Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144)

Motion 1981/82:2209 Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82:2209

Motion
1981/82:2209
Olof Palme m. fl.

Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144)

1 Propositionen

I propositionen infriar nu mittenregeringen ytterligare ett av sina till
moderaterna utställda löften. Det sociala trygghetssystemet beskärs genom
en rad ändringar i sjukförsäkringssystemet. Det principiellt och praktiskt
viktigaste förslaget avser ett återinförande av de tre karensdagar som
slopades genom 1966 års riksdagsbeslut. För att tillgodose den interna
opinionen i centerpartiet söker man visserligen ge intryck av att det skulle
vara fråga om två karensdagar. Men för att göra detta har man ändrat
karaktären av insjuknandedagen för vilken ersättning inte skall utgå i något
fall. Den grundläggande principen för insjuknandedagen ändras helt. Det är
således tre karensdagar som kommer att gälla. I övrigt innebär förslagen:
o ett särskilt ”högriskskydd” införs för den som haft 10 karensdagar (varvid
dock första dagen i varje sjukperiod - den s. k. insjuknandedagen - ej
räknas som karensdag)
o ersättningsnivån sänks från 90 till 87 % under de första 90 dagarna för
löner upp till 5 1/2 gånger basbeloppet; för den som har en lön därutöver
och upp till 7 1/2 gånger basbeloppet är ersättningsnivån för denna del av
lönen 60 %

o nyss nämnda försämringar avser även bl. a. arbetsskadeförsäkring och
havandeskapspenning
o avdraget på sjukpenningen vid sjukhusvård höjs från 35 till 40 kr.
o ersättningen från tandvårdsförsäkringen sänks från 50 till 40 % för
behandlingar upp till 2 500 kr.
o hot om minskad ersättning från sjukförsäkringen till företagshälsovården

o arbetsmarknadens parter uppmanas att se till att försämringarna drabbar
alla lika, dvs. ändra ingångna avtal så att de överensstämmer med
regeringsförslaget.

Regeringsförslaget om ändringar i sjukpenningsförsäkringen beräknas
innebära en övervältring av 1 870 milj. kr. på de sjuka. Det motsvarar
13-14 % av försäkringens kostnader. Förutsättningen för detta är dock att
man lyckas försämra sjuklönen för t. ex. de offentliganställda och de
privatanställda tjänstemännen. Förslaget om höjt sjukhusavdrag inbringar

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2209

Mot. 1981/82:2209

2

17 milj. kr. och nedskärningen i tandvårdsförsäkringen ca 200 milj. kr.

Det bör framhållas att moderata samlingspartiet inte visat sig nöjt med
dessa nedskärningar utan vill gå längre. Deras förslag, översatt i karensdagar,
innebär 7-8 karensdagar.

2 Sjukförsäkringens utveckling

2.1 Som en bakgrund till det framlagda regeringsförslaget kan det finnas skäl
att erinra om utvecklingen av den allmänna sjukförsäkringen.

1955 infördes den allmänna sjukförsäkringen efter ett mångårigt förberedelsearbete.
Reformen innebar att medborgarna garanterades inte bara
ersättning för sjukvårdsutgifter utan även kompensation för inkomstbortfallet.
I det avseendet var sjukförsäkringen banbrytande på den allmänna
försäkringens område.

Högern bekämpade naturligtvis reformen.

Enligt de regler som fastställdes vid reformens genomförande skulle ingen
sjukpenning utgå de tre första dagarna, insjuknandedagen inräknad. Den
regeln hade övertagits från den frivilliga försäkringen, som fanns i de tidigare
erkända sjukkassorna. Innan den allmänna sjukförsäkringen infördes
utgjorde den genomsnittliga sjukpenningen 2:57 kr. per dag, och hundratusentals
människor stod utanför den frivilliga försäkringen.

Tidigt restes kravet att karensdagarna skulle avskaffas. Stora grupper hade
avtalsvägen tillförsäkrat sig sjuklön under karensdagarna. Karensregeln kom
därför i praktiken att främst gälla de stora grupperna av LO-medlemmar.
Med all rätt framstod detta som en stor orättvisa. Denna skillnad sträckte sig
även till kompensationsnivån.

Den fackliga rörelsen hade vid flera avtalsrörelser fört fram karensdagsfrågan
utan att kunna uppnå en lösning. När denna väg inte var framkomlig
återstod den väg som förde ATP och pensionsfrågan till en lösning, nämligen
lagstiftningsvägen.

