angående regionalpolitiken.

Motion 1971:446 av herr Helén m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion nr 446 år 1971

Mot. 1971
446

Nr 446

av herr Helén m. fl.
angående regionalpolitiken.

SAMMANFATTNING

En samordnad regional planering är nödvändig för att nå effekt i
regionalpolitiken. En näringspolitisk plan med preciserad målsättning
måste snabbt komma till stånd. Samhället måste bestämma sig och
klart ange vilka åtgärder som skall sättas in och vart dessa åtgärder
skall syfta.

Innan detta skett kommer osäkerheten om framtiden att bestå i avfolkningsbygdema.
Ovissheten är i dag ett gissel för glesbygdernas människor
och förstärker de negativa dragen i utvecklingen. Såväl enskilda,
som står i valet mellan att flytta eller att satsa sin framtid på den ort
där han eller hon vuxit upp, som den som planerar någon form av
rörelse ställer frågan: Hur kommer ortens framtid att bli? Måste man
vänta sig en fortsatt befolkningsuttunning, försämrad kommunal och
annan service, ökade svårigheter på arbetsmarknaden eller finns det
några garantier för en fortsatt rimlig standard i dessa avseenden? Det
räcker inte att ge stöd till företagsetableringar och företagsvidgningar
på en ort om samtidigt järnvägen dras in eller hotas av indragning. Det
räcker inte att vilja stödja industrietableringar i ett område om samtidigt
vägnätet inte upprustas, om teletaxorna rakar i höjden och utformas
på ett sätt som drabbar glesbygdsområdena. Det räcker inte
med möjligheter till industriell expansion i t. ex. en tätort i det norrländska
inlandet om samhället inte samtidigt kan tillhandahålla bostäder
i tillräcklig omfattning. Det räcker inte att skapa nya arbetstillfällen
om inte samtidigt ungdomen ges utbildningsmöjligheter inom
rimligt avstånd och med sådan utformning att de ges möjligheter att
stanna i sin bygd.

Beslut bör fattas om prioriteringsorter i Norrland. Härutöver bör
staten garantera att samhällsservicen kommer att upprätthållas i ett
större antal serviceorter såväl i Norrlands inland som i övriga glesbygdsområden.

Genom att så långt möjligt inkludera faktorer som i dag saknar pris
för den enskilda företagsamheten kan den företagsekonomiska kalkyleringen
närmas till den önskade samhällsekonomiska. F. n. är mätmetoderna
att utföra samhällsekonomiska kalkyler inte tillräckligt utfors

Riksdagen 1971. 3 sami. Nr 446

Mot 1971:446

2

kade. Vi föreslår att medel anslås till sådan forskning. Direkta ingrepp
från samhällets sida kommer trots allt att bli nödvändiga genom att betydande
skillnader mellan företagsekonomiska och samhällsekonomiska
kalkyler kommer att kvarstå.

Stödet till näringslivet bör i större utsträckning utformas så att det
gynnar hela näringslivet i de regioner som anses i behov av stöd. Frågan
om särskilda skattelättnader för företag i stödområdet bör bli föremål
för en allsidig utredning. Investeringsfonderna bör frisläppas för investeringar
utanför de expansiva storstadsområdena.

Väsentliga statliga förvaltningsuppgifter bör kunna decentraliseras till
regional och lokal nivå.

Kommunikationerna är också en viktig sektor, där generella åtgärder
kan få lokaliseringspolitiskt gynnsamma effekter. Minskade transportkostnader,
ökade hastigheter och lägre taxor är viktiga åtgärder. I en
bred samhällsekonomisk bedömning är bl. a. regionalpolitiska effekter
av trafikpolitiken av stor betydelse. Minst en ny socialhögskola bör lokaliseras
till Norrland.

Bostadsbristen i storstäderna får inte leda till att bostadsbehoven i
andra orter inte tillräckligt beaktas.

Försök bör omedelbart inledas genom etablerande av ett antal industricentra.
Verksamheten torde förutsätta statlig medverkan.

Lokaliseringsstöd bör även kunna utgå till serviceanläggningar och
serviceföretag i de fall service av berört slag saknas i ett område.

Samhället som helhet måste ta på sig ett större ansvar för att samhällsservicen
bibehålles på rimlig nivå även för glesbygdens befolkning.
En lånefond för butiks- och hantverks- m. fl. lokaler i dessa orter bör
inrättas.

Glesbygdsutredningen bör få i uppdrag att till kommande riksdag
framlägga ett förslag till minimistandard beträffande service i glesbygdsregionerna
liksom förslag till organisation av transportservicen. Glesbygdskonsulentemas
försöksverksamhet bör snabbt utvärderas.

DEN NÄRINGSGEOGRAFISKA UTVECKLINGEN

Den näringsgeografiska utvecklingen i Sverige har i allt högre grad
kommit att innebära en fortgående koncentration av människor, företag,
statlig förvaltning, samhällelig service och kulturutbud till storstadsområdena
liksom en fortgående utarmning i glesbygdsområdena.

Denna utveckling medför svårlösta problem inte bara i avfolkningsområdena,
utan innebär också svårigheter i de expansiva regionerna.
De negativa verkningarna i stockningsområdena har hittills inte tillräckligt
uppmärksammats, trots de omfattande samhällskostnader, som blivit
följden i form av exempelvis miljöförstöring, trängsel, köbildningar
och sociala problem i allför snabbt växande storstadsområden.

Undersökningar visar, att många människor flyttar till storstadsom

Mot. 1971:446

3

rådena, inte därför att de skulle anse dessa städer ge någon mänskligare
eller mer berikande tillvaro, utan därför att de av omständigheterna
främst bristen på arbete tvingas till det.

