltid är sex timmar, åtta timmar eller något annat antal
timmar per dag.

8. Arbetsmarknadspolitikens inriktning

En effektiv förmedling bör leda till att behovet av andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder minskar. Under senare år har AMS genomfört ett förnyelsearbete.
Målstyrning har ersatt detaljreglering. AMS skall som man uttrycker
det ”gå från att vara en myndighet till att bli ett serviceföretag”. Viktiga
beståndsdelar i detta arbete är bl. a. en ökad satsning på långsiktiga åtgärder,
tillgänglighet, resultatuppföljning och öppenhet för lokala initiativ. Satsningen
på långsiktiga åtgärder innebär en ökad betoning av insatser för
näringslivet. Genom att skapa en relation till företagen på orten hoppas man
uppnå ett mera effektivt förmedlingsarbete och en förbättrad service för
både företag och arbetssökande. Detta närmande till näringslivet skall
baseras på en förmåga hos arbetsförmedlingarna att påta sig rekryterings

Mot. 1987/88
A219

uppdrag och ge en god rekryteringsservice till företagen. En ökad anpassning Mot. 1987/88

efter de lokala förhållandena är en förutsättning för detta arbete. Föränd- A219

ringen av AMS arbete och inriktning är ett berömvärt initiativ. Det är mycket
positivt att ansvar delegeras till lokal nivå och att arbetsförmedlingarna själva
får ta ställning till de önskemål om service som finns på orten. Detta får dock
inte innebära att arbetsförmedlingen tar över uppgifter som åligger företagen,
inte heller att förmedlingarna förlorar insikten att deras främsta uppgift
är att hjälpa människor utan arbete att hitta ett sådant.

Som antytts omfattar AMS rationaliseringsarbete förenklingar av regelsystem,
delegering av befogenheter, förändrad organisation m. m. Effekterna
av detta arbete uppges ge utrymme för 500 tjänster som överförs från
administrativa uppgifter till andra verksamheter. Av dessa tjänster överförs
350 från AMS och länsarbetsnämnderna till det lokala arbetsförmedlingsarbetet.

Detta omfattande rationaliseringsarbete bör bl. a. genom ökat teknikutnyttjande
kunna fortsätta och årligen innebära att den operativa verksamheten
vid arbetsförmedlingarna bör kunna tillföras ytterligare tjänster från
AMS.

Enligt folkpartiets mening bör dessa rationaliseringseffekter tillsammans
med det jämförelsevis goda sysselsättningsläget väl motsvara de krav som
ställs på utökning av personal som AMS äskade för såväl budgetåret 1987/88
som 1988/89. Vi anser därför att de 250 nya tjänster som riksdagen, trots
motstånd från folkpartiet, beslutade tillföra AMS under budgetåret 1987/88
bör avskaffas.

AMS hävdar att det behövs ännu mera tid för förmedlingsarbetet, dvs. fler
anställda. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå det envisa motståndet
mot att prova parallella förmedlingsformer. Vi har från folkpartiets sida
förordat en översyn av den 50 år gamla arbetsförmedlingslagen, bl. a. i avsikt
att ge större utrymme åt den förmedling av olika tjänster som det nu snabbt
växer fram behov av - inte minst på kontorsautomationens område. Även
från kulturarbetare har det framförts önskemål om möjlighet till alternativa
arbetsförmedlingar.

En väl skött statlig arbetsförmedling, med starka lokala enheter, skall vara
den stabila grunden för förmedling av jobb och för att ta hand om de
stödåtgärder som behöver finnas. Det måste dock vara en fördel, och ge mer
tid till aktivt förmedlingsarbete, om vissa arbetsuppgifter kan överföras på
förmedlingar knutna till yrkesområden med speciella behov.

Enligt vår mening bör de offentliga arbetsförmedlingarna kunna tillhandahålla
en god service över hela arbetsmarknaden. De skall i princip vara en
förmedling för alla. Därför behövs kännedom om alla lediga platser för
extern rekrytering och ett väl utbyggt kontorsnät med god teknisk utrustning.

