Äganderätten till mark
Motion 1986/87:Bo508 Arne Andersson i Ljung m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1986/87:Bo508
Arne Andersson i Ljung m. fl. (m)
Äganderätten till mark
Äganderätten är en förutsättning för demokratin. Ett demokratiskt system
förutsätter bl. a. att människor kan göra.sirta egna fria val. Ett eget ägande
ökar möjligheterna till detta. Ägandet skänker trygghet och ger medborgarna
möjlighet att ta ansvar. Därför är det viktigt att sprida ägandet till allt fler.
Med många egendomsägare stärks demokratin. Det är t. ex. lämpligt att flera
äger sin bostad än i dag. Förutom övriga fördelar som följer med ägandet gör
egna arbetsinsatser det möjligt att minska boendekostnaden.
Äganderätten har visat sig vara en av de viktigaste drivfjädrarna för den
ekonomiska utvecklingen. När brukare och näringsidkare själva kan tillgodogöra
sig frukterna av sitt arbete ökar såväl arbetsinsats som avkastning.
Givna resurser utnyttjas bättre. Genom tidernas lopp har statsmakterna i
varierande grad försökt att lägga beslag på delar av enskild egendom. Ofta
genom att ta ut skatt på avkastningen. I vissa fall också genom att överta
mark eller andra produktionsmedel. När staten tagit ut för hög skatt eller lagt
under sig för mycket land har produktiviteten förr eller senare minskat. Ett
bra exempel är livsmedelsproduktionen i det socialistiska Sovjetunionen.
I den socialistiska ideologin finns föreställningen om att kollektivt
beslutsfattande är bättre än individuellt sådant. Enskild äganderätt är därför
oviktig för socialister. I många socialistiska stater har man i stor skala
överfört enskild egendom till staten. De svenska socialdemokraterna har i
huvudsak valt ett annat tillvägagångssätt. De låter staten bestämma hur
egendomen skall användas. I stället för att socialisera egendom har de
socialiserat funktionerna av ägandet. Så har t. ex. lagar som förköpslagen,
strandskyddet i naturvårdslagen och markvillkoret i bostadsfinansieringsförordningen
kraftigt inskränkt ägarens möjligheter att bygga eller sälja sin
egendom. Mest markant har detta varit inom markpolitiken.
Vi vill inte bara bryta denna utveckling utan återge ägandet ett större
innehåll. Detta kan ske genom att riksdagen upphäver eller ändrar ett antal
lagar. Äganderätten måste också ges ett starkare skydd i våra grundlagar.
Detta föreslår moderata samlingspartiet i motion 1986/87:K214.
Jordförvärvslagen
Redan 1945 infördes jordförvärvslagen. Den har ändrats ett antal gånger.
Lagen ger staten möjlighet att bestämma vem som får köpa jordbruks- och
skogsbruksfastigheter, dessutom till vilket pris. Den starka statliga styrningen
har resulterat i färre och större jordbruk, vilket medfört en utarmning av
glesbygden. Regeringen har låtit företa en utredning om jordförvärvslagen.
En proposition väntas inom kort. Vi får då anledning att återkomma med
våra närmare förslag i denna fråga.
Enligt vår mening måste en ny jordförvärvslagstiftning vara utformad så
att förvärvsprövningen minimeras. Det bör övervägas om den inte helt kan
slopas för enskilda personer. Prisprövningen bör helt försvinna, liksom
kravet på bosättning. Effekterna av en slopad förvärvsprövning för enskilda
personer bör bli ett ökat antal deltids- och fritidsjordbruk till gagn för
landsbygdens utveckling.
Strandskyddet
Strandskyddet infördes 1950. Det ändrades senare så att det innebär ett
totalförbud mot att bygga invid alla Sveriges stränder. Sverige är ett land rikt
på kuster och stränder vid insjöar och vattendrag. Huvuddelen av dessa är
inte bebyggda. I de allra flesta fall skulle en stuga invid en strand inte störa
någon. Det är därför möjligt att trots vissa restriktioner tillgodose medborgarens
önskemål om strandnära bebyggelse, främst fritidshus. Endast en liten
del av den strandnära marken skulle behöva ianspråktas.
Naturvårdslagens bestämmelser om strandskydd bör ändras så att endast
de strandområden som kommunerna undantar från bebyggelse skyddas.
Undantag måste givetvis också göras i områden som är av nationellt intresse.
I övrigt skall bebyggelse tillåtas. Detta redovisas i vår motion 1986/87:Bo205.
Kommunal förköpsrätt
Kommunerna erhöll 1967 förköpsrätt vid försäljning av fastigheter. Bestämmelsen
innebär att vid försäljning av fastigheter mellan olika personer har
kommunerna möjlighet att köpa marken till det överenskomna priset. Den
kommunala förköpsrätten kan t. ex. hindra släktförvärv till förmånliga
priser, eftersom kommunerna då kan gå in och överta marken för att sedan
sälja den till ett högre pris. Kommunerna kan givetvis också med hjälp av
lagen förhindra att önskvärda personer som av en eller annan anledning inte
anses önskvärda skaffar sig fast egendom inom orten.
På senare tid har också kommunerna fått förköpsrätt framför hyresgäster
som vill köpa sina bostäder och förvandla dem till bostadsrätter.
Den kommunala förköpsrätten bör snarast upphävas.
Expropriationslagen
Expropriationslagen ger möjligheter för stat och kommun att tvångsvis lösa
in mark som behövs för allmänna ändamål. Genom förändringar 1971 och
1972 förvandlades expropriationslagen till ett instrument för socialistiska
planambitioner. Den allvarligaste förändringen var att ersättningsreglerna
vid expropriation förändrades till nackdel för markägarna.
