Antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt

Motion 1984/85:380 Allan Ekström

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion

1984/85:380

Allan Ekström

Antalet nämndemän i tingsrätt och länsrätt

Tingsrätt skall vid handläggning av brottmål och familjemål bestå av en
lagfaren domare och nämnd.

Genom beslut år 1983 sänkte riksdagen antalet nämndemän som skall ingå
i tingsrätten från fem till tre (bortsett från visst undantagsfall). Nämndeman
utrustades samtidigt med fullständig individuell rösträtt.

Beslutet om sänkningen av antalet nämndemän är till skada för rättssäkerheten
och den gamla ordningen bör snarast återställas. Skälen är
följande.

Nämndemannainstitutionen har uråldriga traditioner i vårt land. Nämnden
har blivit en oskiljaktig del av rättskipningen i första instans, från första
början vid häradsrätterna men senare - låt vara långt senare - vid
rådhusrätterna. Dessa båda typer av underrätt är nu sammansmälta i
organisationen tingsrätt.

Nämndens uppgifter eller rättare sagt tyngdpunkten i dessa har växlat
något under tidernas lopp. Tidigare skulle nämnden framför allt inta rollen
av garant för folkfrihet och rättssäkerhet. Denna uppgift, som närmast gällde
ett bevakande av yrkesdomaren, hörde samman med äldre tiders politiska
förhållanden och har självfallet förlorat all giltighet nu. Tidigare pekade man
också på det värde som det kunde ligga i att nämnden tillförde dömandet
”orts- och personkännedom”. Även detta argument har spelat ut sin roll.
Domen får nämligen enligt rättegångsbalken icke grundas på annat än det
som i båda parters närvaro förekommit i tingssalen.

Kvar står dock hela tiden det argument som kan hämtas ur det stadgande i
vår tryckfrihetsförordning som handlar om utseende av jurymedlem. I 12
kap. 5 § sägs sålunda bl. a. att ”bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper
och meningsriktningar vara företrädda”.

Nämndens uppgift är med andra ord att spegla det allmänna rättsmedvetandet
på ett allsidigt och representativt sätt. Kravet på allsidighet och
representativitet förutsätter emellertid rent matematiskt ett minsta antal.
Det är här fråga om samma slag av överväganden som ligger bakom
fastställandet av antalet ledamöter i andra nämnder och styrelser efter varje
valperiod, t. ex. i byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden. Det torde inte
finnas en byggnadsnämnd som består av bara tre ledamöter.

Ett antal av fem är således ett oeftergivligt villkor för att uppfylla det
sålunda ställda kravet på allsidighet och representativitet.

Naturligtvis kan man ställa frågan, om det överhuvudtaget är till fördel för
yrkesdomaren att ha tillgång till en någorlunda allsidig och representativ

Mot. 1984/85:380

13

nämnd. Svarar man nej på den frågan, och det har man naturligtvis rätt till,
borde man verka för ett avskaffande av nämnden som sådan. Antalet tre kan
ju inte från denna utgångspunkt vara att föredra framför fem. Tvärtom kan
tre nämndemän i vissa situationer ha ett större faktiskt inflytande över
utgången i ett mål än fem nämndemän, som bättre balanserar varandra
inbördes. Detta argument är förtjänt av särskilt beaktande, nämligen att en
nämnd om tre personer kan utgöra en starkare maktfaktor än en nämnd om
fem personer, sammansatt på sätt som förordats. Denna uppfattning är
många yrkesdomares.

Lagen är skriven av människor och skall tillämpas av människor. Lagen är
långt ifrån alltid av entydigt innehåll. Den bygger i stor utsträckning på
bruket av mer eller mindre vittsyftande generalklausuler. Lagen i sig ger i
sådana fall inte svar på den ställda frågan. Det blir nödvändigt att så att säga
hämta hjälp från rådande värderingar i samhället. Domstolen får på sätt och
vis axla rollen som lagstiftare inom det berörda rättsområdet.

Det står i brottsbalken att skyddstillsyn inte får ådömas om en mera
ingripande påföljd än skyddstillsyn är påkallad - en ej särskilt uttömmande
eller klarläggande definition. När är så fallet?

Vad menas med rekvisiten ”stor ekonomisk skada, synnerlig råhet,
överhängande allvarlig fara” i det konkreta fallet?

Efter skilsmässa kan make som har svårigheter att försörja sig själv efter
ett långvarigt äktenskap få underhållsbidrag livet ut, om det finns synnerliga
skäl. När är så fallet?

Det bör upprepas att domstolen i de beskrivna situationerna på sätt och vis
axlar rollen som lagstiftare inom det berörda rättsområdet. Det befrämjar då
harmoni och enhetlighet i rättsordningen att domstolens avgöranden ligger i
linje med de värderingsnormer som kan sägas uttrycka det allmänna
rättsmedvetandet. Nämndens sammansättning bör antalsmässigt anpassas
härtill.

De beskrivna exemplen tar sikte närmast på värderingar och strömningar
av mera allmänt innehåll. Men tillgång till erfarenheter och kunskaper inom
olika levnadsområden är av värde för yrkesdomaren även i andra situationer
såsom vid bedömningen av vittnesmål. Vilken grad av trovärdighet som skall
tillmätas ett vittne kan vara avgörande för ett måls utgång. Sex personers
bedömning måste genomsnittligt sett vara överlägsen fyra personers.

Sammanfattningsvis måste nämnden alltså för att väl fylla sin uppgift vara
så allsidigt sammansatt att den har förmåga att på ett representativt sätt
spegla olika värderingar och åsikter i samhället men även att tillhandahålla
kunskaper om och insikter i olika slags samhällsangelägenheter.

Det finns emellertid ännu ett viktigt skäl till förmån för återställande av
äldre ordning. Det gäller önskemålen om kontinuitet och likformighet i
lagtillämpningen. Detta förutsätter i sin tur att nämndemännen får tjänstgöra
förhållandevis ofta, helst två gånger i månaden, och att de utses vid olika
tidpunkter. Just denna omständighet - att nämnden förnyas successivt och

Mot. 1984/85:380

14

deltar i rättskipningen någorlunda ofta under en längre tidrymd - brukar vi i
Sverige framhäva som något särskilt positivt, då nämnden jämförs med
juryinstitutionen utomlands.

Alla dessa förhållanden har slutligen bidragit till att förbättra urvalet av
nämndemän. Tingsrätterna har hittills ånjutit ett alldeles särskilt stort mått
av förtroende och tillit från allmänhetens sida.

Mot denna bakgrund är den år 1983 införda ordningen med tre
nämndemän synnerligen olycklig. Detta har omvittnats från alla tänkbara
håll. Många nämndemän talar tyvärr om att sluta efter pågående period
därför att tingsrätten, med nämndemännens egna ord, inte är sig lik
längre.

Som framgått innebär den nyligen genomförda reformen allvarlig risk för
skadeverkningar. Det är därför angeläget att reformen snarast upphävs.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1
juli 1983 beträffande antal nämndemän i tingsrätt och länsrätt.

Stockholm den 14 januari 1985

ALLAN EKSTRÖM (m)

minab/gotab Stockholm 1985