8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 36

Motion 1896:36 Andra kammaren

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsman,
eger Konungens befallningshafvande, och i annat fall de
väghållningsskyldige, att förordna om afskrifning af sådana
avgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång
icke kunnat indrifvas.

Skulle lagutskottet, till hvars behandling motionen torde blifva remitterad,
finna detta mitt förslag böra annorlunda formuleras, anhåller jag vördsamt,
att utskottet ville vidtaga lämplig ändring deraf.

Stockholm den 24 januari 1896.

Häruti instämma:

K. E. Holmgren.
Adolf Ericson.

Carl Persson.

Jan Eliasson.

L. P. Mallmin.

Pehr Péhrsson
i Norrsund.

Alfred Kihlberg.

N:o 3(j.

Af herr J. Eliasson, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i kongl. förordningen angående hvad iakttagas
bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren.

Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 23 september 1887 innehåller
föreskrifter om hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

9

Uti denna förordning stadgas, att vid boskapspest, elakartad lungsjuka
och rots eller springorna, djurens egare skola af statsmedel erhålla ersättning,
dels till hela och dels till minskadt värde, der djuret blifvit på veterinärs
tillstyrkan och till förekommande af sjukdomens vidare spridning dödadt.

Men i fråga om mjeltbrand är förhållandet icke detsamma, när det
gäller ersättning af statsmedel, ehuru denna sjukdom äfven räknas till de
smittosamma och fastän djuregaren ålägges förpligtelse!’ till samhällets förmån,
som äro ganska betungande och betänkligt inskränker den enskildes egandeoch
dispositionsrätt.

Såsom råd och anvisningar, till ledning för vederbörande kommunalmyndigheter,
veterinärer och Kongl. Maj:ts befallningshafvande, samt under
rubrik djurs dödande och nedgräfning, innehåller medicinalstyrelsens på ofvannämnda
kongl. förordning grundade kungörelse af den 10 mars 1888, att
nedslagning af husdjur till menniskoföda å ställe som är förklaradt smittadt af
mjeltbrand ej må ega rum, och att ingen del af djur, som varit angripet af
boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm, mjeltbrand och vattuskräck,
må till menniskoföda användas. Häri likställer medicinalstyrelsen
mjeltbrandssjuka djur, i fråga om inskränkning för egaren, med de smittade
af boskapspest, elakartad lungsjuka och rots, samt särskildt och derutöfver,
hvarest mjeltbrand utbrutit, förbjuder egaren att till menniskoföda nedslagta
friska kreatur, utan att bidrag från staten för dermed afsedda ändamåls
vinnande erhålles.

Om detta är konseqvent vågar jag tvifla, och likaså om det är för
fäderneslandets invånare nyttigt att nu gällande bestämmelser om husdjurssjukdomen
mjeltbrand längre bibehållas oförändrade. Det förefaller mig, att
då den enskilde, som utan eget förvållande drabbas af mjeltbrandssjukdom
hos något af sina husdjur, måste underkasta sig förluster, inskränkningar
och kostnader för befordrandet af det allmännas säkerhet, klöfver billigheten
någon ersättning från staten för dessa uppoffringar.

Beträffande de smittosamma sjukdomar bland husdjuren, för hvars
minskande ersättning från staten är genom merbemälda kongl. förordning
djuregare beredd, har jag sett uppgifvas uti praktisk handbok i husdjurens
sjukdomar af J. Wennerholm och J. Svensson, tryckt år 1892, att boskapspest,
den mest förhärjande af alla smittosamma sjukdomar bland husdjuren,
i Sverige aldrig förekommit; att elakartad lungsjuka blott 2:ne gånger på
1840- och 50-talen hemsökt vårt land, och att rots eller springorm förekommer
numera mycket sparsamt och högst 10 fall på året, helt säkert
beroende på de i lag föreskrifna åtgärderna mot densamma. Om mjeltbrand
heter det, att den ofta angriper mänga djur på en gång och utbreder sig
öfver stora samhällen, samt att sjukdomens utgång är i regel döden. VeteBih.
till IUlosd. Prof. It36. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 3 Höft.

O

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

rinärer förklara ock att äfven menniskor äro ganska känsliga för smitta af
nämnda sjukdom och do ofta deraf. Under sådana förhållanden föreställer
jag mig att alla hittills föreskrifna försigtighetsmått icke gerna kunna eller
böra undvaras.

I fråga om sjukdomens tillvaro inom vårt land lemnar medicinalstyrelsens
berättelser angående helso- och sjukvården följande uppgifter
beträffande antalet sjuka husdjur i mjeltbrand:

År	1883: i	4 län	2	hästar	57	nötkreatur
»	1884: »	8 »	1		49	»	1 får
>	1885: »	7 »	13		149	»	3 »
	1886: »	8 »	3	»	22
	1887: »	7 »	1	>	18
	1888: »	11 »	—	■»	40	»	2 » 1	svin.
»	1889: »	10 »	1	T»	46		4	7>
	1890: »	15 »	3	>	70	1>	8	»
»	1891: »	14 »	—		78
	1892: »	12 »	—	»	82	»
Då man, äfven i våra <	lagar,	icke	saknar anledning till	misstankar

om att ej alla sjukdomsfall blifva bekanta, och att mången egare till mjeltbrandssmittadt
djur frestas att dölja sjukdomen, nedslagta djuret och afyttra
köttet, om ock för en ringa penning, hellre än han underkastar sig iakttagandet
af kongl. förordningens och medicinalstyrelsens kungörelses stränga
föreskrifter, och sådant icke lärer kunna i alla möjliga fall uppdagas och
beifras, så förefaller det mig, att det vore en lämplig åtgärd, och antagligen
befordrade yppandet af sjukdomen och motverkandet af dess följder, om
staten lemnade den för hvilken husdjur dödt eller på veterinärs tillstyrkan
nedslagtats, som varit smittadt af mjeltbrand, någon ersättning såväl för det
oskadliggjorda djuret som ock för den afspärrning och desinfektion, hvilken
af vederbörande pröfvas behöflig.

Genom tidningarne har till allmänhetens kunskap kommit, att medicinalstyrelsen
hos Kongl. Maj:t föreslagit förändring af ofvanomförmälda förordnings
25 §, i syfte att minska förlusterna å de stora egendomarne. Mig
förefaller det, att då flertalet egare till husdjur inom landet höra till de
mindre, och deras väl eller ve också torde förtjena tagas i betraktande, det
icke saknas skäl för en förändring af merbemälda förordning äfven i andra
afseenden än de af medicinalstyrelsen ifrågasatta.

Det torde anses vara förmätet af mig att afgifva ett definitivt förslag
till nödige ändringar af kongl. förordningen den 23 september 1887 i det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 36.

11

syfte, som här omförmälts. Jag bar ändock icke kunnat underlåta att på
de anförda förhållandena fästa Riksdagens uppmärksamhet, och vågar hemställa,
det Riksdagen beslutar

att hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t, täcktes, efter vederbörandes hörande, uti kongl.
förordningen om hvad iakttagas bör till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren,
den 23 september 1887, vidtaga den ändring, att för
husdjur, smittadt af mjeltbrand, som dödt eller dödats
och göres obrukbart, samt för kostnader och förluster för
öfrigt, som djuregare i följd deraf tillskyndas, beredes
någon ersättning från statsverket.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 24 januari 1896.

Jan Eliasson.

Häruti instämma:

K. E. Holmgren.
Adolf Ericson.

L. P. Mallmin.
Alfred Kihlberg.