angående jämlikhet och rättvisa i beskattningen.

Motion 1973:15 av herr Sjöholm

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973:15

8

Nr 15

av herr Sjöholm

angående jämlikhet och rättvisa i beskattningen.

Det är en sanning höjd över varje rimligt tvivel att jämlikheten i
samhället inte är mycket att yvas över så länge jämlikheten och rättvisan i
beskattningen är så illa tillgodosedda som i vårt svenska skattesystem.
Skattefusket är vida utbrett och kryphålen för skatteflykt så många och
så inbjudande att inte ens valda representanter för Sveriges folk drar sig
för att begagna dem. Den rika floran av avdragsmöjligheter i laga ordning
ökar ojämlikheten i beskattningen eftersom de i praktiken står öppna
endast för större inkomsttagare och är oåtkomliga för alla med låga eller
medelstora inkomster. Dessa senare kategorier har därför att dras med ett
skattetryck som de mest ihärdiga bland de många kverulerande höginkomsttagarna
lärt sig känna endast som slagord i sina egna klagovisor.

Ett första steg på väg mot rättvisa borde vara att omgående och en
gång för alla sluta upp med att använda beskattningen som ett instrument
för tillgodoseende av än det ena än det andra ändamålet. Låt beskattningen
vara sig själv nog och inrikta den på att tjäna ingenting annat än
rättvisa och likformighet. Att ställa den i andra syftens tjänst ökar
orättvisorna och fördelar skattetrycket efter andra grunder än den strikta
rättvisans. Vi måste komma bort från dessa metoder.

Finansministern har aviserat någon form av generalklausul mot
skatteflykt. En sådan måste hälsas med tillfredsställelse. En nödvändig
förutsättning för att kampen mot den landsfientliga skatteflykten skall
kunna bli effektiv torde vara en radikal utrensning av det rikhaltiga
urvalet av avdragsmöjligheter vid taxeringen. En sådan reducering skulle
rent allmänt kunna bidraga till väsentligt högre beskattningsbara inkomster,
och skatteuttaget skulle därigenom kunna sänkas för alla — och
sålunda också för dem som bäst skulle behöva det. Enligt uppgift uppgår
summan avdrag för premier till pensionsförsäkringar enbart under ett år
till omkring sjuhundra miljoner kronor, varmed sålunda det beskattningsbara
beloppet minskas årligen. Andra avdrag kostar det allmänna
betydligt mera.

En vettig princip i fråga om avdragsmedgivanden borde vara att endast
avdrag som bedömes såsom nödvändiga i de skilda inkomstkällorna
godtages. Detta har givetvis också varit lagstiftarens intentioner. Möjligheten
att få avdrag för ränteutgift har rimligtvis erbjudits för sådana fall
där lånet tagits av tvingande skäl i brist på egna ekonomiska resurser.
Denna avdragsmöjlighet har numera tänjts ut långt utöver all rim och
reson. Personer med miljontillgångar lånar upp ytterligare miljoner av
renodlade skatteskäl för att kunna tillgodogöra sig ränteavdragen. Detta
är otvivelaktigt att utnyttja skattelagarna på ett sätt som strider mot

Mot. 1973:15

9

dessa lagars djupare innebörd, och här borde en allmän skatteflyktsbestämmelse
ha en viktig uppgift.

Det torde komma att stöta på betydande svårigheter att utforma en
bestämmelse om stopp för avdrag som inte kan anses som nödtvungna på
sådant sätt att den personliga friheten inte trädes för när. Möjligheterna
härtill bör emellertid utredas. Avdragen för inteckningsräntor på egnahem
har blivit en irritationskälla för många men borde rimligtvis vara det
endast i de fall där lånen tagits i skattesänkningssyfte och inte där
skuldsättningen skett som en tvingande förutsättning för att byggnationen
skulle kunna komma till stånd. Problematiken i samband med
avdragen för räntor på inteckningslån kan möjligen lösas med hjälp av en
bestämmelse som den ovan antydda.

En grundförutsättning för en rättvis och likformig beskattning är
givetvis att taxeringsmyndigheterna är sin uppgift vuxna och att
deklarationerna granskas med sakkunskap och oväld. Ovälden är sannolikt
tillfredsställande företrädd men så ingalunda sakkunskapen. Det
borde vara hög tid att såsom jag tidigare framfört motionsvägen övergå
till tjänstemannataxering i de lokala skattemyndigheternas regi för att
därmed tillgodose de oavvisliga kraven på sakligt korrekt bedömning och
likformighet.

Med åberopande av det anförda hemställer jag

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att denna motion
överlämnas till den nu arbetande skatteutredningen för dess
prövning av de i motionen framförda förslagen.

Stockholm den 10 januari 1973

STEN SJÖHOLM (fp)