angående behandlingen av judarna i Sovjetunionen.

Motion 1974:201 av herr Ahlmark

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1974:201

5

Nr 201

av herr Ahlmark

angående behandlingen av judarna i Sovjetunionen.

Judarnas situation i Sovjetunionen fortsätter att vara mycket oroande.
Visserligen har under de senaste åren omkring 80 000 judar fått tillstånd
att lämna landet, vilket är glädjande. Utvandringen är dock i huvudsak
begränsad till vissa republiker, medan det är praktiskt taget omöjligt att
få visum i de områden där den överväldigande majoriteten av judarna bor.
Samtidigt har trakasserierna mot dem som ansöker om utresetillstånd
ökat och är ofta mycket grymma.

Också den antisemitiska kampanjen i Sovjetunionen har ökat i
omfattning. Kampen mot judisk kultur och judiska språk fortsätter. Nya
rättegångar mot judar avser att avskräcka andra judar från att ge uttryck
åt sin övertygelse och ansöka om utresetillstånd.

Som rapportör för Europarådet har jag under det senaste halvåret sökt
samla in så mycket informationer som möjligt om judarnas läge i Sovjet.
Efter hearings i Israel, läsning av dokument av skilda slag och möten med
experter på frågan i Europa har jag försökt sammanfatta utvecklingen
under de tre åren 1971 — 1973. Rapporten behandlades av Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg under januari 1974. Rapporten
återfinns som bilaga till denna motion. Jag hänvisar till denna bilaga.

Rapportens slutsats är att den internationella opinionen är utomordentligt
viktig för att stödja judarna i Sovjet. Därför är det naturligt att
också den svenska riksdagen uttalar sitt stöd bl. a. för principen om att
människor skall ha rätt att lämna också sitt eget land. Denna rättighet är
inskriven både i FN- och Europakonventionerna om mänskliga rättigheter.
Riksdagen bör också uttala sin oro och starka kritik mot den
antisemitiska kampanj som pågår och har förstärkts i Sovjet på senare år.

Ett sådant uttalande kan lämpligen göras i form av den skrivning som
utskottet gör vid sin behandling av denna motion. Om riksdagen senare
ansluter sig till utskottets betänkande, har man i praktiken gjort ett
uttalande som — om det inte väjer för bestämda och preciserade
omdömen — innebär ett led i en internationell opinionsbildning i frågan.

Jag hemställer därför

att riksdagen måtte uttala sin oro och kritik över behandlingen
av den judiska befolkningsgruppen i Sovjetunionen.

Stockholm den 18 januari 1974
PER AHLMARK (fp)

1* Riksdagen 1974. 3 sami. Nr 200—201

Mot. 1974:201

6

Bilaga

Rapport till Europarådets rådgivande församling i januari 1974 om
judarna i Sovjetunionen.* Av Per Ahlmark.

1. Inledning

Denna rapport är en följd av ett beslut i maj 1973 om att åter pröva
de judiska befolkningsgruppernas situation i Sovjetunionen. Tidigare
rapporter (den senaste lades fram 1971) har blivit inaktuella genom den
senaste tidens händelser.

Som rapportör har jag gått igenom en mängd handlingar (dokument
och petitioner, brev, rättegångsprotokoll, rapporter, pressutdrag, översatta
från ryska tidningar, etc.). Jag har också mött många judiska
immigranter, både i Wien och Israel, och haft intervjuer med omkring 40
av dem. Valet av intervjuade personer gav en bred täckning av åsikter,
bakgrund och problem: f. d. fångar, familjer till fångar som fortfarande
satt internerade, författare, ingenjörer, läkare, konstnärer, arbetare från
olika delar av Sovjetunionen, medlemmar av splittrade familjer, aktivister
som i åratal försökt få utresevisum samt människor som inte hade någon
svårighet alls att erhålla utresevisum. Samtalen var mycket öppna och
ingående. Jag har också i Europa träffat experter på de sovjetiska
judarnas situation.

De flesta som intervjuades kände till att Europarådet tidigare agerat
för att stödja dem. De bad att sådana aktioner nu skulle fullföljas och var
övertygade om att det är tack vare trycket från världsopinionen som
utresetillstånd till vissa länder över huvud taget är möjligt, att portarna
öppnats på glänt. De är också övertygade att svårigheterna för dem som
vill ge sig i väg och för dem som vill stanna skulle kunna minskas.

Den senaste rapporten i ämnet som framlades för Europarådet i
januari 1971 av Bruno Pitterman kom vid en tid som skulle visa sig vara
något av en vändpunkt för de sovjetiska judarna. Emigrationen var då
endast obetydlig. Mellan 1968 och mars 1971 tilläts inte mer än
sammanlagt ungefär 4 000 judar att lämna Sovjet.

Pittermans rapport kom också omedelbart efter den första Leningradrättegången
i december 1970 då en grupp judar dömdes av en sovjetisk
domstol till mycket hårda fängelsestraff. Två fick ursprungligen dödsstraff.
Deras domar mildrades dock senare tack vare en världsomfattande
proteststorm av dittills okänd styrka. Internationella organisationer och
politiska partier (bl. a. några västeuropeiska kommunistpartier), regeringar
och kända personligheter förenades i indignation över domarna.

Denna kritik var hård men skedde i en positiv anda. Den krävde en
fullständig tillämpning av den sovjetiska konstitutionen, av de konventioner
och överenskommelser som Sovjetunionen anslutit sig till samt

* Översättning från engelskan av Monika Linroth.

Mot. 1974:201

7

hänsyn till de utfästelser som olika sovjetledare gjort i ett antal officiella
uttalanden under senare år. Det skulle också bli allt tydligare att en
avspänning i Europa och världen endast kan helt uppnås genom respekt
för de mänskliga rättigheterna såsom de formulerats i internationella
konventioner.

Emigrationen

Det är svårt att med säkerhet fastställa vilka orsaker som åstadkom en
viss förändring i den sovjetiska politiken gentemot judarna. Varje analys
måste med nödvändighet baseras både på kända fakta och spekulation.
Ändå är det tydligt att sedan mars 1971 den judiska emigrationen från
Sovjetunionen klart ändrats åtminstone vad beträffar antalet utresetillstånd.

