Äktenskapsbalk m. m. (prop. 1986/87:1)
Motion 1986/87:l101 Martin Olsson m. fl. (c)
Motion till riksdagen
1986/87:L101
Martin Olsson m. fl. (c)
Äktenskapsbalk m. m. (prop. 1986/87:1)
Mot.
1986/87
L101 —102
Familjelagstiftningens och arvsreglernas utformning är av största betydelse
för alla som enskilda individer och som familjemedlemmar och för familjer
och för hela samhället.
Även om det moderna samhället skall tillförsäkra alla en materiell trygghet
har familjen alltjämt, och torde i framtiden fortsätta att ha, en avgörande
betydelse för den enskildes trygghet och trivsel såväl under uppväxtåren
som därefter. Ur hela samhällets synpunkt har också stabila familjeförhållanden
avgörande betydelse bl. a. för begränsning av sociala och ekonomiska
problem samt för barnens situation.
Lagstiftningen om familjerätt och arv — liksom annan lagstiftning —
måste utformas så att den verkar till så trygga och stabila familjeförhållanden
som möjligt.
Eftersom familje- och arvslagstiftningen berör direkt de allra flesta människor,
är det viktigt att eventuella nya regler om ekonomiska relationer och
arvsrätt m. m. mellan makar, ogifta samboende samt mellan föräldrar och
barn upplevs som rättvisa och som svarande mot de värderingar som den
stora majoriteten i vårt land har.
När riksdagen 1973 beslöt om vissa ändringar av giftermålsbalken, som
en etapp i förnyelsen av äktenskapslagstiftningen, framhöll centerpartiets
ledamöter i lagutskottet, angående det fortsatta reformarbetet, i ett särskilt
yttrande som fogats till betänkandet LU 1973:20 bl. a.:
En utgångspunkt för det fortsatta reformarbetet på familjerättens område
måste vara att familjelivet skall främjas och att äktenskapet kommer att
bestå som en för det stora flertalet lämplig samlevnadsform.
Den rättsliga regleringen av samlevnad i äktenskapets form bidrar till att
skydda den svagare parten och till att skapa en ökad stabilitet i familjelivet.
Denna stabilitet har ett grundläggande värde för både den enskilda människan
och för samhället.
Sammanfattning av motionen
Mot bakgrund av centerpartiets principiella syn på familjelagstiftningen
och äktenskapets ställning samt de olika förslag som framkommit i familjelagssakkunnigas
betänkande, remissinstansernas synpunkter och förslag
och uttalanden i propositionen ställer vi oss positiva till regeringens princip
om stärkande av den efterlevandes ställning genom rätt att överta hela
kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt.
1 Riksdagen 1986/87. 3 sami Nr LIOI —102
Förslaget går dock ut över de gemensamma barnen, och för att stärka Mot. 1986/87
deras ställning jämfört med regeringens förslag föreslår vi dels att den av- L101
lidnes enskilda egendom skall tillfalla bröstarvingarna, dels att bröstarvingarna
skall ha rätt att begära skifte om den efterlevande maken gifter om
sig.
Med utgångspunkt från att ingångna avtal skall hållas kräver vi att bostad
och bohag som är en makes enskilda egendom inte — såsom regeringen
föreslår — mot dennes vilja skall kunna övergå till den andre maken.
Vad gäller möjlighet till jämkning av äktenskapsförord godtar vi en lagtext
motsvarande avtalslagen, men kräver att lagutskottet gör ett uttalande
om att jämkningsmöjligheterna skall tillämpas mycket restriktivt.
Med hänsyn till att begreppet sambo förekommer i många olika lagar bör
det göras en översyn av sambobegreppet så att det — så långt möjligt — blir
samma kriterier för sambor i de olika lagarna, för att underlätta för alla
berörda att bedöma vilka rättigheter och skyldigheter soom gäller.