När en sådan service finns tillgänglig för alla utan avgift, kan det finnas klara
fördelar med privata förmedlingar som komplement. Det skulle förmodligen
förbättra servicen till såväl arbetssökande som arbetsgivare och innebära en
stimulerande utmaning för de offentliga förmedlingarna.

Vi upprepar därför vårt krav på en översyn av arbetsförmedlingslagen med
målsättningen att tillåta mer än en form för arbetsförmedling.

Arbetsmarknadspolitiken skall i första hand syfta till att göra det möjligt

för alla att försörja sig på eget arbete. Det skydd sorn erbjuds dem som trots Mot. 1987/88

detta drabbas av ofrivillig arbetslöshet är inte tillfredsställande. Det omfattar A219

inte alla och ersättningsnivåerna varierar.

Det finns därför starka skäl för att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring.
En sådan bör i princip omfatta alla i åldern 18—65 år som står till
arbetsmarknadens förfogande. Ersättning bör utgå till alla, såväl löntagare
som företagare. Regeringen bör utarbeta ett förslag i enlighet med vad som
här framförts.

9. Utbildning och sysselsättning

Sveriges kanske största konkurrensfördel ligger i en mycket kunnig och
välutbildad arbetskraft. Få länder har lika välutbildade löntagare och
företagare. Mycket talar också för att kompetensen hos de enskilda
människorna kommer att få allt större betydelse framöver.

Den nu pågående tekniska utvecklingen - vad som ofta kallas övergången
till informationssamhället - kommer att ställa allt större krav på de anställdas
kunskapsnivå. Några siffror illustrerar vad som har hänt bara under
1980-talet.

I början av år 1980 krävdes yrkesutbildning och/eller erfarenhet för drygt
55 % av alla lediga platser som anmäldes till arbetsförmedlingen. I början av
år 1986 hade denna andel ökat till närmare 77 %. För tillverkningsindustrin
hade andelen under samma period ökat från ca 42 % till drygt 68 %. För de
kvarstående lediga platserna, dvs. de arbetsplatser som ännu inte kunnat
besättas, så har andelen platser med krav på utbildning och/eller erfarenhet
ökat från 58 % till 78 %; inom tillverkningsindustrin från 53 % till 79 %.

Kraven förefaller således ha skärpts något mer inom tillverkningsindustrin än
på arbetsmarknaden totalt sett.

Även bristen på kvalificerade yrkesarbetare och tjänstemän inom tekniska
yrken, som nämndes i inledningen, tyder på att kompetenskraven på
arbetsmarknaden har ökat. Bristen på yrkesarbetare har tidigare alltid varit
det säkraste tecknet på högkonjunktur. Under senare år har emellertid
bristen på tekniska tjänstemän varit större än bristen på yrkesarbetare. I den
senaste konjunkturbarometern uppges dock bristen på arbetare vara större
än antalet tekniker.

Antalet utbildningsplatser inom de tekniska utbildningarna har ökat
kraftigt under senare år. Det viktigaste inom högskolan är nu troligen inte
ännu fler platser utan en satsning på kvalitet.

Inom gymnasieskolan återstår en rad åtgärder för de elever som efterfrågar
en yrkesutbildning. När det gäller de yrkesförberedande gymnasielinjerna
har en statlig utredning (ÖGY-utredningen) kommit med förslag till hur
de skall reformeras. Grundtanken är att alla linjer skall vara treåriga med ett
betydande inslag av yrkespraktik. Folkpartiet anser dock att en utbildning
inte bör förlängas om det inte behövs. Tillika anser folkpartiet att man inte
behöver binda sig för en enda modell för yrkespraktik. Gymnasieskolan bör
vara mycket flexibel och långtgående individuella anpassningar bör kunna
göras. I de fall yrkespraktik kan erhållas genom vanlig, avlönad anställning
skall detta kunna vara ett alternativ. Man får inte glömma bort att de elever

sorn väljer de yrkesförberedande linjerna ofta är mycket skoltrötta. För Mot. 1987/88
dessa elever kan lärlingsplatser vara en bra modell. A219

Skolöverstyrelsens utvärdering av försöksverksamheten visar att lärlingsutbildningen
tillhör de mest framgångsrika metoderna att förmedla yrkesutbildning.
Det är därför beklagligt att regeringen i så liten utsträckning arbetar
för att denna form av utbildning stimuleras. Lärlingsutbildningen behandlas
tvärtom mycket negativt.

