Ändring i brottsbalken m. m. (sexualbrotten) (prop. 1983/84:105)

Motion 1983/84:2558 Allan Ekström

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion

1983/84:2558

Allan Ekström

Ändring i brottsbalken m. m. (sexualbrotten) (prop. 1983/84:105)

En av de mest centrala frågorna under hela lagstiftningsärendet har varit
denna: Skall kvinnans uppträdande och handlande mot mannen före
samlaget frånkännas rättslig betydelse i olika avseenden eller ej?

Medan sexualbrottsutredningen i sitt betänkande Sexuella övergrepp
(SOU 1976:9) ansåg att kvinnans handlande före övergreppet skulle
tillerkännas sådan betydelse, gjorde sexualbrottskommittén i sitt betänkande
Våldtäkt och andra sexuella övergrepp (SOU 1981:61) den motsatta
bedömningen, nämligen att kvinnans handlingssätt före övergreppet liksom
relationen mellan kvinnan och gärningsmannen skulle sakna rättslig
betydelse (s. 69). Propositionen synes intaga ett slags mellanläge i
förhållande till de angivna ståndpunkterna.

Ingen torde i dag ifrågasätta de allmänna värderingarna att kvinnan i varje
situation har rätt att bestämma över sin egen sexualitet och att hennes önskan
att icke ha samlag ovillkorligen skall respekteras. Men enighet om
inställningen till den grova och allvarliga kränkning av kvinnans personliga
integritet som ett påtvingat samlag utgör löser tyvärr icke de problem som
domstolen ofta ställs inför. Det finns all anledning att i ärlighetens namn
klargöra detta.

Ett fall som jag hade att handlägga i tingsrätten får åskådliggöra detta.

En man hade stämt möte med en gift kvinna. Han hämtade henne med bil i
närheten av hennes sommarställe. De åt middag tillsammans på restaurang i
stan. Därefter gick de på bio och såg en starkt erotisk film. Efter
föreställningen bjöd mannen på supé i sin bostad. Under vistelsen i bostaden
hade de samlag med varandra. Mannen körde därefter kvinnan hem till
hennes lägenhet i stan. Nästa dag anmälde kvinnan för polisen att mannen
hade tvingat henne till samlaget. Mannen förnekade att han handlat mot
kvinnans vilja. Åklagaren begärde, att tingsrätten skulle häkta och döma
mannen för våldtäkt.

Hur skulle händelsen bedömas? Om mannen gjort sig skyldig till våldtäkt,
kunde han med hänsyn till brottets straffvärde icke dömas till ett lägre straff
än fängelse i två år. Han riskerade då också att omedelbart berövas friheten
genom häktning. Med tillämpning av hittills gällande rättsprinciper gällde
det för domstolen att ta ställning till följande frågor:

1. Hade kvinnan verkligen motsatt sig samlaget? Ett nekande svar skulle
innebära att något brott över huvud taget icke förövats. Och det kan ju ej i
förväg uteslutas att kvinnan av olika skäl icke hållit sig till sanningen.

2. Om kvinnan nu motsatt sig samlaget, hade denna kvinnas inställning

Mot. 1983/84:2558

5

insetts av mannen eller hade mannen med hänsyn till samvaron kunnat tro att
kvinnan gått med på att ha samlag? Svaret här är avgörande för frågan, om
mannen haft uppsåt att våldföra sig på kvinnan eller ej. Om mannen kunde
ha bibringats den uppfattningen att kvinnan samtyckt till samlaget trots att
hon alltså icke gjort det, kunde han icke fällas till ansvar för våldtäkt. Detta
liksom andra brott enligt brottsbalken förutsätter för straffbarhet uppsåt hos
förövaren.

3. Om mannen insett att kvinnan icke velat ha samlag med honom hade
han begått ett förkasligt sexuellt övergrepp mot henne. Hur skulle brottet
betecknas? Vilket straff förskyllde mannen? Hur straffvärd var mannens
handling? Domstolen hade här tillgång till en straffskala mellan fängelse i 14
dagar i ena ändpunkten och 10 år i den andra.

Skall domstolen förbjudas att vid besvarandet av de ställda frågorna ta
hänsyn till vad som faktiskt förekommit före den påtalade händelsen och hur
den tilltalade uppfattat situationen? Skall, annorlunda uttryckt, allt som
förekommit före samlaget avskärmas för domstolen? Skall detta brott med
andra ord bedömas enligt andra rättsprinciper än vad som av hävd gäller i
övrigt och som tar sig uttryck i bl. a. den bestämmelsen i rättegångsbalken att
rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad
som i målet är bevisat (35:1).