I samverkan med den fackliga rörelsen utarbetade socialdemokratin
riktlinjer för att genom lagstiftning lösa karensdagsfrågan. 1966 beslöt
riksdagen på förslag av den socialdemokratiska regeringen att avskaffa
karensdagarna inom den allmänna sjukförsäkringen. Reformen trädde i
kraft 1967.

Alltsedan sin tillkomst hade sjukförsäkringen varit så avvägd att den
motsvarande 65 % av inkomstbortfallet efter karensdagarna. Sjuklönen för
tjänstemännen kompenserade däremot 80 % eller mera av inkomsten.
Genom reformen höjdes kompensationsnivån till drygt 80 % även för
LO-grupperna. 1974 följde nästa stora sjukförsäkringsreform. Då höjdes
kompensationsnivån till 90 %, och sjukpenningen gjordes ATP-grundande
och skattepliktig.

Mot. 1981/82:2209

3

2.2 Vid sidan av sjukförsäkringen finns för det stora flertalet arbetstagare
olika sjuklönesystem. Dessa sträcker sig långt tillbaka i tiden och ger olika
ersättningar till skilda grupper av anställda. Sammanfattningsvis innebär de
nuvarande reglerna följande:

Anställda

i kommun och landsting
i statlig tjänst

arbetare i privat tjänst

tjänstemän i privat tjänst

Insjuknandedagen
90 % av lönen
92 % av lönen

Ingen ersättning
(om sjukdom ej
anmälts samma dag
den inträffar)

100 % av lönen

Sjukdomstiden
90 % av lönen
92 % i 30 dgr
sen 94 %

90 % av lönen

100 % (efter 3

mån 95 %)

2.3 Sjukpenningsförsäkringens syfte är att ge en kompensationsgrad om
90 % av den inkomst som förloras vid sjukdom. Beroende på systemets
tekniska utformning får dock vissa grupper av arbetstagare en lägre
kompensationsgrad. Det gäller bl. a. skiftarbetare samt deltids- och korttidsanställda.

Dessa förhållanden har påtalats bl. a. av Landsorganisationen. Efter
motioner härom i riksdagen tillsattes också sjukpenningkommittén med
uppgift att överväga hur man skulle komma till rätta med dessa problem.
Genom tilläggsdirektiv förvandlades dock det ursprungliga uppdraget till att
bli en fråga om hur man skulle kunna genomföra försämringar i sjukförsäkringssystemet.
Resultatet av denna ändrade inriktning kan avläsas i
propositionen.

Sjukpenningkommittén har i sitt betänkande (SOU 1981:22) Sjukersättningsfrågor
redovisat hur det skulle vara möjligt att lösa de uppgifter som
angavs i de ursprungliga direktiven. Företrädarna för vårt parti och
löntagarorganisationerna har härom framhållit följande:

Kommitténs undersökningar har enligt vår bedömning tvärtom visat att
det tycks vara fullt möjligt att lösa problemen inom den nuvarande
sjukförsäkringen genom att generellt knyta ersättningsrätten till arbetsdagar
i stället för kalenderdagar. Den hårda tidspressen genom regeringens
tilläggsdirektiv har dock gjort att kommittén inte tillräckligt ingående har
kunnat utforma och analysera effekterna av ett sådant system.

Vi anser därför att regeringen bör ge sjukpenningkommittén möjlighet att
ytterligare arbeta med förslaget om ändringar inom den nuvarande
sjukpenningsförsäkringen för att skapa en mer enhetlig och rättvisande
ersättning vid korttidsfrånvaro och för vissa deltids- och delårsanställda.
Därvid bör även konsekvenserna av ett system om obligatoriskt arbetsgivarinträde
belysas närmare, eftersom även detta alternativ på grund av

Mot. 1981/82:2209

4

tidspressen inte kunnat utförligt behandlas i det nu framlagda betänkandet.

Vi vill understryka det angelägna i att frågorna om en mer rättvis ersättning
vid korttidsfrånvaro och för vissa deltids- och delårsarbetande löses inom den
nuvarande sjukförsäkringens ram. Tilläggsdirektiven kan ge uppfattningen
att kompensationsnivån vid korttidsfrånvaro ligger mycket högt. I själva
verket har ju i stället stora grupper av anställda inte tillförsäkrats den
kompensationsnivå på 90 % av förlorad arbetsförtjänst som försäkringen
syftar till, utan deras ersättning svarar mot 30-65 % av inkomstbortfallet,
vilket innebär att systemet som helhet fortfarande innehåller starka
orättvisor mellan olika grupper.

