Ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) (prop. 1982/83:141) (Motion 1982/83:2301 Karin Söder och Rune Gustavsson)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1982/83:2301

Karin Söder och Rune Gustavsson

Ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) (prop. 1982/83:141)

Motionens huvudsakliga innehåll

I denna motion framläggs förslag om kraftiga skärpningar av narkotikastrafflagen.
Enligt centerns uppfattning är det förslag som regeringen lämnat
otillräckligt. Det har blivit nödvändigt med en kriminalisering också av
konsumtion av narkotika.

En nyligen avkunnad dom i hovrätten har visat att det krävs en skärpt
lagstiftning för att komma till rätta med det alltmer spridda bruket av
cannabis. Lagstiftningen måste utformas så att den inte hindrar människor
från att söka vård av rädsla för påföljd.

Även i övrigt krävs det en hårdare lagstiftning än den som föreslås i
propositionen. All illegal framställning av narkotika bör förbjudas. Det bör
således inte vara tillåtet att odla narkotikaväxter under påstående att det
sker i viltvårdssyfte eller är fråga om en prydnadsväxt.

Alla förvärv och andra kvalificerade befattningar med narkotika bör
straffbeläggas. Det innebär att även förvärv för eget bruk kan föranleda
påföljd.

I propositionen kriminaliseras främjande av narkotikahandel. Enligt
centerns uppfattning bör även främjande av enstaka mindre överlåtelser
tas med i lagen.

När det gäller förverkandereglerna föreslås i motionen att samma regler
som gäller vid olaga jakt bör gälla vid narkotikabrott. Det innebär att
motorfordon och andra motordrivna fortskaffningsmedel som används vid
dessa brott skall kunna förklaras förverkade.

I motionen erinras även om betydelsen av ökade vårdinsatser från
samhällets sida. Skärpningen av lagstiftningen måste ske hand i hand med
förbättrade möjligheter till rehabilitering och frigörande från narkotikaberoendet.

Bakgrund

Stora informationsinsatser

Samhällets åtgärder mot narkotikaproblemen bygger på uppfattningen
att allt bruk av narkotika som inte är medicinskt motiverat är missbruk och
skall bekämpas med kraft. Kampen skall föras inom alla samhällsområden.

Narkotikamissbruk är ett svårt socialt och medicinskt problem. Dess
skadeverkningar är omfattande. Under det senaste decenniet har missbru

Mot. 1982/83:2301

ket fått en allt allvarligare karaktär. Denna utveckling delar Sverige med de
flesta länder i världen. Missbruket har blivit ett hot mot den sociala
välfärden i många länder.

Under senare år har stora ansträngningar gjorts i vårt land för att vända
denna negativa utveckling. Riksdagen antog våren 1978 ett förslag om
åtgärder mot narkotikamissbruk (prop. 1977/78:105). Huvudvikten i förslaget
låg på en kraftig utbyggnad av vårdresurserna kvantitativt och
kvalitativt. Vikten av förebyggande insatser framhävdes. Vissa insatser
inom kriminalvården ingick också bland förslagen. Försöksverksamheten
initieras inom en rad olika områden.

Under senare år har olika myndigheter satsat intensivt på information
om narkotika och attitydpåverkan i syfte att motverka drogkulturen. Beträffande
narkotika kan bl. a. följande insatser nämnas.

Basfaktaboken Fakta om narkotika och narkotikamissbruk utkom år
1977. År 1980 gav socialstyrelsens h-nämnd ut en ny faktabok. Fakta om
sömnmedel och lugnande medel. Med anledning av den oroande utvecklingen
av cannabismissbruket gav socialdepartementet och brottsförebyggande
rådets narkotikagrupp år 1981 ut broschyren Fakta om Hasch och
Marijuana i samarbete med socialstyrelsens h-nämnd och skolöverstyrelsen.
Under hösten 1980 publicerade skolöverstyrelsen på uppdrag av regeringen
en handbok för skolans undervisning i drogfrågor, Vad kan vi göra?

