Ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m. m. (prop. 1986/87:122)
Motion 1986/87:Jo152 Anita Bråkenhielm och Göte Jonsson (m)
Motion till riksdagen
1986/87:Jol52
Anita Bråkenhielm och Göte Jonsson (m)
Ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m. m.
(prop. 1986/87:122)
Om vi vill bevara en bebodd och levande landsbygd behövs insatser på flera
områden. Avreglering och ökad flexibilitet behövs inom flera regelsystem.
En liberalisering av jordförvärvslagen hade på ett positivt sätt kunnat
medverka, men det föreliggande förslaget är ej tillräckligt.
Det viktigaste skälet till att vi måste ha en ny jordförvärvslag är att större
möjligheter måste öppnas att behålla även mindre jordbruksfastigheter som
självständiga mindre enheter. Även om de inte är ”rationella” är de
oumbärliga som grundstruktur i en levande bebodd landsbygd. En ny
jordförvärvslag bör såvitt möjligt avreglera möjligheterna för fysiska personer
att köpa jord- och skogsbruksfastighet. För juridiska personer bör
noggrann prövning bibehållas och köp endast undantagsvis tillåtas om
intresserad köpare i form av fysisk person ej finns.
Det måste vara tillåtet för anställda i industri och förvaltning, för
hobbyodlare av alternativa grödor, för häst- och fårvänner och andra med
längtan efter den livsmiljö som landsbygden ger, att förvärva en jordbruksfastighet.
I dess upprustning kan de kanske lägga ner kapital från den
försålda villan eller delar av en inkomst från annat håll. De kan bidra till att
vårda kulturlandskapet och med sina familjer ge underlag för skola,
lanthandel och den levande befolkning som en levande bygd förutsätter.
Jordbruket ensamt kan inte generera det kapital som behövs för att
bibehålla en levande landsbygd. Tillskott från andra näringar är en nödvändighet.
Om människor som vill bo på landsbygden får sin utkomst i närmaste
samhälle och ägnar sin fritid åt att bevara en del av det öppna landskapet är
detta ingen nackdel, tvärtom.
Jordbruket måste alltid vara grundstrukturen i en levande landsbygd men i
stora områden i vårt land är det inte längre möjligt att bygga enbart på
jordbruksenheter av sådan storlek att de kan försörja en hel familj. Redan i
dag har en majoritet av jordbrukarfamiljerna biinkomster från annat håll.
Deltidsbonden är ett nödvändigt inslag utom i de rena slättbygderna. Den
gamla jordförvärvslagens inriktning mot att gynna rationella enheter och
stordrift måste ersättas med en ny målsättning: att bevara den levande
landsbygden. Detta syns också ha varit en målsättning inför lagförslagets
tillkomst. Tyvärr har det blivit en halvmesyr och motsvarar ej intentionerna.
Redan under den gamla lagen har i många fall lokala lantbruksnämnder
gjort sitt bästa för att tänja lagen till förmån för t. ex. deltidsjordbrukare, som
velat bosätta sig på små fastigheter. Den nya lydelsen som föreslås i
propositionen kan något underlätta detta.
Men det är inte tillräckligt. Endast en mycket liten del av jordbruksfastigheterna
förmedlas genom köp inom lagens inflytande. De allra flesta
fastigheter förvärvas genom arv, gåva eller släktköp. Skattelagstiftningen,
som bl. a. beskattar andra former av förmögenhet betydligt hårdare än
fastighetsinnehav försvårar i hög grad omvandling av en för många bundet
och föga avkastande kapital till mera lättrörliga tillgångar. En arvinge i en
syskonskara har sällan möjligheter att köpa ut de övriga då det kapital som då
skulle erfordras blir orimligt stort om de utköpta inte skall förlora och
köparen få en rimlig avkastning. Utboägande och samägande är ett betydligt
större problem än risken för att en köpare av en jordbruksfastighet via
jordförvärvslagen inte skulle bli en bofast innevånare i bygden. Stora delar av
marken, framför allt skogsmark, ägs av juridiska personer och av staten.
Detta har i vissa delar av landet bidragit till en förödande avfolkning.
Om vår målsättning är att få även de små gårdarna levande, bebodda och
underhållna och om vi vill bevara det öppna landskapet är det nödvändigt att
stimulera boendet på landsbygden. Att tala om bosättningstvång i samband
med fastighetsförvärv enligt jordförvärvslagen är dels en illusion, eftersom
sanktionsmöjligheter inte finns - och inte lär kunna konstrueras - gentemot
den ägare som av olika skäl tvingas bosätta sig på annat håll. Dessutom är
som nämnts endast en förhållandevis ringa del av det aktuella fastighetsbeståndet
berört. Man måste finna vägar att gynna sambandet boende-ägare,
vilka har generell verkan och gäller även den som förvärvat sin gård igenom
arv eller släktförvärv.
En i dessa stycken relevant och delvis förödande kritik har riktats mot
lagförslaget av tunga remissinstanser som lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
riksrevisionsverket, kammarkollegiet och statskontoret. Man påpekar bl. a.
att inget försök gjorts att utvärdera vilka effekter den gällande lagstiftningen
haft. Ej heller har bärande skäl framkommit för att behålla prisreglering,
förvärvsprövning och krångel, särskilt inte vad gäller mindre fastigheter
eller, vad gäller de utvecklade jordbruksdistrikten, ens för att åstadkomma
en rationell struktur för jordbruket.
Staten måste sälja ut delar av sin mark, i synnerhet om därmed mindre
fastigheter kan få bättre bärkraft. De regler som gäller för kompensationsköp
för bl. a. kyrkan när man eftersträvar rationellare struktur måste
liberaliseras och en fri priskonkurrens tillåtas.
