angående kriminalvården.

Motion 1975:136 av herr Helén m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:136

6

Nr 136

av herr Helén m. fl.
angående kriminalvården.

Sammanfattning

Korta fängelsestraff bör i ökad utsträckning ersättas av en positiv och
väldifferentierad vård i frihet. Samarbetet mellan frivården och socialvården
bör utvecklas. Behandlingen på kriminalvårdens anstalter måste få ett mer
meningsfullt innehåll. Isolering som disciplinstraff bör inte få förekomma.
Möjligheterna att avskaffa även andra former av isolering bör utredas. Vi
föreslår att 1 milj. kr. utöver regeringens förslag anslås till vidareutbildning
av personalen inom kriminalvården, 750 000 kr. till stödåtgärder i samband
med frigivningen samt 477 000 kr. till behandlings- och stödåtgärder inom
frivården. I stället för att bygga en ny lokalanstalt i Stockholmsområdet
bör man undersöka möjligheterna att använda någon äldre anstalt som f. n.
inte utnyttjas.

Det är nödvändigt att polis finns tillgänglig på rimligt tidsavstånd i hela
landet. Kvarterspolisen bör byggas ut. Polisutbildningen i psykologi, samhällskunskap
och kriminologi bör förstärkas. Medborgarinflytandet i polisstyrelserna
bör öka. Polisens utredningsarbete bör effektiviseras. Medborgarvittnen
bör närvara vid förhör på polisstationerna.

Den som hotas av frihetsberövande bör få en ovillkorlig rätt till offentligt
biträde. Möjligheterna för den som drabbats av brott att få ersättning bör
förbättras. En översyn i syfte att minska antalet kriminaliserade handlingar
enligt specialstraffrätten och brottsbalken bör göras. Fylleristraffet bör ersättas
av vård och behandling.

Förebygg brott

Utan trygghet till liv och lem är inget samhälle ett gott samhälle. Att
skydda människor mot brott är centrala uppgifter för vårt rättsväsende. Men
rättstryggheten handlar också om hur människor behandlas av domstolar
och förvaltningsmyndigheter, vare sig de är åtalade eller kommer i kontakt
med sådana institutioner av andra skäl. Rättstrygghet, rättsskydd och återanpassning
av den brottslige är delarna i den liberala treklang som bygger
upp rättssäkerheten i vårt samhälle. Alla delarna av lika nödvändiga.

Många av dem som begått brott är människor med personliga och sociala
problem. Men de i övrigt välanpassade är inte heller alltid lojala.

En radikal kriminalpolitik måste ta hänsyn till de allmänna förhållandena
i samhället. De ekonomiska och sociala förhållandena är av stor betydelse

Mot. 1975:136

7

för en i vid mening brottsförebyggande politik. Folkpartiet arbetar bl. a.
för en ekonomisk politik som syftar till att bereda sysselsättning åt alla,
ökad ekonomisk trygghet och bättre bostads- och arbetsmiljöer.

Det är också viktigt att stödja det frivilliga ungdomsarbetet och att främja
den etiska normbildning, som kristen och annan ideell verksamhet vill lägga
grunden till. Skolan bör bidra till att utveckla elevernas rättsmedvetande.
Familjen och samhället som helhet har ansvar för att barnen får det bästa
möjliga utgångsläge för sitt vuxna liv. Det är viktigt att samhället är berett
att bistå föräldrarna i deras viktiga funtion som fostrare.

En av huvudorsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten är sannolikt
det tilltagande missbruket av alkohol och andra droger under 1960-talet.
Då dessa gifter för många människor torde spela rollen som central utlösare
av brottsligt beteende, är det enligt vår mening angeläget att föra en konsekvent
och verkningsfull alkohol- och narkotikapolitik även i brottsförebyggande
syfte.

Folkpartiet har vid flera av de senaste riksdagarna i motioner framhållit
att större vikt måste ägnas samhällets brottsförebyggande verksamhet. År
1973 inrättades det brottsförebyggande rådet. Rådet ombildades förra året
till myndighet. Rådet skall samordna samhällets och enskildas insatser mot
brott. Rådet skall vidare genom utredningar och initiativ medverka i det
kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Det är vår förhoppning att arbetet inom
rådet successivt skall leda till konkreta förbättringar av samhällets brottsförebyggande
verksamhet.