Tullpolis

Narkotikaproblemen har getts hög prioritet i tullens arbete. Tullkontrollen
har successivt utvecklats och effektiviserats genom olika organisatoriska
åtgärder och utbildningsinsatser, upprustning på den materiella sidan
samt ett intensifierat samarbete med polisen och med utländska tullmyndigheter.

Under senare år har alltmer avancerade smugglingsmetoder av narkotika
försvårat tullens arbete. För att stärka tullens befogenheter i samband
med narkotikabekämpningen har bestämmelser införts i varusmugglingslagen
som ger den enskilde tulltjänstemannen uttrycklig rätt att företa s. k.
ytlig kroppsbesiktning under samma förutsättningar som normalt gäller i
fråga om kroppsvisitation.

Narkotikabrottsligheten har under åren blivit alltmer välorganiserad och
professionell. Sambandet mellan narkotikabrottsligheten och den organiserade
och ekonomiska brottsligheten har förstärkts. I narkotikabrottslighetens
spår följer numera också grövre våldsbrott än tidigare. Narkotikabrottsligheten
för även med sig allvarlig sidobrottslighet, t. ex. häleri.
Narkotikamarknaden har också blivit internationaliserad. Det är särskilt
markant inom heroinhandeln. Sverige fungerar i dag inte bara som mottagarland
utan även som transitland för narkotika.

En särskild narkotikarotel med ett 80-tal tjänster finns vid rikskriminalen.
Efter hand som narkotikamissbruket spritt sig ut i landet har personella
resurser skapats regionalt och lokalt.

Mot. 1982/83:2301

Polisen har i sin narkotikabekämpande verksamhet ständigt mött nya
problem. Arbetet har också successivt effektiviserats. Tillfälliga narkotikaenheter
bildades i 20 län i januari 1977.1 juli 1978 permanentades denna
regionala organisation, och narkotikarotlar inrättades i 22 län. Utbyggnaden
fortsatte, och sedan juli 1979 finns regionala narkotikarotlar i alla län
utom i Gotlands. Därutöver finns också lokala narkotikarotlar i Göteborgs,
Malmö, Norrköpings och Helsingborgs polisdistrikt. Antalet polismän som
enbart är sysselsatta med spaning och utredning av narkotikabrott i landet
har också totalt sett ökat. År 1977 var ca 300 polismän enbart sysselsatta
med narkotikabekämpning. År 1981 var antalet nära 400.

Åklagarverksamheten

Narkotikabrottslighetens utveckling är föremål för betydande uppmärksamhet
såväl från riksåklagarens sida som på regional och lokal nivå.
Brottsförebyggande och brottsbeivrande åtgärder på området som bedöms
verkningsfulla ges ett betydande utrymme i åklagarverksamheten.

I ett cirkulär (RÅC 1:94), utfärdat i januari 1980, rekommenderade
riksåklagaren en mera restriktiv tillämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
med stöd av 20 kap. 7 § första stycket i rättegångsbalken.
Tidigare tillämpning av dessa bestämmelser innebar att åtal vid narkotikainnehav
för eget bruk kunde underlåtas, om innehavet gällde antingen en
kvantitet centralstimulantia, utom kokain, svarande mot högst 100 tabletter
eller en mängd cannabis som motsvarade någon veckas förbrukning.
Dessa gränser kunde undantagsvis överskridas om så bedömdes nödvändigt
med hänsyn till intresset av att inte försvåra möjligheterna att ge en
missbrukare erforderlig vård. Den praxis som utvecklade sig ledde till
vissa problem. Sålunda uppstod svårigheter att komma till rätta med
detaljförsäljningen av narkotika, eftersom försäljarna ofta undvek att föra
med sig större mängd narkotika än som kunde uppfattas som en missbrukares
behov för eget bruk. Ett annat skäl till riksåklagarens rekommendationer
om en mer restriktiv tillämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
är att användandet av cannabispreparat nu har spritt sig till socialt
etablerade grupper som kan antas vara mottagliga för bötesstraff.

I det nya cirkuläret förordas att tillämpningen av bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse begränsas till att avse fall då fråga är om innehav av en
rökbit cannabisharts (0,75-1 gram) eller en dos centralstimulantia (0,10,2
gram), dvs. en så liten mängd att den normalt inte delas upp och säljs
vidare. Om det trots att mängden är ringa finns misstanke om att narkotikan
skall säljas bör åtal väckas. Vidare framhålls att åtalsunderlåtelse i
huvudsak bör begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.

