Aids är vår tids farligaste epidemi. På kort tid har smittan spritt sig till praktiskt taget alla länder i världen. Särskilt hårt drabbade är vissa länder i Afrika samt städer som San Francisco och New York. Överallt där sjukdomen har fått fäste växer

Motion 1986/87:So409 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1986/87 :So409

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Aids

Mot.

1986/87

So409-412

Motion

Aids är vår tids farligaste epidemi. På kort tid har smittan spritt sig till
praktiskt taget alla länder i världen. Särskilt hårt drabbade är vissa länder i
Afrika samt städer som San Francisco och New York. Överallt där
sjukdomen har fått fäste växer antalet fall enligt ett relativt regelbundet
mönster. I Sverige har hittills 90 patienter utvecklat aids. För närvarande
registreras ett nytt fall ungefär varje vecka.

Immunbristsjukdomen aids förorsakas av ett virus som numera går under
namnet HIV (Human Immunodeficiency Virus). Över 10 miljoner människor
i hela världen anses hittills ha blivit smittade av detta virus. HIV kan
förutom aids även framkalla grava skador på det centrala nervsystemet samt
öka risken för vissa typer av cancer. HIV-infektionen är än så länge obotlig.
Hur stor andel av de HIV-smittade som utvecklar aids kan ännu inte anges
med säkerhet, men med de erfarenheter som vunnits under senare tid har
prognosen snarast blivit alltmer pessimistisk. Antalet kända patienter med
HIV-infektion i Sverige är för närvarande 1 200. Härtill antas emellertid
komma ett flerdubbelt större antal smittbärare som inte själva är medvetna
om sin infektion.

Aids och HIV-viruset ställer såväl det internationella samfundet som vårt
eget samhälle inför stora problem. Kraftfulla och skyndsamma åtgärder
måste sättas in för att hejda smittspridningen. Sverige måste delta i de
internationella ansträngningarna att bekämpa sjukdomen, bl. a. genom
forskningssamarbete och bistånd i samverkan med Världshälsoorganisationen.
Samtidigt måste en massiv informationskampanj genomföras här
hemma. På åtskilliga arbetsområden måste förändringar vidtas för att minska
riskerna för smittspridning. En annan central uppgift är att utveckla
vårdinsatserna inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården så att HIVinfekterade
kan få det stöd och bistånd som de behöver. Aids-epidemin
medför risker för social stigmatisering och förnyad spridning av fördomar,
bl. a. gentemot homosexuella. Sådana tendenser måste stävjas.

I fjolårets partimotion (1985/86:So416) kritiserade folkpartiet regeringen
för senfärdighet och obeslutsamhet i dess hantering av aidsfrågan. Vi
framhöll, att det anslag om 5 milj. kr. som i budgetförslaget för 1986/87
begärdes för aidsinsatser vittnade om en grav underskattning av situationens
allvar. Folkpartiet föreslog att anslaget i stället skulle sättas till 50 milj. kr.,
att ett nationellt högkvarter borde inrättas för att ge arbetet en mer bestämd

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr So409-412

ledning samt att ett kraftfullt åtgärdsprogram skyndsamt borde utvecklas.

Sedan riksdagen (SoU 1985/86:15) ställt sig bakom kravet på större
resurser och kraftfulla insatser återkom regeringen i proposition 1985/86:171
med ett förslag om att ytterligare 75 milj. kr. skulle anvisas för bekämpningen
av aids under vart och ett av budgetåren 1986/87 och 1987/88. Härutöver
begärdes 50 milj. kr. som bidrag till kommuner och landsting för deras arbete
med vård och behandling under år 1987.

Den bedömning som vi redovisar i denna motion är att regeringens
aidsinsatser i flera avseenden har utvecklats positivt under 1986. Inte minst
genom de avsevärt ökade resurser som riksdagen nu har beviljat har
handlingsmöjligheterna kraftigt vidgats. Ännu kvarstår dock betydande
brister i regeringens hantering av epidemin. Framför allt saknas det tempo i
insatserna. Informationsprogrammet har ännu inte körts i gång på allvar.
Forskningen är för blygsam och försvåras bl. a. av att regeringen har
försinkat beslutet om driftsanslag till ett nytt högrisklaboratorium. Det
centrala stödet till läkare och annan vårdpersonal är fortfarande bristfälligt.
Viktiga problem kring arbetslivets anpassning till epidemin har inte penetrerats.
Den s. k. aidsdelegationen har fungerat som ett i flera avseenden
värdefullt samrådsorgan, men den har inte utvecklats till det kraftfulla
ledningsorgan som vi efterlyste i fjolårets partimotion. Vi upprepar därför i
denna motion kravet på en effektivare nationell ledning av arbetet mot aids.