Ett medel att förebygga brott är tekniska förbättringar vid t. ex. utformningen
av bank- och postkontor. Det bör vara möjligt att komma längre
i strävandena att förebygga brott genom sådana tekniska förändringar. Förslag
i denna riktning förs fram i en särskild motion från folkpartihåll
(1975:141).

Effektivisera rättsvården

Från vårt håll har tidigare föreslagits en allmän översyn i syfte att minska
enligt specialstraffrätten och brottsbalken kriminaliserade handlingar.

Den kriminalpolitiska arbetsgruppen inom brottsförebyggande rådet har
också framlagt en rapport (BRÅ 1974:3) där man bl. a. föreslår en översyn
av strafflagstiftningen, i första hand lagstiftningen om förmögenhetsbrott,
vissa oaktsamhetsbrott och vissa stadganden i 15 kap. brottsbalken. Gruppen
föreslår också en undersökning av bristerna i det nuvarande sanktionssystemet.
Dessa förslag bör naturligtvis föras vidare till riksdagen. Justitieutskottet
förutsatte vid behandlingen 1974 av en liknande framställning
från folkpartihåll att vid en översyn av brottsbalken och specialstraffrätten
en särskild utredning kommer att tillkallas i sedvanlig ordning (JuU 1974:10).

Ett exempel på brott som utan vidare torde kunna avkriminaliseras är
fylleri. Detta har också föreslagits av fylleristraffutredningen. I sitt betän

Mot. 1975:136

8

kande ”Bot eller böter” (SOU 1968:55) framhöll utredningen att omhändertagandet
av akut berusade personer bör ta sikte på att bereda de berusade
adekvat vård och behandling. Fylleristraffet har enligt utredningen varken
någon allmänpreventiv eller individualpreventiv effekt. Då vi anser utredningens
motiveringar övertygande föreslog vi senast i fjol att förslaget skulle
föreläggas riksdagen utan ytterligare dröjsmål. Rattfylleri omfattas naturligtvis
inte av förslaget. Utredningens förslag är emellertid fortfarande under
övervägande inom justitiedepartementet, varför det finns anledning för riksdagen
att begära att förslag föreläggs riksdagen.

1 sammanhanget bör även erinras om de förslag som 1968 års brottmålsutredning
framlagt och som syftar till förenklade och mer rationella handläggningsformer
inom rättsväsendet. Vi tror att allmänhetens rättsmedvetande
och respekten för rättsreglerna kräver att brott verkligen upptäcks
och beivras och att de rättsliga avgörandena träffas så snart som möjligt
efter brottet. En långsamt arbetande rättsordning tillgodoser inte berättigade
krav på rättssäkerhet. Betydelsen av att utredningstiden minskas är särskilt
stor vid ungdomsbrott.

I strävandena att effektivisera rättsvården bör också ingå en prövning
av möjligheterna att i ökad utsträckning underlåta åtal och att begränsa
förundersökningarna vid lindrigare brott. Detta har övervägts av åtalsrättskommittén.
Vi förutsätter att resultatet av detta utredningsarbete inom kort
kommer att föreläggas riksdagen.

Offentligt biträde

1973 års rättshjälpsreform var ett steg i riktning mot förbättrad rättstrygghet.
I syfte att utöka rättssäkerheten bör dock enligt vår mening rättshjälpslagen
ändras, så att den enskilda får en ovillkorlig rätt att erhålla offentligt
biträde då han berövats friheten eller förslag om frihetsberövande
har väckts. Detta förslag har tidigare framförts från folkpartihåll men avslagits.

Medborgarvittnen

I rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning finns stadgat att
ett av undersökningsledare anmodat trovärdigt vittne såvitt möjligt skall
närvara vid förhör, under förutsättning att den misstänkte inte själv motsätter
sig detta. Närvaron av ett s. k. medborgarvittne kan fylla fyra centrala
syften:

1. Den enskildes rättssäkerhet kan ökas genom att garantier för en i alla
avseenden korrekt behandling stärks.

2. Möjligheterna att styrka vad som framkommit vid förhöret kan öka.

3. Polismännen kan löpa mindre risk att bli utsatta för falska beskyllningar
om felaktigt uppträdande, vilket är väsentligt för polisens arbetsmöjligheter.

