Afghanistan

Motion 2002/03:U297 av Lotta N Hedström (mp)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Inledning 3

Några årtal ur den senaste tidens historia 3

Nuläge 4

Flyktingsituationen 6

Framtida behov 7

FN:s, USA:s och Sveriges ansvar 8

Sverige bör i FN kräva att USA 8

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av särskild afghansk flyktingkvot.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förlängd och förstärkt internationell närvaro för skydd och observation.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av den svenska biståndspolicyn och landramen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de parallella behoven av omedelbar, fortsatt och förstärkt katastrofhjälp samt ett långsiktigt utvecklings- och demokratiuppbyggnadsbistånd.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att förmå Pakistan att underteckna Genèvekonventionen om flyktingar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en sanningskommission och av ett förfarande i den internationella brottmålsdomstolen för att klarlägga ansvar för olika övergrepp i Afghanistan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att under mandatperioden öppna en svensk ambassad i Afghanistan för bl.a. koordination av biståndsinsatser, underlättnad av SAK:s roll m.m.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör poängtera USA:s särskilda moraliska ansvar för återuppbyggnaden av Afghanistan.

1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.

Inledning

Situationen i Afghanistan är extrem. Över två decenniers inbördeskrig och ett år av bombningar har slagit sönder landet, som redan dessförinnan var ett av de fattigaste och minst utvecklade i Asien. Inte ens statistikföring täcker landets situation, varför det i vissa sammanhang inte ens nämns bland bottennoteringarna i fattigdomsligan.

Infrastruktur, produktionsapparat och praktiskt taget alla sociala sektorer ligger i spillror och statsförvaltningen har mer eller mindre upphört att fungera fram tills i år. Över en miljon människor beräknas hittills ha omkommit till följd av de ännu pågående striderna. Landet är ett av de mest minerade i världen. Ca tre miljoner afghaner lever som flyktingar utomlands och ytterligare drygt en miljon människor är internflyktingar.

Många är de länder i omvärlden som borde belasta sitt samvete med både underlåtelsesynder och direkt ansvar för situationen i dagens Afghanistan och skrida till handling för återuppbyggnad.

Några årtal ur den senaste tidens historia

• 1978: Blodig kommunistkupp, massarresteringar, vänskapspakt med Ryssland. Mujahedingerillan föds.

• 1979: Tariki mördas, ersätts av Amin som också avrättas och ersätts av Karmal. Sovjet invaderar i december.

• 1980–86: FN rapporterar om brott mot mänskliga rättigheter. Strider Sovjet–Mujahedin.

• 1986: Karmal ersätts med f hemliga ryska polisens man; Dr Naijbullah.

• 1987: Mujahedin vill ej ha med ”marionetterna att göra ” och vinner segrar.

• 1988–89: Fredsavtal i Genève, ryskt tillbakadragande i februari, men gerillan fortsätter att bekämpa Najibullah. Utropar i maj Mojadidi som ledare för en exilregering.

• 1992: Gerillan tar Kabul och skapar en islamsk stat. Val; Rabbani utropas till president. Najibullah beskyddas av FN. Iran och Pakistan interfererar vid gränserna.

• 1994: Talibanrörelsen föds, går mot Rabbani.

• 1996: Hekmatyar, en militär ledare, skriver fredspakt med Rabbani och tar över i Kabul. Najibullah avrättas. Massiva överträdelser av mänskliga rättigheter.

• 1998: Talibanerna tar över Mazar-i-Sharif, massakrerar hazarer. USA-missiler mot terroristläger. Civila dödas. Iransk trupp vid gränsen.

• 1999: Ex-kungen Mohammad Zahir Shah kallar till en Loya Jirga, ett storråd för fredssamtal. Talibanerna vägrar delta. FN-resolution mot att talibanerna härbärgerar Usama bin Laden.

• 2000: Taloqan faller i talibanernas händer. Ny FN-resolution mot terrorism och droghandel.