Genom att kringgärda inrättandet av lärlingsplatser med en mängd
bestämmelser och förbehåll har regeringen medverkat till att antalet
lärlingsplatser minskat. Detta används därefter som ett argument mot
lärlingsutbildningen. Enligt vår åsikt visar detta stor brist på förmåga och
vilja att angripa det allvarliga strukturella problem som ungdomsarbetslösheten
är.

På orter där elevtillgången eller strukturen på ortens näringsliv inte
medger att vissa yrkesinriktade studievägar inrättas bör lärlingsutbildningen
kunna vara ett alternativ till linjer i gymnasieskolan. Statsbidrag bör utgå
med 75 % första utbildningsåret, 50 % andra och 25 % tredje året. Vidare
bör gränsen för antalet lärlingsplatser undanröjas. Anställningsformen
upplevs i dag som ett av de största hindren mot att anställa fler lärlingar. Vi
föreslår därför att möjlighet att provanställa lärlingar skall införas.

Den pågående utvecklingen gör det allt svårare att förutse hur arbetsmarknaden
kommer att se ut i framtiden och därmed svårare att bedöma vilka krav
på utbildning som kommer att ställas. Detta inses lätt av följande exempel:

En elev som börjar grundskolan hösten 1988 kommer att påbörja gymnasiet
hösten 1997 och eventuella högskolestudier omkring sekelskiftet. Den
förvärvsaktiva delen av denna elevs liv kommer sedan att pågå under första
hälften av 2000-talet. I detta perspektiv blir naturligtvis utbildningssystemets
viktigaste uppgift att ge grundläggande baskunskaper av hög kvalitet med
stora möjligheter till återkommande påbyggnad genom olika former av fortoch
vidareutbildning.

Det finns de som hävdar att cirka hälften av de arbetsuppgifter som
kommer att finnas år 2000 inte finns i dag. Som kuriosa kan det också nämnas
att det i USA år 1940 fanns ca 850 000 kolarbetare och ca 110 000
professorer. 30 år senare var antalet i stort sett det omvända, dvs. ca 850 000
professorer och 110 000 kolarbetare.

Dessa tendenser leder till slutsatsen att utbildning bör spela en väsentlig
roll bland de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

10. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

En utökad verksamhet med arbetsmarknadsutbildning för arbetslösa har
visat sig mycket lyckosam. AMS redovisar i en studie avseende de elever som
slutade arbetsmarknadsutbildning under 1986 att två av tre elever som
fullföljer arbetsmarknadsutbildning har arbete ett halvår efter det att de
avslutade utbildningen.

Samma undersökning visar att 79 % av de som går i arbetsmarknadsutbildning
fullföljer utbildningen och att 7 % erhåller arbete redan under
utbildningstiden. Återstående 14 % avbryter utan att ha erhållit arbete.

Arbetsmarknadsutbildning måste även i fortsättningen prioriteras bland de Mot. 1987/88
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. A219

En fråga som aktualiseras i årets budgetproposition är den elevsociala
verksamhet som bedrivs i samband med arbetsmarknadsutbildning. En
särskild arbetsgrupp har sett över denna verksamhet som inkluderar
hälsovård, kurativt stöd och boendeservice.

Arbetsgruppen föreslår att den hälsovårdande och kurativa verksamheten
skall utföras och finansieras som uppdragsverksamhet. Vad gäller boendeservice
anser arbetsgruppen att kursdeltagarna själva skall ordna sitt boende.