Mot. 1975:136

9

4. Förtroendet kan väntas öka för de i förundersökningen verksamma
polis- och åklagarmyndigheterna.

I Göteborg förekommer kommunalt avlönade medborgarvittnen sedan
1957. Med erfarenhet från denna verksamhet anser man sig kunna konstatera
att den ökade lekmannainsynen i polisarbetet varit ägnad att stärka allmänhetens
förtroende för polisen.

Det är angeläget att bestämmelsen om förhörsvittne verkligen kan tilllämpas
i fler polisdistrikt. Folkpartiet har under flera år krävt ett mera aktivt
samhälleligt engagemang för att få till stånd ett fungerande system med
medborgerliga förhörsvittnen.

Rättsväsendet är numera en rent statlig uppgift. Det är inte rimligt att
kommunerna skall finansiera verksamheten med medborgarvittnen. Detta
bör självfallet staten svara för.

Riksdagen uttalade sig år 1967 för att riksdagen borde pröva frågan i
lämpligt sammanhang. Ställningstagandet vidhölls vid såväl 1970 som 1971,
1972 och 1974 års riksdagar. Denna prövning bör nu komma till stånd.
Den bör leda till att regler utformas för ersättning till medborgerliga förhörsvittnen.
Vidare bör bl. a. formerna för val av förhörsvittnen övervägas.
Polissstyrelserna bör enligt vår uppfattning med fördel kunna anförtros uppgiften
att utse sådana vittnen, bestyren med utbetalning av ersättning m. m.

Skadeståndsförsäkring

De regler som i dag gäller för ersättning för skada på grund av brott
är inte tillfredsställande. Den som vållat skadan är ofta i en sådan ekonomisk
situation, att han inte inom rimlig tid kan ge den skadeståndsberättigade
full ersättning. Detta kan alltså medföra stora ekonomiska förluster för den
som utsatts för brott. Bättre möjligheter att få ersättning för i första hand
personskada, som vållats genom brott, skulle öka den personliga tryggheten
och bidra till ökat stöd för en human kriminalvård.

De förluster enskilda lider genom brott borde kunna täckas av en statlig
försäkring. Det försäkringsgivande organet borde sedan kunna återkräva
ersättningen av gärningsmannen.

För att inte i onödan försvåra rehabilitering måste återkravsreglerna utformas
så, att den dömde tillförsäkras skälig levnadsstandard för sig och
sin familj. Vid utformningen av reglerna kan återbetalningsskyldigheten
enligt socialhjälpslagen måhända ge viss vägledning. På förslag av folkpartiet
har 1974 års riksdag begärt en översyn av ersättningsreglerna i vad
avser skada genom brott.

Polisväsendet

Största utsikten att på kort sikt påverka brottslighetens omfattning ligger
i att ge polisväsendet sådan inriktning och sådana resurser att upptäcktsrisken

Mot. 1975:136

10

ökar. Både för att kunna fullgöra väsentliga servicefunktioner och för att
kunna fungera brottsförebyggande är det nödvändigt att polis finns tillgänglig
på rimligt tidsavstånd i hela landet.

Polisens roll måste förändras. Polisen skall självfallet inte träda i aktion
enbart sedan brott förövats. En omfattande fotpatrullering bör vara en väsentlig
del av polisens arbete. Det är angeläget att polisen väl känner de
lokala förhållandena och upprätthåller goda kontakter med befolkningen.
Genom något slag av fast basering i en kommundel bör den enskilde polisen
kunna få god lokalkännedom, goda och omfattande förbindelser med ungdomsgäng,
nära kontakt med fritidsfolk i fritidsgårdar och föreningar liksom
med socialarbetare, fastighetsskötare, vaktpersonal, föräldrar, lärare m. fl.
Härigenom bör goda förutsättningar kunna skapas för ett gott förhållande
mellan polis och allmänhet, vilket är en viktig förutsättning för att polisen
skall kunna fullgöra en effektiv brottsförebyggande verksamhet. Redan själva
existensen av ”kvarterspolis” av antytt slag bör kunna få brottsa vhål lande
effekt. Idén med kvarterspolis bör alltså inte praktiseras enbart i de större
tätorterna.