• 2001: Talibanskt våld mot civila/hazarer. Buddhastatyerna förstörs. Gerillaledaren Masood söker europeiskt stöd mot talibanregimen. 11 september: attacken mot World Trade Center. 7 oktober inleds amerikanskt bombanfall tillsammans med Nordalliansen som ”självförsvar” och terroristbekämpning.

• 2002: Talibanregimen föll, men det amerikanska målet att tillfångata al Qaidaledaren Usama bin Ladin har ännu ej uppnåtts. Bonnkonferens om stöd och återuppbyggnad.

Det har gått drygt tio år sedan Sovjet drog sig tillbaka från Afghanistan. Kvar fanns då ett söndertrasat samhälle där regionala laglösa krafter fick fritt spelrum. Trots att de militära operationerna ännu inte avslutats och hela landet inte har pacificerats, nåddes under FN:s överinseende den 5 december 2001 i Bonn en politisk överenskommelse mellan de viktigaste antitalibanska grupperna. Där fastslogs att en interimsadministration med deltagande av olika representanter för Afghanistan under sex månader skulle leda landet. Den nya administrationen tillträdde den 22 december 2001 då makten överlämnades från den tidigare ”presidenten” för den islamiska staten Afghanistan, Burhanuddin Rabbani, till ordföranden i interimsadministrationen, Hamid Karzai. Hans ställning är nu permanentad.

Bonnöverenskommelsen, vilken av dess främste tillskyndare, FN-representanten och generalsekreterarens särskilde representant Lakhdar Brahimi, inte betecknas som optimal, förutser även en process som syftar till genomgripande reformer i Afghanistan, bl.a. att en ny konstitution och en oberoende människorättskommission skall tillsättas.

De civila insatserna i Afghanistan leds således för närvarande av Förenta nationernas man Brahimi, vilken också har det övergripande ansvaret för FN:s samlade insatser.

Den humanitära krisen i Afghanistan har allvarligt förvärrats efter terrorattackerna i USA och det bombkrig som följde. Redan före konflikten uppgick antalet flyktingar i Iran och Pakistan till ca 3,5 miljoner. Inför vintern 01/02 uppskattades att över 5 miljoner afghaner vara i behov av nödhjälp.

Nuläge

Om några veckor kommer åter en sträng bergsvinter att regera vardagen i Afghanistan. Tusentals fattiga och fördrivna människor kommer att fångas i en köld- och hungerfälla igen efter tre år av torka, 23 år av regionalt och internt krig och ett år av bomber.

Återupprättandet av stabilitet i Afghanistan är av grundläggande betydelse. Den uppfattningen delas av alla medlemsländer i FN, men den handlingskraft som borde följa på insikten verkar dröja.

Världssamfundets möjligheter att agera undergrävs bland annat av Afghanistans grannländer. Den internationella sammansättningen av krigsfångar som fyllde fängelserna i nordöstra Afghanistan var en signal om att kriget var mer än en inre angelägenhet mellan talibanerna och Nordalliansen. De bistånds- och samarbetsavtal som ändå signeras skulle kunna utgöra grunden för en fredlig utveckling, men raseras i praktiken då man samtidigt förser allierade krigsherrar med pengar, ammunition och manskap. Lakdhar Brahimi vet att de avtal han får till stånd inte är mycket värda så länge grannländerna avvisar flyktingar, säljer vapen, hotar varandra och passivt åser Afghanistans lidande.

Miljöpartiet anser att Pakistan därför bör uppmanas att underteckna Ge-
nèvekonventionen om flyktingåtervändande.

I oktober 2001 avslöjade Amnesty International att USA, Iran, Ryssland och andra stater planerade att leverera vapen för 45 miljoner USD till Norra alliansen, utan några krav på respekt för de mänskliga rättigheterna. En del av dessa krigsherrar är nu tillbaka igen i norra Afghanistan.

