8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 110

Motion 1900:110 Andra kammaren

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

nade mecldelande, som i årets statsverksproposition innehålles, tillåter
jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte för fortsatt uppehållande af
lagbyråns verksamhet på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 25,000 kronor, dock under förbehåll
att 1902 års Riksdag erhåller en fullständig och noggrann
redogörelse för byråns verksamhet under år
1901.

Stockholm den 28 januari 1900.

Karl Staaff.

Bi:o NO.

Af herr K. Staaff, om ändring af kongl. förordningen angående
arfsrätt för oäkta barn den 14 april 1866.

Den svenska lagstiftningen om arfsrätt för oäkta barn återfinnes
i 8 kapitlet 7 § ärfdabalken jemte kongl. förordningen den 14 april
1866. Det förra lagrummet stadgar, att barn aflade i lönskaläge utan
äktenskapslofven eller i hordom eller i förbudna leder ej må taga annat
arf än efter egna barn och bröstarfvingar. Kongl. förordningen af
1866 ändrar detta så till vida, att oäkta barn, som ej är afladt. under
moderns äktenskap eller i förbudna led må taga arf, men detta

1) blott under den förutsättning, att modern låtit såsom sitt barn
anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var
kyrkoskrifven;

2) blott efter modern;

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

3) blott i den egendom, som ej utgör bröstarfvingars laglott.

Det oäkta barnets arfsrätt är sålunda i hög grad inskränkt. Äfven
om ett utom äktenskap födt barn lefvat bos sin moder, njutit kärleksfull
vård och uppfostran af henne, äfven om hela verlden vet, att modern
aldrig förutsatt annat än att barnet skulle få ärfva hennes qvarlåtenskap,
kan efter moderns död en aflägsen slägting till henne uppträda och
taga arfvet framför det egna barnet blott derför att modern ej låtit
göra kyrkoboksanteckningen eller att denna ej är på fullt tillfredsställande
sätt gjord. Ty det är att märka, att enligt hvad prejudikatet
och kongl. cirkuläret den 5 juni 1885 gifva vid handen anteckningen
måste innefatta tydligt bevis, att det är modern som låtit anteckna
barnet såsom sitt.

Men äfven om anteckningen är tillfredsställande gjord och arfsrätt
sålunda existerar, sträcker sig denna ej till annat än modersarfvet.
Andra slägtingar ärfvas ej — icke ens syskon. Ett exempel ur min
erfarenhet må belysa hvilka egendomliga följder detta kan hafva. Tvenne
ålderstigna systrar hade under en lång följd af år bott tillsammans.
Den äldsta som var duglig och arbetsför hade samlat en styfver för
ålderdomen, det vill i detta fall säga för bådas ålderdom och ofta uttryckt
sin glädje öfver, att om hon doge först, hennes syster, som led
af lungsjukdom och alls ej kunde förtjena sitt uppehälle ändock skulle
hafva det nödvändigaste. Den äldsta systern dog och efter hennes död
upptäcktes, att den efterlefvande var född ett par år efter sedan den
gemensamma modern blifvit enka. Eu aflägsen slägting som aldrig
varit personligen känd uppträdde och tog arfvet.

Och äfven den arfsrätt efter modern, som lagen medgifver, lider
af en väsentlig inskränkning, så snart äkta bröstarfvingar finnas, nemligen
den, att de först skola taga ena hälften af moderns qvarlåtenskap;
blott i den återstående hälften eger den oäkta födde del och lott.

De reformyrkanden, som fingo en temporär afslutning i 186G
års förordning, gingo emellertid vida längre än denna. Och äfven efter
denna tid finner man åtskilliga framställningar i syfte att utvidga arfsrätten
för oäkta barn.

Så förekomma vid 1885 års riksdag ej mindre än fyra motioner,
en af herr P. Waldenström som föreslog,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af hvad
som hittills genom ärfdabalken samt kongl. förordningen don 14 april
1866 vore stadgadt om oäkta barns arfsrätt, att sådan rätt måtte i
hvarje fall tillerkännas oäkta barn lika med barn af laggift säng;

Bih. till lliksd. Prat. 1900. 1 Sami, 2 A/d. 2 Band. 28 Hu/t. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

en af herr Richard Gustafsson som föreslog, att de s. k. oäkta
barnen borde gifvas samma rätt som de äkta;

en af herr J. Anderson i Tenliult, som föreslog, att Riksdagen
ville besluta, att kongl. förordningen af den 16 april 1866 angående
oäkta barns arfsrätt erhölle följande lydelse:

Med ändring af hvad 8 kap. 7 §-----förordnar, att

oäkta barn må lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»

samt en af herr Oskar Erickson som föreslog, att Riksdagen måtte
för sin del, med upphäfvande af kongl. förordningen den 14 april 1866
angående arfsrätt för oäkta barn, antaga en så lydande förordning i
ämnet:

»Med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgar derom, att
barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven eller i hordom
eller i förbudna leder ej må taga annat arf än efter egna barn och
bröstarfvingar, förordnas, att oäkta barn jemväl må, derest det blifvit
såsom moderns barn antecknadt i kyrkoboken för den församling, i
hvilken hon då var kyrkoskrifven, taga arf efter sin moder lika med
äkta barn.

