Ålfiske med ål järn

Motion 1985/86:Jo402 Ralf Lindström m. fl. (s, m, fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1985/86:Jo402

Ralf Lindström m. fl. (s, m, fp, c)
Ålfiske med ål järn

Enligt fiskeristadgan av den 24 september 1954, 6 §, är fiske med ljuster
förbjudet i Sverige. Undantag från detta förbud har enligt kungl, kungörelse
1974:852 länsstyrelsen i Blekinge län kunnat ge tillåtelse för fiske med ljuster
efter ål utanför länets kust mellan longituderna genom Göudde i väster och
Torhamns udde i öster. Tillstånd har endast kunnat beviljas för fiske från is
och endast till person bosatt vid den angivna kuststräckan och för vars
försörjning ljusterfiske är av betydelse. Denna kungörelse upphörde att gälla
vid utgången av mars månad 1980.

Framställningar från länsstyrelsen i Blekinge län, fiskenämnden i Blekinge
län, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Karlskrona kommun och
Blekinge kust- och skärgårdsförening om förlängning av giltighetstiden för
ovanstående kungörelse, beslutade regeringen i konselj den 13 november
1980 avslå.

För aktuellt ljusterfiske används ett speciellt redskap, i Blekinge kallat
”nubba” eller åljärn. Detta redskap har, till skillnad från tidigare i hela
Sverige använt ljuster, mellan varje grov ten (leva) en endast 4—5 cm tjock
ten försedd med hulling i vilken fisken fastnar. De grova tenarna (levarna) på
redskapet är inte som tidigare konventionella ljuster försedda med hullingar
och är inte heller skarpslipade. Levarna har som uppgift att fånga in fisken
och styra denna så att den spetsas på de smala tenarna.

Om någon av levarna under fiske träffar en ål utan att styra denna till en
smal ten glider fisken undan utan att bli skadad. Träffas däremot ålen av
någon av de huilingförsedda tenarna sitter den helt fast och kan omedelbart
avlivas.

Åljärn eller ”nubba"

Mot. 1985/86
Jo402

Ljuster

Ljusterfiske bedrevs tidigare allmänt i vårt land på ett stort antal
fiskearter; exempelvis var det vanligt att man använde metoden vid fiske
efter lekande laxartade fiskar i strömmar och bäckar. Vidare användes
ljuster vid fiske från båt nattetid i skenet av starkt artificiellt ljus. Detta fiske
ansågs inhumant då man ofta skadade bytet utan att därefter fånga det.

Detta fiske betraktades också, säkerligen med rätt, som rovfiske i många
sammanhang. Med hänvisning bl. a. till detta förbjöds ljusterfiske i vårt land
redan vid sekelskiftet 1800-1900, med undantag för visst lokalt ålfiske.

Ingen av ovanstående negativa faktorer kan påvisas vid åljärnsfiske från is
med s. k. nubba. Att helt undvika att bytet lider innan det dödas vid fiske
torde vara helt omöjligt. Lidandet blir med säkerhet mycket kortvarigare vid
ålj ärnsfiske än vid nästan alla andra slag av ålfiske. Vid mete får fisken många
gånger kämpa en ganska lång kamp för livet med en mer eller mindre vass
krok i gapet. Vid långrevsfiske, som är mycket vanligt ålfiske, får fisken
oftast sitta fast i en fjädrande rev i många timmar. Ofta kämpar den själv till
döds genom att sno in sig själv i den hängande revändan och därmed bli
strypt.

Fiskeristyrelsens påstående i dess skrivelse till regeringen den 11 augusti
1980, dnr: 213-460-80 och dnr: 213-689-80, att fisk vid s. k. blindhuggning i
stor utsträckning skadas eller dödas utan att fångas är, enligt vår uppfattning,
felaktigt. Ingenting talar för att detta påstående är sant. Fiskeristyrelsens
andra påstående att fisken vid åljärnsfiske tillfogas avsevärt mer lidande än
vid flertalet andra fiskemetoder har vederlagts av vad som ovan anförts.

Att åljärnsfiske har medverkat till att öka sjukdomsangrepp på ål, s. k. röd
böldsjuka, tyder inga undersökningar på.

Vi håller däremot med fiskeristyrelsen om att åljärnsfiskets ekonomiska
betydelse som motiv för dispens har mist en stor del av sin betydelse. Trots att
den s. k. ålhuttningen tidvis förbättrar några fattiga fiskares ekonomi är inte
Blekinge fiskes ekonomi beroende av detta slag av fiske. Det finns däremot
flera andra motiveringar för ett partiellt bevarande av detta speciella slag av
ålfiske.

Den viktigaste motiveringen torde vara åljärnsfiskets kulturella värde.

Av det tidigare allmänt använda ljusterfisket har åljärnsfisket, på grund av
sin relativa humanitet, blivit kvar som fångstmetod i östra delen av Blekinges
sydkust. Åljärnsfiske utgjorde tidigare ett ganska betydande inslag i många
yrkesfiskares näringsutövning.

För många yrkesfiskare, som på grund av hårt, slitsamt arbete och stigande 3

''({lil

'jIUj.Ii

ålder övergått till inomskärsfiske, utgjorde åljärnsfiske ett icke oväsentligt
inslag i försörjningen. När isarna försvårade det vanliga inomskärsfisket togs
åljärnet till.

Under 1960- och 1970-talen fram till 1980 blev fisket från is med åljärn en
omtyckt fritidssysselsättning för de få som erhöll tillstånd, men det blev
samtidigt ett uppskattat inslag i Blekinges kulturliv. Den humanaste delen av
ett tidigare allmänt använt sätt att skaffa föda bibehölls på en kvantitetsmässigt
mycket låg nivå.

Riksdagens beslut 1981 och 1982, att avslå tidigare motioner för återupptagande
av ett begränsat fiske med åljärn, har upprört en förmodligen stor
majoritet av ö- och kustbor i Blekinge.

Sveriges fiskares riksförbund, som tidigare avstyrkt återinförande av
dispenserat ålfiske med åljärn, har nu sagt sig icke motsätta sig återinförande.

I vårt mer och mer mekaniserade och datoriserade samhälle är det vår
generations plikt att se till att våra gamla sedvanor och sätt att skaffa den
dagliga födan naturligt lever kvar i vårt samhälle. Detta gäller inte minst en
sådan här provinsiell specialitet som ålfiske med åljärn från is.

Hemställan

Med hänvisning till vad vi anfört hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört om att åtgärder vidtas för att ett begränsat ålfiske
med åljärn åter skall tillåtas i Blekinges östra skärgård.

Stockholm i januari 1986

Ralf Lindström (s)

Christer Skoog (s)

Yvonne Sandberg-Fries (s)

Karl-Gösta Svenson (m)

Karl-Anders Petersson (c)
Lennart Alsén (fp)

Mot. 1985/86
Jo402

4