2.4 I propositionen anges mycket kortfattat att de överväganden om ökad
”självrisk” som redovisats av sjukpenningkommittén mottagits kritiskt.
Även om sådana företeelser inte tycks bekymra regeringen kan det likväl
konstateras att det är endast Svenska arbetsgivareföreningen och SHIO som
ställer upp på förslaget. Det var också SAF som hösten 1976 ställde krav på
införande av karensdagar. De fackliga organisationerna och de båda
kommunförbunden (som ju tillika är arbetsgivare inom den offentliga
sektorn) avstyrker. Detta gör även bl. a. statens handikappråd som hävdar
att ett ”självrisksystem med försämrat ekonomiskt skydd skulle därför
komma att bli särskilt kännbart för handikappade”.

LO anför följande:

Att försämra sjukförsäkringen är inte att minska den offentliga sektorn
utan att minska utrymmet för privat konsumtion. Att minska utrymmet för
privat konsumtion genom försämringar i sjukförsäkringen är att låta de sjuka
bära bördorna - ju mer eller ju oftare sjuk, desto tyngre börda. Försämringarna
kan dessutom, beroende på utformningen, innebära sociala
orättvisor av annat slag. Men redan det förhållandet att besparingarna skulle
inriktas på de människor som är sjuka är enligt LO:s uppfattning en tillräcklig
invändning mot att på denna väg söka begränsa den privata konsumtionen.

I TCO:s yttrande framhålls bl. a. följande:

Begreppet ”ökad självrisk” är något överraskande i detta sammanhang.
”Självrisk” förekommer i sakförsäkringen av bilar, hem o. dyl. där man till
viss del själv kan påverka skadeutvecklingen genom olika skyddsåtgärder
och allmän varsamhet. Underlåter man att skydda sig effektivt tar man
därmed medvetet en egen risk. Att i en allmän sjukförsäkring överföra
sådant synsätt till människors sjukdom och arbetsskada kan uppfattas som
speglande en cynisk uppfattning att detta skulle vara självförvållat.

Några remissinstanser som avstår från att ta ställning till ”självriskförslaget”
betonar att sådana åtgärder bör godtas endast om de drabbar alla
försäkrade lika. Detta gäller bl. a. försäkringsöverdomstolen och riksförsäkringsverket.
I detta avseende hänvisas till den analys som gjorts i avsnitt
3.3.

Riksrevisionsverket pekar i sitt yttrande på att besparingseffekterna
troligen totalt sett blir mindre än vad kommittén beräknade:

Mot. 1981/82:2209

5

De minskade sjukpenninginkomsterna kan i sin tur leda till ökad
belastning på transfereringssystemen till den del förmånerna i dessa system
är inkomstprövade. Även belastningen på den kommunala socialvården kan

komma att öka. En annan - i varje fall marginell - effekt torde vara

minskade inkomster till statsbudgeten i form av indirekta skatter.

Som framgår av denna redovisning finns det bland remissinstanserna en
nära nog totalt negativ inställning till förslaget om att t. ex. återinföra
karensdagar.

3 Utveckling av och orsaker till sjukfrånvaro

3.1 Vi har i åtskilliga sammanhang kunnat konstatera att det i de borgerliga
regeringsförslagen praktiskt taget aldrig redovisats ett underlag som visar
innebörd och effekter av förslagen. Priset i detta avseende tog socialministern
genom sina förslag om ändringar av basbeloppet. Också den nu
framlagda propositionen sällar sig på denna punkt till sina föregångare. Av
detta skäl gör vi i det följande en redovisning för hur sjukfrånvaron utvecklat
sig och orsakerna härtill.

Det skulle inte varit svårt för regeringen att under beredningsarbetet
tränga in i dessa frågor; en utmärkt sammanställning har nämligen
publicerats av en av de under socialdepartementet lydande myndigheterna
(socialstyrelsen 1981:6, Sjukfrånvaron i Sverige).

3.21 mitten på 1960-talet, när vi fortfarande hade karensdagar i sjukförsäkringssystemet,
var antalet ersatta sjukdagar per försäkrad och år (det s. k.
sjuktalet) 15,7. I samband med att karensdagarna togs bort beräknades av
den socialdemokratiska regeringen att sjuktalet skulle öka med 20 % genom
karensdagarnas borttagande och 10 % genom den höjda kompensationen.
Det dröjde emellertid innan den beräknade ökningen inträffade. År 1970
hade sjuktalet stigit till 19,8, år 1976 till 22,9. Därefter har dock sjuktalet
minskat, till 19,4 år 1981. Genom denna minskning har kostnaderna för
sjukpenningsförsäkringen reducerats; en dags minskning beräknas nämligen
f. n. spara 600 milj. kr.

