Anpassningsåtgärder i bostad för handikappad
Motion 1985/86:Bo201 Sten Svensson (m)
Motion till riksdagen
1985/86:Bo201
Sten Svensson (m)
Anpassningsåtgärder i bostad för handikappad
Mot.
1985/86
Bo201—207
Bostadsanpassningsbidrag kan utgå för anpassningsåtgärder i en handikappad
persons bostad enligt vissa regler. Bidrag utgår utan behovsprövning
med avseende på förmögenhet eller inkomst. Prövningen av behovet av
bidrag utgår endast från handikappets art och vilka anpassningsåtgärder som
anses behövas för att bostaden skall fungera för den handikappade.
Även om förordningen med tillämpningsföreskrifter är relativt omfattande
och förutsättningarna för bidrag ingående beskrivs finns flera områden
där tplkningsmöjligheterna är stora. Detta gäller kanske speciellt begreppet
”standardhöjande åtgärder” som inte definieras på något sätt, trots att
bidragets storlek i många fall kan vara helt beroende av om en åtgärd skall
betraktas som standardhöjande eller ej. För standardhöjande åtgärd lämnas
bidrag med högst 20 000 kr., för andra åtgärder finns inte denna gräns.
Speciellt för mycket kostnadskrävande åtgärder är det således av stor
betydelse för den bidragssökande hur begreppet standardhöjande åtgärd
tolkas.
Berörda myndigheter redovisar olika tolkningar av innebörden i begreppet
”standardhöjande åtgärder”. För handläggarna kan det vara svårt att
skilja ut vad som skall räknas som ”standardhöjande åtgärder”. För de
sökande är reglerna oöverskådliga och svåra att förstå - i synnerhet som
vederbörande kan ha drabbats av allvarlig sjukdom eller en tragisk olycka i
familjen. I dessa ärenden - när det gäller personer som befinner sig i en utsatt
situation - kan det för myndigheterna vara svårt att skilja mellan känslor och
objektiv regeltolkning, speciellt då reglerna ger relativt stort tolkningsutrymme.
Problemkomplexet kan belysas av ett aktuellt exempel. I en familj med
flerhandikappat barn ingavs en ansökan om bidrag till åtgärder som är
särskilt utformade för att tillgodose den handikappades behov. Länsbostadsnämnden
fann i likhet med kommunen att samtliga åtgärder var nödvändiga
med hänsyn till det handikappade barnet. Däremot fann nämnden att
åtgärderna var att räkna som ”standardhöjande”, varför bidrag till denna del
ej beviljades utöver 20 000 kr.
Ärendet överklagades emellertid till bostadsstyrelsen, som biföll den
sökandes framställning. Bostadsstyrelsen hade vid sin granskning uppenbarligen
funnit att åtgärderna inte kunde betraktas som standardhöjande i vanlig
mening utan uteslutande betingande av handikappets karaktär.
Det inträffade visar att behovet av att sprida en enhetlig tolkning
föreligger, liksom behovet av en mer generös bedömning med avseende på 1
1 Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr Bo201-207
handikappets art och svårighetsgrad. Berörda myndigheter bör därför
anmodas att komplettera anvisningarna till ifrågavarande författningar i
nyssnämnda syfte. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd.
Hemställan
Med åberopande av vad som ovan anförts hemställer jag
att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om tolkningen av begreppet ”standardhöjande
åtgärder” vid prövning av bostadsanpassningsbidrag till handikappade.
Stockholm den 16 januari 1986
Sten Svensson (m)
Mot. 1985/86
Bo201
2
