Ändringar i aktiebolagslagen för att motverka osund
Motion 1985/86:L240 Bengt Silfverstrand m. fl. (s)
Motion till riksdagen
1985/86:L240
Bengt Silfverstrand m. fl. (s)
Ändringar i aktiebolagslagen för att motverka osund
aktiespekulation
” den som vinnlägger sig om att inte bli betraktad som en av de klippens
män som utnyttjar sin tjänsteställning för personlig vinning, gör bäst i att
rannsaka huvud, plånbok och aktieportfölj - även om det kostar på.”
(Svenska Dagbladets ledarsida den 22 november 1985 under rubriken Fattiga
riddare.)
”Problemet med börsen är att den har två - delvis motstridiga - roller att
spela. Den ena är börsens funktion som marknad för att tillföra företagen
riskvilligt kapital. Men börsen fungerar också som en privatekonomisk
inkomstkälla, ett kapitalets Solvalla där man satsar på vinnande företag, där
rykten och stalltips florerar och där den som har goda kontakter på
stallbacken kan bli rik.” (Arbetet den 19 december 1985.)
Också 1985 blev ett guldkantat år för aktieägarna. Det var dubbelt så
lönsamt att placera sina sparpengar i aktier som att ha dem insatta på bank.
Detta trots att 1985 blev ett av de bästa åren på länge för alla banksparare.
Utvecklingen av aktiekurserna har varit hausseartad under hela 1980-talet
-1980 + 23 %, 1981 + 58 %, 1982 + 36 %, 1983 + 65 %, 1984-12 % och
1985 + 23 %.
Men börsåret 1985 kommer inte att gå till historien i första hand för den
kraftiga kursuppgången. Snarare kommer det att bevaras i minnet som de
många och märkliga företagsaffärernas år. Börsstoppen har varit flera än
kanske någonsin. Överlikvida företag har valt att i allt större utsträckning
köpa upp andra företag framför att investera i produktion.
Insideraffärer, korsvist ägande, riktade emissioner - företagsledningen
gör en nyemission av aktier till sig själv och till ”vänskapspris” - s. k. fientliga
övertaganden, tvivelaktiga börsintroduktioner, kursmanipulationer och
maktkamper mellan stora ägargrupper har blivit allt vanligare inslag på den
svenska börsen.
I den s. k. Leoaffären fick ett antal direktörer i Volvo, Leo och Sonessons
köpa aktier till lågt pris innan de nya aktierna stod till övriga tidigare
aktieägares eller till allmänhetens förfogande.
Det låga priset gjorde att direktörerna kunde göra en snabb vinst så snart
aktierna började säljas till sitt rätta, och betydligt högre, marknadsvärde.
Men Leoaffären är tveksam inte bara ur börsetisk synpunkt. Den är också ett
exempel på avancerad skatteplanering. Tack vare att direktörerna fick köpa
aktier två år före börsintroduktionen tjänade de miljoner i utebliven skatt, en
skatt som anställda och aktieägare fick betala när de senare köpte Leoaktier.
1 * Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr L239-248
När försäkringsbolaget Skandia introducerade sitt dotterbolag Skandia Mot. 1985/86
International på börsen tjänade de nya aktieägarna i Skandia 1 500 miljoner L240
på en enda vecka. De företag (Beijer, Investor, Providentia samt Dagens
Nyheter) som sitter i styrelsen för Skandia beslutade där att tilldela sig själva
billiga aktier i Skandia International före börsintroduktionen. När aktierna
började säljas på börsen tredubblades kursen. Själva principen är glasklar.
De som redan har beslutar att de skall ha ännu mer.
Nämnda exempel är förmodligen bara spetsen på ett isberg. I flera andra
fall har inflytelserika makthavare i näringslivet gjort miljonvinster genom sin
insidekunskap och maktposition till förfång för andra aktieägare.
Från börshåll har hävdats att dessa problem går att lösa genom en
skärpning av de börsetiska reglerna. Verkligheten ger dock otvetydigt vid
handen att börsen själv saknar förmåga att åstadkomma en välbehövlig och
nödvändig sanering av aktiehandeln i Sverige. Inte heller är rituella offer som
entledigande av några av de tvivelaktiga spekulationsaffärernas huvudaktörer
en lösning av problemen.
Den på sikt bästa lösningen torde vara att flera seriösa aktörer kommer in
på börsen, dvs. aktörer som sätter den samhällsekonomiska uppgiften
främst. Därför måste bl. a. större utrymme skapas för placerare som
prioriterar långsiktiga satsningar på produktion och sysselsättning, t. ex.
fjärde AP-fonden och löntagarfonderna.
För att komma till rätta med de uppenbara missförhållanden som i dag i
alltför hög grad präglar den svenska aktiemarknaden erfordras emellertid
också direkta lagstiftningsåtgärder.
Den typ av åtgärder vi vill förorda är följande:
1. Riktade nyemissioner skall beslutas av bolagsstämma som inte skall
medges att delegera beslut till styrelsen.
2. Förbud eller stark begränsning av affärer mellan bolag och huvudaktieägare.
Överväg det engelska systemet innebärande att en som övertagit
mer än 30 % av aktierna i ett företag tvingas erbjuda de övriga
aktieägarna att köpa deras aktier till samma pris. (Ofta har spekulanten
överbetalat de egna aktieköpen för att få kontrollen.)
3. Begränsning av möjligheterna att överföra tillgångar mellan moder- och
dotterbolag.
4. Skärpning av bolagens upplysningsplikt gentemot aktieägare, anställda
och samhället.
5. Inför möjlighet för minoritet som inte representerar 10 % av aktiestocken
att kalla in extra bolagsstämma.
6. Förstärkning av revisorernas ställning i företagen.
4
Hemställan Mot. 1985/86
Med hänvisning till ovanstående hemställs L240
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om förslag till ändringar i aktiebolagslagen i syfte att
motverka osund aktiespekulation.
Stockholm den 24 januari 1986
Bengt Silfverstrand (s)
Hans Pettersson (s) Ingvar Björk (s)
i Helsingborg
Övrigt om motionen
Intressenter