Som inses skulle det strida mot hävdvunna rättsprinciper att kategoriskt
vidhålla ståndpunkten att offrets handlingssätt före övergreppet och
relationen mellan offret och gärningsmannen skall sakna rättslig betydelse,
trots att denna ståndpunkt i och för sig är ett uttryck för den redovisade
inställningen till kvinnans personliga integritet. En rättegång i framtiden kan
därför inte från nu berörda synpunkter antas komma att skilja sig nämnvärt
från vad som förekommit tidigare. Det är som vanligt verkligheten som har
vitsord.

Till stöd för min bedömning kan jag åberopa remissyttranden från bland
andra riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, hovrätten för västra Sverige (”Mot
bakgrund av det anförda har hovrätten kommit till den bestämda slutsatsen
att hänsyn i flertalet fall måste tagas till offrets beteende såväl vid brottets
bestämmande som vid valet av påföljd”), kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges
domareförbund samt brottsförebyggande rådet (”Med detta bryter
sexualbrottskommittén mot grundläggande principer inom straffrätten. Det
är en självklarhet att domstolarna vid såväl brottsrubricering som påföljdsval
och straffmätning för t. ex. misshandel tar hänsyn till hela händelseförloppet.
Det är emellertid inte bara vid brott mot person som man i rättsskipningen
försöker väga in hela händelseförloppet inklusive interaktionen mellan
gärningsman och offer. Motsvarande gäller t. ex. vid förmögenhetsbrotten.”).

Från rättssäkerhetssynpunkt är det därför oundgängligen nödvändigt att
klarhet skapas huruvida brott mot 6 kap. brottsbalken skall handläggas och
bedömas efter andra och snävare rättsprinciper än vad som eljest gäller enligt

Mot. 1983/84:2558

6

vår rättsordning. Skall sålunda för framtiden gälla den av departementschefen
gillade principen att kvinnans handlande före övergreppet eller
förhållande till mannen skall sakna betydelse för bestämmande av brottet?
Skall denna del av skeendet undantagas från lagtextens ord ”omständigheterna
i övrigt” enligt 6 kap. 1 § andra stycket i den föreslagna lydelsen? Skall
det faktiska händelseförloppet få tillmätas betydelse vid utmätande av
fängelsestraffets längd? Här uttalar departementschefen att ”Därvid kan
man självfallet inte bortse från de omständigheter som har föregått ett
övergrepp eller som anknyter till parternas personliga relationer; sådana
faktorer ingår alltid som en del i helhetsbilden när en domstol skall bestämma
påföljd i ett brottmål” (s. 23). Mot denna traditionella värdering skall å andra
sidan ställas det uttalandet att ”över huvud taget bör den omständigheten att
ett övergrepp föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna inte (kurs. av mig)
leda till en mildare bedömning” (s. 24). I samma riktning kan också följande
rader i specialmotiveringen peka: ”Sådana faktorer (kvinnans beteende före
övergreppet och relationen till mannen) anses också sakna självständig
betydelse för frågan om ett brott skall hänföras under andra stycket men
ibland kan de naturligtvis liksom andra omständigheter utgöra en del av
helhetsbilden” (s. 51).

Enligt gällande rätt (6:4) är det obetingat straffbart för lärare att ha
sexuellt förhållande till sina elever, om dessa är under 18 år. Som
socialstyrelsen framhållit går de ungdomar som åtnjuter skydd enligt
lagstadgandet i grundskola eller i gymnasium och är för sin framtida
utbildning eller för sitt framtida yrkesliv beroende av de betyg som läraren
ger. Eleverna är fortfarande lika skyddsvärda som tidigare. Lagregeln bör
därför bibehållas. Det får ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig
författningstext.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

1. att riksdagen uttalar att mål som angår 6 kap. brottsbalken skall
handläggas och bedömas efter samma rättsprinciper som gäller i
övrigt enligt vår rättsordning,

2. att riksdagen beslutar att nuvarande förbud för lärare att ha
sexuellt förhållande till sina elever under 18 år skall bibehållas.

Stockholm den 28 februari 1984

ALLAN EKSTRÖM (m)