I mars 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna att utarbeta
konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Avsikten är
att fullfölja länsplanering 1967 bl. a. i det avseendet att den nya planeringsomgången
skall belysa vilka åtgärder i form av offentliga investeringar
och andra insatser som fordras för att den regionala utvecklingen
skall följa den angivna målsättningen. Länsprogrammen skall remissbehandlas
i kommunerna under februari/mars varefter länsstyrelserna/
planeringsråden skall redovisa programmen till inrikesdepartementet.
Ett regionalt program omfattande hela riket och byggt på länsprogram
70 skall föreläggas 1972 års riksdag. Samtidigt fortsätter lokaliseringsutredningen
sitt arbete med utformningen av en regionalpolitisk
målsättning, nya regionalpolitiska medel och regionalpolitikens organisation.

Då länsprogrammen utarbetats inom de olika länen var för sig och
remissbehandlats i kommunerna inom resp. län, kommer de av allt att
döma främst att ha uppställt regionala mål. Inom inrikesdepartementet
avses uppenbarligen därefter ske en sammanvägning av de regionala
målen och nationella mål innan planen föreläggs riksdagen. Enligt vår
mening får statsmakternas beslut om det regionala programmet inte
ges en sådan utformning att den kommunala självbestämmanderätten inskränkes.

Då en regionalpolitisk plan skall utarbetas, borde den fysiska riksplanen
föreligga. Den är avsedd att främst anvisa mark till läge och storlek
för olika verksamheter i kombination med restriktioner för användande
av olika områden. Riksplanen är alltså ett viktigt underlag för
regionalpolitisk verksamhet.

Näringspolitisk plan

En grundförutsättning för att uppnå valfrihet och regional jämlikhet
är målmedvetna insatser från samhällets sida. En näringspolitisk plan
med preciserad målsättning måste snabbt komma till stånd. Samhället
måste bestämma sig och klart ange vilka åtgärder som skall sättas in
på olika orter och vart dessa åtgärder skall syfta. Först genom en planmässig
samordning av insatserna kan man räkna med att större resultat
nås.

Innan detta skett kommer osäkerheten om framtiden att bestå i avfolkningsbygdema.
Ovissheten är i dag ett gissel för glesbygdens människor
och förstärker de nagativa dragen i utvecklingen. Såväl enskilda
individer, som står i valet mellan att flytta eller att satsa sin framtid
på den ort där han eller hon vuxit upp, som den som planerar någon
form av rörelse ställer frågan: Hur kommer ortens framtid att bli?

Mot. 1971:446

4

Måste man vänta sig en fortsatt befolkningsuttunning, försämrad kommunal
och annan service, ökade svårigheter på arbetsmarknaden eller
finns det några garantier för en fortsatt rimlig standard i dessa avseenden?

De som oroas av sådana frågor får vänta på svar. De har rätt att
efter två decenniers utredande och ett decenniums försöksverksamhet
utan klara mål få besked om ortens framtid. Just den nuvarande ovissheten
är sannolikt en av de kraftigast bidragande orsakerna till den
nuvarande negativa utvecklingen och lokaliseringspolitikens måttliga
resultat.

Här liksom i andra sammanhang är den politiska viljeinriktningen avgörande
för utformningen av det framtida samhället. Hittills har i många
områden negativa prognoser fått bestämma utformningen av insatserna
och ansträngningarna att bryta den pågående utvecklingen har varit otillräckliga.

REGIONALPOLITIKENS MAL OCH METODER
Geografisk omfattning

Den fortgående koncentrationsutvecklingen är i praktiken knappast
önskad av några människor i samhället och medför negativa konsekvenser
i såväl glesbygdsområden som storstadsområden. Detta bör leda
till åtminstone två slutsatser: regionalpolitiken bör omfatta hela landet;
den bör grundas på ett mera mångfasetterat mått på välfärd än
det som i dag används.

Regionalpolitiken gäller inte enbart Norrland eller avfolkningsområdena.
Även de problem som är aktuella i de expanderande tätortsregionema
liksom de förhållanden, som kan råda i områden med vikande
befolkningsunderlag utanför stödområdet, måste behandlas inom
regionalpolitiken. Sett ur ett helhetsperspektiv är regionalpolitiken en
alltmer central fråga för storstadsregionerna. Ett av dess mål är ju regional
utjämning, att reducera de växande storstädernas problem i fråga
om bostäder, trafik etc. Att balansera utvecklingen mellan regioner
att söka lugna tillväxttakten i storstäderna är viktigt inte minst för
storstädernas invånare.

Vi behöver ett mått på »välfärd»

Vi använder oss i dag av synnerligen bristfälliga och ibland rent felaktiga
metoder för att mäta välfärden. Ofta har man använt ökad
bruttonationalprodukt som synonymt med ekonomisk utveckling, framåtskridande
och ökat välstånd, trots att bruttonationalproduktbegreppet
inte täcker in värden som fritid, trygghet och valfrihet i arbetet,
miljö, hälsotillstånd etc.

Ovan nämnda faktorer utövar ett stort inflytande på välfärdsupplevelsen
men kommer inte till uttryck i bruttonationalproduktbegreppet.

Mot. 1971:446

5

Självklart leder denna brist lätt till beslut på bristfälliga grunder ur
samhällsekonomisk synvinkel.

Orsaken till de bristfälliga måtten på välfärd ligger naturligtvis till
stor del i svårigheten att mäta faktorer som t. ex. miljö, arbetsförhållanden,
bostadssituation osv. Det som inte har kunnat uttryckas i siffror
har ansetts mindre viktigt.

