angående ämnet kristendomskunskap i grundskolan.

Motion 1973:1301 av herrar Nilsson i Agnäs och Fridolfsson i Stockholm

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973:1301

6

Nr 1301

av herrar Nilsson i Agnäs och Fridolfsson i Stockholm
angående ämnet kristendomskunskap i grundskolan.

Inledning

”1 äldre tider var utvecklingen inom konsten ofta knuten till religiösa
företeelser och institutioner.”

Denna uppfattning är kulturrådets i betänkandet Ny kulturpolitik,
avgivet 1972 (4.2.1.). Den är riktig, och det kan tilläggas att detsamma
gäller allt kulturliv och all social utveckling i vårt land. Den religiösa
anknytningen är klar, den kristna trons drivkraft är ovedersäglig. Det
har funnits en ledande ideologi. Den har varit bestämmande för uppkomsten
av vårt rättssamhälle. Det kan ledas tillbaka till några klassiska
ord i en bibeltext:

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett
påbud att hela världen skulle skattskrivas.”

I de orden — som svensk ungdom knappast nu får lära sig — ligger
historiens vändpunkt, vår tideräknings början, vår kulturs rot. Drygt
tusen år senare hette det i svensk lag: ”Kristus är främst i vår lag.”

Det kristna Sverige

All sann demokrati har trots namnets hellenska bakgrund kristen
rot. Västerlandets fundament är Bibeln och kristen tro. Kyrkan är skolans
moder; läkekonst och sjukvård är frukt av kristen barmhärtighet
liksom omsorg om fattiga och lytta och övrig social omvårdnad. När
vårt moderna samhälle får konturer stiger det ur hedendomens dunkel
och vikingasorl mot europeisk kulturgemenskap. Fridslagarna gav
trygghet, barnets rätt att leva upptäcktes, de gamla kunde inte avlivas,
kvinnan jämställdes tidigt med mannen i princip med apostolisk sanktion:
”Här är icke man eller kvinna.” Människovärdet var icke avhängigt
av ålder, kön eller egendom utan sattes i relation till Gud, alltings
skapare och försvarare. Givetvis har det alltid brustit i förverkligandet,
men ingen kan förneka att det som lyfte Sverige till högre
mänsklig standard och större frihet var kristendomen. Gestalter som
biskop Tomas eller den heliga Birgitta med deras självständighet hade
varit otänkbara i det hedna landet, och medeltiden var ljusare i vårt
land än den moderna tiden i vissa stater, där man i dag saknar primära
mänskliga rättigheter som tros-, tanke- och yttrandefrihet och
rätten att resa eller ta del av annan kultur.

Mot 1973:1301

7

Det sekulariserade Sverige

Utvecklingen bort från kristen tro och sed fortgår just nu i det land
sorn lärt sig läsa vid Bibeln, som vuxit och nått välfärd genom en
samhällsordning med äktenskap och hem och kristen fostran, vilken
varit teknisk utvecklings och social jämlikhets grundförutsättning. Först
av försumlighet och slapp eftergift, numera synbarligen på grund av
medveten rädsla för kristendom och i vissa fall hat mot det som bär
upp vår kultur i vidaste mening och på grund av en olycklig dominans
av en viss grupp med omfattande inflytande, har vårt folk gjort
sig urarva då det gäller kristna värden. Under namn av objektivitet har
skolan avkristnats. Att vara neutral i livsåskådningsfrågor framställs
som något värdefullt. En etisk codex som ersätter budorden, bergspredikan
och kyrkans lära i övrigt anses obehövlig. I viss lagstiftning legaliseras
det som enligt Bibeln är brott, abort, och den nya familjelagstiftning
som aviseras står i skarp kontrast till kristen moral och västerländsk
kulturuppfattning. Utredningar om barnstuga och förskola visar
att samhället önskar ta hand om barnet från föräldrarna mycket tidigt
med de risker det innebär och med endast materiell motivering. Kristen
mission betungas av pålagor och andra restriktioner. Och allt detta
sker trots att en stor del av det svenska folket djupast sett bekänner
sig till kristendomen. Det tragiska är att de berövas de kristna värdena
genom en process som de inte observerar och stundom i tro att det
som sker är ett framåtskridande och en humanisering.

En ledande ideologi

Det finns i dag bara två ledande ideologier som är tänkbara i världen,
kristendomen med dess humanism och kommunismen/marxismen.

