Ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m. m. (prop. 1986/87:122)
Motion 1986/87:Jo158 Martin Olsson (c)
Motion till riksdagen
1986/87:Jol58
Martin Olsson (c)
Ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m. m.
(prop. 1986/87:122)
I propositionen framläggs förslag till ändringar i jordförvärvslagen. Propositionen
bygger i huvudsak på förslagen i betänkandet Ds Jo 1986:5 Översyn av
jordförvärvslagen. I stort sett har dessa förslag mottagits positivt av
remissinstanserna.
Förslagen i propositionen syftar till att öka regionalpolitiska hänsynstaganden
och till att underlätta förvärv av jordbruksfastigheter även om dessa inte
av lantbruksnämnden bedöms som utvecklade eller utvecklingsbara.
För mig som årligen sedan januari 1982 tillsammans med ett flertal
medmotionärer väckt motioner (motionerna 1981/82:1920, 1982/83:1988,
1983/84:945, 1984/85:758 och 1985/86:Jo231) med krav på översyn av
jordförvärvslagen i detta syfte är det med tillfredsställelse jag noterar att en
sådan översyn verkställts och att ett regeringsförslag nu framlagts.
Våra fem motioner har haft likartade yrkanden. Fjolårets utmynnade i
krav på en ”översyn av jordförvärvslagen för att bl. a. stärka förutsättningarrna
för nyförvärv och innehav av mindre jordbruk i syfte att verka för
nyförvärv och innehav av mindre jordbruk i syfte att verka för en levande
landsbygd och ökat tillgodoseende av människors önskemål att etablera sig
på landsbygden.”
Samtliga dessa nämnda fem motioner avslogs, de första åren av en enhällig
riksdag men under senare år endast av majoriteten. Det är glädjande att
opinionen för förändringar av jordförvärvslagen successivt växt så att det nu
- till synes under bred enighet - kan göras värdefulla förbättringar och
anpassningar av den nuvarande lagen som ju utgick från 1970-talets
erfarenheter och utvecklingstendenser.
Den nuvarande lagen syftar främst till att verka för uppbyggande av
bärkraftiga heltids familjejordbruk samt till att dämpa prisutvecklingen på
jordbruksfastigheter. Trots att jordbrukspolitiken allt sedan 1940-talet syftat
till att skapa s. k. bärkraftiga enheter är majoriteten av dagens drygt 100 000
jordbrukarfamiljer deltids- eller fritidsjordbrukare.
Skulle den avsedda sammanslagningen till enbart bärkraftiga enheter få
genomföras skulle bara en liten del av dagens antal självständiga brukningsenheter
komma att bestå. Därav skulle föja en synnerligen negativ utveckling
för landsbygden genom att allt färre skulle vara knutna till landsbygden som
ägare och/eller brukare av jordbruk.
I våra motioner har vi varnat för en sådan utveckling och begärt att
jordförvärvslagen i högre grad skulle bli ett verktyg för att få eller bevara en
livskraftig landsbygd med tillräckligt befolkningsunderlag för trivsel, gemen
skap och service. Som vi påpekat har svensk landsbygd alltid bestått av såväl
heltids- som olika typer av deltids- och kombinationsjordbruk. En sådan
struktur behövs även i framtiden för att bygderna skall vara levande.
Jordförvärvslagen skall inte få vara ett hinder härför och inte heller få vara ett
hinder för de familjer som vill etablera sig på landsbygden på mindre
jordbruk.
När jag hösten 1985 i interpellation till dåvarande jordbruksministern
frågade om regeringen avsåg att göra en översyn av jordförvärvslagen
ungefär enligt de riktlinjer vi motionsledes krävt, hänvisade jordbruksministern
bl. a. till strukturutredningens förslag och gav inga löften om att en
översyn skulle syfta till att underlätta för förvärv av mindre jordbruk.
Eftersom strukturutredningen föreslog olika åtgärder för att påskynda
sammanslagningen av jordbruk genom ytterligare begränsningar av förvärvsrätten
och genom gynnsammare skatteregler både för köpare och säljare om
fastigheten genom förvärvet slogs samman med annan fastighet är det med
tillfredsställelse man nu kan notera att regeringens föreliggande proposition
inte synes ha påverkats av strukturutredningens förslag. Som Ingvar
Karlsson i Bengtsfors och jag krävde i motionen 1984/85:1404 bör strukturutredningens
förslag inte läggas till grund för lagstiftning.
Vad gäller de föreslagna ändringarna i jordförvärvslagen, främst 4 § där
det anges när förvärvstillstånd ”får” - inte som hittills ”skall” - vägras är det
viktigt att lagen kommer att tillämpas så att den dels underlättar boende och
verksamhet på landsbygden och ger möjligheter för dem som vill etablera sig
där som heltids-, deltids- eller fritidsjordbrukare att förvärvas fastighet, dels
motverkar förvärv i kapitalplaceringssyfte och juridiska personers förvärv.
