8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 136

Motion 1895:136 Andra kammaren

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.

Af lika vigt vore, att helsovårdslära infördes såsom läroämne vid
rikets folkskoleseminarier och derefter i folkskolan. Till stöd för denna åsigt
vill jag anföra endast ett skäl. En af våra vetenskapsmän, förste stadsläkaren
i Stockholm, professor Linroth, har i skrift (professor Tigerstedts
helsovårdslära pag. 711) uppgifvit, att ungefär hvar sjunde menniska, som
dör, lider af lungsot, samt yttrar, att man med tiden skulle kunna vinna
terräng i striden mot denna landsplåga genom att allmänt sprida kunskap
om förstörandet af lungsotssmittämnet. Detsamma torde gälla om flere
andra smittosjukdomar.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del ville besluta införande af
s. k. samaritkurser och helsovårdslära såsom läroämnen
vid rikets folkskoleseminarier samt för detta ändamål för
år 1896 anvisa erforderliga medel.

Stockholm den 27 januari 1895.

J. Andersson

från Vermlands län.

N:o 136.

Af herr L. P. Larsson i Berga, angående skyldighet för staten
att inlösa skattefrälseräntor, som inom viss tid till-staten
hembjudas.

Då inom derför bestämda tider flere enskilda egare af skattefrälseräntor
varit dels hindrade, dels icke villiga att hembjuda kronan inlösen af
nämnda räntor, men, enligt hvad jag numera har mig bekant, flere egare
till sådana räntor skulle vara både oförhindrade och villiga att mot lösen
afstå sin eganderätt till desamma, får jag derför till Riksdagen hemställa,

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

att Riksdagen måtte å nyo bevilja en viss bestämd tid,
inom hvilken egare till skattefrälseräntor hafva rätt att
till kronan hembjuda samt erhålla lösen för dessa sina
räntor, på de vilkor och efter de grunder, som härför i
Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 11 september 1885
finnas föreskrifna.

Stockholm den 24 januari 1895.

Lars Petter Larsson.

N:o 137.

Af herr L. P. Larsson i Berga, angående skyldighet för staten
att inlösa vissa frälseskatteräntor m. m.

Härmed vagar jag vördsamt förnya en vid flere föregående riksdagar
framstäld motion, om hvars rättvisa och billighet jag är lifligt öfvertygad,
men hvilken motion hittills ej lyckats vinna Riksdagens bifall.

Denna motion afser att utsträcka bestämmelserna i kongl. förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor m. m., så att
de äfven skola omfatta frälseskatteräntor. Nämnda kongl. förordning stadgar,
att sådana räntor, som någon gång varit förenade med jordeganderätten, icke
få inlösas af statsverket, äfven om dessa räntor, såsom exempelvis är fallet
inom den valkrets, för hvilken jag är representant, ursprungligen tillkommit
genom öfverenskommelse mellan kronan och enskilde. Såsom skäl mot yrkandet
på statsverkets skyldighet att inlösa äfven dessa räntor har bland
annat af statsutskottet upprepade gånger anförts, att ifrågavarande frälseskatteräntor
genom att förenas med jordeganderätten i sjelfva verket upphört
att finnas till och sedermera uteslutande tillkommit genom enskildt aftal
mellan räntegifvare och räntetagare. Jag kan emellertid för min del icke
Bill. till Liksd. Prat. 1805. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 31 Höft. (B:is 132—139) 2