Information

Ett program för en omfattande informationsverksamhet har under 1986
utarbetats inom aidsdelegationen. Vad som hittills har verkställts är huvudsakligen
vissa punktinsatser i form av kortare TV-annonser, broschyrer från
socialstyrelsen m. m. Vissa landsting och frivilliga organisationer har också
bidragit till informationsspridningen. Samtidigt har den omfattande publiciteten
kring aids i massmedierna skapat en vidsträckt medvetenhet om
epidemin. Vid sidan om korrekta upplysningar har nyhetsflödet emellertid
också innehållit många mer eller mindre missvisande uppgifter, t. ex. om
smittans spridningsvägar.

Ju längre verkställigheten av den beslutade informationskampanjen
dröjer, desto rimligare ter det sig att förskjuta dess tonvikt från förmedling av
basfakta till korrigering av olika slags missförstånd som uppstått kring
epidemin. Vid sidan av ren informationsförmedling behövs också insatser av
beteendepåverkande natur. Risken är annars påtaglig att vi inom kort
befinner oss i ett läge där kunskaperna om infektionen är vitt utbredda, men
där särskilt utsatta grupper ändå inte rättar sig efter dessa kunskaper.
Alkoholbruket erbjuder härvidlag en nedslående parallell: det råder knappast
någon större okunnighet om alkoholens skadeverkningar, men dessa
insikter hindrar ändå inte ett omfattande missbruk.

I detta läge vill vi särskilt trycka på behovet av muntlig information. Inte
minst för skolungdom, värnpliktiga och grupper inom vissa berörda arbetsområden
behövs en kunskapsförmedling som går utöver den som kan spridas
genom annonser och broschyrer. Aidsepidemin ger upphov till många frågor
som måste få diskuteras och penetreras. Ansvarsfördelningen för denna

Mot. 1986/87

So409

2

muntliga information mellan kommuner och landsting är en fråga som
snarast behöver lösas. Utbildning och fortlöpande vidareutbildning måste
organiseras. Även om huvuddelen av den operativa verksamheten bör ske
inom den kommunala sfären bär regeringen enligt vår uppfattning ett ansvar
för att arbetet skyndsamt kommer i gång.

Ett annat viktigt behov som ännu inte är tillfredsställt är utgivningen av en
kvalificerad tidskrift för vidareinformatörer. De många mer eller mindre
korrekta uppgifter som cirkulerar i massmedierna gör det särskilt angeläget
att informationsförmedlarna fortlöpande får kännedom om de nya rön som
rapporteras i vetenskapliga publikationer. En tidskrift för seriös information
om aidsepidemin bör etableras snarast.

Forskningens informationsbehov bör också ägnas uppmärksamhet. Möjligheten
att följa utländsk forskning, t. ex. via litteratursökningar, behöver
förbättras.

Forskning

En radikal vidgning av forskningen kring aids och HIV är nödvändig för att
tämja epidemin. Dramatiken i farsotens spridning motiverar vad som på
engelska brukar kallas ett crash program, dvs. en snabb och bred satsning där
fångstnäten kastas i många olika riktningar samtidigt, där materiella
resurshinder beslutsamt elimineras och där forskarpotentialen snabbt ökas
genom rekrytering från närgränsande områden.

Centrala mål för den medicinska aidsforskningen är att genom epidemiologiska
studier skapa en klarare bild av sjukdomens spridningsvägar samt att
genom molekylärbiologisk forskning utveckla vacciner samt läkemedel som
kan utnyttjas för att minska HIV-virusets förmåga att framkalla aids och
andra sjukdomar hos infekterade patienter. Andra uppgifter är att förfina
testningstekniken och att vidga kunskapen om de faktorer som påverkar
sjukdomsförloppet. Vid sidan härav behövs även forskning kring sjukdomens
sociala och psykologiska aspekter, inriktad t. ex. på sexualbeteende,
kristerapi och motivationsfrågor.

