Användningen av amalgam som tandersättningsmaterial

Motion 1986/87:So481 Elver Jonsson och Kerstin Geberman (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:So481

Elver Jonsson och Kerstin Geberman (fp)

Användningen av amalgam som
tandersättningsmaterial

Samhället gör i dag stora ansträngningar att diagnostisera och avhjälpa de
skador som asbesthanteringen gett dem som arbetat med asbest. Någon
motsvarande hjälp till undersökning och/eller utredning av eventuella skador
har däremot hittills inte erbjudits tandvårdspersonal som i sin arbetsmiljö har
exponerats för kvicksilverånga. Vid en inventering av arbetsmiljön och
expositionen för kvicksilverånga i denna som skett i bl. a. Västerbottens län
har det visat sig att tandvårdspersonal som arbetet i behandlingsrum utsatts
för högre halter kvicksilverånga än annan personal. När tandvårdspersonal
utsätts för exponering av höga halter av kvicksilverånga kan bestående
skador uppstå, med en mycket skiftande symtombild.

Denna symtombild beskrevs redan år 1926 i en medicinsk rapport. I
socialstyrelsens meddelandeblad nr 4/86 redovisas vilka olika sjukdomar som
kan uppstå hos patienter med många amalgamfyllningar, bl. a. allmän
muskelvärk, stelhet i leder och muskler, värk från rygg, nacke och skuldror.
Symtom som huvudvärk, yrsel, trötthet, kraftlöshet och koncentrationssvårigheter,
depressioner och nedstämdhet har rapporterats. Också astma,
hösnuva, eksem, magbesvär och hjärtbesvär finns med i symtombilden.

Arbetsmiljön inom tandvården har i dag förbättrats. Dock finns det
fortfarande personer som på 1940-, 1950- och 1960-talen och säkerligen även
senare arbetat som tandvårdspersonal i miljöer där kvicksilverhalterna
överstigit dagens gränsvärden.

Socialstyrelsens expergrupp för frågor om kontroll och tillsyn av dentala
material beskriver i sin första delrapport tandvårdspersonal som en utsatt
grupp. De enda konkreta åtgärder som expertgruppen föreslår är dock
införande av ett register för biverkningar samt bättre utbildning och en av
rapporteringsskyldighet för tandläkarna i hit hörande frågor. Personer som
varit sjuka i åratal med många eller de flesta av de typiska förgiftningssymtomen
väntar fortfarande på konkret hjälp.

Det är angeläget att man snarast ger möjligheter för den tandvårdspersonal
som exponerats för kvicksilverånga att bli undersökt med tanke på
eventuella skador. Det är otillfredsställande att människor utsätts för det
fysiska och psykiska lidande som det innebär att inte få en korrekt diagnos av
sina symtom.

Det finns personer som trots uppenbara symtom på kvicksilverförgiftning
vägras yrkesskadeersättning. Drabbad tandvårdspersonal måste få en saklig
bedömning av hela sin sjukdomsbild och en rejäl genomgång av den

kvicksilverpåverkan som de utsatts för i sitt arbete. De som tillhör denna
kategori måste få rätt att utan betungande kostnader få byta ut amalgam och
andra problemfyllningar, liksom rätt till yrkesskadeersättning och till
omskolning där sådan behövs.

Den drabbade tandvårdspersonalen har i åratal försökt få till stånd en
seriös debatt om skadeverkningar av yrkesmässig hantering av amalgamkvicksilver,
innefattande bl. a. knådning av amalgamet i i händerna och
utpressning av kvicksilveröverskottet mellan tummen och pekfingret, men
även följderna av att ständigt ha kvicksilver i hud, i småsår och på kläder av
att inandas kvicksilverånga i samband med fullgörande av arbetsuppgifterna.

Det förekommer visserligen inom tandläkarkåren delade uppfattningar
om huruvida skadeverkningar av amalgamhanteringen kan fogde visar dock
rapporter om avlidna tandläkares - jämfört med halter av kvicksilver i
hypofysen. Tandsköterskor, dental- och tandtekniker, hygienister och
tandvårdsbiträden är andra yrkeskategorier som tidigare ofta har handskats
med kvicksilver på ett sätt som i flera fall har gett allvarliga sjukdomssymtom
.

Av uppgifter från drygt trettiotalet kända fall där inom tandvården
verksamma ansett sig vara drabbade av kvicksilverförgiftning på grund av
kontakt med amalgam framgår att samtliga de berörda har haft stora
svårigheter att få samhällets stöd. Korrekta diagnoser har ställts endast i ett
fåtal fall, och inga av de drabbade har hittills fått igenom krav på
yrkesskadeersättning. De flesta av dem lider svårt fysiskt och psyksikt av att
inte få ett erkännande av sin sjukdom.