Genom riksdagsbeslut i februari 1972 ersattes de rådgivande polisnämnderna
av polisstyrelser med beslutande befogenheter. Genom denna organisationsförändring
skulle beslutanderätten i princip ligga hos en polisstyrelse
med tungt lekmannainflytande och inte som tidigare hos polischefen ensam.
Nu några år efter reformens införande synes förhoppningarna om ökat medborgarinflytande
ej till fullo ha infriats. Då ett sådant medborgarinflytande
kan vara av stor betydelse för att förbättra förhållandet mellan polisen och
allmänheten anser vi att åtgärder bör vidtagas för att det avsedda medborgarinflytandet
slår igenom i praktiken. Yrkande härom framställs i en
särskild motion från folkpartihåll (1975:21).

Den ökning av polisens utredningsarbete som brottsutvecklingen medfört
gör det särskilt angeläget att rationalisera utredningsförfarandet och söka
förenkla handläggningsformerna. Det gäller kanske i särskilt hög grad vid
den mycket omfattande trafikbrottsligheten. Trafikmålskommittén har i två
betänkanden (SOU 1967:59 och 1968:19) lagt fram förslag till förenkling
av förundersökningsförfarandet i trafikmål. På grundval av kommitténs förslag
inleddes en försöksverksamhet, som enligt uppgift givit mycket goda
resultat och ser ut att kunna medföra en i hög grad ökad utredningskapacitet.
Vi framhöll i motion till 1973 års riksdag (1973:266) att vi finner det angeläget
att försöksverksamheten snarast utvärderas och leder till de åtgärder som
därvid visar sig ändamålsenliga. Justitieutskottet anförde i anledning av
yrkandet i motionen (JuU 1973:26) att försöksverksamheten då var föremål
för uppföljning och utvärdering samt att rikspolisstyrelsen räknar med att
anvisningar för ett förenklat utredningsförfarande skulle föreligga omkring
årsskiftet 1973/74. Av årets anslagsframställning och budgetproposition
framgår att utredningsläget hos polisen alltjämt är mycket ansträngt. Det
vore därför av värde om riksdagen fick en redogörelse för vilka effektivise

Mot. 1975:136

11

ringsåtgärder som vidtagits och eventuellt planeras.

Polisarbetets alltmer komplicerade karaktär gör att ökade krav måste ställas
på polisernas utbildning. Särskilt önskvärt är det enligt vår mening att
utbildningen i psykologi, sociologi och om alkohol- och narkotikamissbruk
förbättras. Rikspolisstyrelsens förslag om en utökning av grundkursen för
poliser med 3 veckor (105 timmar) synes oss därför väl motiverat. Departementschefen
har emellertid endast tillstyrkt en utökning med en vecka.
Vi föreslår att rikspolisstyrelsens förslag bifalles. Anslagen bör således räknas
upp med 309 000 kr. till lönekostnader och 25 000 kr. till centralt anordnad
utbildning i förhållande till regeringens förslag.

Påföljderna

Ett av de väsentligaste problemen för den kriminologiska forskningen
måste vara att skapa större klarhet rörande allmänpreventionens innebörd
och syfte. Det stora felet i det traditionella straffrättsliga tänkandet har varit
att man koncentrerat uppmärksamheten på effekten av själva påföljden,
straffet. I själva verket är det så, att straffet endast är en del av reaktionssystemet
och oupplösligt förbundet med polisens, åklagarens och domstolens
verksamhet. För vår del tror vi mer på en allmänpreventiv effekt som medför
stor risk för upptäckt, lagföring inför domstol och närståendes reaktion.
Om det kan konstateras att straffpåföljd för brott inte har en allmänt avskräckande
effekt skulle man kunna inskränka fängelsestraffen till de fall
då en sådan effekt föreligger och till de fall då ett omedelbart samhällsskydd
är nödvändigt. En ytterligare forskning på detta område framstår som utomordentligt
angelägen.

Antalet personer som intogs i anstalt under år 1973 var 11 287. Flertalet
av dem vistas emellertid där kortare tid än ett år. Av de 9 963 till fängelse
dömda hade 6 818 eller 68 procent en sammanlagd strafftid mindre än fyra
månader vid intagningen och 1 024 eller elva procent ett år eller mer. Medelbeläggningen
blev därmed 4 558 under året.

ÅterfalIssiffrorna är i allmänhet nedslående. Dessa siffror belyser emellertid
inte hela frågan om resultatet av hur det gått med den sociala anpassningen.

