Ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m. m. (prop. 1986/87:122)
Motion 1986/87:Jo151 Carl Bildt m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1986/87:Jo 151
Carl Bildt m. fl. (m)
Ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m. m.
(prop. 1986/87:122)
I proposition 1986/87:122 föreslår regeringenförändringar av nu gällande
jordförvärvslag. Lagen skulle om dessa genomförs mjukas upp. Dess
karaktär av statligt styrinstrumentförändras dock inte.
Äganderätten är en förutsättning för demokratin. Ett demokratiskt system
frutsätter bl. a. att människor kan göra sina egna fria val. Ett eget ägande
ökar möjligheterna till detta. Ägandet skänker trygghet och ger medborgarna
möjlighet att ta ansvar. Äganderätten måste enligt vår uppfattning också
innefatta bestämmanderätt över det ägda. Med markägandet följer därför
rätten att bruka egendomen, att bebygga och sälja den m. m.
Äganderätten har visat sig vara en av de viktigaste drivfjädrarna för den
ekonomiska utvecklingen. När brukare och näringsidkare själva kan tillgodogöra
sig frukterna av sitt arbete ökar såväl arbetsinsats som avkastning.
Givna resurser utnyttjas bättre. Genom tidernas lopp har statsmakterna i
varierande grad försökt att lägga beslag på delar av enskild egendom - ofta
genom att ta ut skatt på avkastningen. I vissa fall har staten också övertagit
mark eller andra produktionsmedel.
I den socialistiska ideologin finns föreställningen om att kollektivt
beslutsfattande är bättre än individuellt sådant. Enskild äganderätt är därför
oviktig för socialister. Detta kommer till tydligt uttryck i många av de lagar
som den socialistiska riksdagsmajoriteten genomdrivit.
Jordförvärvslagen är en av de lagar som kraftigast inskränker äganderätten
till mark. Innebörden av lagen är att staten, genom lantbruksnämnden, skall
bestämma vem som skall få köpa jordbruks- eller skogsmark. De undantag
som görs gäller huvudsakligen arv och om barn köper gården av förälder,
s. k. släktförvärv.
De skäl - prövningsgrunder - som kan användas för de statliga ingreppen
om en fysisk person är köpare är:
- om priset är ”för högt” den s.k. prisprövningen
- om fastigheten i fråga kan antas vara en kapitalplacering
- om fastigheten i fråga behövs för storleksrationalisering
- om ”utvecklade” företag slås samman
- om det kan antas att köparen inte bosätter sig på fastigheten
- om det kan antas att köparen inte kommer att yrkesmässigt bruka
fastigheten
- om det kan antas att köparen inte har tillräckliga yrkeskunskaper
- om någon på orten boende behöver fastigheten av sysselsättningsskäl
Vi redovisar nedan våra argument för en väsentligt mer långtgående
1 * Riksdagen 1986187. 3 sami. NrJol50-158
liberalisering av jordförvärvslagen än vad som föreslås i propositionen.
Denna innebär att förvärvsprövningen för enskilda personer helt slopas.
Prisprövningen och kapitalplaceringen
Prisets roll är att avspegla olika människors värderingar. Det visar köparnas
beredskap att göra uppoffringar för att erhålla föremålet och säljarnas
villighet att avstå. Styr priset om en affär kommer till stånd eller inte
garanteras att både köpare och säljare är tillfreds. Rättvisa melan olika
köpare skapas.
Överges priset som avgörande faktor för ett köp och ersätts med någon
sorts administrativ beslutsordning kommer med säkerhet godtycket att få
fritt spelrum.
Prisprövningen har orsakat stora störningar på fastighetsmarknaden. För
”höga" priser har sänkts av staten, vilket helt naturligt medfört en viss
återhållsamhet hos eventuella säljare. Utbudet av mark har minskat genom
att mark arrenderas ut i stället för att säljas. Det begränsade utbudet av
fastigheter och den snäva krets som kunnat komma i fråga som köpare har
medfört att prisbildningen på jordbruksfastigheter blivit snedvriden. I
förlitan på att staten sänker alltför höga priser har det hänt att köpare avgivit
mycket höga bud. Det slutliga priset efter lantbruksnämndens justering har
många gånger hamnat under det näst högsta budet.
De jordbrukare som har allt sitt kapital nedlagt i fastigheten tvingas
acceptera att staten skänker en del av detta till köparen. Tryggheten på
ålderdomen kan konfiskeras. Personliga tragedier har blivit följden av
prisprövningen.
Jordbrukare kan få svåra ekonomiska problem om företaget går dåligt. Till
skillnad från andra småföretagare kan jordbrukaren då inte sälja sitt företag
till högsbjudande, eftersom prisprövningen lägger hinder i vägen.
För närvarande genererar jordbruket knappast något nytt kapital. Tillåts
nya kategorier att köpa lantbruksfastigheter skulle emellertid nytt kapital
tillföras landsbygden och jordbruket. Realvärdena skulle därmed säkras åtminstone
i vissa delar av landet. Fastigheter med bra bostäder nära tätorter
skulle t. o. m. kunna få ett ökat värde om prissättningen släpps fri.