Eftersom viss oklarhet kan råda om syftet med lagändringarna och den
avsedda tillämpningen bär jordbruksutskottet enligt min mening göra ett
uttalande i sitt betänkande om dessa principer för tillämpningen av reglerna
för lämnande av förvärvstillstånd.
Förutom att vi begärt ändring av reglerna som ensidigt prioriterar
storleksrationalisering vid tillståndsgivning har vi i motionerna även tagit upp
krav på översyn av den prisprövning som infördes år 1979 mot bakgrund av
den ur många synpunkter oroande prisutvecklingen på jordbruksfastigheter
under 1970-talet. I vår senaste motion påpekade vi att en översyn av
prisprövningen borde göras ”särskilt mot bakgrund av att flera exempel
påtalats där den lett till föga rimliga resultat för jordbrukare som lagt ned tid,
kraft och pengar på fastigheten under ett strävsamt liv och självklart har ett
intresse och en rätt att få honom skälig köpeskilling, när han skall avyttra”.
Utredningsmannen föreslog borttagande av prisprövningen, medan regeringen
synes ha gjort en skälig kompromiss mellan olika intressen och
strävanden genom att begränsa den till att förvärvstillstånd får vägras ”om
det är uppenbart att köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger
egendomens marknadsvärde”.
Med den större frihet att förvärva fastigheter som nu föreslås hade det varit
logiskt att - såsom vi framhöll i fjolårets motion - se över nuvarande förbud
för syskon och deras avkomlingar att förvärva jordbruksfastighet utan
lantbruksnämndens prövning. Bl. a. har länsstyrelsen i Örebro län i sitt
remissyttrande angett att rätten för dessa släktingar att förvärva borde
Mot. 1986/87
Jol58
31
återinföras. Eftersom frågan ej varit föremål för utredningsmannens
prövnng och eftersom regeringen enligt propositionen (sid. 16) avser att ta
upp denna fråga ”i samband med att frågorna om fler- och dödsdelsägande
övervägs” avstår jag från att nu framföra förslag med förhoppning om att
även denna fråga senare kan lösas i samförstånd.
Nej till ökad kommunal förvärvsrätt
Ett av förslagen i propositionen om ändringar av jordförvärvslagen avviker
klart från övriga förslag. Det gäller förslaget om ändring av 8 § innebärande
att kommunernas rätt att förvärva jordbruksfastigheter ökas.
Enligt nuvarande utformning av denna paragraf får kommun ”inte vägras
tillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida
utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning”.
I propositionen föreslås den avsevärda utvidgningen att det skall vara
tillräckligt att en fastighet "till någon del krävs för tätbebyggelse ...”
I specialmotiveringen anges inget om hur stor omfattning som ”någon del”
skall ha varken till yta eller som andel av fastigheten. Risk föreligger därför
för att kommunerna genom den föreslagna ändringen kan förvärva fastigheter
vars areal endast en mycket liten del beräknas komma att tas i anspråk för
framtida bebyggelseutveckling.
Det bör observeras att utredningsmannen inte hade föreslagit någon
ändring av denna paragraf, varför detta regeringsförslag inte varit föremål
för granskning av remissinstanserna. I propositionen nämns under remissinstansernas
synpunkter på s. 15 endast att ”Svenska kommunförbundet anser
att kommunerna bör befrias från skyldighet att söka förvärvstillstånd”. Detta
synes ha varit anledningen till att regeringen framlägger ett förslag som
varken utredningen föreslagit eller som kan ha samband med strävandena att
underlätta för privatpersoner att förvärva jordbruk eller hänsynstagandet till
regionalpolitiska strävanden.
Redan med nuvarande lagstiftning, bl. a. genom lagen om kommunal
förköpsrätt och möjligheterna till expropriation för allmänna ändamål samt
jordförvärvslagen, har kommunerna enligt min mening tillräckliga rättigheter
och möjligheter att förvärva mark för tätbebyggelseutveckling och annat.
Att vidga kommunernas rätt till att i jordförvärvslagen införa en bestämmelse
som ger dem rätt att förvärva - och behålla - varje jordbruksfastighet
vars mark ”till någon del” kan komma att behövas för tätortsutveckling är
varken erforderligt eller lämpligt. Dessutom har som nämnts denna lagändring
inte fått den belysning som en remissbehandling skulle ha gett.
Riksdagen bör enligt min mening på anförda skäl avslå förslaget i
propositionen om ändring av jordförvärvslagens 8 §.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utgångspunkten för beviljande av förvärvstillstånd skall vara att
stimulera boende och verksamheter på landsbygden och att fastigheter
skall få förvärvas för såväl heltids- som deltids- och fritidsjordbruk,
Mot. 1986/87
Jol58
32
2. att riksdagen avslår förslaget i propositionen 1986/87:122 vad Mot. 1986/87
gäller ändring av jordförvärvslagens 8 §. Jol58
Stockholm den 21 april 1987
Martin Olsson (c)
33
