Ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (prop. 1985/86:79) 287-289

Motion 1985/86:287 Lisbet Calner (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:287

Lisbet Calner (s)

Ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk (prop. 1985/86:79) 287-289

Genom upphovsrättslagen är det tre kategorier som bereds skydd, nämligen
egentliga upphovsmän såsom författare, tonsättare och konstnärer, utövare
såsom skådespelare och musiker samt vissa producenter.

Det är uppenbart att bl. a. den tekniska utvecklingen gör det nödvändigt
att efter hand bygga ut det upphovsrättsliga skyddet i skilda avseenden.

Genom propositionen föreslås det på olika sätt ske för utövare och vissa
producenter. Det är värdefullt att så sker, men det kan beträffande
producenterna enligt min mening ifrågasättas om inte tiden är mogen för ett
mera allmänt producentskydd.

I dag finns ett självständigt producentskydd i upphovsrättslagen på tre
områden, nämligen för fonogramproducenter (46 § URL), för radio- och
TV-företag (48 §) och för framställare av kataloger, tabeller och andra
sådana sammanställningar.

I propositionen föreslås nu att skyddet vidgas till att också omfatta filmoch
videoproducenter. Däremot avstår utredningen från att föreslå skydd för
teatrar för dessas föreställningar, något som begärts i en gemensam petition
till upphovsrättsutredningen av Nordens samtliga teatrar. Också för orkesterföretag
och andra producenter av konserter kan ett producentskydd
tänkas.

Det existerande producentskyddet liksom det nu föreslagna har motiverats
på olika sätt.

För fonogramframställan har främst åberopats två skäl. Det ena är att den
verksamhet som resulterar i de färdiga grammofonskivorna är av synnerligen
komplicerad beskaffenhet och kräver uppdriven teknik behärskad av
konstnärlig smak. Det andra är att kostnaderna för fabrikationen är
betydande och att det inte kan vara riktigt att utomstående skulle ha rätt att
utan vidare tillgodogöra sig resultaten av en sådan verksamhet (prop.

1960:17 s. 229).

När det gäller radioföretagens skydd uttalades i propositionen s. 257 att
för svenskt vidkommande behovet av ett privaträttsligt skydd var mindre
framträdande eftersom det finns möjligheter att ingripa på administrativ väg.

Att ett privaträttsligt skydd ändå ansågs önskvärt berodde dels på att den då
diskuterade internationella regleringen förutsågs komma att omfatta också
radion, dels att radion otvivelaktigt var i behov av ett effektivare skydd mot
obehöriga inspelningsåtgärder än det som den kunde få i administrativ
ordning.

Skyddet för kataloger och andra arbeten som nämns i 49 § URL 1

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr287-289

motiverades i propositionen främst med att sådana alster ofta representerar Mot. 1985/86:287

ett betydande värde med hänsyn till det arbete och de kostnader som

utgivaren måste lägga ner på att insamla och anordna materialet. Obehöriga

kopieringar kan ofta utföras med billiga metoder och är ägnade att vålla

kännbara förluster. Produkterna borde därför få ett självständigt skydd mot

eftergörande. Skyddet borde gälla till förmån för framställaren, dvs. det

företag som har föranstaltat om produktens utarbetande (prop. s. 259).

När det slutligen gäller filmföretagens rättigheter säger upphovsrättsutredningen
i det nu aktuella betänkandet bl. a. följande (SOU 1983:65 s. 176): ”1
betydande omfattning kan enligt vår mening de skäl som har anförts för att ge
skydd åt fonogramproducenterna anföras också när det gäller producenter av
filmverk och då särskilt videogramproducenter. Både videogram och fonogram
distribueras till allmänheten i en form som gör dem lätta att kopiera. Ett
stort behov finns därför av möjligheter till snabba och effektiva ingripanden
mot olovliga kopieringsåtgärder. Möjligheterna härtill ökar självfallet om
producenten av de alster som kopierats har en egen befogenhet att ingripa
mot sådana åtgärder och inte behöver förlita sig på samtycke från rättsinnehavarna
till själva verket.”

Upphovsrättsutredningen har även övervägt att skydda teaterföreställningar
(s. 56). Efter att ha konstaterat att det ”helt visst finns beaktansvärda
skäl för ett självständigt skydd för producenter av teaterföreställningar” och
att ett sådant redan finns i västtysk rätt, avvisar dock utredningen tanken.

Detta motiverar utredningen framför allt med två skäl. Dels har en
teaterproducent stora möjligheter att rent praktiskt hindra obehöriga att
utan tillstånd göra upptagningar från föreställningar, dels har producenten
möjligheter att genom avtal med de medverkande hindra icke önskvärda
nyttjanden av föreställningen.

Enligt min mening är detta en alltför konventionell uppfattning som inte
tar hänsyn till den pågående integreringen mellan olika mediaformer.

Tvärtom anser jag att flertalet av de skäl som motiverat ett producentskydd
på andra områden med icke mindre styrka talar för ett motsvarande skydd för
teaterföreställningar och konserter. Teaterproducentens kostnader torde
inte vara mindre än katalogframställarens, i allmänhet väsentligt högre.

Påpekandet beträffande filmproducenterna att möjligheterna till ingripande
mot olovliga åtgärder ökar om producenten har ”egen befogenhet att ingripa
mot sådana åtgärder och inte behöver förlita sig på samtycke från rättighetshavarna
till själva verket”, dvs. de medverkande, vänds beträffande
teatrarna till ett argument att avvisa ett motsvarande skydd. Att det oavsett
de faktiska möjligheterna att hindra upptagningar finns ett stort antal
inspelade teaterföreställningar och konserter, vars vidareanvändning behöver
garderas, är enligt min mening klart. Över huvud förefaller det vara
orimligt att en upptagning av t. ex. ett videogram i en filmstudio skyddas men
inte en upptagning av en föreställning i en teaterlokal, åtminstone inte till
förmån för den konstnärliga producenten.

Men till detta kommer enligt min mening ett växande behov att skydda den
levande teatern och musiken i förhållande till de återgivande bild- och
ljudmedierna. Som de nordiska teaterledarna skriver: ”Detta i förbindelse

med den teknologiske udvikling, der vill medfpre en vodsom stigning af 2

fjernsynsudsendelser pr satellit, gennem bredbåndsnet og andre kommuni- Mot. 1985/86:287
kationsanordninger, kraver efter teaterledernes opfattelse, at der omgående
gennemfpres en effektiv beskyttelse af de teaterskabte vaerdier gennem en
aendring af ophavsretsloven.”

Den häftiga utvecklingen på massmediaområdet är i färd med att snabbt
ändra förutsättningarna i kulturutbudet. Det kan inte vara riktigt att den
ökade efterfrågan på program kan tillgodoses genom att inspelade föreställningar
- även lagligt gjorda - kan utnyttjas i oförutsedda sammanhang utan
producentens medgivande. Det är icke minst ett samhälleligt intresse att de
offentligt stödda kulturinstitutionerna bereds tillfälle att bevaka sina både
kulturpolitiska och ekonomiska betydande intressen i den nya mediasituationen.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om
producentskydd för sceniska och musikaliska verk i den upphovsrättsliga
lagstiftningen på lämpligt sätt och vid lämpligt tillfälle ånyo bör tas
upp till diskussion på samnordiskt plan.

Stockholm den 4 februari 1986
Lisbet Calner (s)

3