Under åren 1975-1980 steg kostnaderna för sjukpenningsförsäkringen för
anställda från 7 556 milj. kr. till 12 132. Det betyder en ökning med 60 %.
Men under samma tid ökade priserna (uttryckta i basbeloppet januari 1975 januari
1980) med 54 %. Räknat i fasta priser har alltså ökningen varit
mycket måttlig. Under januari-november 1981 låg utgifterna endast ca 175
milj. kr. högre än under motsvarande period 1980 (11 368 milj. kr. mot
11194). Det kan således konstateras att den senare hälften av 1970-talet realt
sett inte lett till ökade sjukpenningskostnader.

Huvuddelen av kostnaderna avser de långa sjukfallen: 48 % av kostnaderna
avser fall som är längre än tre månader. Fall som är högst sex dagar tar i
anspråk 13 % av kostnaderna. Som anges i propositionen kan man ur

Mot. 1981/82:2209

6

statistiken också utläsa att antalet korta sjukfall minskat. De nämnda
uppgifterna visar att det är långtidsfrånvaron som är helt dominerande, både
i fråga om antal ersatta dagar och i fråga om kostnader. Åtgärder som kan
minska långtidsfrånvaro har därför stor betydelse för sjukförsäkringens
kostnader.

3.3 Propositionen förbigår helt det faktum att sjukfallsfrekvensen är mycket
olika för skilda arbetstagarkategorier. Som framgår av följande tabell hämtad
ur L. Gladh, S. Gustafsson och I.-B. Lundgren, En samhällsekonomisk
analys av frånvaron (arbetslivscentrum) - har arbetare regelmässigt
högre frånvaro än tjänstemän; det enda undantaget är kvinnliga tjänstemän i
statlig tjänst.

Uttag är 1978 av sjukledighet efter yrkesställning och socioekonomisk
grupp

Produktionsbortfall i relation
till faktiskt arbetad

tid (%)

	Kvinnor	Män
Statligt anställda:
arbetare	5,7	9,0
tjänstemän	9,2	3,3
Kommunalt anställda:
arbetare	8,5	8,2
tjänstemän	7,3	2,4
Privat anställda:
arbetare	10,8	8,1
tjänstemän	6,3	4,8

Man kan också notera skillnader i fråga om sjukfallens längd. Enligt
statistiska centralbyråns undersökning 1976 hade arbetare inom SAFLO-området
den lägsta andelen korta sjukfall men den högsta andelen långa
sjukfall. Detta framgår av följande tabell:

Sjukfall efter varaktighet år 1976 bland olika grupper av anställda

Kategori	Procentuell fördelning efter sjukfallens längd 1-3 dgr 4-29 dgr	30- dgr	Sjukfall per anställd
Arbetare inom SAF-LOområdet	40,8	49,3	9,9	2,1
Tjänstemän inom SAF-området	55,8	39,3	4,9	1,3
Kommunalt anställda	47,9	45,0	7,1	1,7
Landstingsanställda	54,3	38,5	7,2	1,9
Statsanställda	56,6	36,9	6,5	1,6

Mot. 1981/82:2209

7

I den nyss nämnda sammanställningen av socialstyrelsen konstateras det
mycket starka samband som råder mellan sjukfrånvaron och den fysiska
arbetsmiljön. Man erinrar om att enligt SCB:s rapport om arbetsförhållanden
och sjukfrånvaron 1975/76 var antalet sjukpenningsdagar per år 3-4
gånger fler bland dem som utsätts för följande s. k. belastningsfaktorer:
tunga lyft, upprepade ensidiga arbetsrörelser, olämpliga arbetsställningar,
skakningar och vibrationer, dagliga svettningar än bland dem som inte utsätts
för någon av dessa faktorer. Vilken enskild faktor som än tagits fram i olika
undersökningar - det må gälla värme, kyla och drag eller svårt nedsmutsande
arbete eller farliga ämnen eller buller eller olycksfallsrisker eller den
psykosociala miljön - framträder ett helt entydigt mönster: det är de
arbetstagare för vilka dessa faktorer slår igenom som har en högre
sjukfallsfrekvens. Och omvänt är det så att sjukfrånvaron bland de
privatanställda tjänstemännen var lägst i chefsbefattningar; för statsanställda
har konstaterats att med högre utbildningsnivå följer en lägre sjukfrånvaro. I
en rapport från Stockholms läns landsting, som är en av landets stora
arbetsgivare med 62 000 anställda, sägs:

Man kan också med hjälp av samma statistik ge en bild av en frisk och en
sjuk landstingsanställd. Den friska är en man i åldern 30-39 år. Han arbetar
som läkare eller lärare. Den sjuke är en äldre kvinna i något av yrkena
städerska, ekonomibiträde eller sjukvårdsbiträde.