Vid innehav av narkotika av annan typ - heroin, kokain, opium, morfinbas,
morfin, LSD etc. — bör åtalsunderlåtelse meddelas endast när mängden
är närmast försumbar.

Den ändrade tillämpning som har åstadkommits genom riksåklagarens

Mot. 1982/83:2301

cirkulär har inneburit en kraftig ökning av den polisregistrerade narkotikabrottsligheten
(se figur 1). Som en jämförelse finns i figuren inlagd kurvan
över ingripanden enligt varusmugglingslagen. 1980 års siffror för brott mot
narkotikastrafflagen uppgick till 59425 att jämföra med 22599 närmast
föregående år, en ökning med 163 %.

Fig. 1

Narfcotik8Strafflag«o

20 .

Vafwnuggllngslagen

1069 71 73 7

Källa: brå apropå nr 1 1983

Vårdinsatser

För att åstadkomma en varaktig förbättring av missbrukssituationen
krävs det också kraftfulla åtgärder på vårdområdet. Även här har omfattande
insatser genomförts undert de senaste åren.

Öppenvårdscentralerna har byggts ut till att f. n. omfatta 26 enheter.
Dessa är i sitt arbete i huvudsak inriktade på undersökande verksamhet
och olika former av-behandling samt eftervård. Vid vissa vårdcentraler
drivs speciella projekt med insatser som har karaktär av utbildning och
arbetsträning.

Kontakten med sjukvården är för många missbrukare den första vårdkontakten.
Vård för somatiska sjukdomar eller skador orsakade av narkotikamissbruket
ges på de medicinska avdelningarna. Avgiftning och motivationsbehandling
sker vid de flesta sjukhus på psykiatriska avdelningar.

Unga narkotikamissbrukare vårdas vid ungdomsvårdsskolor, barn- och
ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Antalet
platser vid sådana hem för vård eller boende som tidigare betecknats som
ungdomsvårdsskolor är ca 500 fördelade på 18 institutioner. Samtliga
dessa platser är tillgängliga för narkotikamissbrukare. Under 1980 skrevs
786 elever in vid ungdomsvårdsskolor. Narkotikamissbruk angavs som en
orsak till intagning för 17 % av pojkarna och 51 % av flickorna.

Det ändrade huvudmannaskapet för institutionsvården för missbrukare

Mot. 1982/83:2301

har skapat förutsättningar för en sammanhållen vårdkedja. Det finns också
anledning att understryka att institutionell vård och behandling är en
uppgift för landstingskommuner och primärkommuner gemensamt enligt
den socialtjänstlag som trädde i kraft vid ingången av 1982.

Det finns också ett stort behov av alternativa vårdformer inom missbrukarvården.
Vård i enskilt hem kan i många fall vara en viktig resurs och ett
värdefullt alternativ till institutionsvården. Också folkrörelser, fackliga
organisationer och arbetsliv kan fylla en viktig funktion i rehabiliteringsarbetet
med missbrukare.

Allmänt om förslaget

Trots de kraftfulla åtgärder som vidtagits under senare år kan vi tyvärr
konstatera att narkotikaproblematiken kvarstår i alltför stor omfattning.
Den genomgång av narkotikasituationen som görs i propositionen anser vi
vara mycket oroande. Det är ett ohyggligt pris som de människor, och
deras anhöriga, som dras in i ett narkotikaberoende får betala. Vaije år får
ett hundratal personer betala med sitt liv, och åtskilliga hundra personer
tas vaije år in för vård i mycket dåligt tillstånd.

Vi har ovan lämnat en omfattande redovisning av vilka insatser som
redan genomförts i kampen mot narkotika. Vi kan konstatera att det
område där det framför allt behövs åtgärder är när det gäller att utvidga
kriminaliseringen av narkotikahanteringen. Promemorian från BRÅ (BRÅ
1982:2) Narkotikabrott har visat på de brister och svagheter i den nuvarande
narkotikalagstiftningen som råder. Dessa har bl. a. medfört svårigheter
att lagföra vissa bakmän och andra som är delaktiga i en mer organiserad
brottslighet.