Även om det i dag är svårt att få helt användbara siffermässiga ingångsvärden
för mätning av bl. a. ovan nämnda faktorer och även om
det alltid kommer att fordras kompletterande kvalitativa analyser, så
finns bearbetningsmetoderna.

Det begränsade synsättet att ökad bruttonationalprodukt är synonymt
med ökad välfärd har säkert bidragit till att fördröja samhällsinsatser
mot strukturrationaliseringens negativa sidoeffekter.

Valfrihet och regional utjämning

Valfriheten bör innebära en strävan att ge ökade möjligheter för människorna
att bo kvar och finna utkomstmöjligheterna där de önskar.

Regional utjämning betyder en strävan att skapa ökad jämlikhet i
ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i olika
regioner. Som vi i tidigare motioner har framfört, måste detta ansvarstagande
leda till, att staten garanterar servicen i vissa orter. Regional
utjämning betyder dock inte en strävan efter exakt lika förhållanden i
olika regioner. Glesbygden kan inte erbjuda ett lika differentierat utbud
kulturaktiviteter och varierande sysselsättningsmöjligheter som de stora
tätortsregionerna, under det att glesbygdsområden har andra företräden
t. ex. mindre stress, renare luft, friskare vatten och större möjligheter
till fritidsaktiviteter med anknytning till naturen. Ingen kan begära fullständig
tätortsstandard och glesbygdsstandard på samma plats.

Ökad kunskap om sociala kostnader

Även om kravet på regional utjämning ställer stora krav på direkta
statliga insatser, bör huvuddelen av samhällets åtgärder ske med utnyttjande
av generellt verkande ekonomisk-politiska medel. Den marknadsekonomiska
prissättningsmekanismen har därvidlag fördelar som i
ökande utsträckning bör komma till användning. Genom att åsätta priser
på prestationer och uppoffringar möjliggörs ett decentraliserat beslutsfattande.
Vidare får man genom en utbyggd prismekanism vägledande
mått för fördelningen av knappa resurser. Det senare är av stor
betydelse i en utvecklad ekonomi med obetydliga icke-utnyttjade resurser.

Så långt möjligt bör man mot bl. a. denna bakgrund försöka utnyttja
prismekanismens fördel i regionalpolitiken. Genom att med bl. a. skuggpriser
få till stånd samhällsekonomiskt korrektare kostnadsrelationer,
där också kostnader inkluderas för faktorer som i dag saknar pris för

Mot 1971:446

6

den enskilda företagsamheten, kan den företagsekonomiska kalkyleringen
närmas till den önskade samhällsekonomiska.

F. n. är möjligheterna att utföra totala samhällsekonomiska kalkyler
mycket små. För att med större säkerhet kunna utföra sådana kalkyler
behöver mätmetoderna utvecklas. Vi anser det angeläget att medel
anslås till sådan forskning. Projekt av denna karaktär torde också kunna
erhålla forskningsstöd genom riksbankens jubileumsfond.

Under 1970-talet kommer dessa frågor att kräva stort intresse från
samhället. Direkta ingrepp kommer trots allt att bli nödvändiga genom
att betydande skillnader mellan företagsekonomiska och samhällsekonomiska
kalkyler kommer att kvarstå. Frågan om vilka åtgärder, som här
kan bli nödvändiga, måste avgöras genom en bedömning från fall till
fall.

Samhällsinsatser

F ö r e t a g s v ä n 1 i g t klimat

Som vi framhöll i motioner till 1970 års riksdag (I: 1142) är ett
väsentligt regionalpolitiskt medel sådana åtgärder som gynnar hela näringslivet
i de regioner som anses i behov av stöd. Målet bör vara att
skapa ett företagsvänligt klimat i skogslänen, som dels kan stimulera
till företagsetablering, dels ge företagen expansionsmöjligheter också på
längre sikt. Ett företagsvänligt klimat skapar goda förutsättningar för
att näringslivet får en utvecklingsfrämjande utformning. Generella åtgärder
minskar riskerna för rubbade konkurrensförhållanden och felsatsningar.

I flera utpräglade industriländer används vissa skattelättnader för
att främja de regionalpolitiska målsättningarna. Skattelättnaderna kan
beröra företagsbeskattning av vinster eller fastigheter, speciella avskrivningsregler,
befrielse från energi- och transportskatter etc. Lokaliseringsutredningen
ansåg att frågan om särskilda skattelättnader för företag
i stödområdet genom de av riksdagen 1969 beslutade nya bestämmelserna
på detta område hade kommit i ett annat läge och att behov
av särlagstiftning för stödområdet inte längre ansågs föreligga. För
företag i andra delar av landet som har intresse av att förlägga filialföretag
till inlandet kan särskilda skatteförmåner enligt vår mening spela
en avsevärd roll vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Det är därför
motiverat, att frågan om skattesystemets användning som regionalpolitiskt
instrument blir föremål för en allsidig utredning. Folkpartiet har
tidigare i flera sammanhang framfört tanken på att använda arbetsgivaravgiften
som medel för regional utjämning. Regeringen har avvisat
tanken med motiveringen att det skulle vara administrativt besvärligt
att dra en geografisk gräns för differentierad avgift. Motiveringen är
inte övertygande. Vi föreslår att företagsbeskattningsutredningen genom
tilläggsdirektiv får i uppdrag att genomföra en allsidig utredning om
skattesystemets användning som regionalpolitiskt instrument.

