Antagningen till högskolestudier

Motion 1981/82:417 Ulla Ekelund

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

5

Motion
1981/82:417
Ulla Ekelund

Antagningen till högskolestudier

Det antagningssystem som i dag tillämpas vid våra högskolor infördes den
1 juli 1977, samtidigt som högskolereformen genomfördes. Urvalet bland de
sökande tillgår som bekant på det sättet att sökanden tillförs en av fyra kvoter
beroende på studiebakgrund. Varje kvotgrupp tilldelas platser i proportion
till antalet sökande. Inom kvotgrupperna fördelas sedan platserna enligt
vissa normer. De kriterier som används är i huvudsak betyg, arbetslivserfarenhet
och fram t. o. m. innevarande vårtermin föreningsmeriter.

Den nya högskolans antagningsregler har fått till följd att antalet
studerande över 25 år kraftigt ökat. På vissa linjer är ökningen mer markant
än på andra. Förhållandet är som så mycket annat en företeelse med både
positiva och negativa effekter. Till de positiva kan otvivelaktigt räknas värdet
av yrkeslivserfarenhet på olika områden lika väl som större livserfarenhet
och mognad samt möjlighet till högre studier för dem som inte börjat direkt
efter gymnasiet eller motsvarande. Till de negativa effekterna hör gamla,
delvis glömda grundkunskaper, studieovana, kortare tid att ställa sin
utbildning i samhällets tjänst samt minskad forskarbenägenhet.

Riksdagen beslöt i juni 1980 att vissa justeringar i högskolans antagningssystem
skall ske under åren 1981-1984. Genom beslutet kommer direktövergången
från gymnasieskolan att öka. Detta är bra från forskningens och
forskarutbildningens synpunkt. Men beslutet tar ingen eller ringa hänsyn till
att högskolan fortfarande kan komma att rekrytera många studerande med
mycket gamla, i vissa fall relativt svaga grundkunskaper, och att vederbörande
efter fullföljda studier kan ha ganska kort aktiv tid kvar i sitt nya yrke.
Som exempel på konsekvenserna för studerande med svaga, gamla
grundkunskaper, kunskaper som man kanske ej haft behov av att underhålla,
kan nämnas att stödundervisning i dessa ämnen vid exempelvis lärarhögskolan
kan ta så lång tid att den övriga undervisningen, bl. a. metodiken, blir
lidande. Detta kan inte vara riktigt med tanke på lärarkandidaternas egen
undervisningssituation som färdiga lärare.

I andra sammanhang, där utbildningstiden vid högskolan är mycket lång
och därmed också dyrbar inte minst för samhället, är det skäligt att den
studerande under icke alltför få år kan utöva det yrke han/hon utbildats för.
Läkaryrket brukar nämnas som exempel, tandläkaryrket och några till torde
kunna räknas dit.

Avsikten här är inte att söka utestänga personer med arbetslivserfarenhet
från högskoleutbildning. Men med den nuvarande utformningen av antagningssystemet
är de risker som ovan skisserats uppenbara. Dessutom, och

Mot. 1981/82:417

6

det är lika allvarligt, kan det inverka menligt på gymnasieungdomars lust att
kämpa för verkligt goda kunskaper och dito betyg. ”Det räcker ju ändå inte”,
är en icke ovanlig kommentar.

Ur många aspekter är det alltså viktigt att antagningssystemet kontinuerligt
ses över och att hänsyn då också tas till den sökandes ålder och övriga
förutsättningar. Det är som nämnts viktigt att de som börjar en högskoleutbildning
har goda förkunskaper såväl i specifika ämnen som då det gäller
kunskapsbredden.

För att förena kravet på bredd och djup i utbildningen borde betygets vikt
kunna relateras till timtalet för resp. ämne på gymnasieskolans olika linjer.
Om exempelvis samhällskunskap har 10,5 vt, matematik 11 vt, naturvetenskap
9 vt, filosofi och psykologi vardera 2 vt på treårig samhällsvetenskaplig
linje kan det inte vara riktigt att betyget i de två sistnämnda ämnena skall
väga lika tungt som i övriga ämnen. Det leder lätt till en förskjutning av tid
och intresse till förmån för småämnena och till nackdel för den kommande
utbildningen. Liknande exempel kan lämnas från naturvetenskapliga linjen
och andra linjer.

Vid intagning till högskoleutbildning bör man pröva att beräkna betygsmedelvärdet
med hänsyn till det veckotimtal ett visst ämne har på viss linje i
gymnasieskolan, eftersom veckotimtalet speglar ämnets vikt. Den föreslagna
bedömningsgrunden borde kunna leda dels till bättre förkunskaper i breda
basämnen, dels till fördjupade kunskaper i för den kommande högskoleutbildningen
särskilt viktiga ämnen.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att UHÄ i samband med
översyn av behörighetskraven vid intagning till högskolestudier
även får i uppdrag att lämna förslag till åldersbegränsning vid
vissa utbildningslinjer,

2. att riksdagen hos regeringen begär att UHÄ får i uppdrag att
lämna förslag till hur aktualitetskravet i fråga om grundkunskaper
vid tillträde till högskolestudier bäst kan tillgodoses,

3. att riksdagen hos regeringen begär att UHÄ får i uppdrag att i
samband med högskoleutbildning lämna förslag till användning
av viktade betyg med beaktande av antal veckotimmar i resp.
ämne på olika gymnasielinjer.

Stockholm den 19 januari 1982

ULLA EKELUND (c)