Även när det gäller lindrigare befattningar med narkotika har rättspraxis
visat, framför allt i en nyligen avkunnad dom i hovrätten, att den nuvarande
lagstiftningen inte på ett adekvat sätt täcker de gärningar som i det
allmänna rättsmedvetandet anses straffvärda.

Det är bra att regeringen har lagt fram en proposition i syfte att skärpa
den nu gällande lagstiftningen. Vi måste dock påtala det dröjsmål med
framläggandet som uppkommit. Narkotikasituationen är sådan att det är
angeläget med mycket omedelbara åtgärder. Mittenregeringen hade för
avsikt att redan i höstas framlägga förslag om ändringar i narkotikastrafflagen
(pressmeddelande från socialdepartementet från den 31 augusti 1982).
På grund av den socialdemokratiska regeringens strävan efter att visa
handlingskraft, i det här fallet genom tillsättandet av narkotikakommissionen,
har arbetet med lagstiftningsreformen fördröjts.

Vi anser även att regeringens förslag i alltför hög grad undantar straffvärda
handlingar och att man även i övrigt valt lösningar som inte är
tillräckligt långtgående. Vi övergår nu till att behandla de förslag i propositionen
som vi anser bort ha en annan utformning samt de kompletteringar
till denna lagstiftning som vi anser vara påkallade.

Mot. 1982/83:2301

Allt illegalt narkotikabruk bör vara straffbart

Gällande lagstiftning har en relativt liberal syn på användningen av
narkotiska preparat för eget bruk. Detta är följden av att det endast är
innehavet och inte bruket av de narkotiska preparaten som är kriminaliserat.
Det är dessutom så att även innehav av små mängder, en dagsdos, ej
leder till åtal om inte förfarandet har uppdagats vid flera tillfällen. Förhållandet
har rönt stor uppmärksamhet i massmedia och bland allmänheten
genom en nyligen avkunnad dom i Svea hovrätt (DB 53). Målet gällde
frågan om det är straffbart att i sällskap röka cannabis som man blir bjuden
på.

Domstolen besvarade denna fråga nekande, eftersom konsumtion av
narkotika enligt svensk rätt inte är en straffbar handling. Enligt hovrättens
mening var den tilltalades befattning med narkotikan att betrakta som
konsumtion och således ej som innehav. Den tilltalade frikändes därför.

Vi anser att det blivit nödvändigt med en kriminalisering också av
konsumtion av narkotika. Det finns klara tendenser till en spridning av
bruket av cannabis till socialt väletablerade grupper. Detta är grupper som
kan antas vara mottagliga och påverkbara av en utvidgning av det straffbara
området. Även bland de breda ungdomsgrupperna kan en kriminalisering
av narkotikabruk väntas få mycket positiva effekter.

Föredragande statsrådet framför flera skäl mot kriminalisering av konsumtion
av narkotika. Han anför om denna fråga bl. a. följande.

Klart är också att olika skäl av betydande styrka talar mot en sådan
kriminalisering. Bl. a. skulle en straffbeläggning kunna få konsekvenser för
narkomanvården som är svåra att överblicka. Det är ju inte önskvärt att
narkomaner undviker att söka vård av rädsla för att de skall utsättas för
polisingripanden i det sammanhanget. Problem skulle också kunna uppstå i
förhållande till bruk och missbruk av narkotiska preparat som förskrivits
inom ramen för den legala narkotikahanteringen.

Vi anser dock inte dessa skäl så bärande att man bör avstå från en
prövning av möjligheterna att finna ett ändamålsenligt stadgande som
utvidgar det straffbara området. De problem som en sådan reglering kan
förorsaka måste självfallet övervägas noga. Möjlighet till åtalseftergift vid
frivillig vård och ökade möjligheter till alternativa påföljder vid detta brott
måste prövas. Det är vår bestämda uppfattning att en skärpning av lagstiftningen
enligt ovan är nödvändig som en del av arbetet för att bestående
förbättringar av narkotikasituationen i vårt land skall kunna uppnås.