Sverige har en betydande vetenskaplig kompetens inom sådana för
aidsforskningen viktiga områden som vaccinforskning, immunologi och
utveckling av antivirala läkemedel. Kontaktnätet med forskare i andra
länder är väl utbyggt. Vi har därför goda förutsättningar att göra viktiga
insatser i den omfattande forskning som nu dras i gång. En central politisk
uppgift bör vara att se till att den svenska aidsforskningen inte hämmas av
resursbrist utan tvärtom ges all tänkbar uppmuntran.

De åtgärder som regeringen hittills har vidtagit för att stimulera aidsforskningen
kan inte anses tillfredsställande. Det finansiella stödet är
otillräckligt. De medel som kanaliseras till forskningen via medicinska
forskningsrådet (MFR) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) uppgår
för närvarande till omkring 3,1 milj. kr. per år. Av de 35 ansökningar som
inkom när MFR år 1985 avdelade särskilda medel för aidsforskning kunde
anslag beviljas endast till 20 projekt. Talande är att svenska forskare enbart
inom områdena immunologi och vaccinforskning i konkurrens med amerikanska
forskare har fått större anslag frän statliga myndigheter i USA än vad

Mot. 1986/87

So409

3

som hittills totalt har delats ut från statliga myndigheter i Sverige för
medicinsk forskning.

Professor Hans Wigzell, som på regeringens uppdrag har utarbetat ett
program för svensk forskning kring aids, bedömer att hittills beviljade medel
skulle behöva mer än tredubblas. Vi stöder denna bedömning, men vill
tillfoga att det också krävs medel för den mera behandlings- och beteendevetenskapligt
inriktade forskning som inte täcks av Wigzells forskningsprogram.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att 5 milj. ly. ställs till
förfogande för forskning om aids. Detta är endast hälften av vatl Wigzell har
föreslagit enbart för den medicinskt inriktade forskningen.

Forskningen bör inom ramen för aidsanslaget ges ett så stort utrymme att
det framlagda medicinska forskningsprogrammet samt den här angivna
kompletterande forskningen kan genomföras. Detta bör föreskrivas vid
riksdagens beslut om anslaget A 5.

En allvarlig flaskhals för den medicinska aidsforskningen är bristen på
säkerhetslaboratorier för arbete med HIV. Långt framskridna planer finns
att knyta en sådan enhet till statens bakteriologiska laboratorium. Härigenom
skulle det gå att säkerställa tillgången av virologiskt material såväl för
vaccinframställning som för utveckling av förfinad antiviral terapi. Anläggningen
kan leasas, varför investeringskostnaden inte behöver belasta statsbudgeten.
Den årliga kostnaden har beräknats till 2,5 milj. kr.

Iordningstälandet av detta viktiga laboratorium har försinkats genom att
ärendet inte har kunnat handläggas med tillbörlig skyndsamhet i regeringskansliet.
Anskaffningen av den mest tidskrävande utrustningen, autoklaven,
har fått avbrytas. Vi finner regeringens senfärdighet klandervärd och föreslår
att riksdagen inom ramen för aidsanslaget öronmärker 2,5 milj. kr. för detta
ändamål.

Bistånd

Den mest nedslående nyheten på aidsområdet under det senaste året är de
dramatiska rapporter som nått oss från Afrika. Epidemins spridning inom
stora delar av den afrikanska kontinenten är så omfattande att den utan
överord måste betecknas som katastrofal. Uppgifterna är visserligen ofullständiga,
men redan det vi hittills vet måste leda till radikalt vidgade
hjälpinsatser.

Den rivstart som redan skett förtjänar uppskattning. Sverige har engagerat
sig såväl i bilateralt aidsbistånd som i multilateral samverkan via Världshälsoorganisationen.
Härtill kommer det nordiska samarbetet, som främst är
inriktat på frivilliga insatser.

Allt talar för att detta bistånd behöver mångdubblas i omfång. Enligt vår
bedömning finns det skäl att inrikta planeringen både på en kraftig vidgning
av aidsbiståndets andel av det bilaterala svenska biståndet och på avsevärt
ökade insatser via Världshälsoorganisationen.