Det finns inga officiellt publicerade siffror på denna emigration varken
i Sovjetunionen eller Israel. De följande siffrorna, som grundas på den
information som jag fått genom olika publikationer och intervjuer, tycks
emellertid mycket nära överensstämma med verkligheten:

1968—mars 1971 ca 4 000

mars 1971—december 1971 ” 13 000

1972 ” 31 000

1973 (till november) ” 28 000

Sammanlagt ca 76 000

Dessa siffror överensstämmer med dem som publicerats av den
österrikiska regeringen i samband med krisen om Schönau-lägret (som en
följd av en terroristattack mot en grupp judar, som skulle transiteras
genom Österrike).

Att redan 76 000 judar kunnat nå den nation, som de valt till sitt
hemland, är en positiv utveckling som bör tjäna som en uppmuntran för
de organisationer och enskilda som satsat stora ansträngningar på att
uppnå denna förändring. Hit hör Europarådet. Det framhöll också Israels
premiärminister Golda Meir i det tal hon höll inför den Rådgivande
församlingen i Strasbourg den 1 oktober 1973:

” Om fler kan komma ut så är jag glad att säga att det

antagligen till stor del beror på den attityd som denna församling intagit
till problemet i fråga.”

Dessa ansträngningar är ett svar på den beslutsamhet och det mod,
som visas av judar inom Sovjetunionen. De mängder av petitioner och
öppna protestbrev som de skickat till officiella personer och institutioner
i Sovjet och utomlands, de demonstrationer, hunger- och sittstrejker som
de genomfört har tillsammans oupphörligt påmint världsopinionen om
deras belägenhet. På detta sätt lyckades judarna i Sovjet — inte längre
”The Jews of Silence” — att inom lagens råmärken och med stor
värdighet begära respekt för de rättigheter de har garanterats i lagen.

Mot. 1974:201

8

2. Den aktuella situationen

Kommittén för europeiska icke-medlemsstater har bedömt det som
nödvändigt att framlägga en ny rapport om detta problem därför att den
utveckling, som beskrivs ovan, visserligen kan synas positiv men ändå
tenderar att skapa en illusion av att de sovjetiska judarnas problem redan
har lösts eller är på väg att lösas. Det är långt ifrån fallet. Situationen för
judarna i Sovjet för närvarande i många hänseenden är lika allvarlig och
oroande som tidigare.

a) Emigrationsmönstret

Först bör noteras att den aktuella emigrationen sker genom medveten
politisk styrning från myndigheterna och är begränsad till judar, som bor
i vissa bestämda delar av Sovjetunionen. Majoriteten av de judar som
tillåts lämna landet kommer från områden som endast har en liten
minoritet av den judiska befolkningen i Sovjet. De flesta av de 3—3,5
miljoner judarna i Sovjet hindras från att begära emigrationstillstånd
genom metoder som diskuteras nedan.

De mer ”liberala” republikerna är de baltiska staterna (i huvudsak
Litauen och Lettland), de områden som tidigare hört till Ungern,
Rumänien, Tjeckoslovakien och Polen och som införlivats med Sovjetunionen
efter andra världskriget, samt Georgien och Uzbekistan. Av den
totala judiska befolkningen i Georgien t. ex. har mer än 40 % nu
emigrerat till Israel. I Litauen är motsvarande siffra 30 %. I de inre
delarna av Sovjetunionen och i de republiker som tillhört ”Gamla
Ryssland” är det däremot oftast omöjligt att få tillstånd. I Republiken
Ryssland (RSFSR) har mindre än 0,5 % judar kunnat lämna landet. I
östra Ukraina är motsvarande siffra mindre än 1 % men i västra Ukraina
har mör än 15 % av den judiska befolkningen fått utresetillstånd.

Man kan spekulera om orsakerna till dessa väldiga regionala skillnader,
som tycks bestå månad efter månad. Den tragiska slutsats man kan dra av
statistiken är att emigrationen under de senaste två och ett halvt åren
endast i mycket ringa utsträckning ändrat framtidsutsikterna för den
stora majoriteten av den judiska befolkningsgrupp som inte lever i
Sovjetunionens geografiska periferi. Samtidigt gör myndigheterna stora
ansträngningar för att begränsa önskan och möjligheten att emigrera till
dessa speciella områden och att hindra smittan att sprida sig till resten av
Sovjetunionen.

b) Trakasserier och förföljelser

Myndigheterna vidtar olika åtgärder för att befrämja denna ”återhållandets
politik”. Samtliga syftar till att avskräcka judar från att ansöka
om emigrationstillstånd. Främst använder man olika slags trakasserier
mot de judar som redan tagit detta steg. Mot dem förs en ständig
kampanj. Hårdheten i de aktioner som görs varierar även inom ”det

Mot. 1974:201

9

gamla Ryssland”, dvs. Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Ju längre man
kommer från stora centra som t. ex. Moskva, Leningrad, Kiev och
Odessa, desto hårdare blir i regel förföljelserna mot dem som begär
visum.

Det bör understrykas att Sovjetunionen fortsätter att tillåta endast ett
slags emigration: den som faller under kategorin ”återförening av
familjemedlemmar”. Därför måste var och en som önskar emigrera först
bli inbjuden av en släkting utomlands, vanligtvis i Israel. Detta görs
genom ett dokument som kallas ”visov”, en s. k. familjeinbjudan. Utan
denna godtas ingen ansökan. De ”visovs” som sänts per post från
utlandet behålls ofta av myndigheterna och delas inte ut på flera
månader, vilket är en kränkning av de internationella post överenskommelserna.
Man känner till fall där 5—6 ”visovs” har måst avsändas
innan något av dem nått adressaten. I vissa städer utdelas över huvud
taget inga ”visovs” genom postverket. När en ”visov” en gång nått
adressaten måste han börja samla ihop en serie intyg, vart och ett
nödvändigt för att han senare skall kunna inge en ansökan och de flesta
enbart avsedda som hinder. Två av dessa dokument förtjänar särskild
uppmärksamhet.

Varje sökande behöver en "kharakteristika”. Det är ett dokument,
som utfärdas av arbetsplatsen (en fabrik, en vetenskaplig institution, en
skola etc.) och som intygar sökandens ”karaktär” samt rymmer hans
överordnades omdömen. Utfärdandet av detta dokument föregås ofta av
ett stormöte med alla arbetarna, en sorts folkdomstol, där den sökande
anklagas och slutligen ofta fördöms som förrädare mot fosterlandet och
sina vänner. Detta dokument utfärdas sedan vanligen med ett omnämnande
av att den sökande önskar utvandra till Israel. När det gäller beviljande
av ett utresevisum har erfarenheten visat att det inte gör någon som helst
skillnad vilken beskrivning av vederbörandes karaktär som ges i den.
Metoden avser uppenbarligen att verka avskräckande genom att tvinga
den sökande till en konfrontation med hans närmaste omgivning.

