Anhållande och häktning, m. m.

Motion 1986/87:ju128 Oskar Lindkvist och Karl-Erik Svartberg (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Jul28

Oskar Lindkvist och Karl-Erik Svartberg (s)
Anhållande och häktning, m. m.

(prop. 1986/87:112)

Den som misstänks för brott måste under vissa förutsättningar kunna berövas
friheten under utredningen genom anhållande och häktning. Även
kortvariga frihetsberövanden utgör emellertid allvarliga ingrepp i den personliga
integriteten. Det krävs därför en ömtålig avvägning när det gäller
att avgöra om anhållande eller häktning skall få ske eller inte.

Med de begränsade resurser som samhället har för att bekämpa olika
former av brottslighet måste polisens utredningsverksamhet kunna bedrivas
så effektivt som möjligt.

Ett stort antal häktningar sker för närvarande för att förebygga fortsatt
brottslig verksamhet från den misstänktes sida. Självklart finns det många
situationer där det skulle framstå som orimligt om inte samhället kunde
sätta ett omedelbart stopp för nya brott från den misstänktes sida. Men å
andra sidan måste man komma ihåg att även den som häktas och döms till
fängelse förr eller senare kommer ut. Risken för nya brott är kanske mindre
under pågående utredning än den kommer att vara efter avtjänat straff.
Denna häktningsgrund bör därför användas restriktivt och förutsättningarna
för dessa tillämpningar bör skärpas.

Ett häktningsbeslut uppfattas av många människor som ett tecken på att
den misstänkte är skyldig, trots att det bara är en processuell tvångsåtgärd.
Många gånger bör häktning kunna ersättas med mindre ingripande
åtgärder, t. ex. anmälningsskyldighet, övervakning och reseförbud.

Vi instämmer i häktningsutredningens grundtankar att användningen
av straffprocessuella tvångsmedel, som medför frihetsberövande, bör begränsas.
Detta står i överensstämmelse med de allmänna kriminalpolitiska
strävandena att ge företräde åt åtgärder som innebär minskad användning
av frihetsberövande.

Vi instämmer också i kriminalvårdsstyrelsens yttrande som föreslår icke
frihetsberövande alternativ till häktning, nämligen att de befintliga instituten
övervakning, reseförbud och anmälningsplikt utvidgas.

I anledning av propositionen får vi därför framföra följande invändningar
och förslag beträffande anhållande och häktning m. m.

1. Propositionen går emot häktningsutredningens direktiv vad gäller recidivfara
(risk för återfall i brott). ”Förslaget innebär inte någon minskning
av möjligheterna till häktning i förhållande till gällande ordning,” anges
det bl. a. i propositionen. Möjligheterna att häkta vid bl. a. recidivfara utökas
i stället. Detta beror 1) på att propositionen vad gäller beviskravet
strukit utredningens föreslagna rekvisit ”påtaglig” och kvar blir bara ”risk”

för fortsatt brottslig verksamhet och 2) på att man generaliserat bevistemat
ytterligare (i stället för att gå motsatt väg, vilket rättssäkerhetshänsyn
talar för).

Häktningsutredningens förslag bör sålunda godtas i denna del. Om inte
utredningens förslag om recidivfara godtas, är det att föredra att behålla
det gamla bevistemat och föreskriva beviskravet ”skäligen befaras” för
samtliga häktningsgrunder. Detta beviskrav är språkligt sett starkare än
”risk”, eftersom det innehåller en bestämning av graden av fara (=risk):
den skall vara skälig.

I propositionen har man bortsett från aspekten att häktning på grund av
recidivfara är systemfrämmande, eftersom det lätt blir fråga om förtida
straffverkställighet. Denna häktningsgrund bör därför begränsas i lag och
användas med stor försiktighet.

Vi anser att nivån på beviskraven för anhållande och häktning skall vara:
För anhållande skälig misstanke i skuldfrågan och skäligen befaras för
samtliga häktningsgrunder; för häktning sannolika skäl i skuldfrågan och
sannolika skäl för samtliga häktningsgrunder.

Att man i propositionen laborerat med ”risk” som beviskrav får också
konsekvenser för propositionens förslag till bestämmelse för rättegångsbalken
(RB) 24:6 och utredningsanhållandet. Vi föredrar lösningen i betänkandet,
som anknöt till häktningsskälen och därmed gjorde det möjligt
att i vissa fall anhålla någon såsom ”skäligen misstänkt”.

