angående avdraget för låneränta vid inkomstbeskattning.

Motion 1971:581 av herr Bergqvist m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:581

5

Nr 581

av herr Bergqvist m. fl.

angående avdraget för låneränta vid inkomstbeskattning.

Enligt gällande beskattningsregler är samtliga slag av låneräntor
avdragsgilla vid inkomsttaxering. Denna avdragsrätt har tillkommit enligt
principen att räntor på lån är kostnader för inkomstens förvärvande.

Med nuvarande system är ett ränteavdrag mera värt för höginkomsttagare
än för låginkomsttagare. En höginkomsttagare behöver kanske bara
själv betala 20 procent av sina räntekostnader, medan en låginkomsttagare
kanske betalar 70 procent själv - i vissa fall upp till 100 procent. Från
jämlikhetssynpunkt vore åtskilligt att vinna om ränteavdragets konstruktion
gjordes så att alla personer med skulder kunde dra en viss fast del av
ränteutgifterna från sin skatt. Därmed skulle avdraget bli oberoende av
inkomsttagarens marginalskatt. Samtidigt behåller man den progressiva
beskattningen av ränteinkomsterna.

Av kapitalskatteberedningens specialundersökning av förmögenhetema
år 1966 framgår att inkomsttagare med små tillgångar sällan har skulder,
medan inkomsttagare med stora tillgångar till alldeles dominerande del
har stora skulder. Såväl nettoförmögenhet som tillgångar och skulder
växer systematiskt med stigande inkomst. 1 särskilt hög grad växer
skulderna, dvs. proportionen mellan skulder och tillgångar påverkas
kraftigt när inkomsten ökar.

Några siffror kan illustrera dessa förhållanden: För gruppen med
förmögenheter på 1 — 10 000 kr. saknas skulder i 2/3 av fallen.
Motsvarande andel är vid tillgångar på 100 000 — 200 000 kr. 8 procent
och vid tillgångar på lägst 1 miljon kr. 0,5 procent. Den genomsnittliga
skuldsättningen är knappt 40 000 kr. för gruppen med förmögenheter på
100 000— 150 000 kr., drygt 100 000 kr. för förmögenheter på

200 000 — 300 000 kr. samt 330 000 kr. för förmögenheter på

500 000 — 1 miljon kr. För förmögenheter på 1 miljon kr. och däröver är

den genomsnittliga skuldsättningen drygt 11/2 miljon kr. Medan

skulderna för gruppen med inkomster på 30 000 — 40 000 kr. i
genomsnitt ligger på 31 000 kr. per skatteskyldig, är de för inkomstgruppen
på 50 000 — 75 000 kr. i genomsnitt 76 000 kr. Personer med
inkomster på 75 000 kr. och däröver har i genomsnitt skulder på 270 000
kr.

Att personer med stora inkomster och förmögenheter också har
skaffat sig stora skulder beror naturligtvis på många omständigheter. Men
en av förklaringarna är att man kan få en mycket gynnsam beskattning
om man lånar pengar för inköp av aktier, mark och andra reala tillgångar.
Genom ränteavdraget kommer man ifrån beskattning på den del av
inkomsten där marginalskatten är störst. Värdeökningen på tillgångarna
förblir obeskattad tills den realiseras, och om avyttringen sker efter några

Mot. 1971:581

6

år behöver det bara bli en mindre del av värdeökningen som läggs till
inkomsten för beskattning. Insikten om skattesystemets konstruktion har
stimulerat många personer till stora lån i samband med förvärv av fast
kapital. Under efterkrigstiden har den allmänna ekonomiska expansionen
och den på lång sikt betydande värdestegringen av aktier, mark och
liknande tillgångar i kombination med skattesystemets utformning lett
till en betydande förmögenhetsökning för de stora kapitalägarna i vårt
land.