Lagutskottet som afstyrkte samtliga dessa motioner gjorde en
hemställan, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla domkapitlen i riket samt Stockholms stads konsistorium
och hofkonsistorium att genom cirkulär hos vederbörande presterskap
inskärpa angelägenheten deraf, att den anteckning i kyrkobok, som enligt
förordningen den 14 april 1866 utgör förutsättning för oäkta barns
arfsrätt efter moder, verkställes på sådant sätt, att den må innefatta
bevis, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt.

Denna hemställan bifölls af kamrarne och föranledde det ofvan
antydda kong], cirkuläret den 5 juni 1885.

I Andra Kammaren bifölls utskottets hemställan först efter votering
med 113 röster mot 48, hvilka tillföllo en afgifven reservation,
deri yrkades, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, som,
med erkännande af grundsatsen om oäkta barns arfsrätt efter fader och
moder, innehölle de ytterligare bestämmelser som vid tillämpningen af
denna grundsats kunde anses af nöden.

Från debatten kan antecknas, att äfven motståndare till motionen
yttrade sympati för en utsträckt arfsrätt för oäkta barn efter moder
och moders fränder.

Vid Riksdagen 1892 väckte herr J. Johnsson i Bollnäs motion
gående ut på dels likställande af barn aflade under moderns äktenskap

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

11

eller i förbudno led med öfriga utan äktenskapslofven aflado barn, dels
upphäfvande af anteckning i kyrkoboken såsom vilkor för oakta barns
arfsrätt och dels arfrättens utsträckning till likhet med akta barns etter

m° ^Lagutskottet, som icke kunde godkänna motionen i dess helhet
hemstälde, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj.t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af gällande bestämmelsen rörande oäkta barns arfsrätt, att oakta barn,
som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbuden led, berättigas
att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Detta utlåtande afslogs af Första Kammaren, men bifölls åt den

Andra utan debatt. 0 .,

Samma motionär herr J. Johnsson upprepade vid 1893 ars r kbdao-
sitt förslag nu i samma form, som lagutskottet gifvit sm hemställan.

& Lagutskottet tillstyrkte äfven nu motionen i samma term som
vid föregående års riksdag.

Första Kammaren biföll icke utskottets förslag utan antog en
inom utskottet afgifven reservation, som så till vida skilde sig från de
förra, att reservationen bibehöll vilkoret om kyrkoboksantecknmgen

såsom vilkor för arfsrätten. . x , ,, , ,__

Andra Kammaren åter biföll jemväl denna gång utskottets hem Såsom

sammanjemkning föreslog lagutskottet nu att Andra Kammaren
måtte biträda Första Kammarens beslut i ärendet. _

Åtta reservanter föreslogo en annan sammanjemkning, öfverensstämmande
med en vid utskottets första behandling afgifven reservation,
hvilken afsåg, att såsom vilkor för arfsrätten skulle upptagas kyrkoboksanteckning
eller annat bevisligt erkännande af moder. . ,

Första Kammaren biföll utskottets sammanjemkmngsförslag. Andra

Kammaren afslog detsamma. ...

Jemväl vid 1894 års riksdag upprepade herr Johnsson sin motion
fortfarande i samma form som 1892 års lagutskott gifvit framställningen.

Men 1892 års lagutskott vidhöll icke samma hemställan som de
båda föregående årens utskott, utan hemstälde om förslag till sådan
ändring af gällande bestämmelser, att oäkta barn, som icke ar afladt
under moderns äktenskap eller i förbudne led, berättigas att, derest modern
låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den iorsamlim-
i hvilken hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen
erkänt barnet såsom sitt, lika med äkta barn taga arf efter moder.

Första Kammaren fann reformen för vidtutseende och fattade be -

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

slut i enlighet med en inom utskottet afgifven reservation deri alternativet
»eller modern eljest bevisligen erkänt barnet såsom sitt» strukits.

Da Andra Kammaren biföll utskottets hemställan, anmälde lagutskottet
att besluten icke kunde sammanjemkas, utan att frågan således
för den riksdagen förefallit.