I lagförslagets portalparagraf anges syftet med jordförvärvslagen. Vi anser
att ett av de viktigaste målsättningarna saknas, nämligen främjandet av
bosättning på landsbygden. Vi menar samtidigt att denna målsättning bäst
uppfylls genom positiva stimulanser och inte genom tvingande lagstiftning.
Positiva stimulanser vad gäller boendet på landsbygden skulle för övrigt få
effekt totalt sett, och inte enbart i samband med ägarskiften vad gäller
enskilda jordbruksfastigheter. Vissa av de åtgärder som vi här förordar skulle
lämpligen kunna regleras i jordförvärvslagen medan andra måste anges i
anslutning till annan speciallagstiftning, och då med anledning av den
övergripande målsättningen i jordförvärvslagen. Vi föreslår därför åtgärder
för att underlätta och stimulera boendet på landsbygden.
Mot. 1986/87
Jol52
10
Breddad äganderätt
För många i vårt land framstår det som angeläget att kunna äga en bit mark
för att på så vis få utveckla sina speciella intressen. Det rör sig i många fall inte
om en ambition att äga stora markarealer utan snarare små begränsade
områden, kanske 2-3 ha. Nuvarande lagstiftning lägger hinder i vägen för
detta, eftersom man inte tillåter avstyckning av mark och bildandet av små
jordbruksfastigheter. Vi menar att rätten till avstyckning här måste breddas
och att denna rätt lämpligen skrivs in i jordförvärvslagen.
Motivet när det gäller önskemålet att äga en bit mark varierar. En familj
kanske vill odla biodynamiskt, en annan vill ägna sig åt djurskötsel i
begränsad omfattning och ett annat motiv kan vara önskemålet att behålla en
bit kulturlandskap öppet!
En sådan möjlighet till avstyckning och bildande av en ny fastighet skulle
också kunna vara positivt vid generationsväxlingar. Om anhöriga eller
dödsbodelägare finge möjlighet skulle dessa fortfarande ha kvar en förankring
i hembygden utan att för den skull tvingas vara delägare i stamfastigheten.
Vårt förslag skulle på så vis få en dubbelt positiv effekt, nämligen ökat
boende på landet med bevarande av det öppna kulturlandskapet, samtidigt
som problemen med dödsbo- och utbo-ägandet skulle kunna minska.
Även möjligheten att avstycka tomter enbart för bostadsändamål måste
öka. Här behöver äganderätten förstärkas så att den som äger marken också
får ökad möjlighet att bestämma över sådana avstyckningar. Det är helt
orimligt att familjemedlemmar skall vägras byggnadslov därför att diffusa
allmänna intressen lägger hinder i vägen. I vissa fall finns givetvis verkliga
allmänna intressen, men dessa måste då klart kunna motiveras och ses som
undantag snarare än regel. Ägare och familjemedlemmar är oftast starkt
känslomässigt bundna till fastigheten. Detta kan t. ex innebära att man vill
bygga på en speciell plats inom fastigheten men blir förvägrad detta. En ökad
möjlighet till byggande på landet skulle också enligt vår mening underlätta
generationsväxlingar och motverka ett negativt samägande. Vi vill dock
samtidigt understryka att allt samägande givetvis inte skall ses som negativt.
Vi anser att möjligheten till ökad avstyckning för bildande av nya mindre
jordbruksfastigheter samt bostadsfastigheter på lämpligt sätt förs in i
jordförvärvslagen, och att byggnadslagstiftningen också anpassas efter detta.
Vi vill också med anledning av våra krav beträffande komplettering i
jordförvärvslagen föreslå andra åtgärder. Således bör möjligheterna till
direkta investeringsavdrag för särskilt angivna investeringar, motsvarande
hela intäkten av skogsbruk, kunna medgivas. Sådana stimulanser kunde
baseras på ett system som innebär att brukaren får rätt till direkta
investeringsavdrag för alla fasta investeringar i skogsbilvägar, byggnader
m.m. Även ny, om- eller tillbyggnad av bostadsfastighet, som bebos av
brukaren eller anställda, bör ingå i ett sådant avdragssystem. Att låta
bostadshus till fullo ingå skulle också medföra minskat behov av statssubventionerade
bostadslån till aktuella fastigheter, viket i sin tur skulle begränsa
den s. k. rundgången i ekonomin vad gäller de fastighetsägare som föredrag
avdrag framför räntesubventioner. Dessa möjligheter till direktavskrivningar
skulle verka positivt för såväl boendet som för standarden i byggnadsbeståndet
på landsbygden.
Mot. 1986/87
Jol52
11
1** Riksdagen 1986/87. 3sami. NrJol50-158
Inom ramen för en helhetsambition vad gäller boende på landet anser vi
också att förmånsvärdena beträffande bostaden på jordbruksfastighet måste
sänkas. Skattelagstiftningen måste ändras så att generationsväxlingar underlättas,
och här skulle bl. a. möjligheterna till successiv överlåtelse förbättras
så att samma regler beträffande beskattning gäller vid successiv överlåtelse
som vid gåva eller arv. Detta skulle t. ex. kunna underlätta för ett av barnen
att efter hand ta över en jordbruksfastighet. Deltidsjordbruken måste öka
om vi skall bevara en levande landsbygd med ett öppet kulturlandskap. Detta
innebär behov av kompletterande inkomster med oftast långa dagliga resor
som följd.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställer vi
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande jordförvärvslagens tillämpning m. m.
för att främja bosättning på landet.
Stockholm den 14 april 1987
Anita Bråkenhielm (m) Göte Jonsson (m)
Mot. 1986/87
Jo 152
12