Direkta insatser bör kunna göras också i länder som inte är programländer,
såsom t. ex. Uganda.

Innan utrymme kunnat beredas för aidsinsatser inom ordinarie finansieringsramar
bör de särskilda medel som finns avsatta för katastrofbistånd

Mot. 1986/87

So409

4

kunna utnyttjas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna i samband med
årets biståndsbeslut.

Arbetsmiljöfrågor

HIV-smittan aktualiserar arbetsmiljöproblem inom många olika yrkesgrupper.
Personal inom t. ex. polisen, sjukvården, socialtjänsten, kriminalvården
och många andra arbetsområden kan komma i beröring med infekterade
personer. I Förenta staterna, där många barn blivit smittade, finns samma
problem inom barnomsorgen och skolan. Det är bara en tidsfråga innan
motsvarande förhållanden dyker upp även hos oss.

Tidningsnotiser under de senaste åren visar att oron och diskussionen har
nått allt fler yrkesgrupper. Mycket av den ängslan som råder kring aids är
lyckligtvis obefogad och bör kunna lägga sig när informationen om smittvägarna
når ut till de oroliga. Det finns inga belägg för att viruset överförs
genom beröring, luft eller vatten. Praktiskt taget all känd överföring har skett
genom sexuellt umgänge eller genom exponering av blod mot blod. Vid
något enstaka tillfälle har olycksfall inom sjukvården (personal som stuckit
sig på förorenade spetsar) lett till infektion. Smittämnet har isolerats även i
sådana kroppsvätskor som tårar och saliv, men det finns inga säkra belägg för
att överföring av smittan kan ske genom sådana ämnen.

Trots att riskerna är starkt begränsade är farsoten emellertid så allvarlig att
arbetsmiljöproblemen kräver en mycket omfattande uppmärksamhet. Redan
i fjolårets motion påtalade vi att det stora behovet av information till
olika yrkesgrupper är långt ifrån täckt. Vad som skett under det senaste året
ger tyvärr inte anledning att ändra den bedömningen. Arbetarskyddsstyrelsen
har vidtagit vissa åtgärder, men vi kan inte finna att myndigheten har
ägnat aidsepidemin tillräcklig uppmärksamhet.

I många länder har frågan om HIV-infekterades deltagande i yrkeslivet
kommit att bli kontroversiell. I Norge har t. ex. under det senaste året en
servitör avskedats sedan hans arbetsgivare fått kännedom om att den
anställde var HIV-infekterad. På samma sätt har en anställd inom vårdsektorn
avskedats av Oslo kommun. Något motvarande fall är inte känt i
Sverige, men i åtminstone ett fall har en pilot i ett flygbolag omplacerats
sedan arbetsgivaren fått kännedom om HIV-infektionen.

Det ter sig ofrånkomligt att en diskussion om HIV-infekterades yrkesverksamhet
förr eller senare kommer att aktualiseras på olika områden. Om det
saknas noggranna och sakkunniga centrala överväganden kring desa frågor
är det stor risk att det uppstår olustiga debatter kring enskilda infekterade
personer. Vi föreslår därför att riksdagen tar initiativ till ett brett nationellt
samråd kring ämnet ”HIV i arbetslivet”. Ett sådant nationellt samråd bör
organiseras under medverkan av t. ex. företrädare för medicinsk och etisk
expertis, arbetarskyddet, socialtjänsten, klientorganisationer, arbetsmarknadens
parter och de politiska partierna.

Till de problem som behöver behandlas vid en sådan genomgång av
anpassningsproblemen på olika områden hör även kontakterna med HIVinfekterade
klienter. Det förhållandet att flertalet av smittbärarna är
omedvetna om sitt tillstånd gör att vissa försiktighetsåtgärder generellt kan

Mot. 1986/87

So409

5

behöva sättas in vid arbetsuppgifter sorn förutsätter beröring av främmande
människors blod. Därutöver krävs fortsatta överväganden av de anstalter
som erfordras vid kontakter med kända smittbärare samt patienter med
utvecklad aids. Det är angeläget att sådana försiktighetsåtgärder inte
ekonomiskt belastar smittbärarna, bl. a. därför att det då kan uppstå ett
ekonomiskt incitament att förtiga ett infektionstillstånd. Som svar på en
interpellation av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) har socialministern nyligen
utlovat en justering av tandvårdstaxan i syfte att undanröja ett sådant
negativt incitament.