Eftersom risken för avvikande etc. inte är graderad i häktningsregeln
(det är den i dag genom ”skäligen” och i betänkandet genom ”påtaglig”
risk) finns det ingen grund för att arbeta med en mindre risk vid anhållande
än vid häktning. Följden skulle bli att anhållande skulle kunna beslutas
också då inte någon risk för avvikande etc. föreligger, vilket förefaller minst
sagt betänkligt.

2. Förslaget om utredningshäktning, häktning på ”skälig misstanke”,
är riskabel ur rättssäkerhetssynpunkt särskilt som det - på grund av de
nedkortade fristerna - ändå finns en risk för att beviskraven de facto kommer
att skäras ned i praxis. Faran för rättssäkerheten blir inte mindre av
att försvaret dessutom kommer att tvingas arbeta med ett ännu sämre material
än i dag. Det finns ingen garanti i förslaget för att försvararen får en
häktningspromemoria ens vid häktningsförhandlingen, vilket minskar
möjligheterna till ett effektivt försvar. Risken är vidare, att undantaget om
häktning på ”skälig misstanke” smittar av sig på häktningspraxis i allmänhet.
Tingsrätten kommer nämligen att ställas inför det delikata valet
att antingen ”anse” att det föreligger sannolika skäl i skuldfrågan eller att
slå fast att endast skälig misstanke är för handen - något som får som ”påföljd”
omhäktningsförhandling inom en vecka. En viss arbetsbelastning
skulle alltså kunna tänkas öka tingsrättens benägenhet att häkta på
grund av förmenta ”sannolika skäl”.

Vi föredrar att man behåller kravet på sannolika skäl för häktning.

3. Eftersom det föreslås att rallareparagrafen avskaffas, finns det ingen
anledning att behålla möjligheten i 25:1 första stycket till reseförbud vid
flyktfara + fängelsebrott. Det är bättre att göra det nuvarande andra

Mot. 1986/87

Jul28

8

stycket i paragrafen till huvudregel för samtliga häktningsgrunder och låta
den nuvarande andra punkten i första stycket ”Oberoende av brottets beskaffenhet”
etc. placeras som ett andra stycke. Man får då klarare fram reseförbudets
och anmälningsskyldighetens funktion som substitut för anhållande
respektive häktning.

4. I nu gällande 24:7 föreskrivs, att anmälan om gripande ”skyndsamt”
skall göras hos åklagaren och att denne efter förhör ”omedelbart” har att
besluta i anhållandefrågan.

Inställelse för förhör skall i dag enligt 24:8 ske ”så snart det kan ske” (så
snart som möjligt i propositionens 24:8). Trots lagtextens krav på snabba åtgärder
har sedan länge ett stort antal gripna personer hållits gripna över
natten för ett beslut i anhållandefrågan dagen efter gripandet. Detta åsidosättande
av lagens ordalydelse (till den misstänktes nackdel) har ägt rum
av hänsyn till polisens och åklagarnas arbetsförhållanden. Om man nu avser
att konservera denna orättfärdiga praxis, bör man i lagen som det sägs
i direktiven ”precisera den tid som den gripne får vara berövad friheten utan
att gripandet anmäls till åklagaren”.

Mer bestämda tider för ett frihetsberövande bör också gälla de misstänkta
som medtas eller hämtas till förhör. Det är ett välkänt faktum, att
dessa senare åtgärder ibland används som substitut för ett gripande (se
t. ex. SOU 1985:27 s. 262 nederst). Det är dessutom motiverat - som anförs
i direktiven - att låta hämtning och medtagande till förhör omfattas av den
anmälningsskyldighet till åklagare, som gäller för gripande. Denna fråga,
om en samordning av reglerna om gripande, hämtning och medtagande till
förhör, är till yttermera visso intimt förknippad med nästa punkt, som gäller
hur man skall kunna efterleva Europadomstolens krav på domstolsprövning
senast fyra dagar efter det faktiska frihetsberövande!.

