Äktenskapsbalk m. m. (prop. 1986/87:1)
Motion 1986/87:l102 Allan Ekström (m)
Motion till riksdagen
1986/87:L102
Allan Ekström (m)
Äktenskapsbalk m. m. (prop. 1986/87:1)
Lagverket är av central betydelse. Detta ställer särskilda krav på både form
och innehåll.
Språket
Språket saknar rytm och spänst. Till en del beror detta på det urskillningslösa
och störande bruket av ”en” och "ett” framför obestämda substantiv: en
kvinna, en man, en bodelning, en dom eller ett avtal om underhåll osv.1 Här
må hänvisas till följande uttalande av Svea hovrätt (bilagedelen s. 252):
Den nya lagstiftningstekniken leder till att äktenskapsparterna i 1 kap. 1 §
äktenskapsbalken betecknas som ”en man och en kvinna”. Tekniken innebär
normalt att ordet ”en” bara skall uppfattas som obestämd artikel, men
det faller genast i ögonen att de just här också kan ses som räkneord. Detta
skulle innebära att bestämmelsen fastslår, att det svenska äktenskapet är
monogamt. Denna som det kunde tyckas slumpmässiga följd av en — med
rätta ofta kritiserad — teknik visar sig emellertid i detta fall enligt vad som
sägs i specialmotiveringen vara helt avsiktlig.
Naturligtvis finns det i och för sig ingenting att invända emot att det ges
uttryck åt uppfattningen att äktenskapet bör vara monogamt. Detta har
emellertid i den europeiska kulturkretsen ansetts vara en självklarhet, och
det framstår därför som inte bara obehövligt utan som något förvånande,
kanske till och med löjeväckande, om man nu fastställer detta i lag. Man bör
därför enligt hovrättens mening undvika en lagtext som på angivet sätt är
både dubbeltydig och truistisk.
I likhet med hovrätten finner jag det från kulturella och etiska synpunkter
stötande att nu i portalparagrafen uttrycka förbud mot månggifte. Att äktenskapet
i vårt land är monogamt klargörs för övrigt med tillräcklig tydlighet
i 2 kap. 4 § med dess förbud mot tvegifte.
Förfarandet att ändra ordningsföljden från det invanda och traditionella
begreppsparet ”man och kvinna” eller ”man och hustru” till "en kvinna och
en man” eller ”kvinnan och mannen” kan ej uppfattas annat än som uttryck
för jämlikhetsklåfingrighet.2 All anledning saknas att frångå gällande ordning.
1 Som exempel kan följande jämförelse göras (6 kap. 7 § ärvdabalken). Gällande
lydelse: Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling .
Nyspråklig formulering: Vad en make av sitt giftorättsgods har gett åt ett styvbarn
eller en avkomling till styvbarn .
- 1 kap. I § giftermålsbalken: Trolovning är sluten då man och kvinna med vittnen,
ringväxling eller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra (kapitlet
upphävt år 1973). 5 kap. 1 § giftermålsbalken: Man och hustru är skyldiga varandra
trohet och bistånd.
I sin iver att inte beteckna make enbart med ”han” — förslaget upptog Mot. 1986/87
ursprungligen ”han eller hon” — har lagskrivaren använt ordet ”denne”. I L102
11 kap. 2 § giftermålsbalken stadgas: Vill endast en av makarna att äktenskapet
skall upplösas, har han rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid. I
nyspråklig tappning uttrycks detta på följande sätt (5 kap. 2 §): Vill bara en
av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt till äktenskapsskillnad
endast efter betänketid. Ordet ”denne” syftar emellertid enligt vårdat
språkbruk icke på subjektet i föregående sats (Wellander, Riktig svenska
1982 s. 114). ”Denne” är för övrigt ej ett könsneutralt ord utan ett fullvärdigt
maskulint sådant, varför lagskrivaren ändå ej uppnått vad han åsyftat.
Ett annat exempel på ersättandet av ”hans eller hennes” med ”dennes”
lämnas i 8 kap. 3 § av förslaget till äktenskapsbalk. Ytterligare exempel kan
hämtas från 6 kap. (om underhåll).
Lagskrivaren har emellertid icke varit konsekvent i sitt eftersträvade val
av könsneutrala ord, i det att andra begrepp, vilka kan avse såväl man som
kvinna, ersätts uteslutande med pronomenet ”han”. I 7 kap. 3 § ärvdabalken
stadgas sålunda att bröstarvinge kan påkalla jämkning av testamente
”genom att giva testamentstagaren sitt anspråk till känna eller genom att
väcka talan mot honom”. Även beträffande begreppet arvinge gäller samma
förhållande. I 20 kap. 3 § ärvdabalken står att läsa: ”Arvinge skall anges
även om han är utesluten från del i kvarlåtenskapen.”