Ett annat nödvändigt dokument är ett godkännande från familjen.
Varje sökande måste lämna ett skriftligt bevis på att hans föräldrar (eller
farföräldrar) godkänner att han reser. Detta är fallet även om den
sökande själv är ”familjeöverhuvud”. Flera svåra situationer kan uppstå
genom detta krav.

Det finns sökande, som måste leta reda på fäder vilka för 10 eller 20
år sedan lämnade sina hustrur, gifte om sig och sedan dess aldrig hörts av.
Ändå måste deras tillstånd inhämtas. Detta öppnar naturligtvis möjligheter
för alla slags påtryckningar. De föräldrar, som själva inte vill lämna
Sovjetunionen, kan genom olika hotelser bli tvingade att neka ge det
begärda tillståndet — annars kommer de i sin tur i konflikt med
myndigheterna.

Det finns flera fall som liknar det följande. En man som sedan länge
levt ensam med sitt barn och skild från sin hustru och mor, blev
fråntagen sina rättigheter som far av en rysk domstol. Detta skedde på

Mot. 1974:201

10

hans hustrus begäran endast därför att både fadern och barnet hade bett
att få utvandra till Israel. Domstolen fastställde att han ”genom att önska
föra ut sitt barn ur Sovjetunionen hade visat att han var olämplig som
far” (Tiomkinfallet 1973). Den 15-åriga dottern togs ifrån honom och
hålls nu i ett läger omkring 2 000 km från hemstaden.

När en sökande en gång lämnar in dessa och andra handlingar
(omkring ett dussin sammanlagt) till ”OVIR” (Inrikesministeriets avdelning
för visumansökningar) märker han ofta en omedelbar förändring i
sin arbetssituation. Den kan ta sig uttryck i att han tvingas byta arbete. I
vissa fall har chefer för statliga laboratorier blivit degraderade till
tekniker på sitt eget laboratorium, professorer har blivit bibliotekarier
etc. I många fall har de helt enkelt blivit avskedade. Det finns i dag
åtskilliga som begärt emigrationstillstånd för ett eller två år sedan och
som sedan dess inte haft arbete. Några universitetsprofessorer förtjänar
sitt levebröd som nattvakter, andra är bärare, några gör tillfälliga
översättningar etc. Ukrainas vetenskapsakademi har gått så långt att den
förklarat att inget vetenskapligt arbete, som gjorts av en blivande
emigrant, kan publiceras (och tidigare arbeten kan inte ens tryckas om).
Hans namn eller verk får inte refereras till i andra vetenskapliga
publikationer.

Utöver de ekonomiska svårigheterna för en sökande kan hans situation
bli ännu svårare. Det finns en lag i Sovjetunionen om arbetsplikt (den
s. k. lagen om parasitism, utfärdad genom dekret av Högsta Sovjets
presidium den 4 maj 1961). Enligt den kan varje person, som befinns vara
utan arbete, åtalas och dömas till ett års straffarbete. De flesta som
avskedats kan inte få annat arbete eftersom få vill anställa en man som
lämnat in ansökan om utresevisum. Och om det blivit inskrivet i en
persons ”arbetsbok” att han ansökt om att få emigrera till Israel kan han
inte få något som helst arbete. Dessa människor lever alltså under
ständigt hot att arresteras och är helt utlämnade åt den lokala polisens
godtycke.

Universitetstuderande som ansöker om visum blir vanligtvis relegerade.
Detsamma gäller barn till sökande. De tvingas avbryta sina studier när
deras föräldrar begär visum. Går de i småskola eller läroverk föreläser
läraren ibland i klassen om deras föräldrars ”förbrytelse” och uppmanar
kamraterna att hålla sig borta från ”barnet till en förrädare”.

Under de senaste två åren har myndigheterna tillgripit även en annan
metod: tvångsinskrivning till armén av sökande (huvudsakligen vetenskapsmän)
och deras barn. Praxis är nämligen att ingen som varit i
krigsmakten kan lämna landet under de fem år som därpå följer. Skälet
sägs vara ”förvärvade kunskaper om militära hemligheter”. Denna metod
resulterar i att det blir praktiskt taget omöjligt att lämna landet.
Människor kan bli inskrivna i armén bara två—fyra veckor för att göra det
möjligt för myndigheterna att tillämpa denna 5-årsregel.

Pensionärer, som ansöker om visum, mister ofta sin pension; alla
sådana rättigheter går förlorade vid emigration. Tre män som utmärkt sig
såsom överstar i andra världskriget och lämnat armén för 30 år sedan har

Mot. 1974:201

11

förlorat de pensionsförmåner som hört till deras rang. Detta hände för 18
månader sedan. De har sedan blivit erbjudna att återfå fullständiga
pensionsrättigheter om de drar tillbaka sina ansökningar om visum, vilket
de dock vägrat att göra.

De åtgärder, som beskrivs ovan, vidtas mot en mycket stor del av de
sökande. Vissa ytterligare former av trakasserier begränsas i regel till dem
som är kända som ”aktivister”, dvs. de som länge har förnekats rätten att
emigrera och som gjort sin kamp offentlig genom petitioner, intervjuer
med utländska tidningsmän osv. Många av dessa aktivister har fått sina
telefoner avstängda, en åtgärd som använts sedan maj 1972. (Den gjordes
laglig genom ett beslut av det Sovjetiska ministerrådet den 1 augusti
1972.) Deras våningar undersöks gång på gång av polisen. Många är
ständigt skuggade och blir ofta arresterade, vanligtvis för perioder på upp
till 15 dagar. Medan de är i fängelse är de speciellt illa behandlade. En av
aktivisterna har på så sätt blivit arresterad 23 gånger under de senaste tre
åren.

Den svåraste formen av förföljelse — arresteringar, rättegångar och
långvariga fängelsestraff — kommer att diskuteras längre fram.

c) Avslagen

Trakasserierna avser att skrämma potentiella sökande genom att
statuera exempel. Dessa kunde lättare uthärdas om man var säker på ett
positivt svar, att visum till slut skulle beviljas. Detta är dock inte fallet.