Vid stigande inkomst blir det alltmera lönande att skaffa eget hus. Av
två personer som bor i samma radhuslänga får den som tjänar mest en
lägre bostadskostnad genom ränteavdragen. Villaägaren kan dra av ett
eventuellt underskott på villan från sina andra inkomster och därigenom
minska sin beskattning. I den allmänna diskussionen har påtalats att
medlem i bostadsrättsförening vanligen är i ett sämre läge när det gäller
inkomstbeskattning av bostadsförmånen. Bostadsrättsföreningar får göra
avdrag för räntekostnader på lån i fastigheten, men i den mån det uppstår
ett underskott på fastigheten kan det inte kvittas mot de olika
bostadsrättshavamas inkomster. Om man i framtiden slog ut bostadsrättsföreningarnas
outnyttjade underskott på de olika medlemmarna och
därvid öppnade möjligheten för ränteavdrag, skulle bostadsrättshavare
med stora inkomster göra de största vinsterna. Om man inför detta nya
system men har som målsättning att samhället ska kunna ta in lika
mycket skatt totalt av bostadsrättshavama som förut, skulle förändringen
innebära en direkt försämring för bostadsrättshavare med låga inkomster.

Skattesystemet bör ha en sådan utformning att det inte motverkar ett
boende på likaberättigad grund för olika inkomsttagare. Konsumenternas
värdering av bostadsform bör inte till betydande del vara beroende av
skatteeffekter utan i stället grundas på de olika upplåtelseformemas
förtjänster. Denna målsättning kan inte uppfyllas så länge man har
ränteavdrag vars storlek starkt varierar med inkomsten.

Ibland framhålls att det enbart är en naturlig följd av ett progressivt
skattesystem att avdragen betyder mera i kronor räknat för höginkomsttagaren
än för låginkomsttagaren. Hade man ett proportionellt skattesystem,
skulle avdragen bli lika stora oberoende av inkomsten. Det bör
dock understrykas att avdrag som ger mera till den rike än till den fattige
ingalunda är en ofrånkomlig konsekvens av ett progressivt skattesystem.
Från den 1 januari i år finns det ett avdrag som i kronor räknat betyder
lika mycket för alla berörda inkomsttagare. Varje inkomsttagare som har
hemmavarande make får ett avdrag på sin skatt med 1 800 kr.
Ränteavdraget skulle också kunna konstrueras enligt samma princip: en
fast del av de betalade skuldräntorna dras från skatten.

Att nettoränteinkomster beskattas enligt en progressiv skala, medan
nettoränteutgifter får dras av enligt en proportionell metod, borde
knappast medföra några allvarliga nackdelar. Visserligen blir det en bristande
symmetri i beskattningen, men i ett samhälle med ojämn inkomstfördelning
är det en fördel om skattesystemet är asymmetriskt till de
sämst ställdas favör.

Mot. 1971:581

7

De praktiska svårigheterna att genomföra det system som skisserats i
motionen är i och för sig inte små men bör å andra sidan inte
överskattas. Det kan påpekas att det i vårt land under lång tid rått en
utbredd uppfattning om att det är i det närmaste praktiskt omöjligt att
medge avdragsrätt enbart för räntor på vissa slags lån. I England har man
genom Finance Act 1969 infört nya bestämmelser om rätten till avdrag
för räntekostnader. Tidigare var avdrag tillåtet för alla låneräntor, men
efter den 30 juni 1969 beviljas avdrag endast för ränta som kan
betraktas som en affärskostnad eller för ränta på lånat kapital som
använts till vissa i lagen specificerade ändamål.

Med stöd av det som ovan anförts hemställs

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en utredning om
förutsättningarna för en förändring av ränteavdraget vid inkomstbeskattningen
så att avdraget sker från skatten med en viss fast
del av räntekostnaderna och därmed blir oberoende av inkomsttagarens
marginalskatt.

Stockholm den 27 januari 1971

JAN BERGQVIST (s) MAGNUS PERSSON (s)

i Karlstad

GRETHE LUNDBLAD (s)

MATS HELLSTRÖM (s)