Omsorgen om HIV-infekterade patienter

Detta problem exemplifierar ett annat frågekomplex som hittills knappast
har börjat bearbetas. Hur skall vi sörja för vården och omsorgen om ett
ökande antal HIV-patienter? Under vilka ekonomiska, sociala och psykologiska
villkor kommer de infektionsdrabbade att leva? Hittills har det i
huvudsak varit de behandlande läkarnas ensak att hålla kontakt med sina
patienter. I vissa fall har psykosociala stödinsatser kunnat sättas in. Vidare
har smittskyddsläkarna haft kontakt med vissa patienter, särskilt sådana som
från smittskyddssynpunkt varit mer problematiska.

Det finns emellertid ingen samlad överblick över HIV-patienternas
levnadsbetingelser. Socialstyrelsens kontakter med behandlande läkare har
av allt att döma varit begränsade. Från socialtjänsten, polisen och narkomanvården
har kommit ytterst oroande rapporter om svårigheterna att på
lämpligt sätt motivera och ta hand om många kända narkotikaberoende
smittbärare. Även om det står klart att det stora flertalet HIV-patienter
följer de förhållningsregler som utfärdas av de behandlande läkarna är det
också känt att många smittbärare faller in i depressioner, desperationer och
destruktivt beteende.

Enligt folkpartiets bedömning behöver ett flertal utvecklingsprojekt
initieras för att förbättra vår kapacitet att hjälpa och stödja HIV-patienter.
Vi föreställer oss att organisationer av typ RFSU, RFSL, Läkare mot aids
m. fl. kan spela en väsentlig roll för detta arbete, men även kyrkorna, de
fackliga organisationerna och andra folkrörelser bör kunna bidra. Vissa
projekt bör kuna organiseras inom ramen för socialtjänsten. Finansiellt stöd
bör kunna utgå av aidsmedel samt genom delegationen för social forskning.

En förbättrad omsorg om patienterna förutsätter bl. a. vidgade och
fortlöpande utbildningsinsatser riktade till läkare och annan personal inom
hälso- och sjukvården. Den tillsyn och samordning som för närvarande
bedrivs genom socialstyrelsen är knappast tillfredsställande.

Testning och smittspårning

Det största hotet för fortsatt smittspridning kommer från de smittbärare som
inte är medvetna om sin infektion. Därför är det av yttersta vikt att så många
som möjligt av dem som misstänker att de kan ha utsatt sig för HIV-viruset
genomgår testning.

Från infektionsläkarna rapporteras en nedgång i testningsfrekvensen som

Mot. 1986/87

So409

6

kan sättas i samband med regeringens beslut att införa HIV-infektionen i
smittskyddskungörelsen. Det är möjligt att detta beslut var ett misstag, men
det kan inte nu göras ogjort. I stället gäller det att minimera skadorna genom
att så långt som möjligt stärka förtroendet för sjukvården.

I syfte att stimulera en ökad testningsverksamhet har regeringen efter
bemyndigande av riksdagen öppnat en möjlighet för anonym provtagning.
Anonymiteten bryts emellertid i det fall då testet visar sig vara positivt.
Talrika infektionsläkare har vädjat till riksdag och regering om att vidga
möjligheten till anonymitet därhän att denna kan bestå även vid positiva
resultat. Folkpartiet anser nu som tidigare att riksdagen har skäl att lyssna till
de läkare som ger detta råd.

Riksdagsmajoriteten har emellertid avvisat detta förslag. Den anför att
den enskildes anspråk på bevarad integritet måste vägas mot samhällets krav
på kontroll över smittan. Enligt vår uppfattning är detta en olycklig
felbedömning av problemet. Det är just det allmännas intresse av att hindra
smittspridningen som för oss framstår som det viktigaste skälet för att tillåta
den som så önskar fullständig anonymitet. Den lilla gruppen av misskötsamma
kända smittbärare som till äventyrs skulle kunna förbli okänd om
fullständig anonymitet medgavs är nämligen en långt mindre fara än de
tusentals okända och omedvetna smittbärare som det gäller att stimulera till
testning.