I propositionen föreslås att prisprövningen skall vara kvar - fast i något
uppmjukad form. Färre kommer att drabbas av denne paragraf. Alla
principiella betänkligheter kvarstår dock - liksom de hämmande utbudseffekterna.
Byråkratin blir oförändrat stor, eftersom lantbruksnämnderna
även med propositionens förslag måste pröva varje köp.
Enligt vår mening måste köpare och säljare fritt få komma överens om till
vilket pris en fastighetsaffär skall göras. Det är först då som fastigheten blir
korrekt värderad.
Friheten för alla köpare och säljare kommer naturligtvis att öka avsevärt
om prisprövningen helt slopas. Lantbruksnämnderna slipper också bedöma
om priset är "rimligt" på varje köp.
Mot. 1986/87
Jol51
4
Rationalisering och bosättning
Vi anser att såväl jordbruksfastigheter som skogsbruksfastigheter skall
brukas. Enligt vår mening medför brukningskravet att en bosättning på
fastigheten i de allra flesta fall kommer till stånd. Det är dock orimligt att ha
bosättningsplikt i alla situationer. T. ex. kan en ung nyetablerad lantbrukare
av ekonomiska skäl och familjeskäl behöva bibehålla såväl bostadsort som
eventuell anställning under en övergångsperiod. Kravet på bosättning har
heller inte tillämpats särdeles strikt.
Jordförvärvslagen har som huvudsyfte att främja bildandet av rationella
företag. Staten har bedömt vad som har varit rationellt eller inte. Lagen har
medfört att allt större jordbruksenheter har byggts upp. I takt med
teknikutvecklingen har allt större arealer kunnat skötas av allt färre
personer. I praktiken har förvärvstillstånd endast lämnats för intensivt
brukade heltidsföretag. Begreppet familjejordbruk har länge varit vägledande
för rationaliseringspolitiken. Detta innebär att minst 1,5 helårsarbetare
skall ha sin bärgning från jordbruket. Ännu större enheter har undan för
undan tillskapats.
Det är naturligt för människor som förvärvar en jordbruksfastighet att oavsett
dess storlek - också bosätta sig där. Motivet till förvärvet av en
mindre fastighet är ofta miljöbetingat. Avgörande för när bosättningen sker
är oftast arbetsmöjligheterna utanför jordbruket.
Jordbruks- och skogsbruksföretag är basen för boende och sysselsättning
på landsbygden. Företagen ger underlag för såväl offentlig som kommersiell
service. Detta gäller i hela Sverige och inte bara i glesbygden. Jordförvärvslagen
har inte gagnat boendet på landsbygden.
Deltidsjordbruk som drivs i kombination med annan sysselsättning är
viktiga för boendet i glesbygden. I framtiden kommer de att bli än viktigare.
Skall boende kunna upprätthållas i hela vårt land måste mindre jordbruksenheter
tillåtas. Inkomster från jordbruket måste då kombineras med
inkomster från andra verksamheter. I stora delar av Sverige är skog ett
naturligt komplement - men även andra kombinationer måste tas tillvara.
Flera olika deltidsarbeten måste kunna kombineras. I de sociala serviceyrkena
finns många mänskliga kvaliteter att vinna om närboende på deltidsbasis
sköter t. ex. hemtjänst och barnpassning.
Svenskt jordbruk står inför en svår omställningsperiod. Produktionen av
livsmedel i Sverige kan förväntas överstiga konsumtionen om den nuvarande
åkerarealen brukas. En viss minskning av produktionen är därför nödvändig
för att jordbrukarna skall kunna erhålla godtagbar ekonomisk standard.
Deltidsjordbruk bidrar till att hålla mark öppen samtidigt som produktionen
är genomsnittligt lägre än på heltidsjordbruken.
Om deltids- och fritidsjordbruk tillåts kommer en av följderna därför att
bli lägre totalproduktion. Strukturrationaliseringen kommer emellertid
givetvis inte att avstanna om förvärvsprövningen upphör. Ofta har ju
grannjordbruk en bättre betalningsförmåga för marken än andra.
Enligt vår mening måste den som vill förvärva en jordbruks- eller
skogsfastighet också få det. I stället för att motverka människors önskemål
om att bosätta sig på landsbygden, vilket är föjden av nuvarande lagstiftning,
Mot. 1986/87
Jol51
bör åtgärder vidtas för att stimulera människor till sådan bosättning. En
sådan åtgärd är att bevara fastigheterna som jordbruksfastigheter. Fördelarna
för landbygden är uppenbara. Den enskilde önskar dessutom ofta först
pröva på ett jordbruk i mindre skala innan han beslutar sig för att driva ett
stort jordbruk.
Ett litet jordbruk är också bra för alternativodlare, eftersom denna odling i
många fall är arbetsintensiv. Det måste vara människorna och inte staten som
bestämmer vad som är rationellt.