Eftersom de föreslagna ändringarna av regler för äktenskapets ekonomiska
rättsverkningar och arvsreglerna, liksom den föreslagna lagen om
sambors gemensamma hem, kommer att bli av stor betydelse för praktiskt
taget aila och eftersom lagarna har retroaktiv verkan har samhället speciella
skyldigheter att informera om de nya reglerna så att ingen på grund av brist
på information lider rättsförlust eller blir obehagligt överraskad i framtiden
om han/hon först då upptäcker nya regler. Vi begär därför att riksdagen gör
ett uttalande till regeringen om vikten av allsidig, effektiv och heltäckande
information.
Propositionen
Proposition 1986/87:1 bygger på familjelagssakkunnigas huvudbetänkande,
Äktenskapsbalk (SOU 1981:85), vars viktigaste förslag var dels begränsning
av barns arvsrätt och avskaffande av deras rätt till laglott i syfte att
stärka den efterlevande makens ställning, dels begränsning av effekterna av
enskild egendom, dels också särskilda bestämmelser om ogifta samboendes
bostad och bohag.
Vad gäller stärkande av den efterlevandes ställning föreslog majoriteten
av de sakkunniga att efterlevande make skall få sitta i oskiftat bo med fri
förfoganderätt till hela kvarlåtenskapen. Om bröstarvingen begär att få ut
sitt arv efter den avlidne skall detta arv begränsas. Som nämnts föreslogs att
barns rätt till laglott skulle avskaffas. Minoriteten bland de sakkunniga (c
och m) föreslog i stället att barns arvsrätt skulle behållas men att basbeloppsregeln
skulle ökas från fyra till minst sex basbelopp (det värde den
efterlevande får innan barnen får ärva något). Detta för att stärka den efterlevandes
ställning och för att ge goda förutsättningar för den efterlevande
att behålla det gemensamma hemmet. Tre reservanter (c, m och fp) krävde
att rätten till laglott skulle bestå liksom i övriga nordiska länder.
Därest majoritetens förslag skulle genomföras krävde reservanterna (c
och m) att barn som ej fått ut sitt arv skulle ha rätt att begära skifte om den
efterlevande maken gifter om sig. Det senare motsvarar reglerna i Norge
och Danmark. Förslaget att med bibehållen arvsrätt för barnen öka den 2
efterlevandes möjligheter att behålla det gemensamma hemmet motsvarar Mot. 1986/87
reglerna i Finland. L101
Regeringen har när det gäller efterlevandes ställning och barns arvsrätt
valt lösningen att om någon avlider och efterlämnar make och bröstarvingar
skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande med fri förfoganderätt.
Gemensamma barn får inte ut arv efter föräldrarna förrän båda har avlidit.
I enlighet med reservanternas förslag och en enhällig remissopinion föreslår
regeringen att barns rätt till laglott bibehålls.
Även när det gäller reglerna om enskild egendom har regeringen på en
viktig punkt följt reservanterna (c, m och fp) nämligen att vad som ”trätt i
stället för enskild egendom skall vara enskild om inte annat har föreskrivits
genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild”.
Regeringen har också, liksom de tre reservanterna och en enhällig remissopinion
krävt, föreslagit att ogifta samboende skall ha rätt att avtala
om att de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag som förvärvats
för gemensamt begagnande inte skall gälla i deras fall.
På ytterligare en punkt har regeringen frångått utredningsmajoritetens
förslag, nämligen dess förslag om att för makar utan barn den först avlidne
makens arvingar i andra arvsklassen (föräldrar och syskon samt deras avkomlingar)
skulle förlora sin arvsrätt om den efterlevande maken gifter om
sig eller får barn med ny partner. En enhällig remissopinion avstyrker bestämt
detta förslag. Reservationen av tre av de sakkunniga (c, m och fp) för
bibehållande av nuvarande arvsregler i detta fall Fick alltså ett stort stöd av
remissinstanserna och nu även av regeringen.