Mot. 1971:446

7

Investeringsfondernas användning i regionalpolitiken

För att framgångsrikt kunna utjämna skillnaderna mellan regioner
med olika snabb ekonomisk utveckling måste samhället till sitt förfogande
ha medel både av generellt stimulerande natur och för direktstyrning
av investeringsverksamheten.

Det som hittills framförts i denna motion siktar till att generellt
stimulera tillkomsten av nya och expansion av redan befintliga företag.
För den mera direkta styrningen av investeringsverksamheten krävs i
viss mån andra medel. Staten förfogar sedan en tid över ett sådant
medel investeringsfonderna. Syftet bakom skapandet av investeringsfonderna
var att utjämna skillnader i konjunkturerna från tid till annan
för landet som helhet. Denna uppgift anser vi fortfarande viktig.

Från folkpartiets sida har den senaste tiden vid flera tillfällen påtalats
behovet av att frisläppa investeringsfonderna för investeringar utanför
storstadsområdena.

Vi utgår då från att investeringar kommer att ske i större utsträckning
i regioner, som har sysselsättningssvårigheter. Vår bedömning är
därför att investeringsfonderna skall frisläppas för investeringar utanför
de expansiva storstadsområdena.

Etableringsanmälan

Riksdagen beslutade under höstriksdagen 1970 att samråd mellan
företag och lokaliseringsmyndighet skall ske innan utbyggnad eller nylokalisering
får ske inom storstadsregionerna. Förslaget stämmer väl
överens med vad folkpartiet framfört i motioner senast till 1970 års
riksdag. Som ett komplement till den tidigare utvidgningen av arsenalen
av regionalpolitiska medel är samrådet motiverat. Effektiviteten av de
hittills använda medlen bör genom detta tillfälle till obligatorisk information
bli större. För att informationen skall bli konsistent och meningsfull
krävs emellertid att lokaliseringsmyndigheten vid samråden
kan presentera av statsmakterna preciserade mål för olika regioner.
Det måste därför klart sägas ut vilka orter, som kan påräkna statligt
stöd. Det bör i det sammanhanget understrykas, att statliga inrättningar
inte utan synnerliga skäl bör flytta från mindre expansiva regioner innan
mål för regionens utveckling preciserats.

För det fortsatta regionalpolitiska arbetet är det av stor betydelse
att samrådsförfarandets effekter noggrant utvärderas. De verksamheter
i Storstockholmsområdet, som expanderar, är offentlig förvaltning och
övriga tjänster. Till stor del är det fråga om utbyggnad av den kommunala
servicen för medborgarna i området samt kontaktintensiv verksamhet,
medan antalet industrisysselsatta minskar. Ett stort antal större industriföretag
har under senare år flyttat från Stockholm. Någon etablering
av större industrier förekommer knappast.

Vad som däremot borde kunna minskas, är tillväxten av den statliga

Mot. 1971:446

8

förvaltningen i området. Denna har i Storstockholmsområdet en betydande
expansionskraft mätt i antal sysselsatta. Det är dock svårt att
tänka sig något system med tillståndstvång i fråga om den statliga förvaltningen.
Lokaliseringen av statliga myndigheter bestäms av statsmakterna.
Vad som krävs för att begränsa statsförvaltningens expansion
i Storstockholmsområdet är beslut i riksdag och regering. En
viss begränsad utflyttning av statliga myndigheter har kommit till stånd,
men fler myndigheter bör dock kunna lokaliseras till andra delar av
landet. Statliga förvaltningsuppgifter bör i större utsträckning kunna
decentraliseras till regional och lokal nivå. Huvudkontoret för statliga
företag bör i princip lokalisera där företaget har sin huvudsakliga
verksamhet. Exempelvis bör LKAB:s huvudkontor flyttas från Stockholm
till Norrbotten.

Kommunikationer

Kommunikationerna är också en viktig sektor där generella åtgärder
kan få lokaliseringspolitiskt gynnsamma effekter. Minskade transportkostnader
och lägre taxor är kanske den viktigaste åtgärden. Vid sidan
av kostnaderna är även transporternas snabbhet av stor betydelse. Erfarenheterna
av genomförandet av det trafikpolitiska programmet är
inte entydiga. Där finns klara positiva drag, men också negativa. Indragningar
av tåg, nedläggning av stationer och bandelar samt indragning
av busslinjer har medfört och medför alltjämt en successivt försämrad
trafikservice för vissa grupper i stora delar av landet. I en bred
samhällsekonomisk bedömning är bl. a. regionalpolitikens effekter av
stor betydelse i trafikpolitiken. Trafikpolitikens väsentligaste uppgift
måste vara att trygga en tillfredsställande transportförsörjning för landets
olika delar.

Beträffande vissa godstransporter har införts ett särskilt stöd för
transporter inom och från stödområdet. Denna verksamhet ligger i linje
med vad som föreslogs i folkpartiets Norrlandsmotion 1970 (I: 47). Stödets
utformning har emellertid inte blivit helt tillfredsställande. Stöd utgår
inte för transporter i riktning mot Norrland. Begränsningarna i fråga
om transportsträcka och vikt motverkar delvis stödets syfte.

Även persontaxoma har lokaliseringspolitiska effekter. Kostnaderna
i tid och pengar för transport av människor är en viktig faktor. Det
framstår som angeläget att skapa högklassiga och snabba persontransportmedel
och större rabattering av långa resor. Vilken lösning som skall
väljas för att reducera persontransportkostnaderna måste närmare övervägas.
Bland de spörsmål som bör prövas är frågorna om maximitariffer,
en taxemässig samordning mellan buss- och järnvägsresor samt speciella
taxor för resor inom stödområdet.

