angående olägenheterna med byggnadsförbud av mer än fem års varaktighet.

Motion 1971:1168 av fru Mogård m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:1168

7

Nr 1168

av fru Mogård m. fl.

angående olägenheterna med byggnadsförbud av mer än fem års
varaktighet.

Byggnadslagstiftningen begränsar på många sätt markägares möjligheter
att disponera över sin mark. Detta är självfallet ofrånkomligt med
hänsyn till samhällets intresse av en välplanerad utbyggnad. Dock medger
inte lagstiftningen otillbörligt intrång i markägarens intressen; sålunda
stadgas att en plan som är väsentligt oförmånlig för en markägare ej bör
fastställas men, om så ändå måste ske, att marken skall inlösas.

En väsentlig inskränkning i markägarens rätt är förordnande om
byggnadsförbud. Sådant förordnande får ges under förutsättning att fråga
väckts om fastställande av generalplan eller om antagande respektive
ändring av stadsplan eller byggnadsplan. Förbudet får gälla högst ett år
men kan, då så erfordras, förlängas med högst två år i taget.

Vid 1959 års revision av byggnadslagstiftningen yrkades från flera håll
att en maximitid för byggnadsförbuds giltighet av exempelvis fem år
skulle införas. Departementschefen anförde i propositionen 168 detta år:
”Byggnadsförbud som pålägges i och för tillämnad planläggning är att
anse som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom
rimlig tid, bör förbudet hävas. Det kan rentav ifrågasättas, om det icke
vore lämpligt att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett förbud
av denna art under alla förhållanden förlorar sin giltighet.” Departementschefen
ville dock icke, med hänvisning till planväsendets alltför
begränsade resurser, då förorda en sådan maximigräns.

Justitieombudsmannen ansåg sig i en framställning till Kungl. Majit
den 30 juni 1966 föranlåten att påtala de alltför långvariga byggnadsförbuden.
Han påpekade att planläggningen visserligen ibland kan
innebära uppenbara fördelar för fastighetsägaren men att motsatsen
också kan vara fallet. Det senare kunde innebära att fastighetsägaren
finge bära skadeverkningarna av ett förbud som huvudsakligen tillkommit i
samhällets intresse. Förbudets långvarighet berodde icke sällan av
oförmåga från det allmännas sida att inom rimlig tid lösa planfrågorna.
”En dylik ordning är oförenlig med vad som bör gälla i en rättsstat”,
skriver justitieombudsmannen, som föreslår för övervägande rätt för
fastighetsägaren att efter viss tids förbud göra anspråk på ersättning för
styrkt skada eller att påfordra inlösen.

I direktiven till bygglagutredningen, tillkallad våren 1968, uppmärksammas
de negativa följderna av långvariga byggnadsförbud. Olika vägar
för att förhindra att den enskilde ensam .{år bära konsekvenserna av
samhällsutvecklingen skisseras. Ett system konstruerat så att markägaren

Mot. 1971:1168

8

antingen kan fortsätta sin verksamhet enligt tidigare gällande planer eller
också kan påfordra inlösen och därigenom lösgöra sitt kapital anses böra
övervägas.

Under hänvisning till att utredningens arbete torde bli tidskrävande
påpekar departementschefen i direktiven: ”Utredningen bör därför i ett
tidigt skede också överväga i vad mån speciellt angelägna reformer kan
med mindre ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning
byggas in i denna samt snarast framlägga de förslag som prövningen ger
anledning till.”

Det finns exempel på byggnadsförbud vilka varat i mer än 20 år. Ofta
saknas vatten och avlopp, och den sanitära standarden är alltså för ett
modernt samhälle otolerabel. Nybyggnad eller tillbyggnad är givetvis
förbjudna, men även i och för sig tillåten upprustning uraktlåtes ofta på
grund av den osäkerhet om framtiden som fastighetsägaren tvingas leva i.
Områdena förslummas således raskt, vilket får till följd att byggnadsvärdena
sjunker.

Det är inte avsaknad av eget initiativ eller ens ekonomiska möjligheter
som försätter människor i denna situation. Orsaken är att det allmänna ej
kan precisera sina planer eller ej har möjlighet att realisera sina planer
innan de är föråldrade. Påfallande ofta beror de långvariga byggnadsförbuden
på det förhållandet att det allmännas organ, såsom byggnadsnämnderna
och statens vägverk, inte förmår samverka på ett konstruktivt
sätt.

Några förslag från bygglagutredningen i syfte att söka undanröja de
allvarliga missförhållandena har ännu efter två års arbete inte framlagts.
Byggnadsförbud av lång varaktighet måste dock betecknas som otillbörligt
intrång i markägarens intressen. Det förefaller icke rimligt att antaga —
om man har de enskilda människomas väl för ögonen — att man icke
snabbt kan vidtaga åtgärder som kan tillförsäkra dem deras rätt till
trygghet och god bostadsstandard. Bygglagutredningen bör i kontakt
icke blott med kommunala myndigheter utan även med fastighetsägare
som berörs av konsekvenserna av byggnadsförbud snarast framlägga
förslag med detta syfte.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställes

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana
tilläggsdirektiv till bygglagutredningen att redan under år 1971 —
i avbidan på utredningens slutliga ställningstagande - förslag
framläggs i syfte att undanröja de missförhållanden som
medföljer byggnadsförbud av mer är fem års varaktighet.

Stockholm den 27 januari 1971

BRITT MOGÅRD (m) ANDERS WIJKMAN (m)

ALF WENNERFORS (m)