Vi vill även notera vår tillfredsställelse över att regeringen inte funnit skäl
ändra arvsrätten för arvingar i tredje arvsklassen. 1 ett särskilt yttrande av
familjelagssakkunnigas tre socialdemokratiska ledamöter framhölls att
kretsen av arvsberättigade borde inskränkas. Den socialistiska majoriteten i
lagutskottet och i riksdagen (LU 1982/83:32) begärde 1983 att regeringen på
nytt skulle överväga en sådan begränsning av arvsrätten. De icke-socialistiska
ledamöterna i utskottet motsatte sig i en reservation med kraft majoritetens
hemställan eftersom i de få fall denna arvsrätt föreligger är det just
dessa arvsberättigade släktingar (far- och morföräldrar och deras barn) som
är den avlidnes närmaste anhöriga.
Respekt för ingångna avtal om enskild egendom
Liksom när det gäller andra typer av avtal måste grundprincipen vara att
ingångna avtal mellan makar om enskild egendom skall respekteras. Äktenskapet
är i vår tid i högre grad än tidigare en förening av två ekonomiskt
självständiga parter. Det måste enligt vår mening vara helt tillåtet och möjligt
för makar att, i enlighet med principen om avtalsfrihet, kunna komma
överens om en fullständig eller partiell egendomsskillnad i äktenskapet. De
måste också kunna lita på att ingångna avtal härom respekteras och får de
rättsverkningar som avsetts. Även egendom som någon fått som gåva eller
arv eller på grund av testamente med villkor att den skall vara mottagarens
enskilda måste på samma sätt respekteras. 3
Jämfört med majoritetens i familjelagssakkunniga förslag innebär re- Mot. 1986/87
geringens förslag såsom tidigare nämnts en förbättring eftersom egendom L101
som trätt i stället för enskild egendom även i fortsättningen blir enskild.
När det gäller makes rätt att vid separation överta andra makens bostad
och bohag föreslås i propositionen en utvidgning till att gälla även viss
enskild egendom. Lagen (1959:157) med särskilda bestämmelserom makars
gemensamma bostad föreslås inarbetas i 11 kap. äktenskapsbalken. Den
nuvarande regeln om rätt för make ”sorn bäst behöver makarnas gemensamma
bostad och bohag” utvidgas enligt propositionen till att även gälla
egendom som till följd av äktenskapsförord är makes enskilda egendom.
Övertaganderätten kommer även att gälla enskild egendom som trätt i stället
för egendom som är enskild på grund av villkor för gåva, arv eller enligt
testamente.
Undantagen är alltså i fortsättningen, vad gäller denna rätt till övertagande,
endast egendom som är enskild enligt villkor för gåva eller arv eller
enligt testamente.
Med den föreslagna förändringen kan en skilsmässa och vårdnadstvist
leda till att en make, sedan vederbörande förlorat vårdnaden om barnet
eller barnen, även tvingas avstå från den fastighet som är vederbörande
makes enskilda egendom.
Vi anser att avtal mellan makar om enskild egendom skall respekteras
även i nämnda fall liksom all övrig annan enskild egendom skall. Vi avvisar
därför regeringens förslag till utvidgning av reglerna om makes rätt till
övertagande av bostad och bohag. Vi förordar att i 11 kap. 8 § ÄktB all
enskild egendom undantas, vilket lättast torde ske genom uteslutande i
första stycket av punkterna ”2 — 4”.
Ett annat förslag i propositionen, som minskar förutsättningarna för att
kunna lita på att ingångna avtal om äktenskapsförord hålls, är möjligheterna
till jämkning av äktenskapsförord som föreslås i 12 kap. 3 § ÄktB.
Enligt vår mening kan det finnas skäl att införa jämkningsregler gällande
äktenskapsförord motsvarande 36 § avtalslagen. Däremot finnér vi att departementschefens
uttalande i specialmotiveringen (s. 193—194) kan leda
till en alltför generös tillämpning av den föreslagna lagparagrafen. Eftersom
avtal skall hållas om inte alldeles speciella skäl talar däremot förvånar
det att statsrådet uttalar att en jämkning bör ske ”om egendom i större
utsträckning gjorts till enskild och detta leder till en påtaglig snedfördelning
av makarnas samlade egendom”. Det är ju en rättighet att ha enskild egendom
i äktenskapet så att giftorätt ej gäller i hela eller delar av makars egendom.