Det får ankomma på utskottet att göra den översyn av språket som är
erforderlig och att i övrigt vidta de åtgärder till vilka det anförda föranleder.
All anledning saknas att ”modernisera” språket i de fall bestämmelser överflyttas
från giftermålsbalken utan att undergå någon som helst ändring i
sak.
Makes arvsrätt
Det är naturligt att den efterlevande maken — oftast hustrun — får sitta
kvar i orubbat bo vid den andre makens död. Strävan i propositionen att
stärka den efterlevandes — änkans — rätt är därför lovvärd.
1 propositionen anvisas först den rättigheten för änkan att behålla hela
sitt eget giftorättsgods vid bodelningen. Bestämmelsen (12 kap. 2 §) får samma
verkan som om änkans egendom vore enskild till sin karaktär. Denna
nya rättsregel måste tillmätas stor betydelse i sammanhanget. Vidare skall
änkan, liksom hittills, vara berättigad att erhålla så mycket av den andres
egendom att hon kommer att minst äga egendom motsvarande fyra basbelopp
(ca 100 000 kr.); så skall gälla även om mannen efterlämnar barn under
16 år som ej samtidigt är änkans. Utöver detta föreslås änkan få arvsrätt till
mannens kvarlåtenskap även då mannen efterlämnar bröstarvinge. Att efterlevande
make skall äga rätt till arv framför bröstarvinge är en sensationell
nyhet i svensk rätt.
Frågan är om icke de föreslagna reglerna sammantagna går vida utöver
det av departementschefen angivna syftet, att möjliggöra för änkan att ”sitta
i orubbat bo” (s. 82). Från en annan utgångspunkt blir frågan, om det är
rimligt att barnen skall behöva vänta på att utfå sitt arv efter den döde 11
(rätten till farsarv) ända till dess att den efterlevande (mamman) dör, även Mot. 1986/87
om hon skulle gifta om sig eller inleda ett samboförhållande. L102
Anta att mannen efterlämnar en förmögenhet om t. ex. 200 000 kr. och att
änkan har eget kapital om t. ex. 500 000 kr. plus ej obetydlig familjepension;
hon uppbär tillika inkomst av eget arbete. Barnen kan i en sådan
situation icke antas finna något godtagbart skäl varför de skulle behöva
vänta på sitt fadersarv under en längre tid; än mer stötande skulle de anse
den nya arvsregeln vara, om deras fader efterlämnat 1 000 000 kr.
Som framgår kommer den föreslagna regleringen i många fall att gå vida
längre än vad som behövs för att tillgodose den efterlevande makens intresse
av att kunna kvarsitta i bostad och bohag liksom att bibehålla oförändrad
levnadsstandard. De rörliga tillgångar som härutöver kan finnas i boet bör
därför övergå till barnen där de ofta kommer till störst praktisk nytta;
barnen kan ha behov av pengar för egen familjebildning, anskaffande av
bostad eller liknande. Det kan visserligen invändas att föräldrarna kommer
att ha rätt att — på den andres bekostnad — tillgodose barnen genom
testamente; den efterlevande tillerkänns nämligen ej något "laglottsskydd”
till förmån för sin arvsrätt. Denna möjlighet kommer dock sannolikt inte att
utnyttjas särskilt ofta, särskilt som ett dylikt testamente skulle gå i motsatt
riktning mot vad som hittills varit fallet.
Ett sätt att lösa avvägningen mellan änkans och barnens motstående
intressen är att icke införa någon arvsrätt för den efterlevande. Så bör utan
vidare vara möjligt då den efterlevandes eget giftorättsgods — såsom i exemplet
ovan — är av tillräcklig storlek; hon harju rätt att behålla detta utan
delning. Skulle däremot mannen men ej hon själv ha mera betydande giftorättsgods,
kommer sedvanlig delning att tillföra henne hälften av mannens
nettoförmögenhet. Basbeloppsregeln — som i så fall kunde höjas till sex
basbelopp — kan ävenledes komma att bli tillämplig till änkans fördel.
Skulle mannen slutligen ha huvudsakligen enskild egenom, borde detta
kunna uppfattas som liktydigt med ett testamentariskt förordnande till förmån
för barnen. Till det sagda kan läggas att makarna självfallet — vid
avvisande av tanken på arvsrätt — bör behålla nuvarande frihet att genom
inbördes testamente gynna varandra på barnens bekostnad.
Det anförda utmynnar i ståndpunkten att förslaget om arvsrätt för den
efterlevande icke bör genomföras i befintligt skick.