Sverige i dag vill officiellt inte bekänna sig till någondera. Det betyder
att den senare av dessa två kommer att övertaga ledningen. Om
inte vi preciserar vår målsättning och våra medel och bestämmer oss
för att hävda det kristna arvet och bekänner oss till den västerländska
traditionen, skall det vakuum som nödvändigtvis uppstår snabbt fyllas
av den målmedvetna och aldrig vilande lära som kallar sig socialism,
marxism eller kommunism.

Den tekniska utvecklingen har fört oss i ett läge där hela mänskligheten
samtidigt kan utsättas för samma information eller propaganda.
Det förefaller i dag uppenbart att Sverige framför allt utsätts för den
påverkan som är negativ mot vårt gamla mönster, vår kristna livsform.
Den yngre, i stort sett historielösa generationen utsätts för ett visst slags
historieskrivning — en färgad, en indoktrinering. Den äldre generationen
är likgiltig för det som inte rör ekonomi, standard eller andra materiella
ting — detta i stort sett. De enskilda eller de grupper som

Mot. 1973:1301

8

hävdar kristna uppfattningar kan inte göra sin röst hörd och förlöjligas
i den mån de får säga något.

Det är ingen tvekan om att de flesta av dem som tillhör vårt lands
lagstiftande, styrande och ledande församlingar och myndigheter tar
avstånd från diktatur, från statsbildningar, där man i socialismens eller
marxismens namn trälbinder medborgarna, från den världskommunism,
vars spår dryper av blod och tårar. Lika visst är det att samma majoritet
menar sig värdera kristen livssyn och tolererar kristen aktivitet,
men utan ett bestämt ställningstagande från vårt folks sida för kristendomen
som samhällets grund och demokratins förutsättning — givetvis
följt av motsvarande handlingar och åtgärder — kommer makten att
övertagas av den som representerar en annan ideologi.

Det är fördenskull nödvändigt att riksdag, regering och de politiska
partierna preciserar sin ställning till kristendomen: Skall den alltfort vara
den ledande ideologin? Därefter blir det möjligt att fastställa målet inte
blott för kulturpolitiken i snävare mening utan för all politik och att
söka medlen för förverkligandet. Ett klart ja till kristen tro är också
ja till demokrati och människovärde — och ett nej till marxism och enpartisystem.

Vägar och åtgärder

Diskussionen kring ”Ny kulturpolitik” kommer vät att ge vissa svar
och lösningar men endast om den djupaste förutsättningen för och
grunden till vår kultur beaktas.

"Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö
och bidra till jämlikhet.”

Denna första tes om det övergripande målet för kulturpolitiken, enligt
kulturrådet, är meningslös om man inte säger ifrån om det skall
vara ett kristet samhälle eller inte. Den är omöjlig att realisera om man
inte går till grunden och ”vattnar kulturens rötter” — dvs. räknar in
skola, fostran, karaktärsdaning, trosliv och lagstiftning ibland de kulturella
elementen och minns att konst och litteratur och musik betingas
av dem; att under både de stora mästerverken och den breda folkliga
kulturens enkla men äkta yttringar alltid finns en klangbotten av religiositet,
en inspirationskälla och en kraft som är andlig.

Mycket är försummat, men det är ännu ej för sent med ett klart
svenskt ja till de faktorer som byggt vårt samhälle och främjat vår
kultur. Ett fåtal elementära åtgärder kan vara helt avgörande. Den
första av dem är en prioritering av kristendomskunskapen i undervisningen.
Ämnet religionskunskap bör åter få namnet kristendomskunskap
och få ökat utrymme i grundskolan. Kunskapen om övriga religioner
bör integreras med undervisningen om de länder och kulturer där de
hör hemma. I skolans alla stadier bör morgonbön anordnas dagligen

Mot. 1973:1301

9

och helst i samverkan med kyrkorna. Givetvis skall både den och kristendomsundervisningen
vara frivilliga i den meningen att ateister eller
främmande religionsutövare kan få dispenser. Eftersom de unga i dag
är öppna för andliga realiteter kommer både morgonböner och kristendomslektioner
att få mycket hög anslutning.

En objektiv undervisning i kristendom — alltså med Bibeln som urkund
och källa — och objektiv historia och samhällslära ger också
kunskaper om vår kulturs grund och villkor och förståelse för de
omistliga värden som bär vår demokrati och garanterar de mänskliga
rättigheterna. Därmed får eleverna också perspektiv mot den konkurrerande
ideologi som innebär vår kulturs undergång.

Med hänvisning till det anförda hemställes

att riksdagen beslutar om en översyn av läroplanen i syfte att
prioritera ämnet kristendomskunskap i grundskolan.

Stockholm den 26 januari 1973

TORE NILSSON (m)
i Agnäs

FILIP W. FRIDOLFSSON (m)
i Stockholm