Expertgruppens ordförande professor Per Olov Lundberg har framhållit
att det mycket väl kan tänkas att man inom tandvården, speciellt i äldre tider,
kunnat bli exponerad för ganska stora mängder kvicksilver. Även professor
Gunnar Bruce på livsmedelsverket har medgivit att man inom tandvården
tidigare arbetet med kvicksilver på ett sätt som i dag ej skulle accepteras från
arbetsmiljösynpunkt.

Trots sådana uttalanden och trots att vårdprogram som uppgjorts för
patienter med amalgamrelaterade besvär känner många av de drabbade,
oavsett om det gäller tandvårdspersonal eller andra patienter, att de har svårt
att få förståelse för behovet av att få sina egna amalgamfyllningar utbytta.
Det är svårt för dem att finna en läkare som har de specialistkunskaper på det
diagnostiska området och de behandlingserfarenheter som är nödvändiga.
Det är därför också svårt för dem att få sina yrkesskador diagnostiserade och
att få en sanering påbörjad. Varken socialstyrelsen eller andra ansvariga
instanser har erkänt möjligheten att tandvårdspersonal eller andra ansvariga
instanser har erkänt möjligheten att tandvårdspersonal och/eller patienter
kan lida av kvicksilverförgiftning på grund av kontakt med amalgam, och så
länge detta är förhållandet står dessa människor också utanför vårt sociala
skyddsnät.

Det är rimligt att i fall där både tandvårdspersonal och patienten
misstänker att denne drabbats av kvicksilverförgiftning skall behandlingen i
första hand inriktas på att avlägsna amalgamet och/eller andra metaller som
kan inverka negativt på sjukdomsbilden. Prover och analyser som utförs i
samband härmed borde betalas via sjukförsäkringen och inte som nu belasta
patientens ekonomi.

Mot. 1986/87

So481

12

Detär vidare ett berättigat krav att personer som arbetar eller har arbetet
inom tandvården skall få möjlighet till en kvalificerad yrkesmedicisnk
bedömning. I samband därmed bör man inte spara någon möda när det gäller
att ställa rätt diagnos och att ge relevant behandling, t. ex. i form av sanering
av vederbörandes egna amalgamfyllningar. Sådana åtgärder bör dessutom
utföras utan kostnad för patienten. Skador av yrkesmässig amalgamhantering
bör jämställas med motsvarande yrkesskador, som t. ex. sådana som
orsakats av asbest.

På grund av det långsamma förlopp som en kvicksilverförgiftning i många
fall kan ha och med tanke på de arbetsmiljöförhållanden som tidigare rått
inom tandvården är det angeläget att det inte sätts någon tidsgräns bakåt vid
fastställelse av behovet av insatser för den drabbade tandvårdspersonalen.
Symtombilden kan emellertid också utvecklas snabbt. Därför bör det inte
heller sättas någon undre gräns vid bedömningen av huruvida symtomen
skall betraktas som yrkesskada eller ej.

Det är vid sanering av amalgamfyllningar naturligtvis viktigt att tandläkaren
har god kontroll över vad ersättningsmaterialet innehåller. Anteckning
om dettas innehåll bör därför ske i patientjournalen. Tandläkarens patientjournaler
bör dessutom bevaras lika länge för läkarjournaler. På
patientjournalen bör även redovisas patientens egen information om eventuella
biverkningar av fyllningsmaterialet. Skyldighet att föra in sådan information
samt att rapportera denna till biverkningsnämnden bör stadgas i lag.

Socialstyrelsen borde vidare ges i uppdrag att utfärda direktiv som leder till
att det blir lättare för patienten att få önskad behandling utan omvägen över
s. k. anvisningstandläkare. I varje landsting bör inrättas en tandvårdsskadenämnd
med tandvårdsskadeombud, dit patienter kan vända sig i fall där
tveksamhet om diagnos och behandling kan uppstå. Det är angeläget att
hänvisningstandläkare inte annat än av synnerliga skäl kopplas in i sådana
fall. Patientens, behandlande läkares och behandlade tandläkares uppfattning
bör därvid anses vara i första hand tillräcklig.

På lämpligt antal platser i landet bör tillskapas kvicksilverspecialistfunktioner
inom sjukvården. Det bör anslås medel för en pilotutbildning inriktad på
att få fram personer med tillräckliga kvalifikationer för att utöva dessa
speicalistfunktioner. En sådan utbildning bör utformas i samarbete med
olika fakulteter och med tekniska högskolor. Bl. a. kan härvid anlitas
forskare inom kemins, fysikens och socialmedicinens områden.

Det bör slutligen övervägas huruvida amalgamet kan avskaffas som
tandersättningsmaterial. För detta syfte kunde i så fall lämpligen ett särskilt
anslag inrättas för en period av fem år.

Mot. 1986/87

So481

1** Riksdagen 1986/87. 3sami. NrSo475-493

13

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen hemställer att en utredning tillsätts
med uppgift att snabbt överväga i motionen redovisade åtgärder
föranledda av användningen av amalgam som tandersättningsmaterial.

Stockholm den 27 januari 1987

Elver Jonsson (fp) Kerstin Gellerman (fp)

Mot. 1986/87

So481

14