angående vårdnaden av barn utom äktenskapet.

Motion 1975:201 av herr Svensson i Malmö m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:201

9

Nr 201

av herr Svensson i Malmö m. fl.

angående vårdnaden av barn utom äktenskapet.

Utgångsläget

Vårdnaden om barn till ogifta föräldrar blir ett alltmer påträngande problem,
principiellt såväl som praktiskt.

Vid 1973 års familjerättsreform förbigicks frågan. Denna reform gav uttryck
för en viss strävan att utjämna skillnaderna i rättsläge för olika samlevnadsformer
och olika kategorier barn. Alltjämt råder dock för barn till
gifta och barn till ogifta föräldrar helt olika regler rörande den rättsliga vårdnaden.
Barn till gifta föräldrar har automatiskt samma rättsliga anknytning
till bägge föräldrarna. Det gäller även när föräldrarna icke sammanlever.
Barn till ogifta föräldrar har full rättslig anknytning till endast ena föräldern.
Det gäller även när föräldrarna sammanlever.

Bakgrund

Den bristande konsekvensen i rättsläget är en kvarleva från gammal tid.
Vissa gammalnordiska rättstraditioner fäste ringa avseende vid barns legitimitet.
I strävandena efter en enhetlig nationell lagstiftning blev emellertid
den på privat jordägande och kyrklig moraluppfattning grundade synen dominerande.
Under många århundraden har till det legala äktenskapets förmenta
skydd en skoningslös diskriminering upprätthållits mot icke legaliserade
förbindelser och mot utomäktenskapliga barn. Barn utom äktenskap
nekades en mängd viktiga civila rättigheter. Deras sociala situation har långt
fram i nyare tid tillhört de mörkaste och mest tragiska kapitlen i svensk
socialhistoria. Det förhållandet att dessa barns rättsanknytning legat hos
modern bidrog indirekt till deras dåliga situation, då de härigenom dessutom
utsattes för de allmänna verkningarna av diskrimineringen mot kvinnorna.

Under 1800-talet ökade antalet barn utom äktenskap starkt. Sent omsider
framtvingade detta rättsliga reformer. Ett uttryck härför var 1917 års lag
om barn utom äktenskap. Först 1969 kom likställighet i arvsrätt. 1973
genomfördes lika regler vid föräldrars tvist om vårdnaden och därmed i
barnens rätt till det bästa hemmet. Ett förslag från de familjelagssakkunniga
att ogifta sammanlevande föräldrar skulle kunna erhålla gemensam rättslig
vårdnad upptogs dock ej av proposition 1973:32.

Av de gamla rättsliga olikheterna mellan barn i ä och u ä återstår alltså
nu endast olikheten i anknytning till föräldrarna.

Mot. 1975:201

10

Skälen för lagändring

Frågan om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar har kommit att de
senaste åren beröra allt fler vuxna och barn. Samboende utan äktenskaps
ingående blir en allt vanligare samlevnadsform. Sålunda har antalet ingångna
äktenskap sjunkit från 61 100 år 1966, då det kulminerade, till 36 600 år

1973.

Antalet utomäktenskapliga barn visaren ständig ökning. År 1962 föddes
13 300 barn utom äktenskap. År 1973 var antalet 31 100. De utomäktenskapliga
barnen ökar ständigt sin andel av totala antalet födda. Samtidigt
har antalet barn födda inom äktenskap efter 1965 stadigt sjunkit. De utomäktenskapliga
barnens andel av de årligen levande födda stiger. År 1962
utgjorde denna andel 12,2 96, år 1973 hade den stigit till 27,9 96. En rad
skäl talar för att såväl antalet som andelen kommer att ytterligare stiga.
Det bör också observeras att andelen har snabbt ökat efter 1970.

Det samlas i Sverige ingen korrekt statistik över antalet ogifta samboende
föräldrar och deras barn. Alla omständigheter talar dock för att detta antal
snabbt och kraftigt stiger. På detta tyder bl. a. den ovanligt starka stegringen
i antalet ensamstående med barn efter 1965, liksom tendenserna beträffande
hushållsstrukturen och äktenskapsfrekvensen.