Det är därför även förvånande att statsrådet vidare anför att om makarna
har ”en mycket god ekonomi, kan den enskilda egendomen tillåtas
uppgå till större belopp utan att man för den skull anser att den ojämna
fördelningen dem emellan är oskälig ”. Uttrycket ”kan — till
låtas” leder tanken till att det är samhället som skall ha ett avgörande om ett
äktenskapsförord skall gälla, trots att det borde vara självklart att det skall
vara alldeles speciella förhållanden — och inte en genom äktenskapsförord
kanske avsedd ”ojämn fördelning” — som skall medföra jämkning.
Vi anser att jämkningsmöjligheterna skall utnyttjas mycket restriktivt och
att utgångspunkten skall vara att ett äktenskapsförord är ett uttryck för 4
makarnas gemensamma vilja vid äktenskapets ingående eller senare och att Mot. 1986/87
jämkning därför endast skall förekomma undantagsvis och när alldeles L101
speciella skäl föreligger.
Utan ändring av den föreslagna lydelsen av 12 kap. 3 § ÄktB bör lagutskottet
enligt vår mening genom ett uttalande i sitt betänkande, i överensstämmelse
med de principer vi anfört, ange hur nämnda paragraf om jämkning
av äktenskapsförord bör tillämpas.
Stärkande av den efterlevandes ställning kontra barns
arvsrätt
1 syfte att stärka efterlevande makes ställning föreslås i propositionen att
den efterlevande får överta hela kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt
och att de gemensamma barnen endast får en rätt till efterarv, alltså får ut
sitt arv när även den andre föräldern avlidit. Regeringens förslag bör ses
som en vidareutveckling av det förslag som majoriteten i familjelagssakkunniga
lade fram. Som tidigare nämnts följer regeringens förslag reservanternas
synpunkter när det gäller bibehållande av bröstarvingars rätt till
laglott. Regeringens förslag innebär därför att svensk rätt i princip kommer
att överensstämma med dansk, norsk och isländsk.
Minoritetens i familjelagssakkunniga förslag om behållande av barns
arvsrätt och förstärkning av basbeloppsregeln, vilket motsvarar de finska
reglerna, fick stöd av flera remissinstanser. Majoritetsförslaget om införande
av en särskild arvsrätt för efterlevande make, även när bröstarvingar
finns, har under remissbehandling "mött stark kritik” (enligt prop. s. 81).
Tyvärr kommenteras eller analyseras inte i propositionen reservanternas
förslag till lösning av frågan om stärkande av den efterlevandes ställning
vilket hade varit mycket värdefullt om det skett. En sådan analys skulle ha
varit värdefull med olika lösningar som underlag för bedömning av dessa
frågor, som får så ingripande både rättsliga och ekonomiska konsekvenser,
efter make/förälders bortgång.
Vad gäller valet av remissinstanser är det anmärkningsvärt att varken
LRF eller någon organisation av egenföretagare inom industri och hantverk
ingår bland dem som fått tillfälle att yttra sig. Bland egenföretagarna är
som bekant förutsättningarna för generationsskiften av mycket stor vikt.
Arvsreglerna blir för dessa grupper av stor betydelse, liksom reglerna om
enskild egendom och testamenten. Det hade därför varit av speciellt intresse
att i detta lagstiftningsärende ha synpunkterna och bedömningarna från
representanter för hundratusentals familjer med egna företag.
I propositionen föreslås att det nuvarande boskillnadsinstitutet ersätts av
möjlighet till bodelning, vilken inte får samma rättsverkningar som boskillnad.
Eftersom många småföretagarfamiljer funnit det värdefullt att utnyttja
rätten till boskillnad, är det viktigt att få klarlagt vilka konsekvenser de nya
reglerna får för främst dessa familjer.