Sedan HIV-infektion har konstaterats är det en viktig uppgift att försöka
blottlägga den kedja varigenom smittan har färdats. Sådan smittspårning kan
rädda liv. Enstaka läkare har gjort utmärkta insatser på detta område, men
denna sorts detektivarbete behöver mer stöd och stimulans. Staten har här
ett ledningsansvar som behöver ägnas ökad energi.

Ledningen av aidsarbetet

I fjolårets partimotion framhöll folkpartiet att den särskilda delegation som
regeringen hade tillkallat tycktes fungera ungefär som en vanlig offentlig
utredning. Resursbrist, oklar lagstiftning och friktioner mellan olika offentliga
organ tilläts bromsa insatserna mot smittan. Vi efterlyste därför en mer
kraftfull och energisk ledning av kampen mot smittan. I motionen föreslogs
”ett nationellt högkvarter som dag för dag leder arbetet”.

Regeringens omedelbara reaktion på denna kritik blev att inbjuda
företrädare för samtliga politiska partier att ingå i aidsdelegationen. Sedan
riksdagen ställt sig bakom kravet på kraftfulla åtgärder återkom också
regeringen med ett tjugo gånger högre anslagsäskande än vad som hade
föreslagits i budgetpropositionen. Mot denna bakgrund kunde folkpartiet
förra våren ställa sig bakom ett enigt uttalande av socialutskottet av följande
lydelse: ”En gemensam ledning behövs för arbetet mot AIDS. Den nu snart
ett år gamla AIDS-delegationen, i vilken numera också ingår företrädare för
alla fem riksdagspartierna, kan enligt utskottets mening utvecklas till ett bra
instrument för en sådan ledning.”

Vår nuvarande bedömning är att aidsdelegationen otvivelaktigt har
genomgått en uppryckning under året. Härtill har inte minst medverkat de
nya resurser som riksdagen i våras ställde till regeringens förfogande.

Mot. 1986/87

So409

7

Samtidigt måste vi notera att en hel del av de gamla problemen kvarstår.
Delegationen har fyllt en värdefull funktion som forum för rapportering om
olika myndigheters arbete, avstämning av de politiska partiernas synpunkter
och som organ för diskussion om den allmänna inriktningen av aidsarbetet.
Däremot har den inte haft befogenheter att fatta operativa beslut om
fördelning av anslag och inte heller kunnat fungera som ett aktivt ledningsorgan.
En oklar funktionsfördelning mellan vissa myndigheter kvarstår (t. ex.
socialstyrelsen och SBL). Varken delegationen som sådan eller dess ledning
har kunnat fungera som opinionsbildare och auktoritativt språkrör när olika
missuppfattningar om epidemin och dess spridningsvägar tidvis gripit
omkring sig. Den kommittémässiga arbetsrytmen med ungefär ett sammanträde
varje månad har inte heller gjort det möjligt för aidsdelegationen att
hålla ett tillräckligt högt tempo i sitt arbete. Några av de försinkningar och
tillkortakommanden som registrerats ovan får ses som en följd av att
aidsdelegationen alltför lätt har fallit in i den gängse kommittélunken.

Mot denna bakgrund finner vi det motiverat att ånyo framföra vårt förslag
om en effektivare ledning av aidsarbetet. Farsoten är så allvarlig att den
kräver en mer kraftfull mobilisering av engagerad expertis på olika berörda
verksamhetsområden. Ledningen av detta arbete bör anförtros åt en person
som förenar vetenskaplig auktoritet med organisatorisk talang och som
odelat kan ägna sin tid åt uppgiften.

En riksförening mot aids

En utomordentligt viktig uppgift är att stimulera frivilliga initiativ mot
epidemin. Värdefulla insatser görs t. ex. av sådana organisationer som
Noaks ark, RFSL och Läkare mot aids. Stat, landsting och kommun bör på
olika sätt understödja sådan verksamhet.