Sedan i november 2001 har nya flyktingar, främst pashtuner från norra Afghanistan, berättat om hur de utsätts för mord, plundring av hela byar, bortrövande av kvinnor, våldtäkter, kidnappningar och utpressning. Uppgifterna verifieras nu av undersökningar av människorättsorganisationen Human Rights Watch, som dokumenterat över 150 fall av plundring och våld under en tremånadersperiod fram till i slutet av februari 2002 från områden i norr. Även uzbeker berättar om övergrepp från tadjiker i områden där de är i minoritet.

Deras trupper är ansvariga för de flesta övergreppen mot t ex pashtunerna. Förhoppningsvis kommer de regionala aktörer, dvs grannländer, som bidragit till att förlänga konflikten genom stöd till olika stridande sidor och krigsherrar att besinna sig och inse att de bör bidra till ett verkligt suveränt Afghanistan istället.

Enligt Kieran Prendergast, FNs undergeneralsekreterare för politiska frågor, ”växer de väpnade gruppernas makt och programmen för avväpning i vissa områden är i verkligheten kommendanter som avväpnar sina fiender och beväpnar sig själva”.

FN-trupperna ger en viss trygghet, men bara i huvudstaden Kabul. I stora delar av landet är läget fortfarande instabilt. Behovet av förlängd och förstärkt internationell närvaro för skydd och observation är därför påtagligt. Bl a ska de tillse att ingen under 18 år rekryteras och att de som idag ingår i stridande grupper omedelbart avväpnas och återgår till det civila.

Den amerikansk/brittisk jakten på al-Qaidaanhängare fortgår, aktioner som också civilbefolkningen drabbas av. Den bombning som skedde i byn Kakrak, t ex, ledde till att ett stort antal deltagare i en bröllopsfest dödades och skadades. Den typen av angrepp med oskyldiga offer är enligt Svenska Afghanistankommittén helt oacceptabla.

Opiumproduktionen, som kritiserats hårt av omvärlden, har efter bombningarna vintern 2001/02 åter tagit fart och medför en korrumperande svart ekonomi som sprider sig i regionen parallellt med återuppbyggnadsarbetet.

Afghanistan har den sämsta hälsostatistiken i världen, bl.a. med den högsta dödligheten för nyblivna mödrar. Undernäringen är kronisk och barn i hela landet har avstannat i växten. Smittsamma sjukdomar sprids också nu i oroväckande takt, bl.a. med polio- och koleraepidemier i flera delar av landet, mässling med följdsjukdomar bland barn och rabiesepidemi i Kabul.

Bristen på arbete är naturligtvis skriande efter alla år av inbördeskrig och den offentliga sektorns totala kollaps. De få arbeten som finns ger inte en lön som täcker ens de mest basala behoven. Svenska Afghanistankommittén är den största civila arbetsgivaren, med 8 000 anställda. Deras verksamhet består huvudsakligen av att upprätthålla hela landets grundskoleutbildning, en god del av primärhälsovården samt ge visst jordbruksstöd och utföra brunnsborrningsprogram. Vanliga strategier för människor att handskas med torkan och matbristen under och efter krigen har varit att fly eller flytta, ta lån, sälja av husdjur eller enrollera sig i någon stridande trupp.

Under de många ofredsåren har landet också förlorat sina intellektuella, så att det nu finns mycket få krafter i landet som verkligen kan medverka till att återuppbygga de nödvändiga institutionerna och fylla kvalificerade poster.

En positiv förändring är att flickor kan gå i skola igen och kvinnor åter tillåts att arbeta utanför hemmet och hälsosektorn, vilket bl.a. räddar de många kvinnoledda hushållen från total ruin.

Ingen, vare sig inom eller utanför landet, har anledning att sakna den senaste regimen: talibanstyret.

Flyktingsituationen

Iran och Pakistan har härbärgerat ungefär 2,5 miljoner afghanska flyktingar som flytt från invasion, inbördeskrig och torka. Den ungefärliga fördelningen runt landet är: 1,2 miljoner från Pakistan, 400 000 från Iran och 300 000 från andra länder och 400 000 internflyktingar inne i landet.