Enligt folkräkningen 1965 var antalet barn till ensamstående föräldrar
153000. Enligt folkräkningen 1970 hade det stigit till 239 000. Olika undersökningar
tyder dels på att ogifta mödrar utgör den klart största gruppen
inom nämnda kategori, dels på att det är synnerligen vanligt att ogifta ”ensamstående”
föräldrar i verkligheten sammanlever med sina barns andra
förälder. Utvecklingen av äktenskapsfrekvens och antal utomäktenskapliga
barn talar klart för att nämnda företeelse blivit allt vanligare och särskilt
de senaste åren ökat väsentligt.

Vi kan alltså fastslå att redan det faktum att problemet berör ett stort
och växande antal människor är ett starkt argument för en ändring av lagstiftningen.

Det finns dock även en rad andra tungt vägande synpunkter. Vi anför
här några. Ur praktisk synvinkel är det en klar olägenhet att endast den
ena av två samlevande föräldrar rättsligt kan företräda barnet. Detta försvårar
möjligheterna att dela på föräldrauppgifterna.

Indirekt utgör det förhållandet att barn u ä primärt står under moderns
vårdnad ett praktiskt och psykologiskt motiv för en starkare bindning av
modern till vårdarrollen än som annars skulle framgått. Detta står uppenbart
i vägen för den utjämning i fråga om fördelningen av uppmärksamheten
gentemot barnen som i dag allmänt anses önskvärd.

En rättslig olikhet mellan två föräldrar kan lättare skapa eller accentuera
oenighet och störningsmoment i samlevnaden och uppfostran än vad en
rättslig jämlikhet gör. Då den rättsliga olikheten dessutom i praktiska sammanhang
lätt framgår och observeras av barnen, kan den föranleda undran

Mot. 1975:201

11

eller omotiverade funderingar om varför den ena föräldern av samhället
inte accepteras som förälder.

1 speciella situationer kan det faktum att ena föräldern ensam rättsligt
förfogar över barnets förhållanden leda till att andra föräldern skjuts åt sidan
vid för barnet - och indirekt för hela familjen - viktiga avgöranden.

Om en samlevnad mellan ogifta föräldrar upplöses, får den ena föräldern
ett automatiskt försteg gentemot den andra i förhållande till barnet. Den
rättslige vårdnadshavaren kan medan en eventuell vårdnadstvist pågår hindra
andra parten att ha kontakt med barnet. Detta sätt att påverka förhållandena
strider mot lagstiftningens anda, då det ingriper i den förutsättningslösa
bedömningen av vem som är den bästa föräldern. Det försvårar
också påtagligt möjligheterna till överföring av vårdnaden i de fall den rättslige
vårdnadshavaren är den sämre av de båda parterna. Särskilt allvarliga
följder får det dröjsmål med överföringen av vårdnaden som med nuvarande
rättsordning följer när den rättslige vårdnadshavaren eventuellt utvecklar
bristande lämplighet som vårdare.

Som synnerligen allvarlig måste betecknas den nuvarande rättsordningens
följder i händelse av den rättslige vårdnadshavarens död. Barnen ställs då
utan vårdnadshavare i ett läge där de redan drabbats av ena förälderns död.
Den efterlevande föräldern tvingas starta ett rättsärende i ett läge där trygghet
och återhämtning för familjen är det angelägnaste behovet. Fram till dess
vårdnadsfrågan lösts saknar den efterlevande föräldern rättslig behörighet
att företräda barnen . Hela denna situation strider grovt mot barnens bästa.

Den mest extrema varianten på ovannämnda situation inträffar ifall vid
vårdnadshavarens död någon annan än den efterlevande föräldern startar
en vårdnadstvist. Osäkerheten för barnen kan då bli synnerligen svår och
utdragen. Det mest skandalartade fallet av denna typ inträffade nyligen
i Stockholm: två späda barn berövades vid moderns död all föräldrakontakt
och placerades på barnhem under nio månader i väntan på vårdnadsfrågans
avgörande - detta trots att den efterlevande fadern av socialmyndigheten
betecknades som normal och lämplig förälder. En så uppenbar skada för
barnens vitala intresse skulle aldrig kunnat inträffa om den efterlevande
föräldern redan varit rättslig vårdnadshavare. Gifta föräldrar är automatiskt
garderade mot en sådan situation.

Såsom praktiskt och logiskt direkt stötande måste slutligen betecknas
det förhållandet att två ogifta föräldrar obehindrat kan överflytta den rättsliga
vårdnanden från den ena till den andra men aldrig båda vara vårdnadshavare.
Lagen förbjuder alltså det som bäst svarar mot en normal samlevnads- och
familjesituations behov: den ömsesidiga rättsliga vårdnaden.