Framställning av narkotika (1 § 2)

1 propositionen föreslås att framställning av narkotika som är avsedd för
missbruk skall vara kriminaliserad. Härigenom kriminaliseras bl. a. odling
av cannabis. Enligt vår uppfattning bör dock kriminaliseringen utökas till
att omfatta all illegal framställning.

Mot. 1982/83:2301

Vi delar den uppfattning som bl. a. rikspolisstyrelsen givit utryck för om
att bevisproblem kommer att skapas med den föreslagna utformningen av
lagtexten. Det finns inga rimliga skäl för att av hänsyn till viltvårdsintressen
acceptera någon form av odling av narkotiska växter. Ej heller bör s. k.
prydnadsväxter undantas från det straffbara området, som uttalas i specialmotiveringen.
För att klara förfaranden som ej är straffvärda är det
enligt vår uppfattning tillräckligt med 3 a-paragrafens oaktsamhetsregler
och särskilt andra styckets om straffrihet.

Förvärv av narkotika (1 § 3)

Regeringsförslaget innebär under denna punkt en kriminalisering av
förvärv som sker i överlåtelsesyfte. Detta betyder att förvärv som görs
under påstående om användning för eget bruk föreslås vara straffria.
Förvärvaren kan dock, vilket framgår av specialmotiveringen, dömas för
innehav av narkotikan om han fått den i sin besittning.

Som vi anfört ovan anser vi att i princip allt illegalt bruk av narkotika
skall vara straffbelagt. De problem som föreligger med en sådan utvidgning
av det straffbara området är inte för handen vid tidigare steg i ansvarskedjan
än själva konsumtionen. Vi anser därför att det är fullt rimligt att
bestraffa alla förvärv av narkotika, dvs. även förvärv som inte sker i
överlåtelsesyfte. Den som upptäcks under sådana omständigheter som kan
leda till straff i enlighet med denna punkt torde inte vara i den situationen
att han på grund av detta stadgande har avhållit sig från att söka vård. En
utformning i enlighet med vårt förslag kan i stället innebära ökade möjligheter
att få den tilltalade under vård. Förslaget kan också få stor preventiv
verkan när det gäller att avhålla socialt välanpassade från narkotikabruk.

Även från bevissynpunkt är det väsentligt att alla förvärv är straffbara,
vilket exempelvis påpekas av rikspolisstyrelsen. Vi anser alltså att orden
”i överlåtelsesyfte” bör utgå ur lagtexten.

Vissa speciella kvalificerade fall av befattning med narkotika (1 § 4)

Även under denna punkt finns i regeringsförslaget en begränsning när
det gäller omfattningen. Den som anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar,
förvarar eller har annan sådan befattning med narkotika som inte
är avsedd för eget bruk är enligt detta stadgande straffbar. I likhet med vad
vi anfört ovan under punkten ”förvärv av narkotika” anser vi att även
hantering av narkotika för eget bruk skall vara straffbart. Orden ”sorn inte
är avsedd för eget bruk” bör utgå ur lagtexten.

Mot. 1982/83:2301

Förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel

Under denna punkt föreslås kriminalisering av den som bjuder ut narkotika
till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar
kontakter mellan säljare och köpare eller företar annan sådan åtgärd,
om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Vi anser att även detta
stadgande givits en alltför snäv avgränsning. I stället borde, vilket också
flera remissinstanser påpekar, även främjande av enstaka mindre överlåtelser
omfattas av denna punkt. De farhågor för att en sådan kriminalisering
skulle föra för långt, som framförs i propositionen, kan vi inte dela.
Med den utförliga beskrivning av de gärningar som skall vara straffbara
och som finns intagen i lagtexten anser vi det möjligt att anta en mera
vidsträckt lagreglering.

Följande avsnitt i specialmotiveringen till denna punkt kan vi inte ställa
oss bakom.

Allmänt lovprisande av eller reklam för narkotikamissbruk, instruktioner
om hur narkotika brukas, allmänna beskrivningar av var och hur
narkotika brukar säljas och andra förfaranden av detta slag berörs alltså
inte av kriminaliseringen.