Som framhållits i en av LO och TCO utgiven skrift (Fakta om
sjukfrånvaron) orsakas en betydande andel av sjukfrånvaron inom LOområdet
av arbetsolycksfall och arbetssjukdomar (över 120 000 per år).

Inga förskönande omskrivningar av mittenregeringens socialminister om
”utökad självrisk”, ”högriskskydd”, ”likabehandling” eller ”de nödvändiga
sparåtgärderna skall påverka alla lika” kan dölja att denna ”reform” - för att
använda moderaternas talesätt - slår hårdast på de grupper som har en dålig
arbetsmiljö. Det är mot denna bakgrund som socialdemokratin - med stöd
också av den alldeles övervägande remissopinionen - bestämt avvisar
återinförandet av karensdagar i sjukförsäkringen. Centern och folkpartiet
har - med stöd av moderater och Svenska arbetsgivareföreningen - däremot
åter beträtt klasslagsstiftningens väg i svensk socialpolitik.

3.4 Som argument för att försämra sjukförsäkringen brukar ibland anföras
att förmånerna missbrukas, särskilt av de yngre åldersgrupperna. SBC:s
undersökning visar dock att missbruket måste bedömas som lågt:

endast 17 procent av sjukfrånvarodagarna för den undersökta

gruppen är icke läkarkontrollerad.

Korttidsfrånvaron (3,1 dagar/år, 1,1 fall/år) förefaller rimlig med hänsyn
till tillfälliga hälsobrister på grund av förkylningar, infektioner, menstruationsbesvär,
migrän, enklare olycksfall osv. Något missbruk av sjukförsäkringen
i nämnvärd omfattning tycks således inte föreligga.

Mot. 1981/82:2209

8

Även andra undersökningar, som åberopas av socialstyrelsen, stöder detta
uttalande. Det bör i sammanhanget också nämnas att det finns många som
har svårare sjukdomar och kraftigt nedsatt hälsa men som inte sjukskriver sig
någon gång under ett år. I en undersökning av medelålders manliga
byggnadsarbetare framkom en grupp med låg korttidsjukfrånvaro som
senare utvecklade hjärtsjukdom, magsår eller neuros; författarna tolkade
detta så att en del går till arbetet trots trötthet och psykiska symtom, vilket
skulle kunna bidra till att en långvarig sjukdom senare utvecklas. Detta har
också påtalats av läkarexpertis.

Antalet sjukdagar stiger med åldern. De yngre har dock relativt sett många
sjukfall med i genomsnitt kort varaktighet. Orsakerna härtill är inte
tillfredsställande utredda; i socialstyrelsens rapport uttrycks önskemål om en
närmare analys av de ungas sjukfrånvaro och deras hälsotillstånd, vårdutnyttjande
etc. I SCB:s undersökning förs en diskussion om olika tänkbara
förklaringsgrunder till nämnda förhållande.

Det går således inte att på grundval av föreliggande material hävda att det
skulle förekomma ett utbrett missbruk av sjukförsäkringen och då särskilt
från de ungas sida.

4 Innebörd och konsekvenser av försämringarna

4.1 Regeringsförslaget omfattar, som framgår av avsnitt 1, flera försämringar:
dels av sjukpenningsförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och havandeskapspenningen
dels av sjukpenningsavdraget vid sjukhusvård dels av
tandvårdsförsäkringen. I det följande görs en bedömning av innebörd och
konsekvenser av de olika förslagen.

4.2 Till sina verkningar är förslaget om återinförande av karensdagama det
som betyder mest. Här ligger den alldeles dominerande besparingen, 1 840
milj. kr. av de 2 210 som beskärningama av sjukpenningsförsäkringen
betyder brutto.