Kärnpunkten i motståndet mot rättvisa åt de oäkta barnen synes
vara att finna i den farhåga, som 1885 års lagutskott uttryckte så att:
»en utsträckt arfsrätt för oäkta barn skulle småningom kunna utplåna
skilnaden mellan den äkta och oäkta börden samt dymedelst och genom

mer eller mindre skandalösa paternitets- och maternitetsprocesser
lossa familjebanden».

Härvid måste jag Öppet erkänna, att jag är så långt ifrån att
anse det vara ett ondt, att jag tvärtom anser det vara ett positivt godt,
om skilnaden mellan äkta och oäkta börd småningom skulle kunna
utplanas. Efter min uppfattning borde det nemligen vara en af de högsta
uppgifter för samhället att i möjligaste måtto söka förekomma och hafva
allt oskyldigt lidande. Och ingen kan väl påstå, att den oäkta föddes
stallning af förskjuten och tillbakasatt ej är ett oskyldigt lidande.

Om förhållandet vore sådant, att den sociala missaktningens stämpel
sattes icke på barnet utan på föräldrarne, så skulle det vara möjligt
att åtminstone förstå, om också ingalunda obetingadt godkänna rädslan
för ett utplånande af skilnaden mellan äkta och oäkta börd. Icke som
om jag för nnn del skulle vilja vara med om att öfverhufvud medgifva
berättigandet af generella sociala brännmärken, hvilka alltid lida af det
tetet, att de häfta vid den enskilde oaktadt denne enskilde i det individuella
fallet kan vara alldeles tadelfri. Men den sedliga hänförelsen
tor upprätthållandet af begreppet, »oäkta» med allt det förklenande som
råhet och obarmhertighet deri inlägga, vore, menar jag, åtminstone
mera begriplig om epitetet af allmänna meningen och språkbruket
tillädes en fader, hvilken har barn utom äktenskapet, än då det fastkhbbar
vid det alldeles oskyldiga barnet, och det kan tilläggas, att, om
en sådan fader natt och jemt gifver sitt barn den nödtorftiga uppfostran,
som svenska lagen foresknfver, då kunde man rent af önska, att likasom
barnet erhållit det kuriösa epitetet »naturligt» fadern kunde få uppbara
det motsvarande — onaturligt. 1

Men såsom saken nu gestaltar sig är det omöjligt att fatta annat
an att den hvilken pladerar mot utplånandet af skilnaden mellan äkta
och oakta bord dermed pläderar för den oskyldiges alldeles oförtjenta

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

Icke heller kan jag erkänna att vare sig utplånadet af skilnaden
mellan den äkta och'' oäkta börden eller paternitets- och maternitetsprocesser
böra kunna lossa familjebanden, såvidt uttrycket fattas i ädlare
mening.

Det kan ju icke nekas, att om ett barn erhåller ovilkorlig arfsrätt
efter sin egen moder, vare sig modern är gift eller ej, sa komma deii
genom andra att erhålla mindre, än de eljes skolat få (detta, om modern
äfven efterlemnat äkta bröstarfvingar) eller att helt och hållet gå miste
om arf (detta, om modern blott har bak- eller sidoarfvingar). Men för
det första få väl icke familjebandens fasthet anses hvila uteslutande på
begäret efter det materiella goda — och för det andra och detta är
lika vigtigt som ofta förbisedt, — i samma mån som familjebandet
skulle kunna antagas lossna på ett håll, växa de ju i styrka på ett
annat. De, hvilkas argument jag anför och vederlägger, glömma alldeles,
att man väl kan ställa den oäkta födde utom familjen, men att
man icke kan ställa honom utom samhället. Till samhället hör han —-antingen såsom hvete eller ogräs. Betraktar man således familjebanden i
likhet med 1885 års lagutskott ur synpunkten af deras egenskap att.
vara de starkaste samhällsband, så är det ju alldeles gifvet, att det försvagande
af dessa band, som kunde tänkas på det ena hållet, kommer
att motsvaras af ett stärkande på ett annat håll. Ja, man kan helt visst gå
ett steg längre och säga: försvagandet pa det förra hållet kan ej bli
på långt när så betydande som stärkandet pa det andra hållet. Detta
derför att det helt naturligt måste stärka samhället mera att uppflytta
parian, hvilken är den fattigaste bland samhällets medlemmar, än det
kan försvagas genom att till parians förmån de förut privilegierades
företräden i någon grad inkräktas. Fullt rigtigt torde man fatta saken
först när man inser, att det befarade försvagandet alls icke är något
försvagande i ty att rättvisans genomförande aldrig i längden skadar
utan fastmera gagnar samhället, och att till och med i längden äfven
den priviligierade såsom samhällsnyttig faktor skall vinna på att icke

längre vara privilegierad. . „

Och att emot de oäkta barnens kraf på naturlig rättvisa stalla såsom
en berättigad hänsyn familj- eller slägtmedlemmarnes anspråk på
frihet från skandalösa processer synes mig visa en alldeles vilsekommen
uppfattning af samhällets förpligtelser, att göra rätt mot alla. Ty man
kan omöjligen gifva ett tydligare uttryck åt principen: olikhet inför
lagen än då man vägrar den sämre lottade hans rätt för att icke vålla
den bättre lottade ett obehag.

