Älgskadornas följder för skogsbruket

Motion 1986/87:Jo716 Sven Eric Lorentzon och Hans Dau (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Jo716

Sven Eric Lorentzon och Hans Dau (m)
Älgskadornas följder för skogsbruket

Stora arealer av tallungskog har genom en alltför stor älgstam fått svåra
skador, som kommer att leda till avsevärda tillväxtförluster och mycket dålig
virkeskvalitet. Skogsbrukarnas tro på nyttan av att driva ett kvalitetsinriktat
skogsbruk sviktar nu i stora delar av landet.

De direkta kostnaderna att återställa de svårast skadade bestånden uppgår
till minst 100 milj. kr. Detta är dock inte den allvarligaste konsekvensen.
Värre är tillväxt- och kvalitetsförlusterna. Med en älgstam motsvarande den
vid 1980-talets början skulle på sikt - förmodligen lågt räknat - avverkningen
minska med mellan 2 och 4 miljoner m3 sk per år. Sannolikt skulle flera
miljoner m3 talltimmer bli nedklassade i kvalitet. Svensk sågverksindustri
riskerar då förlora en del av industrigrenens bästa konkurrensmedel på
världsmarknaden.

Skall skogsbruket kunna satsa på kvalitetsvirke och lövskogsskötsel måste
jaktarrendatorer, myndigheter och markägare dra lärdom av facit. Det är
därför en självklar målsättning att också i jaktpolitiken söka lösningar som
förbättrar villkoren att bedriva god skogsvård. Det bör ligga också i
samhällets intresse att balansen mellan produktionsgrenarna skogsbruk och
viltvård kan upprätthållas på det långsiktiga skogsbrukets villkor. Brister i
lagstiftning och administration jämte ofullständiga kunskaper om älgvården
har bidragit till uppkomsten av en alltför stor älgstam och oacceptabla
skador.

Det finns områden där balansen mellan produktionsgrenarna redan
uppnåtts, men sett i sin helhet är älgstammen fortfarande alltför stor med
tanke på skogsvården. Markägare, jaktarrendatorer och myndigheter måste
genom målinriktat samarbete snabbt bringa ned älgstammen till den nivå
skogsbruket tål. Vägen till balans fordrar förståelse och lojalitet från
jägarnas sida och kan underlättas med gemensamma rekommendationer från
skogsbrukets och jägarnas organisationer. En annan väg är genom ändrade
kontrakt och villkor för själva jaktutövningen. Myndigheternas förutsättningar
att i det administrativa arbetet verka mot balans kan förbättras.
Markägarnas ansvar som ägare och förvaltare av skogen gör det skäligt att
man får ett starkare inflytande i länsviltnämnden. Markägarnas egna lokala
organ liksom skogsvårdsorganisationens bör vara direkta remissinstanser
inför länsbesluten.

Behovet av ett ersättningssystem

Även i den situationen att skogs- och älgvård närmar sig balans kommer det
ibland att uppkomma mer eller mindre svåra skador. Lokalt kan kostnaderna
för dessa drabba (enskilda) skogsbrukare mycket hårt.

För att ekonomiskt avlasta svårt drabbade skogsbrukare behövs därför ett
ersättningssystem. Regeringen är uppenbarligen inne på samma tankar. En
enkel identifierbar gräns när ersättning skulle utgå är när omplantering krävs
enligt skogsvårdslagen.

Regeringens förslag

Regeringen föreslår att länsstyrelserna själva får svara för att med fällavgiften
finansiera bidrag med anledning av vissa skogsskador. För att få
ersättning ställs vissa villkor. Skogsägaren skall ha skjutit sin tilldelning
under den vanliga jakten och dessutom uttömt möjligheterna att genom
särskilda tillstånd till skyddsjakt förhindra att planteringen förstörs. Regeringen
föreslår vidare att bidraget lämnas för skador som inträffar efter den
30 juni 1987.

Älgtilldelningen är ett trubbigt verktyg i älgvården. Det är i dag vanligt att
tilldelningen läggs på en hög nivå för att stimulera till ökade avskjutningar.
Jaktlag med säkrare uppfattning om älgstammen kan självmant välja att inte
skjuta hela tilldelningen. Resultatet kan bli detsamma som en följd av yttre
händelser som försvårar en beskattning enligt tilldelning. I praktiken har
skyddsjakt ofta blivit en mycket utdragen process och har ofta av flera skäl
blivit svår att genomföra. Vid tidpunkten för skogsvårdsstyrelsens föreläggande
om omplantering blir det svårt att reda ut under vilken tid tilldelningen
skulle ha skjutits resp. möjligheterna till skyddsjakt uttömts. Förslaget
kommer i praktiken att ställa skogsbrukarna ensamma med kostnaderna.
Möjligheten till ekonomiskt stöd återkallas genom de till varandra kopplade
villkoren.

Det är ändamålsenligt att länsstyrelserna själva tar ansvaret för finansieringen
av viltskadorna. Den statliga fällavgiften bör kunna variera över
tiden till följd av förändringarna i viltstam och skadeomfattning. I de svårast
skadedrabbade länen skulle fällavgifterna stiga kraftigt om ersättning i stor
skala skulle utgå för de hittills ackumulerade skadorna. Men av detta kan
man inte dra slutsatsen att fällavgifterna blir ”orimligt stora”, även framöver
med en mindre älgstam och den nu föreslagna mycket höga självrisken för
skogsbrukarna.

Genom att bidrag bara kan utgå för skador som inträffar efter den 30 juni
1987 får skogsbrukarna ta alla förluster av de hittills ackumulerade skogsskadorna.
För enskilda skogsägare som hittills drabbats kan räkningen bli
mycket dryg när en skogsvårdsstyrelse med stöd av lagen kräver omplantering.

Det är inte rätt att bortse från de ackumulerade skadorna eftersom staten
måste anses ha delansvar för den uppkomna situationen. De ackumulerade
skadorna bör i stället ses sorn ett specialfall. Jägarna bör ta sin del av dessa
kostnader genom att ersättning i behovsprövade fall bör kunna utgå ur

Mot. 1986/87
Jo716

9

viltskaderegleringsfonden. Fondens medel har huvudsakligen inlevererats
från skogslänen där tyngdpunkten av älgskador på skog nu finns.

Säkerhet för det aktiva skogsbruket

Med några förändringar kan regeringens förslag om finansieringen av
älgskadorna bli en verksam säkerhetsåtgärd för skogsvårdsarbetet.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att skogsägare bör kunna påräkna ersättning utan
de av regeringen föreslagna restriktionerna - när omplantering
blir nödvändig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medel
ur viltskaderegleringsfonden kan utgå även för omplantering av
skogsföryngringar som utdöms på grund av skador som inträffat före
den 1 juli 1987.

Stockholm den 19 januari 1987

Sven Eric Lorentzon (m) Hans Dau (m)

Mot. 1986/87
Jo716

10