Enligt vår mening kan man inte utesluta positiva resultat av behandlingsåtgärder.
Det brottsliga beteendet är ofta ett resultat av svåra uppväxtförhållanden,
besvärliga sociala omständigheter, störda medmänskliga relationer
och/eller missbruk av alkohol eller narkotika. Institutionsvården
har emellertid ofta saknat egentliga resurser för behandling. Frihetsförlusten
skapar också i sig svåra hinder för meningsfull behandling.

Man måste kräva att åtgärder som innebär frihetsberövande står i rimlig
proportion till lagöverträdarens samhällsfarlighet. Om man i stället ägnade
de människor som begått lindrigare brott en positiv och väldifferentierad
vård i frihet skulle man sannolikt kunna åstadkomma en betydande re

Mot. 1975:136

12

habiliteringseffekt. En sådan utveckling gör det bl. a. angeläget att samarbetet
mellan frivården och socialvården utvecklas. Redan är många klienter
gemensamma för frivården och socialvården.

Samarbetet mellan kriminalvården och andra organ diskuterades i flera
avsnitt av kriminalvårdsberedningens betänkande och i departementschefens
ställningstagande till förslagens huvudlinjer. Rörande de generella formerna
för samarbete med bl. a. socialvården framlades emellertid inga konkreta
förslag.

Justitieutskottet instämde också i sitt betänkande (JuU 1973:15) i vad
som anförts i motion från bl. a. folkpartiet om önskvärdheten av att speciella
former för kontakt och samverkan övervägs och angelägenheten av att ansvars-
och kostnadsfördelningen blir klart formulerad. Utskottet ville också
kraftigt understryka vikten av att berörda samarbetsfrågor ägnas särskild
uppmärksamhet under det fortsatta arbetet med reformens förberedande
och genomförande. Samordning med socialutredningens arbete på detta område
bör därvid komma till stånd. Denna uppfattning beslutade riksdagen
ge Kungl. Maj:t till känna. Beslutet upprepades år 1974. Enligt vår mening
bör socialutredningen få i uppdrag att utreda även en mer långtgående samordning
mellan socialvården och frivården.

Kriminalvårdens anstalter

En arbetsgrupp inom folkpartiet framlade i början av år 1974 en rad förslag
på det kriminalpolitiska området.

Beträffande verksamheten i anstalterna anförde arbetsgruppen bl. a.:

Verksamheten i anstalterna bör så långt som möjligt utformas i samråd
med den intagne och dennes anhöriga. Marknadsmässig lön för utfört arbete
bör eftersträvas. Möjligheterna till studier och yrkesutbildning bör förbättras
för den som önskar sådan utbildning. En stor del av de intagna behöver
kompletterande grundskoleutbildning. Sådana utbildningsmöjligheter är i
hög grad terapeutiskt motiverade.

De viktigaste åtgärderna under anstaltsvistelsen torde emellertid gälla
övergången till ett liv i frihet. Denna övergång måste planeras i samverkan
med den intagne så tidigt som möjligt under anstaltsvistelsen. Möjligheterna
till frigång med arbete utom anstalten bör utökas. Åtgärder för att skaffa
arbete och bostad till den intagne är av grundläggande betydelse för möjligheterna
till framgång. Ett ökat samarbete mellan kriminalvårdsmyndigheterna
och andra myndigheter och de frivilliga organisationer, som den
intagne vill tillhöra, bör eftersträvas.

Behandlingen på kriminalvårdens anstalter måste få ett mer meningsfullt
innehåll. Kriminalvården måste få personella möjligheter att tillgodogöra
äig erfarenheterna av psykoterapi, gruppterapi, gruppsamtal och miljöterapi.
För att ge ytterligare vägledning för verksamhetens uppläggning bör ett
par experimentanstalter efter några olika modeller inrättas. Experimentverksamheten
bör gälla både lokalanstalter och riksanstalter. Därvid bör också
en förnyelse av personalroller och beslutsformer prövas. En avsevärt förbättrad
personalutbildning är också nödvändig, om personalens uppgifter
blir mera terapeutiska än bevakande.

Mot. 1975:136

13

Genom att vissa folkpartiförslag godtagits vid 1974 års riksdagsbehandling
av den nya lagen om kriminalvård i anstalt har ovanstående krav i långa
stycken tillgodosetts. En del av våra förslag avslogs emellertid. Besluten
måste också påverka anslagstilldelningen.