Myndigheterna ligger på en mängd ansökningar under nästan obegränsad
tid utan något som helst svar. Samtidigt fortsätter trakasserierna mot
personen i fråga på sätt som beskrivits ovan. De flesta sökande lämnas i
denna osäkerhet med föga hopp om att deras situation skall utvecklas i
ena eller andra riktningen.

Vad händer då med dem, som får ett regelrätt avslag? Vanligen är
avslaget inte på något sätt motiverat, och personen i fråga kan inte få
någon som helts förklaring till varför svaret blivit negativt. När en
förklaring givs (aldrig skriftligt) kan den få vilken formulering som helst.
Den vanligaste är ”kunskap om statshemligheter”, ”behov av en persons
begåvning”, ”statsintressen” etc.

”Kunskap om statshemligheter.” Denna formulering brukas mycket
lösligt och kan avse nästan vilken person som helst i vilket yrke som
helst. Den har använts om lärare i filosofi vid Moskvas universitet, om
journalister som skriver i litterära tidskrifter, om en specialist på sovjetisk
konstitutionell rätt och om en gammal skomakare som bodde i en stad
belägen nära en militär anläggning. Denna ”sekretesslag” kunde ha
använts i överensstämmelse med vissa bestämda kriterier, eftersom varje
person i Sovjetunionen som har tillgång till något hemligt måste skriva på
en ”sekretessförbindelse” (tysthetslöfte), vilken kan vara av olika typ
beroende på betydelsen av de hemligheter det gäller. Ändå har många av
dem, som får avslag på grund av s. k. kunskap om hemligheter, aldrig

Mot. 1974:201

12

skrivit under någon sådan förbindelse. I andra fall förklaras helt enkelt
alla invånarna i en viss stad tillhöra denna kategori.

"Behov av en persons begåvning. ” Denna regel har tillämpats på personer
som avskedats från sina jobb för tre år sedan och som sedan dess arbetat
med någon okvalificerad sysselsättning eller varit helt arbetslösa.

"Statsintressen. ” Denna vaga formulering kan naturligtvis användas helt
godtyckligt från myndigheternas sida.

Man kan urskilja en viss tendens i ”avslagspolitiken”. Avslagen är
vanligare i små städer än i större centra och i det ”gamla Ryssland” än i
Sovjets ”periferi”. Denna politik siktar också ofta in sig på vissa
yrkesgrupper: vetenskapsmän, tidningsmän, konstnärer etc. Deras öde
påverkar andras vilja att ansöka om utresevisum. På så sätt blir
behandlingen av några få en effektiv, avhållande faktor för många latenta
sökande.

Ett annat resultat av den ofta godtyckliga avslagspolitiken är
tragedierna med splittrade familjer. Jag hade tillfälle att tala med
medlemmar i åtta sådana familjer. Män som hade varit tvungna att lämna
sina hustrur för att undvika att bli arresterade. Föräldrar som sett en
statstjänsteman ta ifrån ett av deras barn hans visum när de stod i
begrepp att passera gränsen. I vissa fall har familjerna gått med på att
skiljas åt därför att de försäkrats av myndigheterna att detta läge endast
skulle vara tillfälligt och att de andra familjemedlemmarna snart skulle få
tillstånd att komma efter. Dessa löften har dock ofta brutits.

Dessa åtta personer försåg författaren med en lista på mer än 60
sådana splittrade familjer. De gällde oftast föräldrar som blivit tvungna
att lämna kvar sina barn eller män som skilts från sina hustrur.

d) Utbildningsskatten

Det batteri av åtgärder, som var avsett att kväva önskan hos en
minoritet att begära sina rättigheter, blev mindre framgångsrik än
myndigheterna hade hoppats. I augusti 1972 skärpte de politiken med en
ny åtgärd som är känd som ”utbildningsskatten”.

Ett dekret daterat den 3 augusti 1972 införde ett nytt system av
avgifter som lades på dem, som önskade lämna landet. Denna lag
hemlighölls till att börja med men tillämpades från den 14 augusti 1972.
Den offentliggjordes inte förrän i december samma år.

Enligt lydelsen i denna lag så varierade de pålagda skatterna från 4 000
till 30 000 rubel (omkring 30 000 dollar, vilket motsvarar 15-20
årslöner). Det skäl, som angavs, var att en stat har rätt att återkräva de
kostnader den investerat i utbildningen av sina medborgare. Olika
officiella talesmän åberopade som ett försvar för denna lag UNESCO :s
resolutioner som åsyftade att minska ”intelligensflykten” från underutvecklade
till mer utvecklade länder. Att ett sådant argument skulle
tillämpas på emigrationen från Sovjetunionen till Israel understryker bara

Mot. 1974:201

13

att den verkliga orsaken till denna lag var att bygga upp en oöverstiglig
barriär för en stor del av de potentiella emigranterna.

Utbildningsskatten orsakade utbredd kritik över en stor del av världen.
Den började med en vädjan till Sovjet från vetenskapsmän och politiker i
de flesta länder. Den kulminerade i en direkt lagstiftning i USA:s
kongress, som ville åstadkomma avskaffandet av denna lag.* Vissa
vetenskapliga institutioner i Europa och USA bestämde att göra
avskaffandet av lagen till ett villkor för vidare samarbete med sovjetiska
vetenskapsmän. Resultatet av denna protest var ett tillfälligt upphävande
av bestämmelserna 532—533. Sedan den 22 mars 1973 har utkrävandet
av denna skatt stoppats.

Medan utbildningsskatten tillämpades resulterade den i att några
hundratals människor betalade sin tribut. Det var i huvudsak de som var
jämförelsevis lågt beskattade och som kunde erhålla de nödvändiga
summorna genom att sälja sina ägodelar, genom att låna stora summor
och genom vänners generositet.