För att tillgodose den interna oppositionen inom centern har det emellertid
blivit nödvändigt att så långt möjligt dölja att det är fråga om tre karensdagar.
Först på s. 21 i propositionen erkänner departementschefen detta förhållande.
Hon anför där:

Möjligheten för en företagare att välja tre dagars karenstid bör därvid
slopas, eftersom detta alternativ är likartat det som nu införs för övriga
försäkrade.

Följden av manipulationerna har blivit att den första karensdagen (i
propositionen benämnd insjuknandedagen trots det upplösta sambandet
med tidpunkten för insjuknandet) kommit att hamna utanför högriskskyddet.
Detta skydd urholkas därmed till att avse inte 10 dagar som sägs i
propositionen utan i realiteten 15-20 dagar. Till detta kommer att även den
verkliga insjuknandedagen kan föranleda viss inkomstförlust.

Mot. 1981/82:2209

9

I följande tabeller visas den sammanlagda försämringen av karensdagar,
den nya tillämpningen beträffande insjuknandedagen samt den lägre
ersättningsnivån:

Försämringen av sjukpenningsförmånerna efter årsinkomst vid sjukfall om
fyra dagar

Total förlust Förlorad

under 4 da- ersättning

gars sjukdom före hög

Inkomst/år Dagi1 Dag 2 Dag 3 Dag 4 riskskydd

40 000	99	99	99	4	301	1 485
60 000	148	148	148	5	449	2 220
70 000	173	173	173	4	523	2 595
80 000	197	197	197	6	597	2 955
90 000	222	222	222	7	673	3 330
100 000	247	247	247	9	750	3 705
133 500	329	329	329	37	1024	4 9352

11 de fall insjuknandedagen i dag kunnat tillgodoräknas, dvs. i 30 % av fallen.

2 Vid en årsinkomst mellan 5,5 och 7,5 basbelopp (f. n. 97 900-133 500 kr.) utgår
endast 60 % i ersättning i detta intervall.

De totala effekterna kan dock bli än mer kännbara för dem som har
kortare sjukfall (allergier, menstruationsbesvär etc.). För den som är sjuk i
två dagar vid upprepade tillfällen, krävs tio sjukfall (dvs. 20 dagar utan
ersättning) innan högriskskyddet träder i kraft. Detta illustreras i följande
tabell.

Försämringen av sjukpenningförmånerna efter årsinkomst vid sjukfall om tvä
dagar

Inkomst/år	Dag l1	Dag 2	Total förlust under 2 dagars sjukdom	Förlorad ersättning före högriskskydd
40 000	99	99	198	1 980
60 000	148	148	296	2 960
80 000	197	197	394	3 940
100 000	247	247	494	4 940

1 Se föregående tabell.

Som påvisats i avsnitt 3.3 kommer dessa förändringar dock inte att drabba
alla på likformigt sätt, alldeles oavsett om försämringarna skulle slå igenom
för alla grupper på arbetsmarknaden. De som främst kommer i skottgluggen
är arbetargrupperna, vilka har en sämre arbetsmiljö än övriga arbetstagarkategorier.
För t. ex. livsmedelsarbetare gäller att de inte har rätt, av
smittoskäl, att gå till arbetet om de är förkylda, har små sår på händerna etc.

Mot. 1981/82:2209

10

Det kan alltså vara fråga om relativt lindriga åkommor som man inom ett
annat yrke ej skulle avstå från arbete för. För dem som t. ex. arbetar inom
vården eller barnomsorgen finns också smittoriskerna: mot patienter och
barn.

Följden av de orättfärdiga förslag som nu läggs fram blir alltså att det är
vissa grupper som drabbas hårdare än andra. I andra sammanhang har man i
varje fall från socialministerns parti talat om att ”kroppsarbetets nödvändighet
och dess betydelse för välståndsutvecklingen måste klargöras och dess
villkor förbättras”.

Man kan vidare få en förstärkning av det förhållandet att en del väljer att,
trots sjukdom, gå till arbetsplatsen; därav kan följa ökad smittorisk för
arbetskamrater och, om det sker upprepat, även risker för den enskilde på
längre sikt.

Till dessa rena försämringar för medborgarna kan också läggas att
hanteringen av sjukpenningsförsäkringen blir betydligt krångligare genom
regeringsförslaget.

4.3 För den som behöver sjukhusvård kommer ytterligare en minskning av
sjukpenningen att ske genom att avdraget vid sjukhusvård ökas till 40 kr.
Därmed har detta avdrag fördubblats under de borgerliga regeringsåren.
Även om höjningen kan synas vara begränsad, måste den i detta sammanhang
ses tillsammans med införandet av karensdagar och sänkningen av
ersättningsnivån.