Isoleringsstraffet bör avskaffas

Vi anser inte att de beslutade begränsningarna när det gäller isoleringsstraffet
är tillräckliga. Olika undersökningar tyder på att isoleringen kan
medföra allvarliga skador på den isolerades fysiska och psykiska hälsa. Med
tanke härpå är vi i princip negativt inställda till enrumsplacering. Närmare
erfarenheter rörande isoleringens kriminalpolitiska effekt som disciplinär
bestraffning saknas och mot den angivna bakgrunden ifrågasätter vi starkt
dess ändamålsenlighet. Med hänsyn härtill och då de i 47 § lagen om kriminalvård
i anstalt i övrigt upptagna bestraffningarna torde vara till fyllest,
därest disciplinära förseelser i första hand sätts in i ett terapeutiskt sammanhang
och möts av åtgärder utan tvångsinslag, föreslår vi att isolering
enligt 47 och 50 §§ skall avskaffas.

Vad beträffar isolering som behandlings- eller säkerhetsåtgärd kan inte
bortses från att förhållandena inom anstalterna kan vara sådana att man
i praktiken inte helt kan avstå från åtgärder av denna art såsom ett yttersta
medel. Innan de tillgrips bör man dock i största möjliga utsträckning på
andra vägar söka komma till rätta med de missförhållanden som kan aktualisera
en isolering. Justitieutskottet uttalade bl. a. vid 1974 års riksdagsbehandling
av förslaget till lag om kriminalvård i anstalt (JuU 1974:2) att
den motvilja mot isoleringsåtgärder som yppats utgör ett skäl att sätta in
ansträngningar på att söka alternativa former för ett effektivt upprätthållande
av erforderlig säkerhet och disciplin inom kriminalvårdsanstalterna. Utskottet
ställde sig därför positivt till ett yrkande från bl. a. folkpartihåll om en
utredning av konsekvenserna av avskildhet och möjligheterna att ersätta
denna åtgärd med andra.

Från vårt håll föreslogs också en skyndsam utredning rörande medverkan
av lekmän vid användningen av isoleringsåtgärder. Justitieutskottet anförde
att en ökad insyn i enlighet med motionärernas önskemål skulle vara av
stort värde inte bara för de intagna utan även för anstaltspersonalen. En
närmare undersökning av de berörda frågorna syntes utskottet väl motiverad.
Uppfattningarna gavs Kungl. Majit till känna.

Som svar på en enkel fråga under höstriksdagen från herr Westberg i
Ljusdal meddelade justitieministern att Kungl. Majit ännu inte tagit ställning
till hur utredningsarbetet skulle bedrivas. Förhållandet torde vara detsamma
beträffande undersökningen om ökad lekmannamedverkan. Enligt vår mening
finns därför skäl för riksdagen att nu begära att utredningen kommer
till stånd. Den bör ges parlamentarisk förankring.

Lagstiftningen om behandlingen av häktade och anhållna har nära sam

Mot. 1975:136

14

band med lagstiftningen om behandling av de dömda i övrigt. Häkteslagstiftningen
bör snarast ges en inriktning och en utformning som i allt
väsentligt överensstämmer med ovan redovisade förslag. Efter förslag från
folkpartiet har också 1974 års riksdag begärt en översyn av häktades ställning
och behandling. Behovet av ökade möjligheter för de häktade att erhålla
kurativt socialt stöd samt att bereda dem lämplig sysselsättning under häktningstiden
måste härvid tillgodoses.

Större resurser för behandling

För att den beslutade omstruktureringen av kriminalvårdens olika verksamhetsformer
praktiskt skall kunna fungera och leda till önskat resultat
är det angeläget att den föregås och följs upp av utbildning, inskolning
och fortbildning av olika personalkategorier på olika nivåer. Kriminalvårdsstyrelsen
har mot denna bakgrund begärt att anslaget till utbildning av personal
m. fl. räknas upp med 2 624 000 kr.

Departementschefen tillstyrker emellertid enbart 90 000 kr. Vi anser att
anslaget bör höjas med åtminstone 1 milj. kr. utöver regeringens förslag.

Det är också av största vikt för det fortsatta rehabiliteringsarbetet att
den frigivnes ekonomiska och sociala situation är välplanerad och att de
förhållanden som han försätts i vid övergången från anstaltsvård till frivård
är acceptabla.