Två punkter bör särskilt påpekas:
o Skatten var ingalunda ett sätt att genom pengar förvärva ett
utresevisum. I motsats till vad vissa tror var betalningen av skatten i sig
själv inte nog för att få visum. Endast de som redan hade fått visum —
dvs. de som hade gått igenom hela den procedur som beskrivs ovan och
som till slut fått ett positivt svar — kunde därefter få betala skatten. Inga
andra hade rätt att emigrera oberoende av om de fått fram pengarna eller
ej.

o Utbildningsskatten har inte avskaffats. Även om den inte tillämpas
just nu är den fortfarande i kraft och kan bölja nyttjas vilket ögonblick
som helst. Aktuella artiklar (Litaraturnaya Gazeta 7.11.73) tycks visa att
denna risk existerar.

e) Rättegångarna och fångarna

Ett särskilt problem och otvivelaktigt det mest tragiska är rättegångarna
mot judar och situationen för fångarna. Detta är antagligen den
grymmaste formen av förföljelse och terror och överträffar vida de
tidigare beskrivna metoderna.

Rättegångar mot personer som önskar lämna Sovjetunionen och
emigrera till Israel har alltid hållits. Sedan december 1970 har 58 judar
dömts för påstådda ”brott”. De flesta av dem var aktivister, som
energiskt sökt tillstånd att resa till det land de ansåg vara sitt eget. 37 är
fortfarande i fängelse medan 21 frigivits efter att ha avtjänat sina straff.
(Det bör noteras att alla de frigivna fångarna tilläts fara till Israel nästan
omedelbart efter sin frigivning vilket gör deras fängelsestraff ännu mer

*115 medlemmar av den Rådgivande Församlingen i Europarådet intog en mycket
bestämd ståndpunkt i frågan i deklaration nr 18, oktober 1972, dokument 3197.

Mot. 1974:201

14

absurt.) Jag hade tillfälle att 1973 möta två av dessa frigivna fångar.

Det mest anmärkningsvärda försöket (dock på intet sätt det första) att
hindra emigration genom rättegångar var Leningradrättegången i december
1970. En grupp judiska kvinnor och män, alla kända som aktivister,
blev arresterade för ”avsikt att kapa ett plan” och dömdes till mycket
hårda straff på upp till femton års fängelse.*

En annan grupp, arresterad av samma skäl och vid samma tidpunkt,
dömdes i maj 1971 till något kortare fängelsestraff. Utan tvekan drog de
fördel av den våg av indignation som svepte fram över världen efter den
första rättegången.

Det stora antalet rättegångar, knappheten på bevis och domarnas
hårdhet var alla avsedda att tjäna som en varning för potentiella
emigranter. Som sådan misslyckades den. Man kan även dra den
slutsatsen att mycket av den fortsatta emigrationen på ett sätt var ett
resultat av denna rättegång, eftersom denna tydligt tycktes bevisa för
många judar att de inte hade någon framtid i Sovjetunionen.

Sedan den dagen tillgrep de sovjetiska myndigheterna en annan typ av
rättegångar. De flesta, som ägt rum på senare år, har försiggått i mindre
och relativt avlägsna städer, som Vinitza, Rostov, Samarkand, Kisjinev,
Sverdlovsk etc. Dessa städer kännetecknas av att de har jämförelsevis
liten judisk befolkning, de bevakas inte av utländska tidningskorrespondenter
och nyheter från dem är mycket svåra att komma över. De lokala
myndigheterna, bland dem säkerhetspolisen (KGB), har här större makt.
Deras möjligheter att arbeta självständigt är också större liksom bruket av
metoder, som man skulle ogilla i Moskva.

I dessa städer, var än myndigheterna bestämmer sig för att statuera ett
exempel, arresterar de en medlem ur den judiska befolkningsgruppen.
För det mesta är det en aktivist eller någon som man förmodar har
sympatier i den riktningen. Anklagelsen har föga betydelse. Rättegången
äger praktiskt taget alltid rum helt inför lyckta dörrar. De advokater, som
familjen föreslår, godkänns inte av domstolen och de personer som vill
vittna för den anklagade blir vanligen själva hotade.

I ett fall (Vinitza) anklagades personen i fråga först för ”anti-sovjetisk
propaganda” (en fras som återkommit i nästan varje anklagelseakt mot
judar). När det befanns att han aldrig deltagit i något offentligt uttalande,
någon petition eller demonstration ändrades anklagelsen till ”spionage
för Storbritannien”. Sedan de brittiska myndigheterna protesterat blev
denna anklagelse i sin tur ändrad till ”spionage för Israel”. Detta kunde
på intet sätt bevisas eftersom mannen, en fabriksarbetare, aldrig haft
några kontakter med yttervärlden eller ens mött en israel. Domen, som
löd på 10 års fängelse, mildrades senare inför Breshnevs besök i USA till
7 år och motiverades av domstolen av att mannen ”hade ett fenomenalt

* I enlighet med den nya lagen i Sovjet mot flygplanskapningar skulle de ha dömts
till 2 års fängelse (Pravda 4 jan. 1973). Det bör påpekas att de också dömdes för
högförräderi.

Mot. 1974:201

15

minne, som kunde ha möjliggjort för honom att överföra viktiga
hemligheter till Israel om han kommit dit”. Det bör noteras att vid tiden
för rättegången hade mannen inte ens begärt ett emigrationsvisum,
eftersom hans ”visov” spårats upp och behållits av myndigheterna i flera
månader. Dessutom var hans arbetsplats inte betecknad som viktig från
sekretessynpunkt. Effekten på den lilla judiska befolkningen i Vinitza är
inte svår att föreställa sig.

Detta fall har beskrivits i detalj eftersom det är typiskt för hur många
rättegångar genomförts efter Leningrad. Att formulera en fullständigt
absurd anklagelse är också vanligt, eftersom ju mer osannolik anklagelsen
är desto mer avhållande anses effekten av den vara. En aktivist dömdes i
november 1973 till tre och ett halvt års fängelse för att ”han kastat en
kaka på en flicka på gatan”!

En annan procedur är den som använts i Sverdlovsk. En jude, som
vägrade vittna för kärandesidan i Leningradrättegången, arresterades
några månader senare och dömdes till tre år i ett arbetsläger. Efter
ytterligare några månader blev en annan jude, som vägrade vittna mot
den förre, på samma sätt dömd till tre år i arbetsläger. Medan denna
rapport skrivs är en tredje jude, som vägrade vittna mot denne senare, i
fängelse och väntar på rättegång. På så sätt håller man den judiska
minoriteten i Sverdlovsk under hårt tryck.