Sambor
Enligt vår rättstradition är äktenskapet den naturliga samlevnadsformen.
Äktenskapet har också sedan årtusenden varit den grundläggande formen
för familjebildning. Denna för mig självklara värdering kommer dessutom
till uttryck i Europakonventionen (artiklarna 8 och 12) där den familjebildning
som sker i äktenskapets form getts en framskjuten plats. Det är från
etisk och nationell synpunkt angeläget att lagstiftaren håller fast vid grundåskådningen
att äktenskapet är den form för familjesamlevnad som samhället
anvisar och för vilken ett normsystem tillhandahålls. Vill de som
önskar leva tillsammans undvika äktenskapets särskilda rättsverkningar,
får de självfallet göra det. Men de har då medvetet ställt sig utanför den 12
reglering av samlevnaden och av övriga därav betingade förhållanden som Mot. 1986/87
ingående av äktenskap ger upphov till. L102
Någon lag om sambors gemensamma förhållanden (”äktenskap av andra
klass”) bör följaktligen icke stiftas.
1 dag råder visserligen den ordningen att gifta och icke-gifta sammanboende
(sambor) i stor utsträckning behandlas lika. Så är fallet främst inom
social- och skatterätten. Än så länge förutsätter dock likabehandlingen som
regel att parterna har barn tillsammans. Det är naturligen då lättast att
avgöra, att samboendet är ”äktenskapsliknande”. Full likställdhet råder
emellertid ej ens om parterna har barn med varandra, ett förhållande varpå
villkoren för erhållande av änkepension enligt ATP-systemet får utgöra
bevis.
Om de samboende saknar barn, sker jämställandet med gifta i betydligt
mindre omfattning. De jämställs sålunda ej enligt skattelagarna. De kan
vidare till skillnad från gifta uppbära full folkpension. Full jämställdhet
råder däremot enligt reglerna om bostadsbidrag.
I fråga om det inbördes förhållandet mellan sambor har utgångspunkten
varit den motsatta, nämligen att de icke skall rättsligen behandlas som gifta.
Rättsläget är som framgår svåröverskådligt och oenhetligt. Till det anförda
kommer den rent juridisk-tekniska svårighet som ligger i att avgöra när
ett äktenskapsliknande samboende uppstår (lagrådet s. 371 — 372). Parterna
själva kan för övrigt ha olika uppfattning om karaktären av samlevnaden.
Från utomståendes sida föreligger det ofta fullt legitimt behov av att få
klarlagt huruvida samboendet uppfyller lagens krav. Enligt vad som framgått
kan de samboende nämligen många gånger vara betjänta av att uppträda
med ett Janus-ansikte utåt, beroende på om det skulle medföra ekonomiska
fördelar att vara sambor eller ej. Att döljande av samboförhållande
kan vara fördelaktigt är t. ex. fallet för uppnående av högre bostadsbidrag
eller av lägre daghemsavgift. Frågor från myndigheters sida i detta syfte kan
då å andra sidan — vilket skett — uppfattas som kränkning av den personliga
integriteten.
Enligt propositionen skapas regler för sambor — med vilket begrepp
förstås samboende av ”en3 ogift kvinna och en ogift man” — endast i den
omfattning som ”från praktisk synpunkt framstår som oundgängligt” (s.
99). Lagen tar därför sikte allenast på gemensam bostad och bohag, vartill
kommer ett begränsat efterlevandeskydd om två basbelopp. Ej ens inom
detta område är skyddet för den ”svagare" emellertid fullständigt (16 §). Att
märka är även att som samboförhållande räknas icke samlevnad där endera
parten är gift med någon annan. För många sambor är lagen därför otillräcklig
och bräcklig, något som departementschefen är fullt medveten om.
Flan riktar t. o. m. den uppmaningen till berörda parter att ”själva genom
inbördes avtal, testamente och försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om
de väljer att stå utanför det av samhället reglerade äktenskapssystemet” (s.
99).
’ Det framgår ej av propositionen huruvida ordet "en” här har karaktär av obestämd
artikel eller räkneord.
13
Det torde emellertid vara ogörligt att genom avtal sig emellan åstadkom- Mot. 1986/87
ma de lösningar på en rad olika rättsliga frågor som äktenskapet tillhanda- L102
håller, direkt eller indirekt. Det må räcka att här peka på sådana frågor som
änkepension, arv, delning av förmögenhetstillväxt i allmänhet och rätt till
underhåll efter separation.
Slutsatsen kan sålunda från rent rättsliga synpunkter icke bli annan än
den att fritt samboende egentligen endast medför nackdelar.