Även telekommunikationerna spelar en mycket stor roll för möjligheterna
att trots långa avstånd upprätthålla ett modernt näringsliv i hela
landet.

Mot. 1971:446

9

Vad angår trafikproblemen i glesbygden har i kommunikationsdepartementets
regi en modellplanering utförts avseende lokal trafikservice.
I bl. a. ett flertal Norrlandskommuner pågår en försöksverksamhet enligt
riktlinjerna i modellplanen. Avsikten är att planeringen och erfarenheterna
från försöksverksamheten skall vara vägledande för andra kommuner
med liknande trafikförsörjningsproblem. Kostnaderna härför bör
beaktas välvilligt vid prövningen av framställningar om extra skatteutjämningsbidrag.
Det är angeläget att arbetsgruppens arbete med modellplanen
bedrives skyndsamt.

Den högre utbildningen

Den högre utbildningen är i huvudsak koncentrerad till södra och mellersta
Sverige. Denna koncentration är inte motiverad om man ser till
befolkningens geografiska koncentration och bidrar till att skapa en bristande
regional jämlikhet i utbildningsmässigt hänseende. Detta är särskilt
markant vad gäller utbildningsförhållandena i Norrland.

Studerandeantalet på de stora universitets- och högskoleorterna har nu
nått en sådan storlek att det kan ifrågasättas om inte den fortsatta expansionen
beträffande den högre utbildningen bör komma till stånd genom
en utbyggnad av i första hand universitetsfilialerna och den decentraliserade
universitetsutbildningen. Beträffande försöksverksamheten med
systematiserad decentraliserad universitetsutbildning, vilken f.n. äger
rum i Luleå, Sundsvall och östersund, är det angeläget, att denna byggs
ut såväl ämnesmässigt som vad avser antalet försöksorter.

Högre utbildad arbetskraft önskar ofta arbete på eller i närheten av
utbildningsorten. En utbyggnad av den högre utbildningen i Norrland
är därför i hög grad ägnad att skapa underlag för det allsidiga arbetskraftsutbud
som är en förutsättning för en utveckling av samhällsservice
och näringsliv i Norrland.

En snabb utbyggnad av högre teknisk utbildning i Norrland är starkt
önskvärd. De planer rörande den högre utbildningens och forskningens
utbyggnad som hittills framlagts är otillräckliga. Den tekniska forskningen
bör få större resurser genom tekniska forskningsinstitut. Den
allmänna bristen på arbetskraft med socionomutbildning gör sig naturligtvis
gällande även i stödområdet, inte minst med tanke på de speciella
uppgifter som strukturomvandlingen för med sig just här. Detta faktum
och de skäl som kan anföras för decentralisering av högre utbildning
över huvud taget är skäl för lokalisering av minst en ny socialhögskola
till Norrland.

En plan för den fortsatta utbyggnaden av den högre utbildningen och
forskningen i Norrland bör utarbetas.

Även möjligheterna till utbildning på gymnasienivå är av stor betydelse
för Norrlands utveckling. De långa avstånden gör det i vissa fall
nödvändigt att för Norrlands del acceptera ett något mindre underlag för

Mot 1971:446

10

ett gymnasium. Gymnasieskolornas fortbestånd ingår också som en viktig
del i den statsgaranti som krävs för de norrländska serviceorterna.

Bostadsbyggandet

I storstadsområdena är bostadsbristen kvantitativt stor och erfordrar
kraftiga produktionsinsatser. Detta får inte leda till att de numerärt
mindre bostadsbehoven och behovet av bostadsförnyelse i andra orter än
de statistiskt expansiva inte tillräckligt beaktas. Ansträngningar bör göras
för att minska efterfrågetrycket på storstadsområdena genom en aktiv
regionalpolitik. Det är otillfredsställande att vissa kommuner kan bli helt
utan tilldelning av bostadslån. Som vi upprepade gånger i bostadspolitiska
motioner framhållit bör bostadsbyggandets regionala fördelning samordnas
med regionalpolitikens målsättning att skapa bättre balans mellan
olika orter och regioner. Det bör betonas att befolkningsomflyttningar
även inom en region eller en kommun skapar ett inte oväsentligt
bostadsbyggnadsbehov.

Turism

Turistnäringen kan självfallet ha stor betydelse för en bygd men kan
inte ensam medföra en önskvärd ekonomisk utveckling. Den säsongbetonade
turistverksamhet som förekommer i Sverige medför att antalet
helårssysselsatta inom turistnäringen blir förhållandevis begränsat.

Däremot är turismens betydelse som deltids- eller kompletterande sysselsättning
mycket stor. Väsentliga delar av turistnäringen, främst hotelloch
pensionatsverksamheten, är beroende av tätortsservice. Detta är en
av orsakerna till att turistnäringen har större utvecklande effekt inom ett
område, där det finns tillgång till tätortsservice. Turistanläggningarna i
den rena glesbygden synes ha mindre effekt på den lokala ekonomiska
utvecklingen både vad gäller efterfrågan på lokala varor och tjänster
och sysselsättning av lokal arbetskraft.

Turismens betydelse för en bygd inskränker sig dock inte enbart till
de direkta ekonomiska effekterna. Genom den ökade efterfrågan, som
turismen medför, möj liggöres ofta att servicen i området i form av kommunikationer,
butiker, tjänster etc. kan upprätthållas eller förbättras.
Detta har givetvis stor betydelse för befolkningen vare sig den i övrigt
har beröring med turistnäringen eller inte.