Det bör påpekas att i några fall har rättegångarna blivit inställda. Det
skedde i huvudsak före Breshnevs besök i USA i maj 1973 på grund av
proteststormen och den effekt den kunde ha på besöket. Mest anmärkningsvärt
var att en massrättegång, som förbereddes i Minsk, inställdes. I
den skulle dussintals judar från hela Sovjetunionen ha anklagats för att ha
skapat en ”hemlig underjordisk Zioniströrelse”. Rättegångar och domar
utnyttjas på detta sätt antingen för att skapa fruktan eller good-will.
Denna politik visar fullständig brist på hänsyn till grundläggande
mänskliga rättigheter.

f) Fångarnas levnadsförhållanden

När de dömda väl överförts till interneringsplatsen — vanligtvis ett
arbetsläger i de avlägsna delarna av Potna och Perm — börjar ett nytt
kapitel i^ deras liv. Somliga placeras tillsammans med vanliga brottslingar
medan andra förs ihop med politiska fångar. De judiska fångarna
(”Prisoners of Zion”) har det i regel svårare än andra fångar. De är utsatta
för vakternas och medfångarnas trakasserier. Genom att ständigt attackera
”sionisterna” söker de bevisa sin egen lojalitet mot en regim som
förklarat detta ord likvärdigt med de värsta tänkbara brott.

I somliga läger innehas vissa ansvarsfulla poster av fångar, som dömts
till livstids straffarbete för samarbete med tyskarna under andra
världskriget. Följderna för de judiska fångarna kan man lätt föreställa sig.
De judiska fångarna är de som ofta får tillbringa de längsta perioderna i
isoleringscell. Ofta inställer man det besök av anhöriga som brukar tillåtas
varje halvår. (Vid ett tillfälle blev ett sådant besök inställt därför att

Mot. 1974:201

16

fången ”inte hade sitt hår klippt”. Hans mor, som rest i två dagar för att
nå lägret, ombads att komma tillbaka för ett andra besök om 6 månader.)
De få tillåtna paketen undanhålls ofta och andra ”rättigheter” dras in.

Resultatet är att många av de judiska fångarna befinner sig i ett
oroväckande dåligt hälsotillstånd. En av dem, en ung kvinna, är allvarligt
sjuk. Andra har svåra hjärtåkommor eller lider av blödningar. När de inte
är i stånd att fylla sin arbetskvot får de som straff sina redan magra
matransoner ytterligare beskurna. Om världsopinionen inte kan få en
ändring till stånd löper dessa människor stora risker för sina liv.

Man bör också nämna det öde som vederfars familjerna till dem som
arresterats. Grannar och myndigheter känner sig tvingade att låta sin
ovilja gå ut över dessa människor för att på så sätt bevisa sin egen lojalitet
mot regimen. Ständiga smädelser, sadism i småsaker är deras lott. Några
har till slut emigrerat till Israel på fångarnas egen begäran — de avstår på
så sätt från besök. Ändå känner de sig bättre när de vet att deras familjer
redan lämnat landet.

g) De som reser

lag har inte uppehållit mig vid de problem som möter dem som fått
utresevisum. Jämfört med svårigheterna för dem som fått avslag är de av
mindre betydelse. Ändå måste påpekas att ett utresevisum kostar 400
nibler per person (ungefär 400 dollar eller omkring fyra månadslöner)
och att varje person över 16 år som lämnar landet tvingas avstå från
sovjetiskt medborgarskap till kostnaden av ytterligare 500 rubel. De
flesta värdesaker får inte föras ut. En stor del av det, som är tillåtet att ta
med sig, beslagtas helt öppet av tullfunktionärerna. Dessa vet att de har
att göra med hjälplösa, statslösa människor, som inte kan klaga
någonstans. Gränsstationen i Tchopp är mest beryktad i detta sammanhang.

h) Hur många emigranter?

Till slut måste denna fråga ställas: Hur många judar skulle vilja lämna
Sovjetunionen?

Det är inte möjligt att svara med en siffra. Känt är att i slutet av
oktober 1973 hade mer än 120 000 judar försökt få utresevisum. Man
vet också att lagret av ansökningar växer med minst tusen varje månad,
eftersom antalet ansökningar vida överskrider antalet beviljade visa.

Antalet potentiella kandidater beror också på en rad faktorer: arten
och graden i det förtryck som används mot de sökande, proportionen
mellan beviljade tillstånd och antalet ansökningar som lämnas obeaktade,
inriktningen av den antisemitiska propaganda som skall beskrivas
nedan, hur olika yrkeskategorier behandlas etc.

I områden där det är jämförelsevis lätt att få ett utresevisum utgör de
sökande redan en absolut majoritet av den judiska befolkningsgruppen,

Mot. 1974:201

17

t. ex. i Georgien. (Även i dessa områden är antalet avslag mycket högt.) I
städer där vem som helst som ansöker om ett visum löper risk att råka ut
för svåra repressalier är antalet ansökningar betydligt mindre. Det är ännu
mindre på platser där ett antal sökande arresteras med olika motiveringar.

Som avslutning på denna del av rapporten bör återigen betonas att det
stora problemet, såsom det beskrevs i Bruno Pittermans tidigare rapport,
praktiskt taget har förblivit detsamma. Att tusen judar, som huvudsakligen
kommer från tre eller fyra republiker i Sovjetunionens ”periferi”,
kan lämna Sovjet varje månad har inte ändrat det grundläggande
problemet: förföljelsen av dem som önskar emigrera, ansträngningarna att
stoppa emigrationen och de hårda straff som ibland utmäts. Den tragiska
slutsatsen är att största delen av Sovjets judar fortfarande hindras
emigrera och därför i dag har mycket litet hopp om att kunna förverkliga
sina rättigheter.

3. Den antisemitiska kampanjen

Den antisemitiska kampanjen har antagit ytterst oroande proportioner
de senaste åren. Tidigare försökte myndigheterna dölja den som
”anti-sionism”. Numera gör de ofta inte ens det. Medan direkta angrepp
fortfarande vanligtvis riktas mot ”israeler” eller ”sionister” överensstämmer
de till form och innehåll med den traditionella antisemitismen,
som anpassats till nya omständigheter genom att ordet ”jude” bytts ut
mot ”sionist”. Det är ”sionisterna”, som kontrollerar världens finanser,
som inte tycker om att arbeta, som dominerar världspressen, som
försöker erövra hela världen genom hemliga religiösa sammanslutningar
etc.