Särskilda bostäder skall finnas i den utsträckning som är nödvändig, men
kursdeltagarna skall betala den faktiska hyreskostnaden. Om det behövs kan
fördyringen ersättas genom förhöjda traktamenten.

Departementschefen går i budgetpropositionen emot arbetsgruppens
förslag i den del som avser boendeservice. Folkpartiet anser det vara rimligt
att boendekostnaden belastar den boende. Vi föreslår att arbetsgruppens
förslag till en ny ordning vad gäller elevsocial verksamhet genomförs, vilket
innebär en minskning av motsvarande anslag med 27,9 milj. kr.

Rörlighet är en viktig del av det vi kallar flexibilitet som enligt det
resonemang vi fört ovan krävs för att undvika teknologisk arbetslöshet och
för att stimulera en hög tillväxt.

Rörligheten på arbetsmarknaden beror på många faktorer. En rad studier
tyder på att t. ex. förekomsten av eget hem, antalet barn i skolåldern,
förvärvsarbetande make/maka har stor betydelse. Framför allt den sistnämnda
faktorn, dvs. det faktum att båda makarna arbetar utanför hemmet i de
flesta hushåll, innebär att den geografiska rörligheten har minskat. Det finns
därför skäl att tro att kravet på löneökning för att byta arbete har ökat. I
praktiken har emellertid den enskildes förtjänst på att byta arbete i stället
minskat, främst på grund av de höga marginalskatterna, förekomsten av
inkomstberoende tranfereringar och en sammanpressad lönestruktur.

Enligt detta resonemang kan man således se den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken som delar av en mer fullständig arbetslöshetsförsäkring
än vad enbart kontantbidrag utgör. Litet tillspetsat kan man därför
säga att arbetslöshetsförsäkringen försämrades när starthjälpen, trots motstånd
från folkpartiet, slopades förra året efter förslag från regeringen.

Starthjälpen fungerade dock inte i alla avseenden som en kompensation
för omställningskostnader. I praktiken var det exempelvis relativt lätt för
unga personer som slutat sin utbildning på en ort att få starthjälp vid flyttning
till en annan ort. Det är ju ganska uppenbart att en utbildningsort inte kan
bereda arbete åt alla som utbildas där. Det är också uppenbart att det inte är
någon större välfärdsförlust att byta ort efter en utbildning.

Regeringen bör presentera en utvärdering av starthjälpen. Om denna visar
att starthjälpen haft gynnsamma effekter på rörligheten bör regeringen
återkomma till riksdagen med förslag.

Beredskapsarbeten är en mycket kostnadskrävande men nödvändig del av
arbetsmarknadspolitiken. Med tanke på de knappa resurser som står till buds
och det för närvarande gynnsamma arbetsmarknadsläget föreslår vi därför
att det med statsbidrag finansierade grundbidraget til! beredskapsarbeten
som regel får uppgå till högst 50 % av lönekostnaden utom i stödområdena A

och B. Detta ger bl. a. utrymme för en ökad satsning på arbetstillfällen till Mot. 1987/88
handikappade. A219

11. Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten

Arbetslösheten för ungdomar har ökat trendmässigt sedan 1960-talet. För
16- 17-åringarna bröts denna utveckling med hjälp av ungdomsplatserna och
för 18- 19-åringarna genom införandet av ungdomslagen. För 19-24-åringar
har dock utvecklingen varit mer negativ. Bland 20—24-åringar var arbetslösheten
i oktober 1987 4,5 % medan den var 2,7 % bland ungdomar i åldrarna
16-19 år.

Det är uppenbart att särskilt 20-24-åringama har det besvärligt på
arbetsmarknaden. Detta är delvis en följd av att många 18-19-åringar
sysselsätts genom olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och inte
får fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden. En effekt av detta blir en
väsentligt högre öppen arbetslöshet för 20-24-åringarna.

Antalet ungdomar som står utanför den reguljära arbetsmarknaden är
således avsevärt högre än vad den öppna arbetslösheten visar.

