Ansvar för nedlagda gruvor

Motion 2001/02:N352 av Tomas Högström (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvaret för nedlagda gruvor.

Motivering

Sverige har en lång och framgångsrik historia som gruvnation. Under århundraden har bl a järn-, silver- och guldmalm och förädlade varor av dessa produkter varit bland våra viktigaste exportprodukter. Några välkända exempel är Sala silvergruva och Falu koppargruva.

Kronan, eller staten som den numera heter, har tjänat stora pengar på gruvdriften. Detta genom att upplåta så kallad koncession/avgift för gruvbrytning. Andra former av gruvbrytning förekommer eller har förekommit, till exempel kalkbrytning.

Under åren har många gruvor också lagts ner på grund av minskad lönsamhet eller att malmen helt enkelt tagit slut.

I dag reglerar minerallagen hur områden i vilka gruvdrift bedrivits skall återställas och vilka ersättningsregler som gäller för dem som upplåter mark för gruvdrift. Skadeståndsreglerna är dessutom tydliga och väl definierade.

Förhållandet för dem som råkar ha sin mark inom gamla gruvområden eller förvärvar mark inom dessa områden är dock mer osäkert. Särskilt illa är det för dem som förvärvade marken för åtskilliga år sedan.

Om en kommun eller staten upplåter mark som tidigare (historiskt) har använts för gruvbrytning så finns i dag inte tillräckligt rättsskydd för köparen av denna mark om det till exempel visar sig att gruvgångar utgör en fara för fastigheten eller de boende. Ersättningar för återställande eller säkring av marken utgår vissa fall inte.

Om det visar sig att det finns en stoll under en fastighet och marken undermineras så att sättningar uppstår och att denna stoll inte längre används samt att någon gruvrätt eller förpliktelse för ägarna av utmålet att ansvara för stollen inte längre finns är det därför varje fastighetsägares enskilda angelägenhet att ta ansvar för sin mark. Detta även om det är kommunalt förvärvad mark och om det är kommunen som lämnat byggnadslov.

För en enskild fastighetsägare är det då ofta fråga om stora kostnader som dessutom ställer krav på att teknisk expertis är inblandad i återställandet. Har marken satt sig eller rasat är det inte bara fråga om att schakta på några billass grus och fylla igen hålet. Det accepterar varken kommunen eller länsstyrelsen eftersom stollen i många fall fungerar som dagvattenledning eller omfattar flera 100-tals meter sträckning genom flera fastigheter.

Jag anser att rättsläget behöver förbättras för de fastighetsägare som är i dylika situationer och föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med förslag i denna riktning.

Stockholm den 5 oktober 2001

Tomas Högström (m)