Det officiella regeringsorganet ”Izvestia” skrev t. ex. 1972 att ”sionistorganisationer
under hela andra världskriget försåg Tyskland med vapen

och krigsmateriel, judiska ledare prisade nazistiska brott i tron att

dessa skulle resultera i ökad immigration till Palestina”.

Den ökände antisemitiske författaren Trofim Kitchko, vars bok
”Judendom utan försköning” förbjöds 1963 efter protester från nästan
hela världen, ger fortfarande ut material som inte är mindre rasistiskt till
sitt innehåll. Han citerar ofta från sin första bok och har nyligen
dekorerats med en orden av myndigheterna i Ukraina. På omslaget till
hans nya böcker presenteras han som ”den berömde författaren till
Judendom utan försköning” trots att de sovjetiska myndigheterna
betecknat denna bok som ”ett misstag”.

Kitchkos senaste bok heter Sionismen — ungdomens fiende. Kapitelrubrikerna
är endast alltför välkända. ”Judendomen — ungdomens
fiende”, ”Rabbinatet i det reaktionäras tjänst”, ”den religiösa småskolan
och synagogan — utbildningens fiender” etc. Den senaste boken av
Kitchko har också anammat den gamla vanan att inom parentes nämna
judiska efternamn på de ”traditionella” fienderna: Trotsky (Bronstein),
Kamenev (Rosenfeld) osv. En aktuell film om Lenin har använt samma

Mot. 1974:201

18

metod genom att hela tiden betona att Fanny Kaplan, som försökte
mörda Lenin, var judinna (hon brukade beskrivas som kontrarevolutionär).

Mängder av antijudiska karikatyrer publiceras dagligen i pressen. Den
person som symboliserar Israel är alltid skallig med mycket lång näsa och
med en penningpåse hängande från bältet i värsta Stiirmer-tradition. Hela
pressen, radion och televisionen används i kampanjen. Oavbrutet publiceras
böcker och artiklar präglade av antisemitism i dess mest primitiva
form.

Israeliska idrottsmän som deltog i de senaste universitetstävlingarna i
Moskva blev kallade ”smutsiga judar” av soldater ur Röda Armén.
Soldaterna stod uppradade runt stadion och uppmuntrade lag som
tävlade mot Israel med rop som ”gör tvål av dem”, en anspelning som
knappast kunde missförstås.

Nyligen har en ny, allvarlig utveckling kunnat konstateras. De
sovjetiska myndigheterna har infört texter av antisemitisk karaktär i
publikationer som är avsedda att bli lästa utomlands, i Europa, Afrika
och Latinamerika. I september 1972 publicerade t. ex. den sovjetiska
ambassaden i Paris i sin informationsbulletin en artikel med titeln
”School for Obscurantism” som innehöll följande:

”Här är det konkreta regler som styr relationerna mellan judar och

andra folk det är strängt förbjudet för en jude att rädda en

icke-jude till livet . Han är förbjuden att bota (en icke-jude) ens för

pengar men är tillåten att testa en medicin på honom det är bättre

att kasta ett köttstycke till en hund än att ge det till en ’goy’ (icke-jude)

det är underförstått att ’goys’ kommer att bli massakrerade under

de gudomliga valven .”

Liknande artiklar som innehåller samma citat (alla är för resten
åtföljda av fritt uppfunna referenser till kapitel och stycken i judiska
heliga böcker) publicerades av den sovjetiska pressagenturen Novosti i
Rom och i några engelsktalande länder. Utgivandet av artikeln ovan
resulterade i en rättegång mot chefredaktören för Sovjet-ambassadens
bulletin i Paris.

Rättegången (i mars 1973) blev på många sätt historisk. Höjdpunkten
nåddes när originalboken, från vilken dessa citat och andra delar av
sovjetambassadens artikel hämtats, presenterades för rätten. Det var en
bok utgiven år 1906 i St. Petersburg. Den hette ”De Svarta Hundra” och
krävde förföljelser och pogromer mot judarna. Sovjet-ambassaden hade
bara kopierat utdrag ur denna bok, inklusive stavfel! Redaktören för
Sovjetbulletinen dömdes av rätten för ”uppvigling och provokation till
rasdiskriminering och rashat” och fick betala dryga böter. Men tusentals
liknande eller värre publikationer kommer inte bara ut ostraffat i själva
Sovjetunionen utan uppmuntras dessutom officiellt.

Det är svårt att spekulera om orsaken till en sådan export av
antisemitism. Men för många judar som lever i Sovjet (och många av dem
vill otvivelaktigt bo kvar där) kan situationen givetvis bli farlig genom att

Mot. 1974:201

19

antisemitismen uppmuntras på detta sätt, särskilt i områden långt från
större centra. Här skulle det utan tvivel vara svårt för myndigheterna att
förhindra våldsamma utbrott av den sorts rasism som nu håller på att
byggas upp.

4. Kultur och religion

Problemet för de judar som vill stanna i Sovjetunionen som judar leder
till frågan vilket kulturellt och religiöst liv som står dem till buds.

Den tidigare situationen för den judiska befolkningsgruppen som en
religiös och kulturell minioritet kvarstår. Det är fortfarande den enda
minoritet i Sovjetunionen vars lagliga ställning och nationella identitet
myndigheterna fortsätter att förneka. Sovjetunionens konstitution garanterar
minoriteternas rättigheter. Men den judiska befolkningen, som nu
uppgår till mer än 3 miljoner människor, har inte dessa rättigheter och är
alltså de enda som förvägras dem.

Studier i hebreiska eller jiddisch är i praktiken förbjudna. De många
hänvändelser, som gjorts av judar till sovjetiska myndigheter på skilda
plan och till internationella organisationer som UNESCO, har varit
förgäves. Myndigheternas svar har alltid varit att ”undervisning i
främmande språk tillhandahålls i det studieprogram som stadfästs av det
sovjetiska utbildningsministeriet och att därför privat undervisning i
hebreiska är förbjuden” (officiellt brev den 25 februari 1972).

Undervisningen i hebreiska är inte bara förbjuden utan också i
praktiken bestraffad. Poliser bryter sig ofta in i våningar där undervisning
i hebreiska pågår, genomletar bostaden och arresterar ibland innehavaren
av den. Vid vissa rättegångar rymmer anklagelserna ”innehav av antisovjetiska
skrifter”, som i själva verket endast är språkböcker eller
rysk-hebreiska lexikon.