Det bör enligt vår uppfattning ej ligga till grund för tillämpningen av
lagen.

Arbetet med frågan om ett rent förbud mot reklam för narkotika och
andra näraliggande förfaranden bör påskyndas.

Innehav av narkotika (1 § 6)

Under denna punkt föreslås ingen ändring i förhållande till gällande rätt.
Allt innehav av narkotika, även i små mängder och för eget bruk, är och
kommer således att vara straffbelagt.

Det är därvid väsentligt att den uppstramning av utnyttjandet av åtalsunderlåtelse
som åstadkommits genom riksåklagarens, ovan nämnda, cirkulär
kan bibehållas. Den nya praxis som därvid uppkommit har haft stor
betydelse för polisens arbete med denna typ av kriminalitet.

I likhet med flera remissinstanser anser vi att det bör övervägas om inte
även de osjälvständiga brottsformerna borde föranleda straffansvar också i
fråga om innehavsbrottet. Detta gäller framför allt innehavsbrott som kan
betecknas som grova. Genom att kriminalisera de osjälvständiga gärningsformerna
skulle samhället på ett än tydligare sätt markera att det inte finns
någon hantering av narkotika, utom den som är medicinskt eller vetenskapligt
motiverad, som kan godtas.

Mot. 1982/83:2301

Förverkande (6 §)

Under denna punkt föreslås inte några mer väsentliga förändringar av
gällande rätt. De förändringar som görs är i princip en följd av övriga
ändringar i lagen. Föredragande statsrådet anför att narkotikakommissionen
enligt vad han inhämtat kommer att ta ställning till frågan om behov
föreligger på längre sikt av ytterligare utvidgningar av förverkandereglerna
och till hur reglerna i så fall bör utformas. Enligt vår uppfattning bör
förverkandereglerna utvidgas redan nu.

Det finns inte i den gällande och ej heller i den föreslagna lagstiftningen
något hinder för att förverka exempelvis ett fordon eller en båt som
använts som hjälpmedel. Detta har dock endast förekommit mycket sparsamt
i praxis. Det är därför nödvändigt att införa ett stadgande liknande
det som finns i 30 § lagen (1938:274) om rätt till jakt. Enligt denna paragrafs
femte stycke kan bl. a. motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel
och släpfordon som använts eller medförts som hjälpmedel vid
vissa brott som avses i lagen förklaras förverkade, om det är påkallat till
förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Erforderlig
lagtext bör utarbetas av utskottet.

Vi anser att den tolkning av möjligheterna att förverka haschpipor, som
görs i specialmotiveringen, ej bör ligga till grund för rättstillämpningen.
Det gäller den sista meningen under denna punkt, vilken har följande
lydelse:

Förverkande kan således inte utan vidare ske av exempelvis haschpipor
som innehas som souvenirer.

Vi anser att de fall där förverkande ej bör komma i fråga anges tillräcklig
omfattning genom orden ”uppenbart obilligt” i 6 § 3 stycket.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del antar
följande såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse av 1 §
i narkotikastrafflagen (1968:64)

Regeringens förslag

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är
avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika
som inte är avsedd för eget
bruk,

Motionärernas förslag

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika,

3. förvärvar narkotika,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar
annan sådan befattning med narkotika.

Mot. 1982/83:2301

5. bjuder ut narkotika till försäljning,
förvarar eller befordrar vederlag
för narkotika, förmedlar kontakter
mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd,
om förfarandet är ägnat att
främja narkotikahandel, eller

6. innehar narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för narkotikabrott
till böter eller fängelse i högst tre
år.

6. innehar narkotika
döms, om gärningen sker uppsåtligen
för narkotikabrott
till böter eller fängelse i högst tre
år.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kriminalisering av allt illegalt narkotikabruk,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel,

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kriminalisering av de osjälvständiga brottsformerna
också i fråga om innehavsbrottet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förverkande på grund av narkotikabrott.

Stockholm den 11 april 1983

KARIN SÖDER (c)

RUNE GUSTAVSSON (c)

Ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64) (prop. 1982/83:141)

Övrigt om motionen

Intressenter