Äktenskapsbalk m. m. (prop. 1986/87:1)
Motion 1986/87:l103 Alf Svensson (c)
Motion till riksdagen
1986/87:L103
Alf Svensson (c)
Äktenskapsbalk m. m. (prop. 1986/87:1)
Kds syn på äktenskapet och familjen
Familjen är inte bara en rent juridisk, social och ekonomisk kärna i samhällsbyggandet
utan är och bör vara en kärlekens och solidaritetens gemenskap.
Denna gemenskap lämpar sig på ett enastående sätt för att lära ut och
överföra kulturella, etiska, sociala, andliga och religiösa värden, vilka är
väsentliga för de egna familjemedlemmarnas och samhällets utveckling och
välfärd.
Enligt kristdemokratiskt synsätt skall samhället, i synnerhet staten, skydda
familjen genom ekonomiska, sociala och juridiska åtgärder i syfte att
befästa familjens enhet och stadga, så att den kan fylla sin unika funktion.
Stabila och fungerande familjeenheter är en nödvändig förutsättning för ett
gott samhälle.
Med den målsättningen är det viktigt att lagstiftningen får en utformning
sådan att den innebär ett stöd för stabila familjerelationer. Här spelar lagstiftningen
kring äktenskapet en grundläggande roll. Det livsvariga äktenskapet
bör prioriteras som samlevnadsform. Därmed markeras en medveten
viljeinriktning från samhällets sida vilket garanterar rättssäkerheten
och jämställdheten makar emellan.
Orimlig neutralitet
Den svenska utvecklingen på samlevnadsområdet har i långa stycken skapats
av bristen på infrastrukturellt stöd från samhällets sida för stabila familjerelationer.
Under 1960-talet och 1970-talet utvecklades kraftfulla kampanjer
mot familjen—äktenskapet som samhällelig institution. Hos lagstiftaren
anammades då den s. k. neutralitetsideologin på samlevnadsområdet.
T. ex. kunde man i propositionen om ändringar i giftermålsbalken
(1973:32) läsa följande åsikt hos föredraganden: ”Tanken är att samboende
män och kvinnor som lever under samma sociala och ekonomiska förhållanden
skall behandlas lika oberoende av om de har ingått äktenskap eller
inte.”
Denna neutralitet återfanns även i familjelagssakkunnigas betänkande
(SOU 1981:85) där man t. o. m. gick ännu längre i sitt synsätt och hävdade:
”Det finns inte heller något skäl, varför samboende mellan ogifta inte skulle
kunna betraktas som en fullt respektabel samlevnadsform, som fyller en
egen uppgift.”
Denna inriktning har skapat en rad problem. Och den fullföljs genom
proposition 1986/87:1 i förslagen om utvidgad lagstiftning om äktenskapsliknande
samboende.
Mot.
1986/87
L103 — 109
I Riksdagen 1986/87. 3 sam!. Nr L103-109
1 dagens lagstiftning betraktas äktenskapet som ett uppsägbart avtal vil- Mot. 1986/87
ket som helst. De ideologiska och normerande motiven för familjestabilite- L103
ten är i praktiken utmönstrade från lagstiftningen. Detta har inneburit en
"profaniserad” syn på äktenskapet så att det t. o. m. har lett till att vissa i
föraktfulla ordalag talat om äktenskapet som en ”hopplöst föråldrad” institution.
Denna attityd som dels drivits i vissa medier, dels också har etablerats
genom lagstiftarens inkonsekvens, har medfört att många har valt ett
samboende utan äktenskap; inte för att man alltid insett de juridiska konsekvenserna
utan därför att den "allmänna opinionen” sanktionerat ett sådant
samboende som den respektabla samlevnadsformen. På så sätt kan
man konstatera att den attityd som lagstiftaren uppvisar gentemot äktenskapet—familjen
blivit normerande för många unga människor. Men detta
har, enligt vårt synsätt, varit en olycklig normbildning.
Lagstiftningens normerande effekt har bl. a. förnekats av familjelagssakkunniga.
Men den existerar alltså. Dessutom har den s. k. neutralitetsideologin
i synen på samlevnad skapat rättsosäkerhet.
Det framstår som logiskt ohållbart att samhället — staten — ställer upp
en rad regler för samlevnaden — äktenskapet —, vilka är motiverade av
allmänna skäl, och sedan hävdar att det är likgiltigt och ointressant om de
enskilda väljer att ingå ett sådant avtal utifrån de allmänna skälen.