Vi förutsätter därför att lagutskottet vid sin beredning av ärendet genom
remissförfarande eller genom hearings låter representanter för LRF och
företagarorganisationer inom hantverk och mindre industri ge sina synpunkter
på lagförslagen. 5
Vid behandling av propositionen måste kunna bedömas om det finns Mot. 1986/87
tillräckligt starka skäl för stärkande av den efterlevandes ställning i så hög L101
grad att gemensamma bröstarvingars hittills alltid gällande rätt till arv efter
den först avlidne föräldern avskaffas.
En svaghet i förslaget är självklart att det går ut över de gemensamma
barnen och att dessutom barn arvsrättsligt får en starkare ställning om deras
föräldrar lever samman utan att vara gifta med varandra eller om de är
skilda eller av andra anledningar ej lever samman än om föräldrarna är
gifta med varandra. För de gemensamma barnen kommer inte bara utfående
av arvet efter den först avlidne föräldern att försenas utan det uppstår
också risk för att det mer eller mindre kan ha förbrukats av den efterlevande
eventuellt tillsammans med ny make eller sambo.
Bankföreningen har i sitt remissyttrande sett på frågan ur helt andra
perspektiv och angett ett annat skäl till tveksamhet till de föreslagna arvsreglerna,
nämligen att ”en sådan bestämmelse kan få till följd att egendom i
högre grad än f. n. kan komma att stanna i en äldre generation”. Bankföreningen
framhåller att det visserligen är angeläget att efterlevande make
tillgodoses i ekonomiskt hänseende men att det ”finns andra synpunkter
som torde böra beaktas. Det kan sålunda vara värdefullt för samhället och
de enskilda att egendom tillförs de yngre generationerna medan de ännu är
i aktiv ålder.”
Eftersom det enligt vår uppfattning finns starka skäl för att efterlevande
skall få en sådan stärkt ställning, att det i vart fall inte innebär problem att
bibehålla det gemensamma hemmet även om det är en värdefull bostad, kan
vi ansluta oss till regeringens förslag vad gäller rätten för efterlevande att
med fri förfoganderätt behålla hela kvarlåtenskapen.
Två väsentliga ändringar måste dock göras jämfört med regeringsförslaget.
Det gäller dels barns rätt att ärva den avlidnes enskilda egendom, dels
barns rätt att kräva skifte av boet om den efterlevande maken gifter om sig.
Båda dessa krav framfördes i reservationer fogade till familjelagssakkunnigas
huvudbetänkande.
Som vi framhållit i föregående avsnitt i denna motion skall huvudregeln
vara att ingångna avtal respekteras innebärande att äktenskapsförord skall
följas om inte alldeles speciella skäl talar däremot, liksom att även övrig
enskild egendom skall respekteras. I linje härmed är det helt följdriktigt att
den egendom som genom äktenskapsförord eller på andra grunder är enskild,
inte skall tillfalla den efterlevande, eftersom egendom oftast är enskildjust
för att den ej skall övergå till maken när ett äktenskap upplöses. I
propositionen avfärdas detta krav med att ”någon anledning att göra skillnad
mellan enskild egendom och giftorättsgods i den avlidnes kvarlåten
skap finns inte ”. Sedan påpekas att någon sådan skillnad inte görs
”när det gäller de nuvarande reglerna om makes arvsrätt och rätt till efterarv
för arvingar i andra arvsklassen” (föräldrar och syskon samt deras avkomlingar).
Vi motsätter oss bestämt detta synsätt och denna jämförelse mellan bröstarvingars
och mer avlägsna släktingars arvsrätt. Vi yrkar därför att riksdagen
beslutar att den avlidnes enskilda egendom oavkortat skall ärvas av
bröstarvingar om dessa inte avstår från sin rätt.