Ovanstående förändring av jordförvärvslagen lägger i sig grunden till en
ökad bosättning på landsbygden. Boendet på landsbygden behöver emellertid
ytterligare främjas.
Ett sätt är att vid avstyckning av mangårdsbyggnader tillåta att så mycket
mark samtidigt avstyckas att t. ex fritidshästar eller får kan hållas där. Många
människor som söker sig till landsbygden har intresse av att odla grönsakerofta
på alternativt sätt. Vad marken används till skall enligt vår mening inte
prövas vid avstyckning. Är det fråga om huvudsakligen fritidsändamål kan
fastigheten benämnas ”annan fastighet”.
Kravet på att vid tillköp av mark sammanslagning till en registerfastighet
skall ske bör slopas.
Övriga krav
I propositionen föreslås att staten som krav för att godkänna ett jordförvärvsärende
skall få föreskriva att naturvårds- eller skogsvårdsåtgärder skall
vidtas.
I skogsvårdslagen liksom i naturvårdslagen finns föreskrifter om hur
skogsvård och naturvård skall bedrivas. Denna lagstiftning skall självfallet
följas, liksom skötsellagen. Det finns således möjligheter att enligt gällande
bestämmelser ålägga ägare till mark att sköta sin egendom på lämpligt sätt.
Att införa liknande bestämmelser i jordförvärvslagen - som villkor för
förvärv - är ett märkligt förfarande, vilket bör avvisas.
En jordbrukare måste i dag ha goda kunskaper i såväl biologi som
ekonomi. Jordbrukaren bör vara en god tekniker och i många fall också
behärska en del juridik.
Var och en som ämnar köpa jord- eller skogsbruksfastighet skaffar sig i
eget intresse de färdigheter som behövs för att kunna sköta sin fastighet. Att
anta att av alla yrkeskategorier just lantbrukare inte skulle göra det är
nedvärderande för denna yrkesgrupp. Att staten skall ställa formella krav på
detta, vilket i dag sker vid förvärvsprövningen, är horribelt.
Slopa förvärvsprövningen för enskilda personer
Enligt vår uppfattning är statens ingrepp i fysiska personers förvärv av
lantbruksfastigheter enbart till skada. Säljare har förlorat pengar, ibland
förmögenheter. Köpare har fått allt mindre mark att välja på. Glesbygden
har utarmats. Godtycket har regerat.
Förvärvsprövningen för fysiska personer bör slopas. Betydande fördelar
vinns då. Lantbruksnämnderna får en avgjort mindre arbetsbelastning.
Mot. 1986/87
Jol51
6
Byråkratin minskar och rättvisan ökar. Grunden för en bättre och mer
effektiv regionalpolitik läggs. Som en konsekvens av detta vårt förslag kan
heller inte några extra skötselkrav ställas vid förvärv.
Lagförslaget bör omarbetas i enlighet med detta.
Juridiska personer
Förvärvsprövningen bör behållas för juridiska personer. Vårt motiv för detta
är att sådana kan ha konkurrensfördelar gentemot enskilda personer. Av
bl. a. regionalpolitiska skäl kan det också vara motiverat att gynna enskilt
ägande framför juridiska personer. Detta är fallet framför allt i skogslänen.
Skogsfastigheter kan vara attraktiva uppköpsobjekt för stora träförädlande
företag. Lokala arbetstillfällen riskerar att försvinna vid dessa förvärv.
Det blir emellertid allt vanligare att jordbruksföretag - även av mindre
storlek- drivs som juridiska personer. Förvärvsprövningen får självfallet inte
tillämpas på sådant sätt att den hindrar dessa från att förvärva tillskottsmark.
Skötsellagen
Med ägandet följer ett ansvar. En markägare har således skyldighet att bruka
sin mark.
I lagen om skötsel av jordbruksmark finns i dag bestämmelser som ger
staten bestämmanderätten över den enskilde lantbrukarens produktionsform.
Han får nämligen inte plantera skog på sin jordbruksmark utan
tillstånd från lantbruksnämnden.
I propositionen föreslås att markägaren skall få en något utökad beslutanderätt
över sin egendom. Om skogsplanteringen är marginell får han själv
bestämma. I alla andra fall skall staten ha kvar sin bestämmanderätt, den
skall t. o. m. utökas, eftersom staten enligt förslaget också skall få bestämma
vilka trädslag som får planteras.
Enligt vår mening måste den enskilde markägaren själv få avgöra vilken
produktion han vill ha på sin mark. De lagparagrafer som ger staten
bestämmanderätten över produktionsformen bör därför avskaffas.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med anledning av vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar avskaffa förvärvsprövningen för enskilda
personer och att förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230) ändras i överensstämmelse härmed,
2. att riksdagen beslutar ändra lagen (1979:425) om skötsel av
jordbruksmark så att den enskilde markägaren själv får avgöra valet
av produktionsinriktning i enlighet med vad som i motionen anförts,
Mot. 1986/87
Jol51
7
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att stimulera bosättning på landsbygden.
Stockholm den 13 april 1987
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carls hamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)
Mot. 1986/87
Jol51
8