5. Med den föreslagna regleringen kommer fyradagarskravet att uppfyllas
endast då det gäller gripna misstänkta - vare sig det nu gäller ”direkt
gripna” eller gripna efter verkställighet av ett anhållandebeslut. Däremot
finns inga garantier i förslaget för att bl. a. hämtade eller medtagna
misstänkta kommer att få domstolsprövning inom fyra dagar från det faktiska
frihetsberövande!.

Vi kan inte finna annat än att argumentationen i dessa frågor är ofullständig
och ger en oriktig bild av hur det går till i praktiken. Till detta kommer
att det praktiska behovet av att använda andra åtgärder som substitut
för gripande kommer att växa i höjden, om fyradagarsfristen enligt lagens
bokstav endast kommer att gälla de gripna.

6. Vi instämmer i det särskilda yttrandet av Peter Nobel (bil. 2 s. 203 i
SOU 1985:27) som går ut på att tillämpningen av 24:1 tredje stycket om
obligatorisk häktning kan komma att leda till att Sverige fälls av Europadomstolen.
Även om den i princip ovillkorliga häktningen i dessa fall har
vissa undantag, stannar dessa oftast på papperet, eftersom den misstänkte
fått på sin lott det starkaste beviskravet i svensk rätt. Att den misstänkte
måste göra uppenbart att någon häktningsgrund inte föreligger för att undgå
att bli häktad, strider för övrigt mot den allmänna rättsgrundsats, som
placerar bevisbördan på åklagaren för förutsättningarna för straffexekution

Mot. 1986/87
Ju 128

eller andra former av tvångsingripanden.

Om den starka bevispresumtionen i 24:1 tredje stycket verkligen är baserad
på ett riktigt antagande om faran för flykt och kollusion (försvårande av
utredningen) i sådana fall, måste det vara synnerligen ovanligt att inte häktning
skulle kunna beviljas med stöd av huvudregeln i 24:1 första stycket,
Och skulle detta mot förmodan inte kunna ske, måste en häktning med stöd
av tredje stycket anses vara betänkligt ur humanitär synvinkel samtidigt
som det finns en risk för att det faktiskt är fråga om förtida straffverkställighet.

Detta betyder alltså att även om man som häktningsutredningen anser,
att regeln inte står i strid med konventionen och förbudet mot obligatorisk
häktning, så är regeln enligt vår mening ej acceptabel ur humanitär synvinkel.

7. Det förefaller välbetänkt att avskaffa nuvarande RB 24:20, så att det
inte längre blir möjligt att häkta någon på handlingarna då häktningsfrågan
väckts i högre rätt. Lika välbetänkt förefaller det dock inte vara
att behålla möjligheten att häkta den misstänkte på handlingarna i besvärsmål,
sedan häktningsyrkandet ogillats i tingsrätten. Mot bakgrund
av Europadomstolens riktlinjer är det otillfredsställande att förhandling
skall äga rum först i efterhand efter det att häktning beslutats på handlingarna.
Den primära regleringen borde i stället vara att förhandling skall
äga rum redan vid första beslutstillfället - eventuellt med hjälp av nya regler
om hämtning av misstänkta till häktningsförhandling efter beslut av
domstol.

Med den föreslagna regleringen finns nämligen risken att hovrätten på
ett sämre underlag än tingsrätten haft (som hört den misstänkte personligen)
på handlingarna beslutar att häkta den misstänkte och att denne sedan
får sitta häktad upp till fyra dagar innan han eller hon hörs personligen
av den rätt som stått för detta beslut. Om han eller hon efter förhandlingen
skulle försättas på fri fot, skulle det röra sig om en häktning, som kunnat
undvikas om förhandlingen ägt rum redan vid första beslutstillfället i hovrätten.

Det är ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att behålla huvudregeln
i 51:8 tredje stycket slutet och i 52:7 tredje stycket slutet, som gör det
möjligt att häkta den misstänkte/tilltalade utan att ens kommunicera med
honom och/eller hans försvarare. Det enda rimliga är att ha motsatt huvudregel
(se SOU 1977:50 s. 214).

Erforderlig lagtext till de föreslagna jämkningarna i propositionen som
ovan anges kan skrivas i samband med utskottsbehandlingen.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen beslutar att jämka förslagen i propositionen i enlighet
med vad som anges i motionen.

Mot. 1986/87

Jul28

Stockholm den 21 april 1987

Oskar Lindkvist (s) Karl-Erik Svartberg (s)

10