Judisk kultur i rimlig mening existerar inte längre i Sovjetunionen.
Några av landets största konstnärer är visserligen av judisk börd. Men
sedan ett antal judiska författare avrättades i augusti 1952 har all genuin
nationell kultur, i den mening de sovjetiska myndigheterna lägger i ordet
när det gäller andra minoriteter, försvunnit utan spår. I Sovjetunionen
finns t. ex. i dag ingen permanent judisk teater, trots att det var i
Ryssland och Polen som den judiska teatern vann ryktbarhet.

Då och då publiceras en bok på jiddish i en upplaga som på intet sätt
överensstämmer med situationen för andra nationella minoriteter i
Sovjetunionen vilken storlek de än har.1

Enligt den officiella sovjetiska skriften ”Press i USSR, 1971” publicerades 7
böcker och broschyrer på jiddisch under 1971 med en total upplaga på 18 000
exemplar. Samma år publicerades t. ex. 109 böcker på Karakalpatic (236 000
invånare) med en total upplaga på 532 000 exemplar och 25 böcker på Tabasaranic
(155 000 invånare) med en total upplaga på 47 000 exemplar.

Mot. 1974:201

20

Den enda tidningen på jiddish är Birobidjaner Stern som kommer ut
flera gånger i veckan. Den är tryckt på ett enda blad.2 Det finns också en
månatlig tidning Sovietische Heimland med en upplaga på 10 000 (den
var förr 25 000) som i huvudsak koncentrerar sig på att kritisera allt som
i tidningens ögon är förknippat med ”sionism”.

Det nästan enda uttrycket för judisk identitet i Sovjetunionen i dag är
religionen. Men även denna sista utväg håller på att försvinna. Kampen
mot den judiska religionen pågår utan uppehåll och ibland med
våldsamhet. De flesta synagogor har redan stängts. De var inte bara en
plats för bön utan också ett ställe där man möttes och fick kontakt med
andra.

Nu förvägras judarna också synagogan. 11, ex. Kiev hindrade polisen i
början av 1972 handgripligt tillträde till synagogan. Varje vecka, på
sabbaten, blev judar som var på väg till gudstjänsten häktade och dömda
till femton dagars fängelse. I Moskva byggdes barrikader upp vid
synagogorna sedan i mars 1972. Massor av människor som inte fick plats
inne i synagogorna avvisades på ett sätt som inte förekommit tidigare och
tvingades lämna gatan.

Sedan det judiska nyåret i september 1972 har Moskvapolisen vid
varje judisk högtid dirigerat trafiken genom Archipovagatan, där synagogan
ligger. På så sätt har man hindrat gudstjänstbesökarna att komma
fram till den. Moskvas judar brukade samlas i tusental nära synagogan
kvällen före Simchat Torah-festen några få veckor efter nyåret. Sedan
1972 är detta förbjudet. De som klagade hos de lokala myndigheterna
fick svaret: ”Det är bara ett misstag att sådana sammankomster tolererats

tidigare — från och med nu kommer de att förbjudas.” Beväpnad

polis fanns på plats för att genomdriva denna åtgärd.

Judiska kyrkogårdar stängs gradvis och inga nya får invigas. De som
existerar blir ibland skändade. De många judar, som kommer för att lägga
ner kransar vid Babij Yar-monumentet, får inte stanna där eller bedja
eller ens skriva ordet ”jude” på det band som är fäst vid kransen.

Tillverkningen eller importen av religiösa föremål är förbjuden.
Detsamma gäller Bibeln. Det judiska kulturella arvet kan inte föras vidare,
och böcker om judisk historia, kultur, konst och filosofi är omöjliga att
få tag på. Bönböcker konfiskeras ofta och det finns åtminstone ett känt
fall där en domstol gett order om att en judisk bönbok skulle brännas
som ant i-sovjetisk litteratur.

5. Slutsats

Situationen för de judiska befolkningsgrupperna i Sovjet fortsätter att
vara allvarlig och oroande.

Tendensen att likställa judar med oppositionella och oliktänkande i

2 Som en antydan om vilket slags tidning den är kan nämnas att den efter
Miinchentragedin rapporterade om de fem terroristernas död, men inte ens nämnde
massakern på de israeliska idrottsmännen.

Mot. 1974:201

21

Sovjetunionen är missvisande. I ett land där regeringen gör stora
ansträngningar att utveckla eller åtminstone garantera särarten hos de
flesta minoriteter befinner sig judarna i en speciell situation. Antisemitismen
har blivit officiell politik. Judisk kultur har förstörts och manifestationer
av den medför straffpåföljd. I ett land, som är stolt över att ha
utvecklat de obetydligaste språk, är hebreiska och jiddisch förbjudna.
Minoriteternas rättigheter förvägras judarna trots att de är ”hebréer”
enligt deras officiella identitetskort. Judarna förblir den enda minoriteten
utan eget territorium (de utgör endast omkring 8 % av befolkningen i
Birobidjan, deras s. k. ”autonoma region”, där de dock inte har några
som helst särskilda rättigheter).

Medan man i Sovjetunionen i en del avseenden upplevt en viss
liberalisering under senare år är det tragiskt att notera att det 1973 fanns
färre synagogor, färre judar som kunde sitt eget språk och färre judiska
universitetsstuderande än under Stalins tid. Detta har fört många judar
till en smärtsam självrannsakan och till slutsatsen att de mer än 50 åi
efter den ryska revolutionen inte är önskvärda i det land där de fötts.

Det finns skiftande grupper av ”oliktänkande” i Sovjet — ”demokrater”
och andra som hoppas kunna ändra, humanisera och liberalisera
Sovjetregimen. Dessa människor önskar bo i ett bättre Sovjetunionen än i
dag. Många judar har nu förlorat hoppet att de någonsin skall kunna
finna sin plats, som judar, i Sovjetunionen. Medan ”demokraterna”
försöker ändra sitt land önskar judarna nu lämna det. Det är den
avgörande skillnaden mellan dess båda strävanden.

Denna rapport vill än en gång betona betydelsen av den internationella
opinionsbildning som sker för Sovjets judar. 1971 avslutade Bruno
Pitterman sin rapport med orden: ”Vaksamheten från den allmänna
opinionen och framför allt från världens regeringar måste bibehållas.”
Det är lika sant 1974.

GOTAB 74 5714 S Stockholm 1974