Ett av de viktigaste hindren för en snabbare ökning av turismen är
att det är dyrt att turista i Sverige jämfört med i många andra länder.
Detta sammanhänger med det höga löneläget i Sverige och att turistnäringen
till stora delar är personalkrävande. Kan priserna i Sverige
pressas genom rationaliseringar finns stora möjligheter till en snabbare
ökning av turismen. En undersökning 1967 visade, att drygt 40 % av
de svenskar, som turistade i utlandet, uppgav att det var mycket troligt,

Mot. 1971:446

11

att de skulle ha tagit in på ett svenskt hotell i stället om de kunnat få
resa samt kost och logi under en vecka för 350 kronor.

Utsikterna för den typ av turism som skogslänen kan erbjuda synes
goda.

Allt fler bor i tätorter och det är då rimligt att intresset ökar för friluftsliv
och relativ avskildhet under semestertiden.

En av svårigheterna, när det gäller att skapa ekonomiska förutsättningar
för en expansion av turismen, är att turistsäsongerna är korta.
Delvis gäller att problemet redan nu mindre är att öka efterfrågan under
högsäsong, då det redan är fullbelagt, än att söka sprida ut efterfrågan
under en längre period. En förlängd turistsäsong skulle också öka möjligheterna
till helårssysselsättning inom turistnäringen. Staten bör stödja
ansträngningarna att förlänga turistsäsongerna, bl. a. i samband med informationskampanjer
inom och utom landet.

För en utbyggnad av turistnäringen krävs inte bara ett indirekt samhälleligt
stöd i form av förbättrade kommunikationer, vägar etc. Lokaliseringsstöd
bör i vidgad omfattning kunna utgå även till turistanläggningar.
Statliga insatser för turism i Sverige motiveras också av valutaskäl.
Svenska turister betalar ut väsentligt större summor i utlandet än
vad Sverige får in från utländska turister. Den svenska valutareserven
skulle få en välbehövlig förstärkning om fler utländska turister kunde
lockas till Sverige och en ökad andel av den svenska turismen stannade
inom landet.

Jord- och skogsbruk

Ett län eller en region som består av enbart ett antal industriorter
omgivna av en fullständigt död landsbygd är varken ett realistiskt eller
tilltalande alternativ för framtiden. För att också de mera glest befolkade
delarna av vårt land skall kunna utvecklas i takt med tiden fordras
inte bara en levande industri utan också en levande omgivning till denna
en levande bygd. Genom den snabba rationaliseringen i skogen
har många skogsarbetare friställts. Enligt vår mening är kombinationen
av jord- och skogsbruk en mycket bra lösning i stora delar av vårt land.
Förslag bör snarast föreläggas riksdagen på grundval av betänkande
från utredningen jordbruket i norra Sverige och ingå som ett naturligt
moment i aktiv och framgångsrik regionalpolitik.

I stora delar av vårt land är jordbruket till mycket stor del uppbyggt
på små enheter. Som en följd av detta blir också andelen deltidsjordbrukare
i dessa bygder mycket stor. Från folkpartiets sida har i flera år
krävts stöd också till deltidsjordbruket. Detta krav har bl. a. motiverats
från miljösynpunkter men också från lokaliseringssynpunkter. Vi har
hävdat att det är värdefullt att ha kvar en del människor också i glesbygderna.
Vi vidhåller vårt krav om stöd till deltidsjordbruket och yrkande
om detta framställes i särskild motion.

Mot. 1971:446

12

Företagarföreningarna

Företagarföreningarna bedriver en betydelsefull verksamhet. De bör
erhålla resurser så att de kan utöka den service de ger företagen. Vi
föreslog i motion (I: 47) till 1970 års riksdag högre anslag till företagarföreningarnas
verksamhet. Marknadsföring av företagens produkter är
en uppgift där företagarföreningarna ger, särskilt de mindre företagen,
värdefullt stöd. Företagarföreningarnas rådgivnings- och konsultverksamhet
för främst mindre och medelstora företag är betydelsefull för näringslivets
utveckling inte minst inom stödområdet. Denna verksamhet har i
vissa fall på grund av bristande resurser fått inriktas på främst företag
som drabbats av svårigheter. Det är väsentligt att stödet till företagarföreningarna
vidgas, så att de inte tvingas inskränka rådgivningsverksamheten
för de företag som har en gynnsam utveckling.

Den industriella utvecklingen kräver ett alltmer avancerat tekniskt
kunnande för att företag skall kunna hävda sig i konkurrensen. Företagarföreningarna
kan spela en mycket betydelsefull roll, när det gäller
att ge företagen möjligheter till en snabbare utveckling.

Företagareföreningarnas förbund har anfört, att den nuvarande storleken
av administrationsbidraget inte gör det möjligt att fullgöra de arbetsuppgifter,
som statsmakterna ålagt dem. Förbundet anser att anslaget
bör höjas till 16 miljoner kronor. Mot bakgrund av vad vi ovan anfört
anser vi det vara angeläget att företagarföreningarna får ökat stöd. Yrkande
härom framställs i särskild motion.

Industricentra

S. k industricentra uppförda av eller i samarbete med stat och kommun
skulle för vissa regioner medföra nya utvecklingsmöjligheter. Industricentra
innebär, att ett antal företag koncentreras till samma område
och får tillgång till den service, som tillhandahålles av det företag
som förvaltar och utvecklar ifrågavarande industricentrum. Industriföretagen
kan genom industricentra få tillgång till lämpliga lokaler i industriell
miljö utan att behöva binda resurser i anläggning av byggnader.
Industricentrum tillhandahåller lokaler på hyresbasis. Det företag, som
förvaltar industricentrum, kan tillhandahålla driftsservice i fråga om
t. ex. elkraft, gas, kommunikationer, bevakning m. m. men även exempelvis
kopieringscentral, telefonväxel, verktygscentral m. m. Genom
samverkan i sådana avseenden kan stordriftsfördelar uppnås.