Ungdomsarbetslösheten är nästan alltid större än den genomsnittliga
arbetslösheten. Det kan också bero på en naturlig önskan att pröva på många
olika arbeten och en därmed sammanhängande kortvarig ”sökperiod” när
man är arbetslös mellan två arbeten.

Oavsett hur man mäter är det emellertid uppenbart att ungdomarna under
senare år har fått allt större svårigheter att komma in på arbetsmarknaden,
att få det allra första jobbet. En orsak till detta är de ökade kostnaderna för
att anställa en ung person. Ungdomslönerna har successivt närmat sig
lönenivån för andra löntagare, vilket är en av förklaringarna till att en mängd
arbetstillfällen som förut var ”första-jobb” nu helt enkelt försvunnit.
Ungdomarna är av naturliga skäl mindre erfarna än de som t. ex. varit
yrkesverksamma i 10—15 år.

Folkpartiet anser att ungdomars inträde på arbetsmarknaden normalt bör
ske utan statliga subventioner i form av ungdomslag, beredskapsarbeten och
rekryteringsbidrag. Konsekvensen av denna inställning är att arbetsmarknadens
parter måste ta ett större ansvar för ungdomsarbetslösheten.

För detta krävs avtal som bl. a. reglerar villkoren för företagen att anordna
introduktionsutbildning i företagen för ungdomar som kommer ut på
arbetsmarknaden. I praktiken måste detta innebära att de totala lönekostnaderna
för ungdomarna blir lägre under en övergångstid.

Sänkta arbetsgivaravgifter innebär att företagens kostnader för att anställa
ungdomar snabbt kommer i bättre överensstämmelse med ungdomarnas
erfarenheter och produktivitet. Vi föreslår att socialförsäkringsavgifterna
temporärt sänks kraftigt. Avgifterna bör därefter successivt återgå till
ursprunglig nivå. Vi föreslår att avgiftsreduktionen första året är 10
procentenheter, andra året7,5 procentenheter, tredje året 5 procentenheter,
fjärde året 2,5 procentenheter och sedan ingen nedsättning. Avsikten med
nedtrappningen är att undvika effekten att ”utrymmet” som skapas äts upp
av höjda avtalade löner för ungdomar upp till 25 års ålder.

Regeringen bör ta initiativ för att förmå parterna på arbetsmarknaden att

nå en överenskommelse med oförändrade ungdomslöner under den period Mot. 1987/88

avgiftsnedsättningen utgår. Kostnaderna för att anställa ungdomar skulle på A219

detta sätt anpassas till en mer rimlig nivå jämfört med kostnaderna för mer
erfaren arbetskraft. Det innebär en kraftig konkurrensförbättring för
ungdomar och således en vidgning av den arbetsmarknad som står till deras
förfogande.

De minskade offentliga intäkterna till följd av en sådan temporär
avgiftsnedsättning kan uppskattas till mellan 1 och 1,5 miljarder kronor. Om
parterna sluter avtal om oförändrade ungdomslöner bör det kunna motsvaras
av en kraftig minskning av andra sysselsättningsskapande åtgärder för
ungdomar. Totalt sett behöver därför inte någon belastning på statens budget
av vårt förslag uppkomma. Det medverkar tvärtom på sikt till en vidgad
arbetsmarknad för ungdomar. Förslaget får till följd att många ungdomar
slipper få sin första kontakt med vuxenvärlden i form av arbetslöshet.

Erfarenheten visar att det ofta tar lång tid att lösa sysselsättningsproblemen
för ungdomar i åldern 20-24 år. Kraftansträngningar sätts ibland inte in
förrän mot slutet av den period under vilken ungdomarna ändå uppbär
arbetslöshetsersättning. En tanke som kan vara värd att pröva för att
påskynda en anställning är att låta dessa ungdomar ”ta med sig” återstående
arbetslöshetsersättning som ett slags bonus till arbetsgivaren. Det skulle då
löna sig för företagen att anställa ungdomarna så snabbt som möjligt.