Den föreslagna lagen måste slutligen bygga på det antagandet att de
framlagda reglerna är till fördel för de samboende. Det torde emellertid
finnas många sambor som vill undvika all ekonomisk gemenskap. För
deras del måste det vara principiellt oriktigt att delning av värdet av bostad
och bohag skall ske, om parterna icke träffat skriftligt avtal om annat.
Underlåtenhet att ingå sådant avtal kan nämligen vid samboförhållandets
upplösning föranleda krav från den ekonomiskt svagare parten på att erhålla
del av den andres egendom, vilket kan te sig orimligt för den andre. Det
samboende men ogifta paret måste med andra ord skriftligen avtala sig ut ur
— och inte in under — lagen. En anledning till att något avtal ej ingåtts kan
naturligtvis ha varit uppfattningen att samlevnaden inte varit av den mera
allvarliga eller beständiga karaktär som förknippas med ”äktenskapsliknande
förhållanden”.
Sammanfattningsvis talar även rättsliga skäl med styrka mot den föreslagna
lagen rörande sambor. Propositionen bör således avslås i denna del.
En följd av denna ståndpunkt är att rättsfiguren sambo icke heller kan
påräkna rättsligt erkännande i ärvdabalken på sätt föreslagits i olika stadganden
där, t. ex. i 18 kap. 1 § rörande dödsbodelägarskap. Det får ankomma
på utskottet att rensa ut samboinstitutet ur berörda lagrum (t. ex. 3:7,
18:1,20:4 och 6 samt 23:1 ÄB).
Avtal mellan makar
Propositionen inskränker avtalsfriheten mellan makar genom att frånkänna
avtal om enskild egendom rättsverkan i vissa situationer. Förslaget att
låta övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensam bostad
och gemensamt bohag gälla, oavsett vad makarna kan ha avtalat om
egendomen och om dess behandling vid en framtida bodelning, innebär —
som JK framhållit (bilagedelen s. 193) — ett radikalt ingrepp i avtalsfriheten.
De sociala skäl som anförts för förslaget har i varje fall i dag icke
tillnärmelsevis den tyngd att lagstiftaren bör hindra makar från att, i enlighet
med principen om avtalsfrihet för självständiga individer, komma överens
om fullständig egendomsskillnad i äktenskapet.
Den tvingande inskränkning i makes rätt att förfoga över sin enskilda
egendom som är inskriven i dels 7 kap. 5 §, dels 11 kap. 8 § äktenskapsbalken
bör därför utgå ur förslaget. Nuvarande regler om makars gemensamma
bostad bör vid angivna förhållanden bestå, låt vara att dessa omfattar
bostad som är enskild egendom i vad avser hyres- eller bostadsrätt.
14
Mot. 1986/87
L102
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer jag
1. att riksdagen antar 7 kap. 5 § och 11 kap. 8 § förslaget till äktenskapsbalk
med den ändring som förordas i motionen,
2. att riksdagen beslutar att i äktenskapsbalken införa krav på
bevittning av äktenskapsförord och bodelningshandling samt avslår
23 kap. 4 § förslaget till lag om ändring i ärvdabalken,
3. att riksdagen antar 3 kap. 1 § förslaget till lag om ändring i
ärvdabalken med den ändring som förordas i motionen,
4. att riksdagen antar förslaget till äktenskapsbalk i övrigt med de
språkliga förändringar som förordas i motionen,
5. att riksdagen avslår förslaget till lag om sambors gemensamma
hem.
Stockholm den 6 november 1986
Allan Ekström (m)
Bevittning
Propositionen avskaffar nuvarande vittneskrav vid äktenskapsförord, bodelning
och arvskifte. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
uttalar tveksamhet på denna punkt. Enligt nämnden är betänkligheterna
mot att upphäva kravet på bevittning särskilt stora i fråga om äktenskapsförord.
Denna rättshandling kommer nämligen ofta att tillämpas först lång
tid efter dess tillblivelse. Likheten med testamente blir därmed så mycket
mer påtaglig som dessa båda handlingar ofta upprättas samtidigt.
Ytterligare talar till förmån för bibehållande av gällande rätt att medverkan
av vittnen skapar en viss högtidlighet kring rättshandlingen (solennitetsvittnen)
och därigenom motverkar förhastande eller påverkan av den
andra parten. Det vore därför olyckligt att avskaffa denna skyddsregel till
förmån för en kanske obetänksam part.
Kravet på bevittning bör därför fortfarande gälla. Föreskrift härom bör
införas i äktenskapsbalken varjämte föreslagen ändring av 23 kap. 4 § ärvdabalken
bör utgå.
15