För att minska risken för återfall är det också angeläget att omgivningens
attityd till straffade blir mer positiv. Det är vår förhoppning att den informationsverksamhet
som påbörjats av brottsförebyggande rådet kan leda
till ökad förståelse från allmänhetens sida för rehabilitering av tidigare straffade.
För att förhindra återfall i brott är det angeläget att den frigivne kommer
i åtnjutande av ekonomiskt stöd under den första, erfarenhetsmässigt mest
kritiska tiden efter det han lämnat anstalten.

Kriminalvårdsstyrelsen har yrkat på en höjning av anslaget för besöksoch
permissionsverksamhet, frigivningsutrustning och frigivningsstöd med
1,4 milj. kr. För att kriminalvården gentemot de intagna skall kunna svara
för ett frigivningsbidrag med 400 kr. för uppehället under den allra första
tiden efter frigivningen och för ett bidrag till den första hyran tills kommunerna
tar över ansvaret för den frigivnes ekonomiska situation yrkar
styrelsen 500 000 kr. Regeringen har av styrelsens anslagsframställning på
denna post endast beräknat en höjning på 650 000 kr. Av budgetpropositionen
framgår emellertid inte hur dessa medel fördelar sig på kriminalvårdsstyrelsens
projekt. Vi föreslår att anslaget till Omkostnader för permitterade,
frigivna m. fl. förs upp med den av kriminalvårdsstyrelsen föreslagna
höjningen, dvs. 750 000 kr. utöver regeringens förslag.

Mot. 1975:136

15

Behovet av nya anstalter

Under senare år har en nedgång i anstalternas beläggningstal ägt rum
som gör det i kriminalvårdsreformen angivna platsantalet på riksanstalter
(2 500) diskutabelt. Med den satsning som vi förordar på ökad frivård skulle
platsbehovet på sikt minska ytterligare. Det är emellertid realistiskt att på
kortare sikt räkna med en markerad förskjutning av beläggningen mot de
anstalter som fungerar som lokaianstalter.

Den sjunkande beläggningen på kriminalvårdsanstalterna gör det nödvändigt
med en reducering av anstalternas platsantal. Kungl. Maj:t har därför
förordnat om en reducering med ca 300 platser vid riksanstalter. Även behovet
av lokalanstalter väntas bli mindre än vad kriminalvårdsberedningen
räknade med. I enlighet härmed skjuts inrättandet av den planerade lokalanstalten
i Karlstad på framtiden.

I investeringsplanen förs däremot upp 7,2 milj. kr. för uppförande av
en ny lokalanstalt i Stockholmsområdet. Beläggningen på nykterhetsvårdens
anstalter och inom ungdomsvårdsskolorna har emellertid sjunkit i än större
utsträckning under de senaste åren. Enligt uppgift står dessutom Bogesundsanstalten
oanvänd för närvarande. Möjligheterna att utnyttja någon oanvänd
befintlig anstalt som lokalanstalt för att tillgodose behovet i Stockholmsområdet
bör därför prövas innan någon ny lokalanstalt uppföres. Detta förslag
innebär om det genomföres en statsfinansiell besparing på ca 3 milj. kr.
för nästa budgetår. Besparingens exakta storlek blir beroende av kostnaderna
för att iordningställa lämplig äldre anstalt som lokalanstalt. Denna uppfattning
bör ges regeringen till känna.

Fri vården

Genom den beslutade förkortningen av övervakningstiden har antalet
personer i frivård minskat. Antalet personer under övervakning är f. n.
18 000. Om fler personer än f. n. döms till skyddstillsyn i stället för fängelse,
kommer emellertid frivården att få ta hand om en allt större andel av de
personer som är föremål för kriminalvård. Frivården måste fungera i samarbete
med företrädare för andra samhällsfunktioner och spela en förmedlande
roll när det gäller insatser till förmån för dessa klienter från organ
som är till för alla människor i samhället, såsom arbetsförmedling, allmän
socialvård, utbildningsverksamhet och sjuk- och hälsovård. För att frivården
skall kunna fungera tillfredsställande i praktiken fordras emellertid också
att man disponerar egna resurser för social service. Kriminalvårdsstyrelsen
har för nästa budget för behandlings- och stödåtgärder bland frivårdsklientelet
yrkat ytterligare 1 182 000 kr. Regeringen vill emellertid endast tillstyrka
705 000 kr. Enligt vår mening är det angeläget att frivårdens behandlingsoch
stödåtgärder kan utvecklas. Vi vill föreslå att anslaget förs upp med
den av styrelsen föreslagna ökningen, dvs. 477 000 kr. utöver regeringens
förslag.