Ungefär 1,1 miljoner rena flyktingar och 170 000 internflyktingar har fått hjälp att repatrieras efter ett frivilligt återvändarprogram som startade i april. Takten på återvändandet har de senaste månaderna lugnats något.

Målet var att man i mars 2003 skulle ha repatrierat 1,2 miljoner, inräknat de som benämns IDP, Internally Displaced Persons, dvs internflyktingar. Siffran på återvändandet är högre än beräknat och därför har målen justerats uppåt till 2,03 miljoner assisterade i mars -03.

Den höga takten skapar naturligtvis stor belastning både på flyktingarna själva, på assistansprogrammen och på mottagandet inne i Afghanistan. Torkan i söder och våldet i särskilt norra Afghanistan gör att människor inte alltid kan komma tillbaka just till den trakt där deras ursprung är. Icke desto mindre är hemvändande ett önskvärt mål i sig.

I slutet av februari 2002 hade, enligt FN, 20 000 pashtuner flytt från framför allt provinserna Kunduz, Baghlan och Takhar. För att skydda minoriteter i de nordliga områdena kräver FN:s flyktingkommissariat att en fredsbevarande styrka förläggs utanför Kabul för att skydda minoriteter i riskzonen. Även Hamid Karzai vill se skyddsstyrkor förlagda till landets alla större centra.

Miljöpartiet anser att Sverige bör verka internationellt för att en särskild kvot för afghanska flyktingar upprättas inom EU under uppbyggnadsåren som följer och att särskild uppmärksamhet ges till flyktinglägrens innevånare i grannländerna med repatrieringsprogram som kan garantera försörjningen inne i Afghanistan.

En svensk ambassad bör under mandatperioden inrättas i Afghanistan för att aktivt stödja flyktingåtervändandet, Svenska Afghanistankommitténs helt grundläggande arbete och det allmänna återuppbyggnadsarbetet under ett antal år framöver.

Framtida behov

Behoven under de kommande tio åren inne i Afghanistan och i omgivande gränsområden av allmän livsmedelssäkerhet, utbildning och hälsa samt naturligtvis flyktingåtervändande är exceptionellt stora. Den största utmaningen ligger i utformningen och makten över den civila administrationens ny- och återuppbyggnad. Självklart skall den ledas av afghanerna själva, men samtidigt finns en medvetenhet om behovet av internationellt beskydd, kunskapsöverföring och handledning för det ändamålet.

För att kunna klara av den nya situationen och hålla uppe utbildningskvaliteten vid de SAK-stödda skolorna behövs 1 200 nya lärare.

Afghanistan är ett av de sista länder i världen där polio fortfarande förekommer, varför vaccinationsprogram mot det och även mot andra sjukdomar står högt på listan.

I färska rapporter på hjälporganisationernas hemsidor kan man läsa att det i de centrala delarna runt Kabul bara är tio procent av den bevattningsbara åkerarealen som är uppodlad. Grödan kommer inte att räcka till den minsta utmätta matransonen i mer än fem månader. I de södra delarna runt Kandahar är den del av befolkningen som påverkats av torkan mer benägna att flyta till andra områden för att hitta jobb. Ca 26 900 hushåll lever i katastrofala förhållanden runt staden Lashkargah. De lokala myndigheterna där uttalar ett omedelbart behov av mat för 8 500 familjer i deras läger och i Muktahar. Att snabbt få igång ett långsiktigt hållbart jordbruk i stor och liten skala är den främsta och egentligen enda överlevnadsgarantin.

Det behövs även ett fortsatt fokus på humanitär minröjning. Uppskattningarna visar att det idag finns omkring 5 miljoner minor och UXO kvar i Afghanistan, vilket gör landet till det mest minerade i världen. Det kan ta ca 5–10 år att röja de resterande områdena om samma nivå på det samlade stödet bibehålls. I mellantiden bör USA dels skriva på Ottawaavtalet, dels aktivt stödja de svensk–danska projekt som fick se sitt mångåriga arbete raserat under hösten -01 då nya splitterbomber regnade ner över de mödosamt sanerade områdena.