Det finns en rad olika åtgärdssystem för att minska arbetslösheten bland
ungdomar. Skolan har ett uppföljningsansvar för 16-17-åringar vilket bl. a.
innebär att de kan erbjudas s. k. ungdomsplatser.

För 18—19-åringar finns ungdomslag och för 20-24-åringar finns möjlighet
att genomgå arbetsmarknadsutbildning eller beredskapsarbete.

Åtgärderna för olika åldersgrupper är utformade efter olika principer.

Hälften av ungdomsplatserna finns på den privata arbetsmarknaden medan
ungdomslagen är koncentrerade till den offentliga sektorn. Ungdomslagen
ger sysselsättning på halvtid medan övriga åtgärder innebär heltidssysselsättning.

De olika åtgärderna handläggs olika ur organisatorisk synvinkel. Ersättningsvillkoren
varierar kraftigt. Samordningen mellan de olika organisationerna
är dålig och det råder snarast en viss konkurrens.

Vid den utvärdering av ungdomslagen som bl. a. genomfördes av konsultföretaget
SINOVA kunde man konstatera vissa grundläggande problem:
ungdomslagen är alltför ofta en förstahandsåtgärd i stället för att sättas in
först när den arbetssökande ungdomen och arbetsförmedlingen en tid prövat
tänkbara alternativ. Ungdomslagen ger små möjligheter att gå över till andra
jobb. De är också helt koncentrerade till den offentliga sektorn där
möjligheterna att få fast arbete är och kommer att vara små under
överskådlig framtid.

Även om målet är att minska de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för
ungdomar kommer det även framöver att finnas ett behov av sådana. Det är
därför angeläget att få till stånd en utvärdering av de gjorda insatserna för
olika åldersgrupper och en översyn av utformningen.

Vid en sådan översyn bör bl. a. subventionsgraden, fördelningen av
insatser på olika arbetsgivare, arbetstider, ersättningsvillkor och den organisatoriska
uppbyggnaden ses över.

En sänkning av arbetsgivaravgifterna minskar behovet av de stödåtgärder Mot. 1987/88

som i dag har inrättats för ungdomar. I första hand gäller detta ungdomsla- A219

gen. Placering i ungdomslag kan behövas som en extra resurs i vissa fall. Man
måste emellertid överväga att låta längre tid förflyta innan placering i
ungdomslag sker. Det bör också skapas möjligheter för att inrätta flera
ungdomslagsplatser inom den privata sektorn.

Samtidigt med dessa åtgärder bör de arbetslösa ungdomarna ges ökat stöd
och uppmuntran i det egna sökandet efter arbete.

Många ungdomar gör i dag försök med att starta en egen verksamhet. Det
är självklart att stora svårigheter möter dem, att de behöver kunskaper om
bokföring och marknadsföring och annat som har att göra med fri företagsamhet.
Vi anser det vara en viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken att
ge hjälp och stimulans åt ungdomar som vill starta eget.

12. Sysselsättning för handikappade

Ett område där folkpartiet vill markera att politiken har en viktig permanent
uppgift är handikappades sysselsättning. Arbetslösheten bland handikappade
har aldrig varit så hög som nu. Svårigheterna att bereda handikappade
sysselsättning är mycket stora. Förmodligen är psykiskt utvecklingsstörda
allra hårdast drabbade av utestängning från arbetsmarknaden. Alla människor
är i behov av stimulans och aktivitet. Detta gäller i särskilt hög grad de
utvecklingsstörda.

Folkpartiet har under flera år framfört önskemål om ett utökat antal
platser inom dåvarande Samhällsföretag, numera Samhall. Förra året gick
regeringen oss till mötes och föreslog 500 nya platser. Detta är en positiv
utveckling. Det är inte bara mänskligt utan även samhällsekonomiskt
motiverat att bereda människor arbete inom Samhall. Ofta är förtidspensionering
alternativet till en sådan placering.