Marknadsvärdet av fastigheten är sedan dess inte grund för ersättningen så
ersätts t. ex. inte förväntansvärdet. Detta medför regelmässigt att
fastighetsägare underkompenseras. I länder med en annan syn på äganderät
Mot. 1986/87
Bo508
3
1 * Riksdagen 1986/87.3 sami. Nr Bo507-524
regel att fastighetsägarna överkompenseras för att underlätta expropriation.
Vi anser att ersättning vid expropriation måste grundas på fullt marknadsvärde.
Övriga kostnader som fastighetsägaren därutöver åsamkas skall
ersättas. Dessa ersättningsprinciper skall också gälla vid statlig och kommunal
inskränkning av äganderätten enligt annan lagstiftning, t. ex. med hjälp
av naturvårdslagen.
Enligt vår mening skall en förutsättning för expropriation vara att det finns
ett klart påvisbart behov av aktuell fastighet inom en snar framtid.
Det ”fria” handredskapsfisket
Ett stort antal fiskerättsinnehavare på ostkusten och vid de stora sjöarna
fråntogs 1985 sin exklusiva fiskerätt utan att ersättning för detta mer än
undantagsvis utgick. Detta är ett rättsövergrepp bl. a. därför att fiskerätten
ligger inbakad i fastighetsvärderingen och på så sätt konstituerar ett
skatteunderlag. Ägarna fråntogs också rätten att besluta vem som får fiska,
vad som får fiskas, och hur det får ske.
Redan 1986 påvisades stora störningar hos sjöfågel och småvilt i ostkustens
skärgård. Orsaken är att fritidsfiskare nyttjat sin rätt till fiske på annans
vatten. Naturen har också skadats i åtskilliga delar av landet på grund av
fritidsfiskares oaktsamhet. Den fiskevård som tidigare utfördes av fiskerättsinnehavarna
har i många fall avbrutits.
Yrkesfisket har också störts. Redskapen har förstörts och på vissa håll har
fritidsfiskare tagit så stora fångster att yrkesfiskarna fått vidkännas en kraftig
minskning av sina fångster.
Riksdagsbeslutet bör rivas upp och fiskerätten återlämnas till ägarna. För
att inte fiskemöjligheterna för fritidsfiskare skall försämras bör fiskevårdsområden
bildas. De som utnyttjar dessa bör betala avgift för utnyttjande av
fiskevattnen.
Plan- och bygglagen (PBL)
Hosten 1986 beslöt riksdagen att anta en ny plan- och bygglag (PBL). Den
ger kommunerna ett utökat inflytande över markanvändningen i Sverige.
Genom riksdagens beslut om ny plan- och bygglag och naturresurslag
(NRL) genomdrevs långtgående ingrepp i markägandet. Planinstitutens
utformning och ersättningsreglerna vid skada eller rådighetsinskränkningar
innebär allvarliga försämringar för enskilda markägare.
Rätten att få bebygga en tomt i planlagt område inskränks till en
tidsbegränsad nyttjanderätt. Kvalifikationsgränserna för ersättning vid inskränkningar
i marks eller byggnaders användning innebär att de berörda
tvingas avstå från betydande intäkter utan ersättning för detta.
Genom att förfoganderätten begränsas och att ekonomisk skada måste
tålas utan ersättning har väsentliga delar av ägandet gått förlorade.
Vi anser att med ägandet av mark måste följa en rättighet att utnyttja
marken. Ägaren till en tomt i ett detaljplanelagt område skall ha en absolut
rätt att bebygga den i enlighet med planbestämmelserna. Denna rätt skall
Mot. 1986/87
Bo508
4
jord- och skogsmark. Förhindras ägaren att nyttja marken skall varje
inskränkning i förfoganderätten ersättas fullt ut.
PBL bör revideras i enlighet med vad som anges i motion 1986/87:Bo205.
Markvillkoret och konkurrensvillkoret
Markvillkoret innebär att ett villkor för att få statliga lån är att marken som
skall bebyggas skall ha förmedlats av kommunen. Det innebär att bostadsföretag
eller enskilda som äger mark som de vill bebygga måste lämna denna till
kommunen om de vill ha statliga lån och bidrag. Detta är i dag närmast ett
villkor för att kunna bygga.
Konkurrensvillkoret betyder att när kommunerna förmedlar mark för
byggande måste upphandling ske i konkurrens om statliga lån skall kunna
erhållas. Det innebär att en markägare inte kan bygga i egen regi trots att det
kan visas vara fördelaktigare från både kostnads- och sysselsättningssynpunkt.
Mark- och konkurrensvillkoren är en effektiv broms för privata
initiativ och effektivt byggande. De bör bägge upphävas. Formell hemställan
görs i motion 1986/87: Bo205.
Hemställan
Med anledning av vad som i motionen anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar att upphäva förköpslagen (1967:868),
2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
ändringar i expropriationslagen (1972:719) i enlighet med vad som i
motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ersättning till markägare vid inskränkning i
äganderätten,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagen
(1985/86:138) om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske bör
upphävas samtidigt som föreskrifter om fiskevårdsområden fastställs i
enlighet med vad som i motionen anförts.1]
Stockholm den 26 januari 1987
Mot. 1986/87
Bo508
5
L. Arne Andersson (m)
i Ljung
Sven Eric Lorentzon (m)
Ivar Virgin (m)
Ingvar Eriksson (m)
Bertil Danielsson (m)
Göthe Knutson (m)
Arne Svensson (m)
Rolf Dahlberg (m)
Margareta Gard (m)
Jan Sandberg (m)
Sten Sture Paterson (m)
Jens Eriksson (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Hans Dau (m)
Sven Munke (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Knut Billing (m)
Ingela Gardner (m)
Göte Jonsson (m)
Mot. 1986/87
Bo508
'!986/87:Jo415.