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.

Det är för närvarande icke min mening att föreslå ett stadgande,
som går längre i fråga om de oäkta barnens arfsrätt än till den punkt,
dit man i de öfriga nordiska länderna redan sedan länge hunnit, det
vill säga arfsrätt för oäkta födda efter moder och mödernefränder.

En vidare gående bestämmelse lärer sakna all utsigt till framgång,
dels redan såsom innebärande allt för principielt brytande med det närvarande
och dels emedan ett stadgande om arfsrätt efter fader måste
med nödvändighet fordra särskilda hittills i vår rätt ej upptagna regler
om hvad slags paternitetsbevis, som är erforderligt när nemligen den
presumtion som består i fråga om faderskapet till ett inom äktenskapet
födt barn, bortfaller.

Ej heller skall jag föreslå borttagandet af arfsrättens begränsning
till barn, som ej äro aflade under moderns äktenskap eller i blodskam.
Stadgandet är visserligen principielt origtigt, men i förhållande till
nödvändigheten att åtminstone taga något steg framåt synes det vara
mindre vigtigt om en dylik i praktiken dock ej alltför betydande inskränkning
får qvarstå.

Deremot vill jag föreslå,

dels att det nu gällande vilkoret för det oäkta barnets arfsrätt,
att modern skall hafva låtit anteckna det såsom sitt i kyrkoboken för
den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, helt och hållet må
bortfalla, så att hvarje eljest tillåten bevisning ock blifver tillåten i
mateinitetsprocessen,

dels att den oäkta födde jemväl må ega arfsrätt efter mödernefränder,
och

dels att dess arfsrätt efter moder må blifva lika med det äkta
barnets.

Att kyrkoboksanteckningen bortfaller såsom exklusivt bevismedel
tror jag vara synnerligen önskvärd!. Dels är utan tvifvel
»moderns presuinerade vilja», såsom den onödiga juridiska spetsfundigheten
lyder, alls icke den rätta grunden till arfsrätten utan det är fastmera
blodsbandet. Dels lär nog moderns önskan om qvarlåtenskapens
öfvergång till det egna barnet mycket ofta kunna presumeras äfven då
hon af okunnighet, oförstånd eller blygsel försummat att låta göra anteckning
i kyrkoboken.

Att åter, såsom under frågans behandling vid något tillfälle föreslagits,
vid sidan af kyrkoboksanteckningen såsom andra alternativ sätta
moderns annorlunda gifna bevisliga erkännande af barnet synes vara en
föga lyckad halfmesyr, då i fråga om rnaterniteten (i motsats mot paterniteten)
fullt lika bindande bevisning kan föreligga genom andra bevis -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 110. 15

medel, som genom eget erkännande. I sjelfva verket torde väl kanske
äfven detta förslag hafva sin rot i en mer eller mindre medveten uppfattning
af oäkta barns arfsrätt såsom ett slags förklädd testamentsrätt.

Det oäkta barnet bar i såväl Norge som Danmark arfsrätt etter
ej blott moder utan äfven mödernefränder. Någon olägenhet deraf har
icke försports, och det är svårt att förstå, hvarför samma arfsledmng
som från det oäkta barnet förmår leda arfvet till dess skyldenär icke
också skulle vara ledande i motsatt rigtning. I många fall hafva också
mellan det oäkta barnet och dess mödernefränder blodsbandet vunnit i
styrka genom samboende, åtnjuten vård och uppfostran o. s. v.

Hvad slutligen angår den förändringen, att det oäkta barnet, inom
de gränser, der arfsrätt medgifves detsamma, bör erhålla lika rätt
med det äkta barnet, torde den, att döma efter frågans behandling vid
föregående tillfällen, knappast komma att möta något större motstånd.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att kongl.
förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14
april 1866 må erhålla följande förändrade lydelse:

Med ändring af hvad 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgar
derom att barn, som äro aflade i lönskaläge utan
äktenskapslofveu, eller i hordom, ej må taga annat arf
än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas, att
oäkta barn, som ej är afladt under moderns äktenskap
eller i förbuden led, må lika med äkta barn taga ai t
efter sin moder och sina mödernefränder.

Stockholm den 28 januari 1900.

Karl Staaff.