Samhall föreslås i budgetpropositionen få en utökning av antalet bidragsberättigade
arbetstimmar till 31,4 miljoner. Samhall har å sin sida begärt en
utökning till 32,2 miljoner timmar, vilket motsvarar ytterligare 700 platser
utöver regeringens förslag. Samhall anför att marginalkostnaden för att
anställa ytterligare 500—1 000 arbetshandikappade utöver nuvarande nivå
endast skulle uppgå till 80 % av lönekostnaden för sådana tillkommande
anställda. Med tanke på ökningen av övergångar från arbeten inom
samhällsgruppen till ordinarie arbetsmarknaden, den höga arbetslösheten
bland arbetshandikappade samt bristen på alternativa sysselsättningsmöjligheter
till samma kostnad anser folkpartiet att ytterligare 500 platser bör
tillföras Samhall. Kostnaden för detta beräknas uppgå till 40 milj. kr.

Ytterligare ansträngningar måste göras för att erbjuda arbete också för de
personer för vilka förtidspensionering förefaller vara det mest näraliggande
alternativet. Det är alltför vattentäta skott mellan de resurser som disponeras
för förtidspensionering och för arbetsmarknadspolitiska insatser.

Resurserna att bereda handikappade arbete är starkt begränsade. Samma
begränsning finns dock inte vad det gäller resurser för förtidspensionering.

Det är nödvändigt att också beakta den minskade förtidspensionering som
ökade sysselsättningsmöjligheter för handikappade medför.

I vår motion om handikappade utvecklar vi vårt krav på överföringar från Mot. 1987/88

socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. A219

Efter år av väntan är nu regeringens utredning om bilstödet klar. I vår
motion om handikappade kräver vi att regeringen presenterar förslag till ett
förbättrat bilstöd inom de närmaste månaderna.

Ytterligare synpunkter på sysselsättningen för handikappade framförs i
folkpartiets partimotion om de handikappades situation.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för sysselsättningspolitiken
som redovisas i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om finansiering av
arbetslöshetsförsäkringen enligt vad som anförts i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om SAMAK-rapporten,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regionalpolitikens inriktning och betydelse för
sysselsättningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad flexibilitet i fråga om arbetstider,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av AMS förnyelsearbete,

6. att riksdagen beslutar att antalet tjänster hos AMS skall reduceras
med 250,

7. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1988/89 anslå

1 860 614 000 kr. på anslaget B 1,

8. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetsförmedlingslagen
i syfte att möjliggöra kompletterande, fristående arbetsförmedling,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett reformerat
system för arbetslöshetsförsäkring enligt vad som sägs i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärlingsutbildningen,

11. att riksdagen beslutar att införa en möjlighet till att provanställa
lärlingar,

12. att riksdagen beslutar att boendeservicen inom den elevsociala
verksamheten skall avskaffas fr. o. m. den 1 juli 1988,

13. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1988/89 anslå

2 616 498 000 kr. på anslaget B 3,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av den s. k. starthjälpen,

15. att riksdagen godkänner vad i motionen förordats om ändrade
bidragsregler för beredskapsarbeten,

16. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1988/89 anslå
2 110 500 000 kr. på anslaget B 5,

15

1 1987/88: F i206

17. att riksdagen begär att regeringen aktivt verkar för att parterna
upptar överläggningar om särskilda ungdomsavtal enligt vad som
anförts i motionen,

18. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till sådana
diskussioner med arbetsmarknadens parter som krävs för att förslaget
om en temporär nedsättning av arbetsgivaravgifterna för ungdomar
kan genomföras enligt vad som redovisas i motionen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna för ungdomar,

20. att riksdagen beslutar att utöka verksamheten inom Samhall
med 500 tjänster utöver regeringens förslag,

21. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1988/89 anslå
3 473 000 000 kr. på anslaget C 7.

Stockholm den 20 januari 1988

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Mot. 1987/88
A219

Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)
Elver Jonsson (fp)

Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

gotab Stockholm 1988 14356

16