De skäl som finns för att den efterlevande med fri förfoganderätt skall få Mot. 1986/87
behålla hela kvarlåtenskapen kan inte med samma styrka hävdas om veder- L101
börande gifter om sig. Hon/han får då hushålls- och mer eller mindre egendomsgemenskap
med en ny make vilket bör göra det lättare för henne/
honom att ”avstå” den avlidnes del av kvarlåtenskapen till sina barn. För
barnen gäller att deras möjligheter att en gång få ut arv efter den först
avlidne föräldern kan minska när den efterlevande föräldern har en ny
make, särskilt med de nya ekonomiska rättsverkningar som äktenskapet
föreslås få.
Vi yrkar därför att riksdagen beslutar att bröstarvinge — liksom i Norge
och Danmark — får rätt att begära skifte när den efterlevande maken gifter
om sig. Såsom föreslås i reservation 6 i familjelagssakkunnigas huvudbetänkande
bör bröstarvinge lämpligen ha denna rätt att begära skifte inom sex
månader efter den efterlevandes omgifte.
Sambolagen
Med det ogifta samboendets stora omfattning, ca 20 % är samboende, och
med hänsyn till att nära hälften (44,6 % 1984) av barnen för närvarande föds
av ogifta kvinnor, varav de allra flesta torde vara samboende, finns tillräckliga
skäl för att genomföra en begränsad lagreglering gällande ogifta samboende
i syfte att vara en hjälp och ett stöd främst för den svagare parten i
ett samboförhållande när förhållandet upplöses.
Det är att märka att denna lagstiftning ej är helt ny eftersom vi alltsedan
1974 haft en lag om ogifta samboendes gemensamma bostad. Denna lag ger
den sambo som bäst behöver bostaden rätt att överta den när samboendet
upphör om det gäller en bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt.
Dessa regler inarbetas nu i den föreslagna sambolagen.
Av remissyttrandena framgår att flertalet remissinstanser utifrån de skilda
utgångspunkter de kan ha har tillstyrkt förslaget om en begränsad lagreglering
av sambors förhållanden, men att samtliga remissinstanser krävt
frihet att avtala sig bort från de nya reglerna.
Vad gäller definitionen av sambor noterar vi med tillfredsställelse att
regeringen i 1 § anger att med sambor avses ”en ogift kvinna och en ogift
man”. Därigenom sker en viktig begränsning jämfört med familjelagssakkunnigas
förslag att ”med sambor avses de som utan att vara makar
” inom vilket begrepp även skulle kunna inrymmas personer som är
gifta med annan än sambon samt två personer av samma kön.
Som tidigare framhållits i denna motion har regeringen föreslagit att
sambor skall ha rätt att avtala om att de särskilda reglerna om bodelning av
bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begagnande ej skall gälla i
deras fall. Denna avtalsfrihet överensstämmer med reservanternas krav i
familjelagssakkunniga och en enhällig remissopinion. Eftersom denna avtalsfrihet
gällande praktiskt taget allt, utom reglerna från den hittillsvarande
lagen om rätt att överta bostad, införts i lagförslaget kan vi i princip
godta den.
Översyn för att få enhetligt sambobegrepp
Mot. 1986/87
L101
Ogifta som sammanlever under äktenskapsliknande former jämställs inom
olika lagar med äkta makar. Det gäller såsom lagrådet påpekat t. ex. inom
utsökningsrätten, skatterätten, försäkringsrätten och sociallagstiftningen
liksom beträffande lagen om handel med värdepappeer. Olika kriterier för
ogift samboende förekommer i olika lagar.
Flera remissinstanser har i sina yttranden över förslaget till sambolagstiftning
påpekat att det vore önskvärt att samma kriterier för sambor borde
gälla inom de olika lagstiftningsområdena.
Enligt vår mening finns nu, när samboförhållanden får ökad betydelse
och rättsverkan om riksdagen antar förslaget till sambolag, anledning att se
över kriterierna för sambor med syfte att — så långt det är möjligt — få
enhetligt sambobegrepp i all lagstiftning.