Försök bör omedelbart inledas genom etablerande av ett antal industricentra.
Verksamheten torde förutsätta statlig medverkan. Tänkbara former
synes vara ett statligt bolag för ändamålet, som kan etablera industricentra
i samverkan med såväl landsting, kommuner som enskilda.
Försöksverksamheten får visa vilken eller vilka former av industricentra,
som medför de för regionen mest utvecklingsfrämjande effekterna.

Mot. 1971:446

13

Direkta stödåtgärder

Även om den ökade tonvikten på generella metoder, som folkpartiet
förordar, kommer till stånd, kommer vid sidan av dessa även i fortsättningen
direkta stödåtgärder att vara nödvändiga. Det stöd, inriktat direkt
på ökningar av antalet sysselsatta, som införts för det inre stödområdet,
ligger i linje med krav som folkpartiet framförde i motioner till förra
årets riksdag. Erfarenheterna av denna verksamhet får bedömas som
goda.

Det är glädjande att kunna konstatera, att efterfrågan på utbildningsstöd
blivit högre än tidigare beräkningar tytt på. Vi uttrycker den förhoppningen
att detta är en följd av att den generösa anda, vi framhöll
böra gälla vid tillämpningen av bestämmelserna, främst om utbildningstidens
längd, kommit att slå igenom.

De förslag till vidgade insatser på olika områden som vi framför i
denna motion torde inrymmas i de medelsanvisningar departementschefen
förordar för budgetåret 1971/72. Om ramarna skulle visa sig
vara otillräckliga, förutsätter vi att regeringen under kommande budgetår
begär de ytterligare medel, som kan komma att behövas.

En rationaliseringsåtgärd kan vara nödvändig för att på längre sikt
garantera företagets fortbestånd. Det nödvändiggör ibland stöd till rationaliseringar,
trots att de medför oförändrad eller till och med minskad
sysselsättning. Sysselsättningseffekten av en ifrågasatt rationalisering bör
alltså bedömas med hänsyn till såväl lång- som korttidsperspektiven.
Hänsyn bör också tas till vilka sekundära effekter i sysselsättnings- och
andra avseenden, som kan uppstå vid olika alternativ. Självfallet bör
stöd inte medges till rationaliseringsåtgärder, där investeringskostnaderna
är sådana att rationaliseringen blir mer fördelaktig än fortsatt mer personalkrävande
drift endast genom de ifrågasatta stödåtgärderna.

Lokaliseringsstöd bör även kunna utgå till serviceanläggningar och
serviceföretag i de fall service av berört slag saknas i området eller i
fråga om utbyggnad av befintlig anläggning i de fall andra anläggningar
inte riskerar att genom stödåtgärder få ett försämrat konkurrensläge.

Service i glesbygder

Den fortgående avfolkningen i glesbygdsområdena innebär att samhällets
service för de kvarboende i stor utsträckning försvinner. Förändringar
inträffar inom de mest olika sektorer. I första hand kommer
olika former av vård, kommunikationer, varudistribution, skolor, post
och tele i blickpunkten. Men också andra mycket väsentliga områden
berörs, t. ex. kultur- och fritidsaktiviteter av olika slag, uppsamlingsoch
distributionsnät för jordbrukets produkter, hotell och restauranger,
bankverksamhet, apotek och offentlig service. Genomgående för dessa
aktiviteter är att förändringarna innebär en mer eller mindre långt gående
centralisering till allt större tätorter. I glesbygdsområdena uppstår

Mot. 1971:446

14

därmed problem både i fråga om de praktiska möjligheterna att nå servicen
och i fråga om kostnaderna för att utnyttja den.

Kommunerna har i allt större utsträckning kommit att spela den centrala
rollen när det gäller att komma till rätta med följderna av utvecklingen
i glesbygderna. Frågan är hur mycket dessa i regel skattesvaga
kommuner orkar med av alla de ökade utgifter för social och övrig
serviceverksamhet som nu läggs på dem.

Skatteutjämningssystemet är i dag det främsta statliga medlet för att
skapa förutsättningar för någorlunda likvärdig kommunal service i olika
delar av landet. I stödområdet spelar utjämningsbidragen en mycket
viktig roll i kommunernas ekonomi. Det är naturligtvis bra att skatteutjämningsbidragen
garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag. Men
det är inte tillräckligt. Samhället som helhet måste ta på sig en ökad
del av ansvaret för att samhällsservicen bibehålies på en rimlig nivå
även för glesbygdsområdenas befolkning.

Statsgaranterade serviceorter

Samhällets industriella satsningar i Norrland måste med nödvändighet
koncentreras om de skall få avsedd effekt. 1968 års lokaliseringsutredning
föreslog 15 s. k. prioriteringsorter i Norrlands inland och Norrbottens
kustland. Dessa orter skulle bli föremål för särskilda lokaliseringspolitiska
stödåtgärder. Regeringen har skjutit de nödvändiga prioriteringarna
på framtiden. Vi vill framhålla att beslut i denna fråga är av stor
betydelse för att undvika fortsatt ovisshet och osäkerhet om utvecklingen.

Redan 1964 ställde regeringen i utsikt ett speciellt servicestöd till glesbygderna
inom stödområdet. Trots upprepade påstötningar bl. a. från
oss, har inte åtgärder vidtagits för att infria löftet. Det är uppenbart att
det behövs ett nät av stödjepunkter för att upprätthålla servicenivån i
stora delar av skogslänen. Denna service kommer inte att kunna upprätthållas
med mindre än att staten garanterar servicestandarden under överskådlig
tid. En sådan garanti skulle med säkerhet ha en positiv effekt på
viljan att investera i en ort.