En förväntad snabb ökning av det internationella stödet till Afghanistan i kombination med en fortsatt extremt svag statsapparat efter ett så långvarigt krigstillstånd innebär slutligen en stor risk för korruption.

Slutligen anser Miljöpartiet att en sanningskommission bör reda ut nationella och internationella ansvarsförhållanden och förbrytelser inom och utanför Afghanistan under tiden 1980–2002. Den skulle fylla ett stort behov, och Sverige bör uppmana den nya regeringen i Afghanistan att framöver ta initiativ till en sådan.

FN:s, USA:s och Sveriges ansvar

FN har tvivelsutan den allra största rollen för samordning och legitimering för de pågående och kommande insatserna i Afghanistan. Särskilt avväpning och flyktingåtervändande är akuta åtaganden för världsorganisationen.

De afghanska flyktingarnas situation i Pakistan har en tjugoårig historia och ses nästan som ett permanentat tillstånd. Därför bör omvärlden bistå dem både bilateralt och via FN:s flyktingkommissariat UNHCR försöka bemästra denna historiska situation på ett långsiktigt och hållbart sätt. De humanitära organisationerna började efter den 11 september att planera för ett scenario med 500 000 nya internflyktingar i Afghanistan. En samlad FN-appell på 584 miljoner USD presenterades för givarna och många länder har också ställt upp. Amerikas ansvar som tidigare aggressor och nu även biståndsgivare är delikat. Dess indirekta stöd till olika krigsherrar i Nordalliansen måste klarläggas och upphöra. Vi vill betona vikten av att ingen amnesti ges, utan att krigsherrarna oavsett läger (och inklusive USA och England!) döms i en internationell brottsmålstribunal för vad de gjort.

”Nu måste Amerika och dess allierade handla snabbt så att de inte förstör vad som uppnåtts hittills. Afghanerna är trötta på krigsherrarna som terroriserar dem och kontrollerar deras liv, men de kan inte utmana krigsherrarnas makt utan hjälp utifrån”, skriver Human Rights Watch.

Sverige bör i FN kräva att USA

• skriver under och följer det internationella minavtalet från Ottawa, 1997

• omedelbart börjar en massiv insats för att röja upp de odetonerade klusterbomber som finns runt om i landet

• respekterar mänskliga rättigheter och begär att deras internationella och nationella allierade också gör detta

• dömer alla misstänkta för terrorbrott mot dem i civil domstol. USA måste ratificera traktaten för den internationella brottsmålsdomstolen i Rom, så att den kan börja verka

• omedelbart retirerar sina marktrupper från afghanskt territorium, så de kan ersättas av trupper under FN-ledning

• avskaffar alla planerade vapenförsäljningar till Afghanistan.

Det svenska biståndsorganet Sidas ansvar täcker både ett långsiktigt utvecklingsarbete och en beredskap för akuta katastrofsituationer för att rädda liv. Katastrofinsatserna upptar cirka tio procent av Sidas totala budget. Hittills i år har Sida givit 159 miljoner till Afghanistan. Den finansiella ramen för det samlade stödet uppgår till ca 750–1 000 miljoner kronor för treårsperioden, men tillämpningen kommer att följas upp efter ett år.

Miljöpartiet anser att för att uppfylla de extraordinära krav av samtidiga katastrofinsatser och mera långsiktigt uppbyggnadsarbete måste den svenska landramen för Afghanistan under kommande budgetarbete 2004 och framåt ges särskild uppmärksamhet.

Den viktigaste aktören är dock de nationella organisationerna inne i Afghanistan. De måste beredas mycket plats och inte, som på givarkonferensen hösten -01, bara ungefär en tredjedel av platserna.

Stockholm den 22 oktober 2002

Lotta N Hedström (mp)