Enhetliga kriterier skulle främst göra det lättare för sambor att säkert veta
om de betraktas som samboende med de rättigheter och skyldigheter detta
medför enligt olika lagar. Ett enhetligt sambobegrepp skulle även underlätta
för alla dem som har affärs- och motsvarande kontakter med sambor så
att de med säkerhet vet vilka regler som gäller. På motsvarande sätt skulle
det underlätta för myndigheterna om de i samtliga — eller åtminstone i de
allra flesta — ärenden har att tillämpa samma sambobegrepp.
Vi anser att riksdagen genom ett tillkännagivande bör uttala att en översyn
av sambobegreppet bör göras i syfte att — så långt möjligt — få samma
kriterier för sambor i olika lagar.
Information om de nya reglerna måste nå alla
Om de i propositionen framlagda förslagen till ny äktenskapsbalk och förslaget
om ändringar i ärvdabalken i huvudsak antas av riksdagen innebär
det mycket betydelsefulla förändringar av traditionella arvsregler m. m.
som torde vara väl förankrade och väl kända av de allra flesta. Den arvsrättsliga
ställningen för barn vars föräldrar är gifta med varandra förändras
radikalt. Ändrade regler för enskild egendom och äktenskapsförord förändrar
situationen såväl för makarnas ekonomiska förhållanden till varandra
både under äktenskapet och när detta upplöses på grund av dödsfall
eller skilsmässa.
Även den föreslagna lagregleringen gällande ogifta samboendes gemensamma
bostad och bohag ändrar situationen och följderna av ett samboendeförhållande
främst när detta upplöses.
De ingripande förändringarna i regelsystemet kommer att bli av mycket
stor betydelse för de allra flesta. Detta fordrar att alla får kännedom om de
nya reglerna så att de — om de så önskar — kan träffa avtal eller skriva
testamente eller vidta andra åtgärder för att, så långt de nya reglerna medger,
påverka sin egen och sina närmastes situation på det sätt vederbörande
eftersträvar.
En allsidig information som når alla i vårt land är därför nödvändig.
Eftersom denna lagstiftning får retroaktiv verkan har samhället speciella
skyldigheter att informera så att inte personer av bristande kännedom om
de nya reglerna lider rättsförluster.
Hur informationen bäst skall utformas för att bli allsidig, effektiv och Mot. 1986/87
heltäckande bör det ankomma på regeringen att fastställa. Om extra anslag L101
fordras för denna informationsinsats bör regeringen återkomma till riksdagen
med förslag härom.
Riksdagen bör enligt vår mening genom ett uttalande ge regeringen till
känna nödvändigheten av allsidiga, effektiva och heltäckande informationsinsatser
om förändringarna i familjelagstiftningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med ändring av det i proposition 1986/87:1 framlagda
förslaget till utformning av 11 kap. 8 § ÄktB beslutar att all
enskild egendom skall vara undantagen från övertaganderätt,
2. att riksdagen i anledning av det i proposition 1986/87:1 framlagda
förslaget om möjlighet till jämkning av äktenskapsförord enligt
12 kap. 3 § ÄktB uttalar att utgångspunkten skall vara att ingångna
avtal skall respekteras och att jämkningsmöjligheterna skall tilllämpas
mycket restriktivt,
3. att riksdagen — vid bifall till det i proposition 1986/87:1 framlagda
förslaget om ändring av 3 kap. ÄktB innebärande att kvarlåtenskapen
skall tillfalla efterlevande make — beslutar
a) att den avlidnes enskilda egendom skall tillfalla bröstarvingarna,
b) att bröstarvinge har rätt att begära skifte om den efterlevande
maken gifter om sig,
4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om behovet av översyn av sambobegreppet
i syfte att få — så långt möjligt — enhetliga kriterier för
begreppet sambo i olika lagar,
5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om vikten av allsidig information om
de nya äktenskaps-, arvs- och samboreglerna.
Stockholm den 6 november 1986
Martin Olsson (c)
Marianne Karlsson (c)
Kart Boo (c)
Kersti Johansson (c)
Elving Andersson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
9