Mot. 1975:136

16

Inom varje skyddskonsulentdistrikt bör det finnas mindre behandlingshem,
där den övervakade kan bo när akuta störningar inträffar i hans eller
hennes livsföring. Möjligheter till utformning och prövning av terapeutiska
modeller bör skapas liksom till korttidsinsatser av kvalificerad art. Men
framfor allt gäller det att man vid avgången från olika institutioner kan
ordna de praktiska förhållandena - arbete, bostad, pengar.

Med hänsyn inte minst till den vida tillämpning skyddstillsyn fått och
den andel psykiskt störda socialt skadade människor som numera omfattas
av denna reaktionsform och sålunda vistas ute i samhället är det befogat
att kriminalvårdens frivård tillföres ökat antal tjänstemannaövervakare för
de klienter, som är mera komplicerade och därför har behov av speciellt
stöd. Många årtiondens erfarenhet av frivilliga övervakares insatser är emellertid
tveklöst så gynnsamma, att en stor del av övervakningsverksamheten
även i fortsättningen bör kunna anförtros sådana funktionärer. Dessa bör
få möjlighet till bättre vidareutbildning och en ersättning som svarar mot
deras betydelsefulla insatser.

På vederbörande utskott torde få ankomma att utarbeta erforderlig lagtext.

Med hänvisning till det anförda hemställes

A. att riksdagen anvisar

1. till utbildning av polismännen i samhällsorienterande ämnen,
psykologi och kriminologi 334 000 kr. utöver vad regeringen
föreslår under andra huvudtiteln B1 Rikspolisstyrelsen,

2. till besöks- och permissionsverksamhet, frigivningsutrustning
och frigivningsunderstöd 750 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit
under andra huvudtiteln F2 Kriminalvdrdsanstalterna,

3. till behandlings- och stödåtgärder för personer i frivård 477 000
kr. utöver vad regeringen föreslagit under andra huvudtiteln
F 3 Frivården,

4„ till vidareutbildning av personalen inom kriminalvården
1 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit under andra huvudtiteln
F 6 utbildning av personal m. fl.;

B. att riksdagen begär

1. att förslag om fylleristraffets ersättande med vård och behandling
i enlighet med vad som anförts i motionen föreläggs riksdagen
i år,

2. en översyn av specialstraffrätten och brottsbalken i syfte att
minska antalet kriminaliserade handlingar,

3. att förslag om ett organiserat system med förhörsvittnen (medborgarvittnen)
vid förundersökningen i brottmål på polisstationerna
föreläggs riksdagen i år,

4. en redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder för att effektivisera
polisens utredningsarbete,

5. att en socialutredning får utreda en samordning mellan socialvård
och frivård i enlighet med vad som anförts i motionen,

Mot. 1975:136

17

6. att den beslutade utredningen av konsekvenserna av olika former
av isolering och av möjligheterna att ersätta dylika åtgärder
med andra samt av ökad lekmannamedverkan vid beslut om
isoleringsåtgärder ges parlamentarisk förankring;

C. att riksdagen beslutar

1. anta sådan ändring i rättshjälpslagen, att den som är berövad
friheten eller riskerar ett frihetsberövande erhåller en ovillkorlig
rätt att på begäran få offentligt biträde,

2. anta sådan ändring av 47 § lagen om kriminalvård i anstalt,
att isolering som disciplinär bestraffning borttages,

3. att 50 § lagen om kriminalvård i anstalt angående enrumsplacering
i avbidan på beslut i disciplinärende utgår ur lagen;

D. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om en undersökning av möjligheterna
att utnyttja en befintlig anstalt för kriminalvårdens behov av
lokalanstalt i Stockholmsområdet.

Stockholm den 16 januari 1975

GUNNAR HELEN (fp)
ROLF WIRTÉN (fp)

OLA ULLSTEN (fp)

ERIC ENLUND (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

INGEMAR MUNDEBO (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp)
PER AHLMARK (fp)
INGEGÄRD FRANKEL (fp)
ANDERS JONSSON (fp)
i Mora