angående rätten att påkalla sanering av fastighet.
Motion 1974:1161 av herr Adolfsson m. fl.
Mot. 1974:1161
5
Nr 1161
av herr Adolfsson m. fl.
angående rätten att påkalla sanering av fastighet.
Saneringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1974, ger kommunerna
rätt att hos hyresnämnd begära upprustning av bostadshus till viss
föreskriven standard. Tillämpningen är emellertid beroende av att
kommunen tar initiativ.
Det är angeläget att saneringen av det äldre bostadsbeståndet kommer
i gång snabbt och får stor omfattning, inte minst från sysselsättningssynpunkt.
Att bostadssanering i större skala bara vilar på kommunalt initiativ
kan från skilda synpunkter sägas vara en brist. Visserligen kan hyresgäst
enligt hyreslagen framtvinga att lägenheter hålls i sådant skick att de är
fullt brukbara som bostadslägenheter (jfr härtill bl. a. 12 kap. 9, 15 och
16 §§ jordabalken). Utöver detta kan emellertid inga initiativ enligt
bostadssaneringslagen tas från enskilt håll, vilket framför allt kan bli till
nackdel för upprustningsverksamhet i större skala på ett rationellt sätt.
För sanering av äldre bostadsbestånd krävs en omfattande förberédande
projekterings- och planeringsverksamhet. Det är orealistiskt att tro att
den kommunala förvaltningen kan ombesörja detta i tillräcklig utsträckning.
Detta får till följd att utvecklingen av saneringsverksamhet i
kommunal regi knappast kan motsvara det aktuella behovet. Härtill
kommer att kommunalt och statligt ägda hus inte omfattas av saneringslagen.
Kommunen kan därför ha intresse av att i vissa fall dröja med
saneringsverksamhet av interna ekonomiska skäl.
För grannfastigheter kan brister i en intilliggande fastighet vara till
olägenhet, särskilt om standarden fortgående försämras, så att rivning till
sist framstår som mera realistisk än upprustning. Att någon eller några
fastigheter i grannskapet inte motsvarar föreskriven standard kan också
vara till men för bruksvärdet och miljön i området, vilket kan leda till en
försämrad förvaltningsekonomi.
Att någon eller några fastigheter riskerar förbli oupprustade kan lätt
bli till direkt men för ombyggnadsverksamheten i området. En genomgripande
upprustning av fastigheterna i ett byggnadsbestånd är nämligen
ofta beroende av att beståndet i dess helhet blir attraktivt och får
förutsättningar att bestå. Ofta kan upprustningen dessutom genomföras
med mindre störningar och bättre utbyte för alla parter, om verksamheten
samordnas i tiden. Vissa ägares passivitet kan på så sätt bli till nackdel
och olägenhet för de övriga.
Det bör därför finnas möjlighet till förhandlingar och samordnad
planering av saneringsverksamhet mellan olika ägare till äldre fastigheter.
En utväg som då ligger nära till hands måste vara att också ge enskilda
Mot. 1974:1161
6
fastighetsförvaltare möjlighet att begära förhandling inför hyresnämnd
om upprustning enligt saneringslagen. I allmänhet bör sådan möjlighet te
sig rimlig, om bristerna i en äldre fastighet är till påtaglig olägenhet för
övriga fastigheter inom ett byggnadskvarter. Så torde i allmänhet vara
fallet, om övriga fastigheter har rustats upp eller omfattas av program för
en omedelbart förestående upprustning.
En avgränsning av initiativrätten för enskilda till fastighetskretsen
inom kvarteret torde motsvara rimliga praktiska behov för att saneringsverksamheten
skall kunna utvecklas rationellt.
Med tanke på önskvärdheten av att få till stånd en samlad upprustning
inom byggnadskvarterens fastighetsbestånd torde kommunalt och statligt
ägda fastigheter inte böra undantas från upprustningsskyldighet i detta
sammanhang.
Under hänvisning till det anförda yrkas
1. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit hemställer om
bestämmelser som gör det möjligt för ägare av grannfastighet
att begära upprustning enligt bostadssaneringslagen av annan
fastighet inom samma byggnadskvarter som inte uppfyller
föreskriven standard, när bristen är till påtaglig olägenhet för
övriga fastigheter i kvarteret, samt
2. att bestämmelser utfärdas om att saneringslagen i detta fall
även skall vara tillämplig på fastighet som ägs av kommun
eller av staten.
Stockholm den 23 januari 1974
TAGE ADOLFSSON (m)
ALF WENNERFORS (m)
HÄKAN WINBERG (m)
GEORG DANELL (m)