Argumenten mot gemensam rättslig vårdnad

När lagutskottet 1973 och 1974 behandlat motioner med liknande yrkanden
som denna, har utskottet i huvudsak anfört tre argument mot en

Mot. 1975:201

12

lagändring. Vi kommenterar dessa i tur och ordning.

1) Utskottet hävdade 1973 att det saknade betydelse för barnet om båda
föräldrarna var rättsliga vårdnadshavare.

Kommentar: Argumentet vittnar om en lättvindighet och oförståelse för
de risker som slagsidan i rättsligt hänseende praktiskt medför. Särskilt
iögonfallande är oförståelsen för vad som kan inträffa om den ende rättsliga
vårdnadshavaren dör eller blir oförmögen att utöva vårdnaden.

2. Utskottet har gjort gällande att olägenheter kunde uppstå som följd
av att myndigheterna vid upphörandet av samlevnaden mellan ogifta föräldrar
inte automatiskt får möjlighet att ta ställning till vårdnadsfrågan.
Den rättsliga vårdnaden kan alltså kvarligga hos en förälder, som separerat
från den övriga familjen och ej har del i den faktiska vårdnaden.

Kommentar: Invändningen är formellt riktig men saknar praktisk relevans.
Två fall är tänkbara. Antingen önskar föräldrarna bevara den gemensamma
rättsliga vårdnaden. Man får då förutsätta att de gör detta, därför
att de uppfattar den som positiv för sig och barnen. 1 så fall har myndigheterna
ingen anledning att inskrida i saken. I det stora flertalet fall finns dock
starka och självklara motiv för den faktiske vårdnadshavaren att göra sig
till ensam rättslig vårdnadshavare - härför talar bl. a. viktiga ekonomiska
motiv (underhållsbidrag, vissa sociala förmåner, företräde till samhällelig
barntillsyn). Det står också den faktiske vårdnadshavaren fritt att söka socialmyndighets
bistånd i frågan. Problemet får därför betraktas som ringa.

3. Utskottets talesman hävdade i kammardebatten den 6 mars 1974 att
de nyligen genomförda lagändringarna den 1 januari 1974 borde studeras
till sina verkningar innan man på nytt tog upp frågan.

Kommentar: Argumentet är i sak felaktigt. Familjerättsreformen den 1
januari 1974 berörde icke frågan om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.
Gällande bestämmelser i detta stycke fastslogs både i 1949 års föräldrabalk
och 1917 års lag om barn utom äktenskap. Studietiden har alltså varit minst
38 år, vilket får betecknas som tillräckligt.

Man finnér sålunda att invändningarna mot gemensam rättslig vårdnad
för ogifta föräldrar är ringa eller ovidkommande - särskilt i jämförelse med
den ökade trygghet en reform i berörd riktning skulle kunna skapa för barnen.

Motionärernas förslag

Vi förordar inte något generellt införande av gemensam rättslig vårdnad
för ogifta föräldrar. Varje enskilt fall förutsätter dels gemensam ansökan
från föräldrarna, dels en domstolsprövning. Ansökningar i fall, där domstolen
bedömer arrangemanget vara uppenbart stridande mot barnets bästa, skall
då kunna avvisas. Man får på detta sätt en tillfredsställande kontroll, samtidigt
som man tillgodogör sig en lagreforms vinster och kan studera dess
vidare verkningar.

Mot. 1975:201

13

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställer vi

att riksdagen hos regeringen anhåller om proposition med förslag
om sådant tillägg till föräldrabalken att gemensam rättslig vårdnad
för ogifta föräldrar möjliggöres i den form som framgår
av här bifogat förslag till lagtext.

särskilt förordnad förmyndare. särskilt förordnad förmyndare.

Vad i 2-4 och 10 §§ stadgas Vad i 2-4 och 10 §§ stadgas

Stockholm den 17 januari 1975
JÖRN SVENSSON (vpk)

Föräldrabalken kap. 6 § 12

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

Äro föräldrarna ense om att de gemensamt
skola utöva vårdnaden,
skall rätten på ansökan härom förordna
i enlighet med vad de önska,
såframt det ej är uppenbart stridande
mot barnets bästa.

i Malmö

INGA LANTZ (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)