4.4 Tandvårdsförsäkringen har påtagligt urholkats under de borgerliga
regeringsåren. År 1976 ersattes 50 % av kostnaderna under 1 500 kr., 75 %
därutöver. Den högre procentsatsen gällde dessutom för förebyggande
åtgärder och proteser, och kostnader för ädla metaller ersattes helt. I dag har
kostnadsgränsen höjts till 2 500 kr. och de särskilda bestämmelserna om
förebyggande åtgärder etc. slopats.

Nu föreslår regeringen en ytterligare nedskärning genom att procentsatsen
50 sätts ned till 40. Och även om flertalet behandlingar håller sig inom en
gräns om 500 kr., och försämringen i dessa fall rör sig om högst 50 kr., är det
ändå att notera att det här är fråga om ytterligare ett led i en serie av
försämringar.

4.5 I början av 1976 tillkallade den socialdemokratiska regeringen en särskild
utredningen med uppdrag att över frågan om företagshälsovården och
den yrkesmedicinska verksamheten. Målet som slogs fast var att alla
löntagare skulle ha tillgång till företagshälsovård. En av de frågor utredningen
skulle överväga var den hittillsvarande avvägningen mellan förebyggande
och sjukvårdande åtgärder; i direktiven uttalades bl. a. att ”när det gäller
behovet av sjukvård bör det i största möjliga utsträckning tillgodoses inom
den offentliga primärsjukvården”. Utredningens arbete beräknas enligt den
senaste kommittéberättelsen vara avslutat vid stundande årsskifte.

Mot. 1981/82:2209

11

Några år innan denna utredning tillkallats hade riksförsäkringsverket och
socialstyrelsen fått regeringens uppdrag att se över ersättningsregler m. m.
för bl. a. företagshälsovården. Förslagen lades fram i en promemoria år 1977
(Ds S 1977:3). Om de genomförts skulle de på sikt medföra succesivt ökande
kostnader.

Regeringen aviserade tidigare att den nuvarande ersättningen till företagshälsovården
helt skulle slopas. Detta möttes av kraftiga protester, bl. a. från
arbetsmarknadens parter. Regeringen har i propositionen tillfälligt böjt
undan för kritiken men vidhåller likväl att nedskärningar skall göras.

Det socialdemokratiska partiet har vid sin senaste kongress antagit
följande riktlinjer för bl. a. företagshälsovårdens utveckling:

Arbetarrörelsens grundsyn är att hälsopolitiken skall föras också inne i
företagen. Företag och förvaltningar måste därför ta ett socialt ansvar. Det är
inte fråga om att bortse från kraven på effektivitet och lönsamhet. Våra
företag måste överleva i en hård internationell konkurrens. Men lönsamheten
och effektiviteten får inte drivas så hårt att människorna blir lidande.

Vi kan inte acceptera att människor förslits på arbetsplatser med långa
sjukskrivningar och kanske förtidspensionering som följd och att sedan
andra anställs på precis samma arbete och utsätts för samma förslitning.
Företagshälsovården måste därför i högre grad arbeta förebyggande. Det
betyder att på ett tidigare stadium kunna gå in med stöd till en rehabilitering
och krav på anpassning av arbetsplatsen och arbetskraven till den enskildes
förutsättningar. Företagshälsovårdens sjukvårdande uppgifter måste komma
i andra hand.

För vår del kommer detta uttalande att vara utgångspunkten vid vår
prövning av utredningens kommande förslag. Enligt vår mening finns det
inte anledning att nu binda sig för några särskilda uttalanden om omfattningen
eller konstruktionen av samhällets stöd till företagshälsovården.

5 Regeringens uppmaning till arbetsmarknadens parter

Regeringen tar i propositionen också ett steg av utomordentligt allvarlig
principiell natur. Man riktar nämligen mycket kraftiga uppmaningar till
arbetsmarknadens parter att se till att de i propositionen framlagda
försämringarna får slå igenom också i de avtal om sjuklön m. m. som finns på
arbetsmarknaden. I ett tidigare skede, så sent som när proposition
1981/82:30 lades fram, räknade man med att lagstifta härom. Denna
ståndpunkt har man dock övergivit.