1 dagens Sverige finns det tre rättskategorier för samlevande människor;
gifta par, ogifta par med barn och ogifta par utan barn. Detta leder till en
rättssystematiskt dålig lagstiftning med sociala, ekonomiska och juridiska
komplikationer. Systemet blir svåröverskådligt för de enskilda människorna.
Dessutom ökar problemen med den rättsliga tillämpningen genom ett
sådant system. Den i propositionen föreslagna lagen om sambors gemensamma
hem samt införande av vissa ”sambo”-regler i ärvdabalken förstärker
denna splittrande tendens.
Vidare — och det saknar inte principiell betydelse — innebär en utökning
av tvingande regler för samboende ett slags kollektivanslutning av
sådana samboende till ett ”andra klassens äktenskap”. Men den grundläggande
västerländska synen på äktenskapet som juridisk institution är att det
skall vara frivilligt ingått och inte påtvingat.
Ur ideologisk, normerande, juridisk och praktisk synvinkel är ett enda
regelsystem för samlevnaden mellan man och kvinna att föredra. Den sakliga
regleringen blir enhetlig. Systemet blir lättillämpat. Och framför allt blir
det lättare för de enskilda paren att bedöma sin sociala, ekonomiska och
juridiska situation. Äktenskapet bör alltså vara den normala rättsfiguren
för fall av långvarig, frivillig samlevnad. För rättsliga konflikter vid fri
samlevnad kan de allmänna rättsprinciperna tillämpas. Någon särskild lagstiftning
för samboende behövs inte. De som rättsligt vill reglera sin samlevnad
harju möjlighet att välja det regelsystem — äktenskapet —, som samhället
tillhandahåller, eller kan de välja att sluta frivilliga juridiska avtal av
annat slag.
Förslaget till äktenskapsbalk
1 mångå praktiska frågor innebär förslaget klara förbättringar. Det vore
dock önskvärt att balken förstärkte den stora betydelse familjebildningen
har för ett fungerande samhälle. Att en viss högtidlighet i synen på äkten
skåpet inte saknar effekt är klart. Genom den tidigare använda lysningen Mot. 1986/87
gavs det offentlighet åt prövningen av äktenskapshinder. Det förstärkte L103
allvaret i beslutet men gav också en högtidlig inramning. 3 kap. 1 § bör
därför innehålla ett krav på offentliggörande av hindersprövningen, t. ex.
genom lysning eller annonsering.
Familjestabiliteten har ett stort värde. Undersökningar har visat att själva
förekomsten av äktenskap i sig — av olika skäl — tycks leda till högre
familjestabilitet än vid s. k. fri samlevnad. Det finns därför anledning att
ytterligare undanröja risken för oöverlagda beslut om äktenskapsskillnad
och samtidigt ge den svagare parten en ökad trygghet i vissheten om att
lagen innehåller en viss spärr mot förhastade handlingssätt. Därför bör en
generell betänketid införas. Gällande lagstiftning föreskriver enbart betänketid
i vissa begränsade fall. 5 kap. 1 § om äktenskapsskillnad bör därför
lyda så här:
Är makar ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad.
Denna skall föregås av betänketid.
Övriga delen av paragrafen stryks. 1 konsekvens härmed stryks ordet ”endast”
i 2 § samma kapitel.
Förslaget till ändring i ärvdabalken
Det förstärkta skyddet för efterlevande make är en viktig ingrediens i förslaget.
Men i konsekvens med resonemanget ovan om att lagstiftning om
äktenskapsliknande samboende ej bör förekomma föreslås att samtliga föreslagna
paragrafer i ärvdabalken om sambor stryks (3 kap. 7 §, 11 kap. 8 §,
18 kap. I §, 20 kap. 2— 10 §§ samt 23 kap. 1 §).
Förslaget till lag om sambors gemensamma hem
Enligt det inledande resonemanget om behovet av en enda rättsfigur för
samlevnad mellan man och kvinna föreslås att lagen inte antas.
Flemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att offentliggörande skall ske av hindersprövning
i enlighet med vad som anförs i motionen,
2. att riksdagen beslutar att generell betänketid införs vid begäran
om äktenskapsskillnad i enlighet med vad som anförs i motionen,
3. att riksdagen beslutar att i övrigt anta förslaget till äktenskapsbalk,
4. att riksdagen beslutar att i propositionen föreslagna ändringar
av ärvdabalken avseende sambor avslås i enlighet med vad som anförs
i motionen,
5. att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om sambors
gemensamma hem.
Stockholm den 10 november 1986
Alf Svensson (c)
I * Riksdagen 1986/87. 3 sami Nr L103—109