Garanterade serviceorter innebär vidare att de kommuner som har
förutsättningar för ett livskraftigt näringsliv också får möjlighet att visa
det.

Samhällets garanti för serviceorterna bör i princip omfatta minst nuvarande
standard i fråga om allmän service, såsom skolor, post, kommunikationer,
social service, lokaler för fritid och kultur m. m. En väg
att skapa möjligheter för den kommersiella servicen att bestå är att upprätta
en lånefond med fördelaktiga lån för butiks- och hantverkslokaler.

För att alla skall ha tillgång till rimlig service torde krävas att i princip
alla de nuvarande kommunernas eller kommunblockens centralorter blir
statsgaranterade serviceorter.

Även med ett garanterat nät av stödjepunkter för social och annan

Mot. 1971:446

15

service som bestämmer kvaliteten på serviceutbudet kommer för många
avståndsproblemet dvs. servicens tillgänglighet att utgöra ett problem.
Ett viktigt medel att förbättra glesbygdsbefolkningens servicestandard
är därför att i görligaste mån reducera avståndsproblemet genom
att underlätta befolkningens, varornas och tjänsternas rörlighet. Ett primärt
mål för glesbygdspolitiken bör sålunda vara att tillskapa transportsystem,
som gör det möjligt för alla att till låga kostnader och tillräckligt
ofta resa till viktigare serviceinrättningar respektive få varor hemsända.
Av allt att döma måste en sådan transportapparat kompletteras med särskild
ambulerande service utgående från serviceorterna.

En utbyggd service av ovan skisserade slag förekommer i dag knappast
i något glesbygdsområde. Glesbygdsutredningen bör få i uppdrag att
snarast framlägga ett förslag till minimistandard beträffande service i
glesbygdsområdena liksom förslag till organisation av transportservicen.
En förutsättning för att denna jämlikhetsskapande verksamhet skall kunna
bedrivas är att generösa statsbidrag utgår för att i rimlig utsträckning
täcka kostnaderna.

De äldre

I många glesbygdsområden är en stor del av befolkningen pensionärer.
Det är av vikt att detta uppmärksammas vid utformandet av regionalpolitiken.
Den försöksverksamhet som under en tid bedrivits av de s. k.
glesbygdskonsulentema har i stor utsträckning varit inriktad på social
service åt äldre och handikappade i glesbygdsområdena.

Uppsökande verksamhet, bostadsförbättringsverksamhet, organisation
av den sociala hemhjälpen, färdtjänst, servicebussar och matdistribution
är exempel på några verksamheter av speciellt stor betydelse för de äldre
i glesbygdsområdena.

Det rör sig här om delar av den sociala omvårdnaden som måste få
ett vidgat utrymme inom ramen för samhällets regionalpolitiska verksamhet.

Glesbygdskonsuleritemas försöksverksamhet bör snabbt utvärderas inom
glesbygdsutredningens ram för att ge möjlighet till en vidare tillämpning
av de nya grepp som de lanserat beträffande omvårdnaden av de
äldre i glesbygden. Totalt sett är naturligtvis behovet av socialt stöd
större där arbetstillfällena är få, där t. ex. partiell pension inte kan
drygas ut med arbetsinkomst, där en ensamstående förälder har svårt
att få jobb och där en pensionär behöver tillskott i väntan på att hustrun
skall bli 60 år och få hustrutillägg. Trots sjunkande befolkningssiffror
rasar de sociala utgifterna i höjden i glesbygdskommunerna.

Många människor lever i dag under knappa omständigheter enbart
därför att de råkat bo i en bygd som drabbats av strukturrationaliseringens
negativa biverkningar. Deras rätt till med andra medborgare likvärdig
standard är en av de stora jämlikhetsfrågorna under 1970-talet.

Mot. 1971:446

16

Med hänvisning till ovanstående hemställes

I. att riksdagen måtte uttala

att staten i enlighet med vad som i motionen anförs bör garantera
att samhällsservicen kommer att upprätthållas i vissa s. k.

prioriteringsorter samt därutöver i ett större antal serviceorter i

Norrlands inland och andra glesbygdsområden;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär

1.att en näringspolitisk plan utarbetas med klart formulerade
regionalpolitiska mål och angivande av vilka särskilda insatser
från samhällets sida som krävs i de olika orterna,

2. att glesbygdsutredningen får i uppdrag att framlägga förslag
till riktlinjer beträffande service i glesbygdsregionerna liksom
förslag till organisation av transportservicen,

3. att glesbygdsutredningen får i uppdrag att snabbt utvärdera
glesbygdskonsulentemas verksamhet beträffande den sociala
servicen för de äldre i glesbygden, som underlag för riksdagsbeslut
om mer generella riktlinjer beträffande denna service,
samt

4. att en lånefond för butiks- och hantverks- m. fl. lokaler i statsgaranterade
serviceorter inrättas;

III. att riksdagen i övrigt beaktar vad i motionen anförts.

Stockholm den 26 januari 1971

GUNNAR HELÉN (fp)
OLLE DAHLÉN (fp)

MAC P. HAMRIN (fp)
THORVALD KÄLLSTAD (fp)
SIGVARD LARSSON (fp)
i Umeå

INGEMAR MUNDEBO (fp)
CECILIA NETTELBRANDT (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

PER AHLMARK (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)

i Arvika

SVEN WEDÉN (fp)

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAEGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1971