Det var länge en inom stora delar av borgerligheten omhuldad ståndpunkt
att staten genom lagstiftning skulle reglera förhållandena på arbetsmarknaden.
Succesivt började emellertid den uppfattningen växa fram hos
arbetsgivarna att det vore lyckligast om, som dåvarande arbetsgivardirektören
yttrade, ”parterna på arbetsmarknaden principiellt inrikta sig på att
ordna sina mellanhavanden själva”. Denna linje, som fick ett av sina första
uttryck genom det s. k. huvudavtalet, har sedan fullföljts och blivit en viktig

Mot. 1981/82:2209

12

del av förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Staten avstod från att
genom lagstiftning reglera förhållandena på arbetsmarknaden.

Det finns en rad avtal mellan arbetsmarknadens parter; här är sjuklöneavtalen
aktuella, men man kan också nämna komplexet av arbetsmarknadsförsäkringar.
Statsmakterna har inte tidigare ansett sig böra föreskriva efter
vilka grunder de skall utformas och vilken uppbyggnad och innehåll de skall
ha. Inom ramen för den fria förhandlingsrätten måste det ankomma på
parterna att utforma löne- och anställningsvillkoren. Från den synpunkten
framstår det som ett betydande avsteg från en snart femtioårig praxis att från
statsmaktens sida hävda hur dessa avtal skall förändras. Detta avsteg är inte
på något sätt jämförbart med den lagstiftning som utformats till skydd för
sjuka, äldre osv.

I sparpropositionen i fjol höst förklarade regeringen att för att åstadkomma
en likvärdig självrisk behövdes en lagstiftning. När man insåg konsekvenserna
härav och att man därigenom gett sig på arbetsmarknadsparternas
fria förhandlingsrätt vill man nu i stället att riksdagen skall göra ett uttalande i
frågan.

Innebörden av ett sådant uttalande måste avse att genom riksdagens
påtryckning skall arbetsgivarna i de kommande avtalsförhandlingarna lyckas
försämra de offentliganställdas och tjänstemännens avtalsreglerade sjukförmåner.

Detta understryker hur orimligt förslaget i sin helhet är. Vi kan inte av
viktiga principiella skäl gå med på att riksdagen genom dylika omvägar söker
öva påtryckning på arbetsmarknadsparternas handläggning av sjuklöneavtalen.
Vi avvisar därför förslaget.

6 Sammanfattning av vår inställning

Den borgerliga regeringstiden har försatt landet i en utomordentligt
besvärlig ekonomisk situation. Den borgerliga politikens huvudsakliga inslag
har varit att göra nedskärningar i det social trygghetssystemet, i ungdomens
utbildningsmöjligheter och i kommunernas resurser. Samtidigt har man gett
ut stora förmåner till redan välbeställda grupper; bara förmånerna till
aktieägarna kostar hundratals miljoner varje år. Mittenpartiernas tvingas
hela tiden att anpassa sig till moderaternas politik och deras ännu längre
gående krav på nedskärningar. På sjukförsäkringsområdet skulle moderaternas
förslag kunna leda till 7-8 karensdagar.

Det framgår klart av kostnadsberäkningarna i propositionen att av de s. k.
besparingarna skulle den helt dominerande summan tas in på karensdagarnas
återinförande. Samma beräkningar visar att insjuknandedagen förvandlas
till en reell karensdag och att det sålunda inte är fråga om att införa två
karensdagar utan i verkligheten tre. Ett återinförande av karensdagarna
riktar sig främst mot industrins arbetargrupper och de sämst ställda
grupperna i samhället. Detta kan socialdemokratin inte acceptera. Vi har

Mot. 1981/82:2209

13

också tidigt och bestämt avvisat de borgerliga partiernas attacker på
sjukförsäkringen.

Det går aldrig att lösa landets problem genom de borgerliga metoderna.
Erfarenheterna talar här sitt tydliga språk. Socialdemokratin har i sitt
program Framtid för Sverige anvisat vägarna för hur vi vill lösa landets kris
med bevarad social trygghet. Vi kan således inte godta regeringsförslagen om
försämringar av den sociala tryggheten.

Vid bedömningen av regeringsförslaget måste man också ta hänsyn till att
det riskerar att allvarligt störa en redan från början komplicerad avtalsrörelse

7 Hemställan

De försämringar som föreslås i propositionen avstyrkas av oss. Härav
följer att anslaget Bidrag till sjukförsäkringen behöver höjas med 155 milj.
kr.

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i
lagen (1981:691) om socialavgifter,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i
lagen (1956:293) om ersättning åt smittobärare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tandvårdsförsäkringen,

5. att riksdagen till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 3 480 000 000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjukförsäkringen inom avtalsområdet.

Stockholm den 18 mars 1982

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

i Hofors

I