Det finns också skäl att på frivillig väg stimulera en mångsidig forskning
kring aids och HIV. Efter mönster av de organisationer som har bildats för att
bekämpa andra allvarliga sjukdomar, t. ex. Riksföreningen mot cancer, bör
en organisation skapas för att möta hotet från HIV-smittan. På grund av de
särskilda omständigheterna i detta fall, inte minst sjukdomens epidemiska
karaktär, finner vi det motiverat att riksdagen tar initiativ till bildandet av en
sådan riksförening. Inom ramen för aidsanslaget bör därför 1,5 milj. kr.
avsättas som grundplåt för denna organisation.

Från HTLV-III till HIV

Det virus som förorsakar aids gick tidigare under namnet HTLV-III (humant
T lymfotropt virus nr 3). Vid sidan av HTLV-III finns även humanvirustyper
med andra nummerbeteckningar (1, 2 och 4) samt besläktade apvirus med
benämningen STLV.

Efter beslut av Världshälsoorganisationen är benämningen på det virus
som förorsakar aids numera HIV (Human Immunodeficiency Virus eller
Humant immunbristvirus). I svenska författningar brukas emellertid ännu
den tidigare använda benämningen. För att undvika förvirring i det fortsatta
informationsarbetet bör ett namnskifte genomföras i samtliga författnings

Mot. 1986/87

So409

8

texter där HTLV-III omnämns. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Anslagsfrågor

För insatser mot aids äskar regeringen för nästkommande budgetår dels 80
milj. kr. under anslaget A 5, dels 18 milj. kr. under anslaget E 16, dels
slutligen 25 milj. under anslaget E 18. För budgetåret 1987/88 blir anslaget
därmed ungefär detsamma som för budgetåret 1986/87. En jämförelse
mellan kalenderåren 1987 och 1988 utfaller emellertid annorlunda. Det
anges inte i budgetpropositionen att det extra bidraget på 50 milj. kr. som
under kalenderåret 1987 utgår till vissa särskilt drabbade kommuner och
landsting kommer att utgå även under 1988.

En annan nyhet är att regeringen föreslår en gemensam kostnadsram för
socialstyrelsens och SBL:s insatser mot aids. I praktiken torde denna ram
innebära lägre anslag till dessa båda myndigheter än vad de förfogar över
under innevarande budgetår. Det verkliga resursläget blir emellertid beroende
av hur de medel som begärs under anslaget A 5 utnyttjas.

Vår preliminära bedömning är att de föreslagna anslagen bör vara
tillräckliga för de insatser som kan sättas in under 1987. Under kommande år
behövs emellertid en successiv stegring av åtgärderna mot aids och HIVsmittan,
inte en dämpning. Vi förutsätter därför att regeringen återkommer
till riksdagen med begäran om ytterligare medel i anslutning till den
aktivisering av insatserna mot aids som föreslås i motionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande behovet av en effektivare ledning av
arbetet mot aidsepidemin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om information om aids,

3. att riksdagen vid sitt beslut om anslaget A 5 föreskriver att
forskningen om aids bör ges ett i förhållande till budgetpropositionen
vidgat utrymme inom anslagsramen,

4. att riksdagen vid sitt beslut om anslaget A 5 föreskriver att
omedelbara åtgärder bör vidtas för inrättande av ett s. k. högrisklaboratorium,

[att riksdagen i anslutning till årets beslut om utvecklingsbiståndet
uttalar att katastrofbiståndsmedel bör kunna tas i anspråk för
aidsinsatser1],

[att riksdagen i anslutning till årets beslut om utvecklingsbiståndet
uttalar att planeringen på biståndsområdet bör inriktas på avsevärt
vidgade svenska aidsinsatser såväl via Världshälsoorganisationen som
inom vår egen bilaterala biståndsverksamhet1],

Mot. 1986/87

So409

9

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av ett nationellt samråd om problemen
kring HIV-infektionen i arbetslivet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om införande av möjlighet till fullständig anonymitet
vid testning avseende HIV-infektion,

7. att riksdagen tar initiativ till bildande av en riksförening mot aids
genom att vid beviljande av det äskade anslaget A 5 för insatser mot
aids föreskriva att 1,5 milj. kr. skall avsättas som grundplåt för en
sådan förening,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
beteckningen HTLV-III bör ändras till HIV i av regeringen och
regeringen underställda myndigheter utfärdade författningar.

Stockholm den 13 januari 1987
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Mot. 1986/87

So409

1 1986/87:U203

10