Ändrade regler för avgörande av ärenden i riksdagen

Motion 1983/84:1410 Förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

9

Motion

1983/84:1410

Förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl.

Ändrade regler för avgörande av ärenden i riksdagen

I regeringsformen och riksdagsordningen finns ett antal föreskrifter om
riksdagsarbetet som i stället för att befordra en smidig behandling av
ärenden uppställer olika formella hinder för ärendenas avgörande och
som i bland uppfattas som byråkratiska och tämligen onödiga.

Dessa föreskrifter fyller emellertid i allmänhet ett mycket bestämt syfte.
De utgör ett skydd mot att en minoritet inom riksdagen genom överrumpling
skall kunna driva igenom ett beslut som majoriteten motsätter sig. Hit
hör bestämmelserna om föredragningslista till kammarens sammanträden
och om talmannens skyldighet att föredra ärendena i den ordning som de
har tagits upp på föredragningslistan (2 kap. 7 § RO). Ett annat exempel är
föreskriften i 2 kap. 6 § RO om att kallelse till kammarsammanträde skall
anslås minst fjorton timmar i förväg. En kallelse med kortare varsel kan
förekomma men då endast under förutsättning att mer än hälften av
riksdagens ledamöter medger att sammanträde får hållas.

I själva verket finns ett helt nätverk av bestämmelser vilkas huvudsakliga
syfte är att förhindra att riksdagen genom överrumplande manövrar
fattar beslut som inte överensstämmer med majoritetens vilja.

1 detta skyddsnät finns emellertid ett hål som lämpligen bör täppas till.

Enligt 5 kap. 1 § riksdagsordningen skall ett utskottsbetänkande bordläggas
två gånger innan ärendet får företas till avgörande. När ärendet
förekommer för tredje gången, dvs. när det på kammarens föredragningslista
till visst sammanträde finns upptaget såsom ett två gånger bordlagt
ärende, är det formellt klart att avgöras vid detta sammanträde, även om
avsikten har varit att hålla arbetsplenum först en senare dag. Denna
omständighet kan medföra överrumpling.

Situationen illustreras bäst med ett tänkt exempel.

Till ett fredagssammanträde finns en föredragningslista som först upptar
ett antal interpellationer som skall besvaras och därefter under rubriken
”två gånger bord!.” ett utskottsbetänkande, som kammaren inte har
hunnit behandla vid föregående dags arbetsplenum. På talmannens förslag
hade kammaren vid torsdagssammanträdet beslutat att ”till ett följande
sammanträde uppskjuta behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptaget två gånger bordlagt ärende”. Tanken var naturligtvis att
ärendet skulle behandlas vid kammarens arbetsplenum på onsdag i följande
vecka. — Men där fanns de som menade annat!

När interpellationerna har besvarats frågar talmannen som vanligt om
”kammaren behagar åtskiljas”. Till sin förvåning finner han att en ledamot

Mot. 1983/84:1410

10

svarar ”nej”. Då talmannen trots detta finnér att kammaren har beslutat i
enlighet med hans förslag, begär ledamoten votering. Efter voteringssignalerna
infinner sig de riksdagsledamöter som ännu är kvar i riksdagshuset.
Sedan voteringspropositionen lästs upp företas omröstning. Vid omröstningen
befinns att kammaren ej vill åtskiljas. Talmannen är då tvungen att
fortsätta sammanträdet och att föredra det på föredragningslistan upptagna
utskottsbetänkandet, som formellt är färdigt för avgörande. En ledamot
begär ordet och yrkar bifall till den till betänkandet fogade reservationen.
En annan ledamot yrkar bifall till utskottets hemställan. En tredje ledamot
yrkar att ärendet skall återförvisas till utskottet för ytterligare beredning.
Av 18 närvarande ledamöter visar sig emellertid endast fem stödja återförvisningsyrkandet.
(Sex röster för återförvisning hade räckt för bifall till
detta yrkande.) I den avgörande omröstningen bifalls den till betänkandet
förfogade reservationen med 13 röster mot fem för bifall till utskottets
hemställan.

13 riksdagsmän har i detta tänkta exempel kunnat driva igenom ett
formellt oantastligt riksdagsbeslut. Detta beslut skulle kunna gälla en
ändring av inkomstbeskattningen som inte kan rättas till förrän ett påföljande
år på grund av förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning till de
skattskyldigas nackdel.

En befogad fråga är hur en sådan situation över huvud taget kan tillåtas
uppkomma — om än teoretiskt. Svaret är att grundlagsutredarna avvisat
de tankar som under utredningsarbetet fanns om en quorumbestämmelse.
En sådan är mycket vanlig i andra parlament och innebär att parlamentet
inte kan fatta beslut såvida inte ett visst minsta antal av parlamentets
ledamöter är närvarande.

Mot bakgrund av det anförda vill vi därför föreslå att riksdagen vid
lämpligt tillfälle överväger hithörande frågor. En av flera tänkbara lösningar
utöver krav på viss närvaro vid beslut som avgörs medelst votering
kan vara att ett ärende inte får företagas till avgörande vid annat sammanträde
än sådant som i kallelse och anslag har angivits såsom arbetsplenum.

Vi hemställer därför

att riksdagen i lämpligt sammanhang beslutar överväga sådan ändring
av riksdagens beslutsordning att sådan överrumpling som
har exemplifierats i motionen förhindras.

Stockholm den 25 januari 1984

INGEGERD TROEDSSON (m)

STURE PALM (s) ANDERS DAHLGREN (c)

KARL ERIK ERIKSSON (fp) NILS BERNDTSON (vpk)